”To call up a demon you must learn its name. Men dreamed that, once, but now it is real in another way.” – Neuromancer, ”Neuromancer” (1984) av William Gibson
William Gibsons stilbildande och smått profetiska roman Neuromancer från 1984 definierade en hel genre och kommer nu över fyrtio år senare som teveserie på Apple TV+. Men kanske är det försent då allmänheten kommer uppfatta den som kliché, fast den var vad som skapade dessa troper vi ser överallt inte bara i fiktionens världar, utan också i verkligheten där vi nu lever i princip i cyberpunkens dystopiska framtidsvisioner. Neuromancer är nog den roman jag läst flest gånger och teasern fick mig att så här 40 år äldre och lite visare gräva tillbaka och i självreflektion inse hur mycket den influerat mig, inte bara för att skriva utan också i mitt skrivande och livsval. För er som så här 40 år senare inte läst Neuromancer kan denna artikel innehålla MILDA SPOILERS.
Det finns två verk som definierat cyberpunkgenren. Den första var Ridley Scotts film Blade Runner från 1982, som blivit stilbildande för den visuella estetiken, och den andra var alltså William Gibsons korta roman Neuromancer från 1984, berättat i ett vad jag minns som våldsamt högt tempo
”You know that, Case. Your business is to learn the names of programs, the long formal names, names the owners seek to conceal. True names …” – Neuromancer, ”Neuromancer” (1984) av William Gibson
Gibson var dock inte först, utan Vernor Vinges roman True Names från 1980 får väl sägas vara det och Gibsons återanvändning av begreppet kan antas vara en hyllning och bugning till kollegan Vinge. Till skillnad mot Vinge och andra framträdande cyberpunkförfattare på den tiden, som Bruce Streling, så var Gibson ingen tekniknörd utan en teknisk analfabet. Men han var istället en poet och Neuromancer är också litterär i sitt karga språk där enormt mycket dramatik kan fångas i en mening.
Eller som ett poem vid klimax.
”- now
and his voice the cry of a bird
unknown
3Jane answering in song, three notes, high and pure.
A true name.” – ”Neuromancer” (1984) av William Gibson
Och kanske är det ofta helt felaktiga bruket av en del tekniska termer och även den fullkomliga befrielsen från både den tidens och dagens faktiska tekniska och logiska begränsningar inom datavärlden en orsak till Neuromancers storhet som roman?
Ändå var Gibson i sitt skildrande av globalt kommunikationsnät profetisk, inklusive trådlös kommunikation, men också detaljer som fiberoptik, vilket knappast var allerstädes närvarande 1984. Eller 1983, då romanen troligtvis skrevs före den publicerades. Vinge kände till Internets bas ARPANET, som är med i True Names, men Gibson visionerade helt befriat från verklig teknik. Annat han fick med var flygande drönare och robotgräsklippare, även om dessa … inte användes som avsett när de hamnar i handlingens fokus, utan sätts in mot Turingpolisen när de ska gripa romanens protagonist Case för inblandning i en konspiration att ta bort ingelligensbegränsningarna på en AI.
När jag läste Neuromancer hade jag redan börjat skriva, fast jag skulle bli ingenjör. Före Gibson var det Stephen King som var inspiraitonskälla och jag skrev rent av några King-influerade noveller på skrivmaskin typ 1988, motiverad av att mina enda femmor från högstadiet var i svenska och engelska (hade även femma i matte ett tag på gymnasiet, där engelskafemman kvarstod men svenskabetygen blev treor när man inte fick skriva kreativt längre). Svenskan för att jag skrev fantastiska noveller som både lästes upp för klassen – utan att någon mobbade mig eller ens sade ett negativt ord efteråt, utan det blev bara knäpptyst i klassen när fröken läst färdigt – och även i lärarrummet. Tydligen fanns det frön till författarskap nog där för att få tyst på en niondeklass på Sannaskolan 1986.
Enda som någonsin läste de där novellerna från 1988, varav en var någon miljöskräckis där skogarna vaknade till liv – inte helt olikt Crazy Pictures/Poesi för fiskars senare fejktrailer Miljön – var min dåvarande flickvän. De gick nog som pappersåtervinning där någonstans 1988 – 89 när man började med sådant.
