Förra veckan deltog jag i en expedition till Mont Blancs topp, ledd av min sambo, den professionella äventyraren Lena Padukova. Den markerar höjdpunkten på ett halvårs intensifierat träningsprogram, och trots riskerna tog sig hela gruppen upp till toppen och hem igen via den riskabla sk standardrutten Voie Royale. Nedan följer detaljer och foton.
 |
| Mont Blanc från toppen Dôme Goûter. Höjdskillnad cirka 500 m. |
Vill inleda med att Mont Blanc-massivet är världens dödligaste berg, då dess lättillänglighet lockar till dåliga förberedelser, stressade toppförsök och risktagande. Rätt hanterat kan riskerna minimeras, men inte ens för tränade och erfarna alpinister är berget säkert. Dödsfallen vid toppförsök på Mont Blanc är cirka tio om året, och hela massivet sägs skörda runt 100 liv om året. Alla kommer inte ner från berget och ett enskilt år kan fler dö vid toppförsök på Mont Blanc än vad det dött på Mount Everest totalt.
Jag deltog i en expedition med varierande erfarenheter. Expeditionsledaren Lena har bestigit Europas högsta toppar Elbrus och Mont Blanc flera gånger, inklusive lett lyckade expeditioner till dessa och lägre toppar. Hon har även ett antal ensambestigningar som erfarenhet. Flera i gruppen har tidigare letts upp för Elbrus av Lena. Expeditionen var i grunden en höghöjdsövning och test av gruppen inför högre berg längre fram.
Fokus låg på att minimera höghöjdssjuka, vilket Mont Blanc-massivet är utmärkt för, och bestigningen var därför inte en stressad guidetur med en övernattning, utan drogs ut över en vecka.
Sammanfattning av topptur och approach
Torsdag 16:e augusti: Resdag, camping Chamonix (1035 meter över havet)
Fredag 17:e augusti: Acklimatisering linbana Chamonix (1035 m) – Aiguille du Midi (3842 m) i drygt sex timmar – Chamonix (1035).
Lördag 18:e augusti: Chamonix (1035) – Gare du Nid d’Aigle (2362 m) – Tête Rousse (3167 m). Netto 805 m upp.
Söndag 19:e augusti: Tête Rousse (3167 m) – Grand Couloir – Refuge Goûter (3817 m). Netto 650 m upp.
Måndag 20:e augusti: Acklimatisering och första topp Refuge Goûter (3817 m) – Dôme Goûter (4304 m) – Refuge Goûter (3817 m). Netto 974 m upp och ner.
Tisdag 21:a augusti: Toppdag Mont Blanc. Refuge Goûter (3817 m) – Mont Blanc (4808 m) – Refuge Goûter (3817 m). Netto 1982 m höjd upp och ner.
Onsdag 22:a augusti: Nedstigning Refuge Goûter (3817 m) – Tête Rousse (3167 m) – Gare du Nid d’Aigle (2362 m) – Chamonix (1035). Netto 1455 m höjd ner.
Torsdag 23:e augusti: Resdag hem via Genevé
Detaljer för de enskilda dagarna nedan.
Packning och träning
Hela gruppen fick ett utökat träningsschema, inklusive absoluta mätbara fysiska krav för att få deltaga. Under ett halvår skedde alltså utökad träning och personligen har jag trots mina 48 år gjort personbästa på samtliga parametrar som mättes. Träningsschemat inkluderade även marschträning med 30 kg packning för min del.
Vi tillämpade skandinaviska metoden, dvs att vi bar allt vi behövde för att klara oss själva, inklusive tält om detta skulle behövas även uppe på Mont Blanc. Toppdagar användes dock bara lättare daypack.
