Cornuguide

Det här är en gästartikel signerad Lena Wilderäng.

Under researchresan till Lüderitz och koncentrationslägerplatsen Shark Island i Namibien kunde jag bocka av fler intressanta ställen. Har skrivit om vägarna, sanddynerna i Sossusvlei och om den påfallande estetiska Deadvlei. Men nu till spöken och diamanter – följ med mig och möt soluppgången i det som en gång har varit världens rikaste stad, och där det nu endast bor hyenor och spöken.

Kolmanskop (Kolmanskuppe på tyska) ligger ca en mil inåt landet från Lüderitz. En arbetare hittade en diamant på marken, året var 1908. Efter en snabb koll visade det sig att det kryllar av diamanter här. Tyskarna spärrade av området rätt snabbt och smällde upp en gruvort med sorteringsfabrik med mera. Lokalbefolkningen var inte välkomna utan det var kolonisatören som gjorde sig rika på detta. Stället kom till att bli världens rikaste stad under en kort period.

Efter tjugo års fullständigt blomstrande hittades en annan diamantgruva en bit söderut vid Orange River, där det fanns många fler diamanter i högre kvalité, som inte ens krävde gruvarbete, så många lämnade sina hem och flyttade dit istället. Diamanterna i Kolmanskop började dessutom sina, och staden övergavs helt 1954.

Det är väldigt torrt i Namibiens öken, och på vintrarna blir det dessutom väldigt kallt på nätterna – ner mot minusgrader vid vissa tillfällen. Dessa förutsättningar gör att naturen inte bryter ner byggnaderna, utan de får stå kvar som tomma spöken och påminna om svunna tider. Sanden är den enda ständiga gästen här, den tar sig in och ut obehindrat. Lite som snö på spökstaden Pyramiden (se blogginlägg från 2017 här), som även den får stå hyfsat intakt. Pyramiden är dock i mycket bättre skick eftersom den fortfarande ligger i någon slags malpåse i väntan på att ryssarna flexar till och använder sina baser på Svalbard till rent militära syften. Kolmanskop blev dessutom öde flera decennier tidigare.

På grund av hur extremt rika människorna här var så har staden utvecklats till att innehålla alla mest luxuösa inslag som den tiden erbjöd. Det fanns ett kasino, en kägelbana, isfabrik, samt sjukhus och första röntgen på södra halvklotet. Misstänker att den mest användes för att kolla huruvida arbetare hade svalt diamanter, snarare än för sjukvård, men det är bara en gissning. Men det var i vart fall ett enormt påkostat ställe. Man importerade lyxvaror hit, hela familjer bodde här, barnen gick i skolan, folk hade bjudningar och balfester med senaste mode och överdåd. En familj hade en struts till husdjur, sådär bara för att de kunde, och grannarna klagade då de blev fullständigt terroriserade av den aggressiva fågeln.

Mer om staden lite längre ner. Nu ska ni få följa med mig på en rundvandring. Först är det ganska mörkt och man får ha på sig en massa lager för att inte frysa i nära nollgradiga temperaturer. Enda ljus som finns på området kommer från min ficklampa, och sedan från himlen som reflekteras i fönstren. Sedan ändrar himlen färg så småningom.

Det är fritt fram att traska runt och utforska husen, sanden och allt som finns kvar. Några hus är ganska välbehållna utöver lite klotter, och att det saknas lite glas. Andra är i sämre skick. Nu när det fortfarande är mörkt blir det lite kusligt med blänk från vissa fönster, och varje ljud tolkas som något meningsfullt och spöklikt; ett eko från det förflutna. Som att någon bor kvar och fortfarande tänder och släcker när det anses behövas.

Nu kommer gryningen igång på riktigt. När mörkret kliver tillbaka känns det mer rimligt att börja gå in i byggnaderna, nästan som att jag undermedvetet inte vill störa spöken som sover. Att se staden genom fönster, inifrån byggnaderna, ger en helt annan känsla. Och att vara inomhus förstås, i någons bostad – någon som garanterat inte finns vid livet idag. Undrar vad de hade för drömmar, ambitioner, framtidsutsikter? Var de drivna av äventyrslust, av girighet, hade längtat efter livet i överflöd länge, eller bara hamnade där av en slump?