Men med Neuromancer började jag försöka skriva cyberpunknoveller, efter att för de få pengar jag hade som student fyllt på med de av Gibsons verk som gick att hitta vid besök i Göteborg från Trollhättan där jag bodde då. Det var ett hörn hos Akademibokhandeln (Wettergrens?) i Nordstan eller två hyllor på Eckersteins i nuvarande kinesiska konsulatet på Grönsakstorget som det fanns engelskspråkig SF och fantasy på den tiden. Någon Science Fiction Bokhandeln fanns inte i Göteborg på den tiden, och gamla rollspelsbutiken Daggskimmer på hörnet Storgatan/Victoriagatan med sina hyllor med SF var sedan länge borta. Men någon kompetent i butiken kurerade de där hyllorna, så Gibson, Sterling, Pat Cadigan och Walter Jon Williams fanns där.
Jag drömde om att få in en novell i dåtida Jules Vernes-Magasinet, men vågade aldrig skicka in något.
Sedan kom livet emellan och andra intressen än skrivandet. Neuromancer fick mig att när jag jobbade ett år efter fyran på teknisk linje och lumpen så köpte jag mig en Amiga bara för att kunna spela spelet Neuromancer. Jag hade varit med på hemdatorvågen där 1982-1983 med eftersom jag alltid måste vara lite eljest en Atari 600 XL istället för Vic 64 som alla andra, så jag fick programmera mina egna spel och rent av skriva min egen assembler för att slippa skriva maskinkod för spelens sprites, eftersom det inte fanns något att piratkopiera. Men sedan gled jag över på rollspel och datorn blev stulen, så jag var datorlös 1983 – 1990.
Ganska snart ville jag ut på The Matrix, som det globala datanätet kallades i Gibsons romaner. Ja, The Matrix, var inte ett begrepp myntat av filmen med det namnet. Lika lite som Metaverse är något som Facebooks Suckerberg hittat på, utan snott från min favoritförfattare Neal Stephensons Snow Crash, som dödade cyberpunkgenren.
”I’m sure they’ll listen to reason.” – Fisheye, ”Snow Crash” (1992) av Neal Stephenson
Så jag dumpade Amigan, vars egenskap framför allt var att drabbas av virus när man *host* lånade spel av kompisar.
Istället blev det en PC 386SX med 1 MB (megabyte) minne och 20 MB hårddisk. Ja, tjugo megabyte, alltså stort nog för typ fyra foton från din iPhone och ett 2 400 baud modem. Jag kände ilningarna längs ryggraden. Nu var jag Case och ringde BBS:er i Trollhättan eller i angränsande riktnummerområden. På den tiden kostade det nämligen skitmycket att ringa till andra riktnummer och att ringa till Göteborgs 031 och de lite större BBS:erna kostade skjortan per minut. Fanns dock någon bra i Stenungsund minns jag.
Någon månad senare uppgraderade jag modemet. Minns inte om det var en 9 600 baud eller direkt till 14 400 eller om det kom senare, men jag startade iaf en egen BBS också våren 1991.
Namnet?
Wintermute förstås, efter den ena av de två AI-bröderna vars duell via sina mänskliga ombud skildras i Neuromancer.
Den fick mestadels stå och tugga när jag gjorde lumpen och fortfarande såld på Gibsons visioner började jag sedan snöa in på datorgrafik. Hur visualiserar man tredimensionlla världar. Så jag hamnade i raytracingträsket och Wintermute finriktades mot detta innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Där skaffade jag två telefonlinor för att kunna prata i POTS-telefon utan att bryta BBS:en. Minns fortfarande de telefonnumren. 031-77395nn. Lägger inte ut hela för det innehas av en privatperson idag.