Faktisk packning enligt nedan.
 |
| Utrustning enligt den detaljspecificerade packlistan, exklusive delat tält, vatten och bränsle, men inklusive mat. 24 568 g exklusive vatten och bränsle, men inklusive tälthalvan. Med 2.5 liter vatten plus ett gasolkärl landar vikten på cirka 28 kg, varav åtminstone 3-4 kg bärs på kroppen. Nettovikt 24 kg för ryggsäcken och full packning, vilket uppenbarligen var hanterbart trots höjdskillnaderna, med tanke på att jag tränat med 30 kg på ryggen, plus det som bärs på kroppen. |
Fredag 17:e augusti: Acklimatisering linbana Chamonix (1035 m) – Aiguille du Midi (3842 m) i drygt sex timmar – Chamonix (1035).
 |
| Mont Blanc från Aiguille de Midi. Höjdskillnad cirka 1000 m. |
Första dagen tog vi linbanan upp till Aiguille de Midi på 3 800 m, där vi testade utrustning och replagsvandring en kortare bit på Cosmique-leden. Totalt sett acklimatiserade vi oss mot höjdsjuka i drygt sex timmar, med individuellt varierande symptom från svåra (men inte livshotande) till obefintliga. Utfallet är individuellt och svårt att förutsäga.
 |
| Författar- och bloggarjäveln acklimatiserar på Aiguille de Midi. |
 |
| Pårustning ut till Cosmiques-leden från Aiguille de Midi. |
 |
| Lunchutsikt. Cosmique-leden går nedanför och bort mot höger. 100 – 150 m ner till glaciären. Cirka 50 m upp till Aiguille de Midi. |
 |
| Fortsatt acklimatisering inomhus. Förstås utrustad med Unipörs Tacticool för mobil, värdesaker och EDC under hela veckan. |
 |
| Ibland blir det lite större stenras. Cosmique-leden syns på stigarna över glaciären. Själva campingen en bit till höger ur bild, och är något mindre än splittercirkeln från det rasade berget. Höjdskillnad ner till glaciären cirka 200 m för att få lite proportioner på storleken. Annars ett problem att utan något att jämföra med relativt svårt att se proportioner såväl på bild som i verkligheten. |
Lördag 18:e augusti: Chamonix (1035) – Gare du Nid d’Aigle (2362 m) – Tête Rousse (3167 m). Netto 805 m upp.
|
|
| Enklare vandringsterräng upp till Tête Rousse, även om det var cirka 800 m stighöjd. |
Under lördagen tog vi linbana och spårvagn upp till Gare du Nid d’Aigle på 2 362 m, varifrån approachen till Mont Blanc inleddes med enklare vandringsterräng och uppvärmning, allt med full 24 kg packning för min del.
Upp till Tête Rousse-stugan var det 805 m, och ytterligare ca 50 m höjdmeter till själva campingen, där vi övernattade.
 |
| Lena vid tältet på campingen vid Tête Rousse. Le Grand Couloir skymtar i bakgrunden till vänster. |
Det ösregnade nattetid och själv var ett utfall av höjden att jag fick förhöjd vilopuls och svårt att sova.
Dessutom bullrade det rejält på Tête Rousse. Dels stenras eller laviner, alternativt åska och om inte det räddningshelikoptrar och bullret av trafikflygplan, som låter betydligt mer på den här höjden och ekar mellan bergen.
Söndag 19:e augusti: Tête Rousse (3167 m) – Grand Couloir – Refuge Goûter (3817 m). Netto 650 m upp.
 |
| Grand Couloir erbjöd som den tekniskt svåraste och tyngsta delen inte direkt bra lägen att fiska fram kamera för foton, men här är ett relativt säkert läge att posera på under en paus. |
Kulspruterännan Grand Couloir är den absolut farligaste delen av bestigningen. Det gäller att ta den tidigt på morgonen, eller åtminstone innan 12, när stenrasen sätter igång på allvar. Flera alpinister dödas här varje år, men vi tack vare rätt val av tid klarade vi oss från stenras när vi passerade rännan.
Däremot fick vi bevittna stenras senare under förmiddagen och hur alipinister flyr undan stenar vid korsning av rännan. Ibland kan det lossa stycken stora som bilar eller bussar, men vi slapp se sådana incidenter.
