En postning på Threads påminde om att fem dagars arbetsvecka är ett modernt påfund. I verkligheten går det givet rätt omständigheter att jobba sju dagar i veckan, men det går knappast för majoriteten av jobb som är anpassade till nymodigheten med 40 timmars arbetsvecka och fem arbetsdagar, utan kräver frihet och att man styr sin egen tid. Istället jobbar de flesta sina 37-40 timmar i veckan för att ha råd att jobba gratis med det de vill eller tvingas till resten av tiden – som ideellt arbete eller hushållsarbete.
Förvisso sades det redan i Bibeln att söndagar skulle vara vilodagar, men större delen av mänsklighetens historia har vi jobbat sju dagar i veckan, året runt. Helt enkelt för att det har varit nödvändigt för att överleva. Dock har människan ofta styrt över sin egen tid, kunnat fritt variera mellan de nödvändiga arbetsuppgifterna, existerart i rätt sociala sammanhang och kunnat ta ledigt dagtid närhelst det passat.
Så lever vi inte idag.
Industrialiseringen ledde till att det skapades jobb – i princip var man egenföretagare innan dess. Eller så skapades det iaf behovet av arbetskraft. Innan dess var de flesta självhushållande bönder, vilket än idag innebär sju dagars arbetsvecka – djuren tar inte paus, utan behöver tillsyn alla veckans dagar.
Industrialiseringen innebar effektivisering och specialisering, vilket höjde välståndet. Till slut behövde inte alla sitta och spinna sin egen tråd för att sy sina egna kläder, utan hela kedjan optimerades och effektiviserades och idag köper de flesta sina kläder i butik. Inte ens de som syr själva spinner egen tråd eller väver eget tyg.
Industrialiseringens behov av arbetskraft innebar också att man tvingade in folk till städerna via skiftesreformer och t ex stängslingsreformer, som begränsade möjligheterna att försörja en på grund av vetenskapliga framsteg snabbt ökande befolkning att försörja sig som bönder.
Istället skapades jobb, monotona nedslitande och själsligt dödande jobb. Till en början sex dagar i veckan, eftersom vi var kristna, men sedan fem dagar i veckan och 40 timmar (numera snitt någonstans 37-38 timmar pga arbetstidsförkortningarna, även om det oftast tas ut som hela dagar punktvis över året). Dessa jobb är dock utformade som så att ingen orkar jobba sju dagar i veckan med dessa längre och man styr inte sin egen tid, har en kass arbetsgivare och en usel chef som ändå inte skulle klara av att hantera det.
Undantaget är de som styr sin egen tid och är egna företagare. Och chefer på en viss nivå. Chefer på en viss nivå jobbar sju dagar i veckan och är alltid nåbara på telefon.
Bönder kan till viss del fortfarande styra sin egen tid, även om det är ett tungt och lågavlönat yrke. Men de kan ta ledigt mitt på dan om arbetsbelastningen tillåter och inget går sönder. Vilket det gör.
Som författare och bloggare styr jag min egen tid och har jobbat sju dagar i veckan 365 dagar om året i över 15 år sedan september 2008. Men jag är ett undantag. Det sägs att det finns runt 100 författare i Sverige som kan leva på sitt författarskap, men det ges ut 5 000 böcker om året i Sverige. Och man kan leva på en undersköterskelön, så alla dessa 100 lever inte som Camilla Läckberg direkt. Jag gissar också att väldigt få så kallade bloggare kan leva på bloggandet. Jag kan leva på endera av dessa, men jobbar med bägge.
Det är ett fritt arbete, och jag kan ta ledigt mitt på dagen eller någon kväll när jag har lust, även om mailkorgen fylls upp med mail från folk som undrar vart jag tagit vägen. En del dagar jobbar jag kanske så lite som två timmar, men andra 16-18 timmar, bara för att visa kontrasten. Jag har ingen tvingande fast arbetsplats utan kan resa och jobba samtidigt, vilket jag också gör. Enda undantagen någonsin har varit Mont Blanc och Kilimanjaro, då jag fick skriva bloggartiklarna i förväg. Jag har en gång legat på akuten och inlagd på sjukhus och jobbat ändå de dagarna.
Men detta är inte normalt.
Så ja, man kan jobba sju dagar i veckan och jag har bevisligen klarat av det i femton år, men så som samhället är uppbyggt fungerar det endast för ett minimalt antal personer. Sedan ska man ha respekt för att alla inte är högpresterare eller arbetsnarkomaner och ofta stoppar yrkeslumpen (ofta är det faktiskt en slump och inte planerat vad man väl jobbar med – som ung brukar första anställningserbjudandet forma resten av karriären) möjligheten.
Det krävs också att man upplever något eller några av de tre faktorer som skapar lycka. Dessa är social tillhörighet och samvaro, att hjälpa andra och kanske mest relevant när det gäller jobb flow. Att kunna känna att man presterar maximalt utifrån egen förmåga och att ingen och inget hindrar dig från detta. Du som programmerat och tappat bort tid och rum kanske känner igen flow. Tills det där jävla mötet som kunde varit ett e-brev.
De flesta jobb ger inte samhörighet, hjälpa andra och flow utan det söker man istället utanför jobbet och jobbar oftast med gratis. Jobbet och anställningen är bara ett sätt att försörja sig så man kan jobba gratis sju dagar i veckan med annat.
Det kan vara att ta hand om sin barnfamilj med hushållsarbete, det kan vara någon av de tiotusentals fantastiska människor runt om i Sverige som ägnar hela sin fritid åt föreningsliv och kanske gratis tränar ungdomar i fotboll eller något annat. Eller upplever flow i en hobby (hobby är något som kostar pengar, istället för något du tjänar pengar på). En del driver ett eget företag vid sidan om anställningen, inte för att de behöver, utan för att de vill. Något som fyller livet med mening.
Att vända papper och sitta i möten på ett kontor ger nog sällan mening i livet. Däremot kan jag se att trots usla arbetsförhållanden inom vård, skola och omsorg så kan nog en del av de som jobbar där finna mening och lycka i att hjälpa andra. Vilket förklarar hur vi fortfarande kan ha de hjältar som jobbar inom dessa yrken trots all skit de får, både från beslutande politiker, ledning, chefer och otacksamma brukare som väntade sig mer för sina skattepengar.
För de flesta är inte jobbet och anställningen något som fyller livet med mening, så nej, alla kan inte jobba mot betalning sju dagar i veckan. Under vissa omständigheter går det dock, men det betyder inte att alla kan eller ska göra det.
Och för er som ofta frågar mig “hur hinner du med allt”, så prova jobba 80 – 100 timmar i veckan och sluta titta på teve, så ska du se att du också hinner med allt. Faktum är att du kanske själv redan hinner med allt, men du tänker inte på att städa, diska, laga mat, tvätta, vika tvätt, klippa gräset, byta blöjor, handla mat mm också är jobb. Jobb du inte får betalt för, men som en del har som yrke och just får betalt för. Och den som går och exempelvis tränar ungdomar i idrott när de slutat jobbet varje dag, där kan du prata om någon som i det dolda hinner med allt. Eller småbarnsföräldern. Titta på vad du faktiskt gör. Du kanske inte får betalt, men du gör saker med din vakna tid sju dagar i veckan ändå.