Någonstans där upptäckte jag OS/2 för riktig multitasking istället för Windows 3.1 taskswapping och kunde köra BBS:en i ett DOS-fönster medan jag gjorde annat på datorn. Inklusive raytracing, vilket på den tiden innebar ett antal timmar för en enda bild, medan sådant kan göras i realtid idag. Jag fastnade inte för Povray, utan Polyray, som jag tyckte hade ett bättre programmeringsspråk och hittade någon konverteringsprogramvara för något 3D-verktyg som skapade Povrayfiler, medan jag avundsjukt tittade på andra som satt med piratkopierade versioner av 3D Studio. Hade uppgraderat till en 486 med 4 MB minne och 200 MB hårddisk, som senare pumpades med en extra 115 MB HD, ett Pro Audio Spectrum ljudkort för att kunna spela faktiskt ljud, och tids nog även en CD-ROM via adaptern på ljudkortet. Det var grejer det. Där började jag plugga på matte/data på Göteborgs Universitet, kom äntligen in på riktiga Internet och upptäckte Linux, som jag installerade typ version 0.11 av eller något sådant. Sedan lade jag ner BBS:en hösten 1992, och satte upp en egen UUCP-domän, förstås med wmute som underdomän, som automagiskt hämtade min e-post och via ljudkortet spelade upp you got mail i lägenhetens högtalare när det kom e-post. Går fortfarnade att hitta min epostadress från den tiden på någon lista för vetenskapliga skämt som jag var med och kurerade när Internet var ungt.
Så Neuromancer fick mig in på dataspåret och jag blev rent av Internetkonsult där ett tag.
Till litteraturen återvände jag 20 år senare med min debutroman Midvintermörker. Inte så mycket cyberpunk kvar där. Men drömmarna om Jules Vernes-Magasinet blev istället att jag har skrivit Sveriges mest säljande sciencefictionromaner, iaf i modern tid. Alltså inte storsäljande svensk skräck som Strandberg eller Ajvide eller urban fantasysuccén som Bergman Elfgren och Strandbergs Cirkeln, utan science fiction nämligen Stjärnklartserien som väl närmar sig 400 000 sålda böcker. Svårt att mäta förstås, men på Storytel innehar de tre romanerna #1, #2 och #3 mest lyssnade SF någonsin och då är ändå Ajvides skräcksar med där.
Det hade nog inte skett utan William Gibson. Min Redovisningsavdelning Marviken är ju också science fiction, kontrafaktisk science fiction, men ska böcker hamna i de säljande hyllorna i bokhandeln så behöver de kallas något annat, så den är klassad som spänningsroman. Så oklart var den hade hamnat. Sex år yngre, så halva försäljningen än Stjärnklart och något under Stjärndamm iaf, som ligger på andra plats ovan.
Berätta för lille Lars att han skulle sitta där på hyllorna och topplistorna så hade han förstås kallat det fånerier och surat över att det aldrig skulle inträffa i verkligheten.
Neuromancer ansågs länge vara ofilmbar och har legat i det som kallas produktionshelvetet i flera decennier. Men nu har Apple TV+ släppt sin teasertrailer till teveserien som släpps nästa år. Säger inget om handlingen, men visar upp karaktärerna som Case, Molly, Amritrage, psykopaten Riviera, Hideo, The Finn, 3Jane Tessier Ash(p)oole, och förmodligen Maelcums hand (Bablyon, mon!). Dock ingen Wintermute eller Neuromancer i den inledande vyn över förmodligen det som föreställer Chiba City, men inte är det. Eller Dixie Flatline.
Ser bra ut. Lite ljusare än Blade Runner-svärtan. Case ska dock vara ett nedgånget och nedknarkat utbränt vrak, men Callum Turner är helt enkelt för biffig och lite för kaxig. Men håll käften och ta mina pengar, Apple. Ni kunde gör en fantastisk anpassning av Slough House-romanerna i serien Slow Horses, så ni har mitt förtroden här också.
Faran är dock att många kommer tycka att den bara härmar andra filmer och teveserier, fast det är Neuromancer som skapat hela stilen.
Och Molly.
Molly.
Molly är nog den enda fiktiva karaktär som jag någonsin blivit kär i. Iaf nittonårige Lars. Molly fanns före den bleka kopian i estetik Trinity i The Matrix, Molly var den ursprungliga (nåja) kvinnliga lönnmördarhjältinnan och actionhältinnan. Hon fanns innan Nikita. Hon fanns innan Ripley. Hon fanns innan Sarah Connor. Hon fanns innan alla kopior på henne fram till Andromache of Scythia och allt vad de kan tänkas heta i dagens populärkultur.
Eller min Hanna Hjerta.