Staden är byggd i en tysk stil, något som är genomgående för flera orter i Namibia, tex Swakopmund som ser ut som Lilla Tyskland med sina sockersöta byggnader, kaféer och tyska gatunamn. Flera gånger under resan har jag efter timvis körande i öken plötsligt passerat små gårdar som erbjuder lunch och B&B, som ser ut som någonting hämtat och teleporterat direkt ur Europa inklusive tyska eller nederländska menyer och ägare med dito efternamn. Att de har namibiska naturen och djuren på bakgården gör det ännu mer exotiskt. Det är lätt att anta att samma koloniala känsla härskade i Kolmanskop när det begav sig.

Nu fortsätter rundvandringen med att vi går in i husen längre bort. Här har sanden gjort sitt bästa för att ta sig in, och lägga sig överallt – ibland så mycket som halvvägs upp mot taket, eller mer. Det hade kunnat vara snö i en arktisk miljö, eller dy under vatten – de flagnande väggarna och det underliga ljuset skapar verkligen en känsla av att flyta stilla i tiden.

Det går att promenera runt och ta bilder i timmar. Men snart så är det dags för soluppgången. Jag väljer ett stort hus att klättra upp i, och inväntar den där medan resten av staden förvandlas i de varma färgerna. Fortfarande inga turister här och det känns som enorm lyx att uppleva det här i tystnad och verkligen vara närvarande.

När de första strålarna av sol träffar spökstaden så förvandlas den till något helt annat. Precis vid det ögonblicket går jag in i byggnaden som tjänstgjorde som sjukhus. Flera rums fönster vetter mot öst, dörrarna mot korridoren är öppna. Den stora balkongen är intakt. Vandringen genom det huset blir fullständigt magiskt.

Från sjukhuset gick jag ner till gatan där det låg en slakteri, en bageri, och några andra butiker. Isfabriken låg också här, en intressant historia. Den delar byggnad med slakteriet, för uppenbara anledningar. Det krävdes ganska avancerad teknologi, i alla fall för tiden och platsen, för att tillverka is. Man kan se alla delar av tillverkningen, inklusive en dåtida avfuktare. Just den är kanske inte så avancerad: en större ram dit man pressade in hö. Det sög åt sig fukt ur luften ganska effektivt, sedan bytte man ut det med nytt hö, medans det använda fick torka i solen. Enkelt, men effektivt.

För att besöka spökstaden krävs ett tillstånd som ingår i biljettpriset. Det går att få audioguidning som är ganska bra och inkluderar vissa ljudeffekter, eller så går det samlade guidade turer ett par gånger om dagen. Den som vill vara där helt själv kan köpa en dyrare biljett som tillåter inträde direkt vid soluppgång, innan turisterna kommer in. Det är förbjudet att vara på området under natten. Ett av bekymren är hyenorna som huserar där. De kommer och går fritt. Men de byggnader där inredningen är bevarad har i vart fall dörrar som går att stänga till som skydd mot sanden och djuren.

Exit through the gift shop? Nja, butiken hade stängt när jag var där. Ett kafé med riktigt bra mat och ett urval av souvenirer öppnade vid 8-tiden på morgonen, så jag hann med en frukost innan det var dags att köra vidare. Jag tittade extra noga efter diamanter på marken, men kom hem tomhänt den här gången. Eller ja, jag plockade upp några riktigt shiny kvartsbitar när jag tjänstgjorde som volontär i bushen några dagar senare, men det är en annan historia. Vi spårade tjuvjägare och hade närkontakt med elefanter, noshörningar, lejon och andra fantastiska djur. Men om detta skriver jag en annan gång.

Kolmanskop var verkligen magiskt. Att uppleva soluppgången här är att vara vittne till en enorm tystnad. En kuslig känsla som förstärks av att stället är så pass välbehållet. Det känns som att man inte är helt själv här. Kul att kunna dela bilderna, och hoppas fler hittar till det här fantastiska landet.