Bestigningen är mycket brant och tekniskt utmanande scrambling och klättring med via ferrata. Med fortsatt full 20+ kg packning var detta den absolut mest utmanande etappen.
 |
| Le Grand Couloir uppifrån. Cirka 700 m stighöjd. Den mest tekniska delen på bestigningen. Vitt fält längst ner är glaciären vid Tête Rousse ca 700 – 800 m lägre ner. Gamla Goûter-stugan till höger i bild, numera evakueringsplats för nya stugan, eller nödbivack vid elakt väder. |
Övernattning skedde på Refuge Gôuter, då det råder campingförbud uppe på Mont Blanc, men vi hade ändå med oss tält som backup.
Måndag 20:e augusti: Acklimatisering och första topp Refuge Goûter (3817 m) – Dôme Goûter (4304 m) – Refuge Goûter (3817 m). Netto 974 m upp och ner.
Sedan togs en separat acklimatiseringsdag där vi tog toppen Dôme Goûter, som erbjöd mycket fina vyer av Mont Blanc.
 |
| Toppförsök för Dôme Goûter. Var och en på enligt chefen rätt plats. Jag tar generellt kön, Lena plats två som ledare, och störst kroppsbyggnad som ankare på plats fyra. |
 |
| Lena gör tummen upp på toppen av Dôme Goultier. Mont Blanc i bakgrunden. |
 |
| Bloggar- och författarjäveln på Dôme Goultier med Mont Blanc i bakgrunden. |
Totalt stannade vi och acklimatiserade på 4 304 m i två timmar, innan vi gick ner igen för övernattning.
Tisdag 21:a augusti: Toppdag Mont Blanc. Refuge Goûter (3817 m) – Mont Blanc (4808 m) – Refuge Goûter (3817 m). Netto 1982 m höjd upp och ner.
Uppgång 0145, avgång 0245. Andra replag sökte sig upp i mörkret som lysmaskar i beckmörkret. För att undvika att snön smälter gäller det att ta större delen av toppen innan solen stiger upp.
 |
| Då större delen av själva toppförsöket till Mont Blanc gjordes med pannlampa och i mörker var fototillfällena begränsade. Oavsett var terrängen inte direkt inbjudande till att börja fippla med kamera. Här en enkel passage och bloggar- och författarjäveln på foto som kö. |
Les Bosseskammen definieras som luftig. Det är runt en kilometer ner åt varje håll och bitvis ner till 30 cm brett att gå på.
 |
| Soluppgång över alperna. Klockan är är 06:07. Cirka en timme och trettio minuter kvar till toppen. |
 |
| Nej, det är inte toppen, det är ännu ett krön. Klockan är 07:20. Tjugo minuter kvar till toppen. |
 |
| Där uppe är toppen och Les Bosses-kammens så kallade luftighet framgår rätt fint på foto. Klockan är 07:30 och det är tio minuter kvar till toppen. Ingen plats man vill möta någon på, och det är bra att hålla fötterna en bit isär så man inte snubblar på sig själv, då det är cirka en kilometer ner åt varje håll innan det finns en chans att stoppa den naturliga vägen, om man nu inte fortsätter av bara farten. |
 |
| Samma plats som ovan. |
Klockan 0740 nådde vi toppen, där vi stannade runt 10 minuter, innan vi gick ner igen för att undvika snösmältningen i möjligaste mån.
 |
| Bloggar- och författarjäveln på toppen av Mont Blanc. Knäppt upp vindjackan för temperaturreglering. |
På vägen upp var det teknisk t-shirt, merinounderställ, vindstopperfleece, dubbla buffar (merino och försvarets), vindjacka med huva uppe, yllemössa, skalbyxor och dubbla ullstrumpor som gällde. Vid varje paus var det därtill på med dunjacka, även om det blev lite varmare när solen steg.
Väl på väg ner blev det rejält varmt och solskyddet åkte fram.
 |
| Med full sol på nedvägen blir det varmt. Här nedkabbad invid Dôme de Goultier. |
 |
| Cirka 400 höjdmeter kvar ner till Refuge de Goultier, som ittas bakom kammen nedan. |
Onsdag 22:a augusti: Nedstigning Refuge Goûter (3817 m) – Tête Rousse (3167 m) – Gare du Nid d’Aigle (2362 m) – Chamonix (1035). Netto 1455 m höjd ner.