Vilket fick mig att stanna till, slagen av insiktens hammare i pannan.
M O L L Y
H A N N A
Molly Millions.
Hanna Hjerta.
M M
H H
Ibland har det undermedvetna spelat mig ett enormt spratt.
Men vänta. Det slutar inte där.
Molly. Alltid cool. Livsfarlig. Långa naglar. Ibland beväpnad. Rör sig internationellt. Mirrorshades.
Här sitter jag likt Case framför datorn, medan Lena likt Molly är den som står för action.
Jag har gift mig med min egen Molly.
Vill bara hälsa det till nittonårige Lars för snart 40 år sedan. Bra jobbat.
107 kommentarer
Denna bok kommer jag mycket väl ihåg. Fantastisk! Hade serien läng i hyllan, men flytt och familj trimmade bort det mesta. DET var också en bok jag läste flera gånger när den kom. Du förgyller min dag LW!!
Sorry, I min glädje över temat tog jag fel. Det var Necroscope av Brian Lumley. Vill varmt lyfta denna. Jag ska i alla fall beställa den igen.
Fin artikel!
Apropå true names så är det väl också så drakarna i fantasy har sin makt, känner man någons riktiga namn (på urspråket) får man makt över den. I begynnelsen var ordet, kan ju kanske också nämnas här apropå makt och språk även om det är lite andra förtoner än när det handlar om drakar.
Man kan nog tolka true names i cyberpunksammanhangen som lösenord. Eller adresser. I hackervärlden i Vinges True Names är det lite mer konkret och om någon får reda på ett hackeralias riktiga identitet så knackar ju sedan myndigheterna lite bryskt ner dörren. Samma gäller idag. Skulle man veta L33tHax0rs69:s riktiga namn, skulle hen få problem.
För övrigt var ju därmed både Vinge och Gibson et al profetiska i att hackers började köra alias när de sedan blev en realitet. Och förstås redan i l33t-kretsarna med sina demos på 1980-talet.
⭐ Alla referenser till Trollkarlen från Övärlden ska per definition hyllas!
Psis ba, tänkte också ”Vadå ’drakar’…?”. (Läste Le Guin långt före McCaffrey et al.)
Ja, minns Neuromancer som väldigt bra, när jag läste den för 25-30 år sedan.
Ska bli sjukt spännande att ser om de lyckas få ned samma känsla på film.
Måste nog läsa om den igen. Eller så ska man låta bli det.
Andra man skulle vilja se bli serie är ju bloggajävelns egen Stjärnklart (som ju många önskat) samt
-Liftarens Guide Till Galaxen, av Douglas Adams.
Erns Hugo Järegård gjorde en bra inläsning av första delen för radio.
samt
-Inga Hjältar Här, av Sam J. Lundwall
Liter sorgligt bortglömd sci-fi-författare.
Liftarens Guide har ju fått en helt okej filmatisering.
Lundwalls dotter är VD för SF-bokhandeln och VD för Svenska Bokhandlarföreningen.
Nja, den filmatiseringen av ”Liftarens Guide Till Galaxen” tycker jag är lite, så där.
Böckerna är för omfattande och späckade med referenser till hur galen och självupptagen människan kan vara, för att få ner på en enda film. Det behövs minst 10 avsnitts i en serie per bok.
Jo, just dottern Lundwall hade jag lite koll. Kul!
Visst, den skulle fungera som teveserie kanske. Om britterna får göra den. De gjorde ju radioversionen.
Ja, det behövs absolut en brittiska produktion för att få till den. Hemska tanke med en amerikansk produktion där alla är supercoola och skitsnygga.
Britterna har gjort en teveserie av “Liftarens Guide Till Galaxen” redan. Gick på engelsk TV våren 1981 när jag bodde där.
LGTG började ju som radioföljetong.
Med musik av Bernie Leadon, The Journey of the Sorcerer (från LPn ”One of These Nights” av The Eagles).
”Lundwalls dotter är VD för SF-bokhandeln och VD för Svenska Bokhandlarföreningen.”
Har för mig att hon också, liksom farsan, varit verksam som förläggare (tog över efter pappa?) och översättare (tyvärr inte riktigt lika bra som han). Inger, kanske?