Sista dagen gick vi hela vägen ner till Nid d’Aigle igen utan incidenter. En del stenras i Grand Couloir, men inte när vi korsade.
 |
| Sista benet ner efter Tête Rousse. Lena i förgrunden och Chamonix längs ner i dlen. |
 |
| Tillbaka i Chamonix syns Mont Blanc tydligt. Där uppe, cirka 3800 m högre upp var vi under gårdagen. |
Överlag en fantastisk upplevelse, men den tuffaste fysiska och psykiska utmaning jag varit med om, undantaget dubbla samtidiga njurstensanfall. Ändå drabbades jag knappt av höjdsjuka, men väl höjdsymptom som höjd vilopuls, samt sömnbrist. Detta rätade dock ut sig över tiden och på vägen ner från Mont Blanc upptäckte jag runt 4300 m höjd att jag börjat andas enbart med näsan.
30 kommentarer
Mycket intressant! 🙂 Och fina bilder!
Chamonix är Europas out-door-eldorado med fullt, och då menar jag FULLT med diverse olika butiker i centrum för klättring, skidåkning mm
Även om "Globetrotter Ausrüstung" på Prager Strasse i Dresden med sina 4 våningar av dubbla basketplaner nog slår det mesta…
Men varför så tung packning?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jösses! Inlägget triggade min höjdskräck och tog på mina mentala krafter till den grad, att jag nu känner att jag behöver ett par kupor rött, och en bit dyrt rött kött med bearnaisessås till middag.
@Doktor Syn!
Hur är det med din "klimatångest"?
Den triggas av att höra folk som vill lägga ned en välfungerande säker kärnkraft. Botemedlet är oxfilé.
Härligt att se att ni fick en så fin resa. Kul att det gick så bra. Fina bilder!
Keep it up!
(Och om du är i Stockholm nån gång och vill snacka höghöjdsexpeditioner eller bara ha en pilsner – hojta.)
Jag skulle gärna vilja ha träningsschemat samt "absoluta mätbara fysiska krav för att få deltaga".
+1
Ja säkert bra triggar nog några att träna lite och det är ju bra för folkhälsan. Själv så är min kondition ock alla mätbara parametrar nog på botten nivå 😉
Som gruppledare/PT anpassar jag träningsupplägg till individen, gruppen, och målet med resan. Här baserades det på blandad kondition och styrka, 5-7 dagar i veckan, med specifika övningar samt allmänna rekommendationer som tillät en viss flexibilitet. Samma gäller egentligen "absoluta fysiska krav", de skiljer sig mellan olika berg och mellan olika grupper. Problemet med att lägga ut det publikt är att folk kan göra en missbedömning, och tro att bara för att de kan klara av X antal armhävningar eller springa milen på X antal minuter så kan de automatiskt klara av en avancerad bestigning. Så är det inte. Träningen är viktig, men det somräknas är summan av flera faktorer, och även detta är långt ifrån allt som behövs. Det är framför allt viktigt för mig som guide att veta var gruppen ligger fysiskt, och hur mycket de kan utvecklas. Jag är inte heller intresserad av att ta med folk jag på förhand vet inte klarar det.
Om någon är seriöst intresserad av ett personligt träningsprogram går det att beställa, mina kontaktuppgifter finns på adrenalena.se
Förstår att det var en riktig "höjdpunkt", hehe.
Häftigt. Jag har varit där två gånger i april och åkt skidor. Vädret var något mindre bra under bägge veckorna. Längtar dock tillbaka när jag ser de här bilderna. 🙂
Med "där" menar du nog att du har varit i Chamonix och på linbanorna, inte uppe på MBs topp? Nog för att jag har bestigit mycket högre toppar med skidor på ryggen, och även gjort någon vinterbestigning med skidorna på, men 2 ggr och dessutom mitt offseason, tror jag inte riktigt på
Din förmodan är alldeles korrekt!
Lika fake som månlandningen, en reservoarpenna är typ 20 cm hög, inte tusentals meter.
"Vill inleda med att Mont Blanc-massivet är världens dödligaste berg, då dess lättillänglighet lockar till dåliga förberedelser, stressade toppförsök och risktagande"
Och här trodde jag i men enfald att K2 var det dödligaste berget, men man lär sig något varje dag.
Beror på relativ eller absolut dödlighet. Inte så många som kommer till K2, medan man kan ta tåget till MB.
Hur många bestiger toppen per dag (högsäsong) ?
Kostar det pengar för "tillstånd" att bestiga etc. ?
Annars kan jag också rekommendera "high-pointing", dvs att bestiga varje landskaps högsta punkt i Sverige. 🙂
Alla berg har väl sin tjusning Bengt. Men det finns säkert en anledning eller två till att man vill bestiga kända toppar. Det finns massor av "toppar" på och runt omkring Mont Blanc som är vackrare, svårare och tom lättare att ta sig till. Men det är den absoluta toppen man vill åt. Samma i Sverige. Finns toppar i Sarek som är fullvärdiga alternativ till Keb. Men det är ingen som bryr i fikarummet om du säger att du vandrat upp på Skierfe.
Dödligast i Himalaya – sett relativt antal försök – tror jag (fortfarande) är Nanga Parbat? Anledningen till att K2 brukar kallas "dödsberg" är väl snarare att det är näst högst och väldigt många klättrare som dör på det i förhållande till t.ex. everest – som ju är det enda högre berget – och som drar hundratals klättrare varje år.
Jag har inga färska siffror på det här – men på Everest nådde förr rätt många toppen – men några gick också åt på vägen. Tror att det var 6 av tio som försökte som nådde toppen och 1 av 10 som gick åt (i slutet av 90-talet, när jag var som mest aktiv i just dödsmördarbergsstatistikanalys). På K2 var siffrorna 6 av tio som försökte och 2 av tio som gick åt.
På Nanga parbat var det färre än 1 av 10 som nådde toppen och fler än 3 av tio som gick åt. Det var alltså mer troligt att du skulle dö än nå toppen.
På Mont Blanc, Kilimanjaro och Aconcagua dör varje år flera personer (faktiskt fler än vad det dör på Everest eller K2 varje år), men det är också många fler snöppeljönsar som försöker bestiga de bergen. Är de farligare än K2? Nej. Men man ska vara medveten om att bergsbestigning – även i Alperna (ja, faktiskt även i våra Svenska Fjäll) är förenat med viss risk för eget (och andras) liv.
Bra och upplysande om de faktorer som påverkar dödlighet som man kanske inte tänker på. Kag kan t.ex. Mt Fujis dödlighet inte beror på hur "farligt" berget är.
Imponerande och inspirerande prestation, kul att få läsa om bestigningen dag för dag. Mer sådant här!
Bra jobbat!
Fråga till alpinisten och författar- och bloggarjäveln. Vad hade du för kängor? Jag hade ett par La Sportiva Nepal Cube GTX och hade jag vetat hur bra det kändes innan hade jag köpt ett par. Fråga två: Hur kändes det i benen såhär en vecka efteråt?
La Sportiva Nepal Cube är strålande för bestigningar. Jag är ett stort fan av La Sportiva, lämnade mina Spantiks hemma men körde med Trango. En medlem hade sina Nepal Extreme, jag skulle också vilja ha dem.
Jag rekommenderar minst B3-klassade kängor, men även vanliga kängor som är tillräckligt styva och tillräckligt varma kan funka. Bor du i tält vill du ha torra kängor. Eftersom mycket äv fukten faktiskt kommer från fötterna så funkar det att antingen ha plastpåse emellan den tunna och den tjocka yllesockan, eller köra med Sealskinz som du vänder ut och in, och sedan en tjock yllesocka.
Intressant och detaljerad läsning, tack!
Grymt jobbat! Jag kände att jag själv satt och spände mig och kände den tunna luften ifrån min egna erfarenhet ifrån så höga höjder (men utan sådan fysisk utmaning). Igen – riktigt häftig prestation!
Intressant. Ser man det här inser man hur farligt det är där. Stenras på Grand Couloir, Mont Blanc.
https://www.youtube.com/watch?v=_LHwYupe_WE
Ja, kaxigheten är begränsad i det läget.
Vad var de absoluta mätbara fysiska kraven egentligen?