Vad gäller Neuromancer ska du nog inte vara så orolig att läsa igen. Har inte läst på säkert 15 år, men jag bläddrade i den när jag skulle skriva denna artikel, och JÄVLAR. Man sugs in direkt, och rent professionellt slås jag av hur extremt kompakt och effektivt allt är skrivet. Storverk.
Att jag inte läser den pärm till pärm nu är för att jag vet att om jag börjar så kommer jag inte inte äta, dricka, sova eller ens gå på toaletten förrän den är klar.
Var på besök i USA 1990. En släktings man Jim gav mig Neuromancer. Otrolig upplevelse att läsa den. Han gav mig också en samling av Gibsons noveller – ”Burning Chrome”. Novellen ”Hinterlands” och novellen som ger samlingen sitt namn tog om möjligt ännu hårdare. (Jag terroriserar min omgivning med att ständigt ge bort den som present. Har alltid nån extra i bokhyllan).
Minns en del noveller ur mina cyberpunknovellsamlingar, men inte vilken författare och vilken titel nödvändigtvis.
”Att jag inte läser den pärm till pärm nu är för att jag vet att om jag börjar så kommer jag inte inte äta, dricka, sova eller ens gå på toaletten förrän den är klar.”
Bah! Försöka låta påskina att du är så fin i kanten… Är du ett riktigt fan, så är det ingen som går på att du inte skulle ta med boken in på dass. 🙂
Fortfarande en distraktion att gå på toaletten.
”-Inga Hjältar Här, av Sam J. Lundwall
Liter sorgligt bortglömd sci-fi-författare.”
Hej jippii, enligt Wikipedia lever han än! (85 bast nu). Kul, hade för mig att farbrorn hade lagt bort skeden. Sam J är väl mest känd (och uppskattad!) som översättare och fr.a. förläggare, där han ju verkligen uträttat storverk. Liksom, svensk SF-utgivning på 1970- och 80-talen var väl pretty much synonymt med hans namn, och hälften (kändes det i alla fall som) av det han gav ut hade han också själv översatt.
Men av hans egen produktion (där jag visserligen har för mig att jag också gillade Inga Hjältar Här) hade en annan roman mest inflytande på mig. Jag kommer ihåg att den fick mig att tänka på liksom helt nya sätt… Men vad sjuttsingen hette boken nu då? Kommer ihåg att den handlade om en sluten stad, och troligen hette något med ”stad” också. Så av WPs bibliografi att döma antingen Fängelsestaden (1978) eller Staden vid tidens ände eller Sam Spade i kamp mot entropin (1993). Men nog var det väl långt före ’93 jag läste den? Gick ju på högstadiet, eller högst gymnasiet, så senast 1983-84. Hm, Google Google Google… Jepp: Fängelsestaden.
”-Inga Hjältar Här, av Sam J. Lundwall”
Ganska lik ”Bill, the Galactic Hero” av Harry Harrison.
Ripley var väl ändå före Molly? Alien släpptes 1979.
Okej då. Tänkte på Aliens 1986.
Men i första rullen var figuren ännu inte alls någon actionhjältinna, det blev hon först i den andra.
Tyvärr inte läst den boken. Börjar med att låna den tror jag.
Din datorupplevelse påminner mig om när den första riktiga datorn skulle inhandlas. Det inköptes en dubbelt så stor HDD som var standard, skulle skrivas avhandling på med speciellt utformat program för matematiska formler. Dubbelt så stor var då 512MB! Vi var säkra på att vi aldrig skulle behöva en större…
1994…
Apropå stora minnen, jag fick en jobbdator tidigt 80-tal, en ABC 800 vill jag minnas. Dataavdelningen (hette så!) kompletterade den med en 10 MBytes Winchester som enligt utsago skulle räcka resten av mitt yrkesliv. För säkerhets skull var minnet partionerat, halva för ABC-DOS och andra halvan för CP/M.
Tyvärr var ju AppleTV:s filmatisering av Stiftelsen hemsk, så jag har inga stora förhoppningar på Neuromancer. Vi får hoppas att det inte blir för mycket fria tolkningar..
Håller helt med, Stiftelsen var en styggelse. Men så var den väl amerikansk också, där action var det viktigaste.
Stiftelsetrilogin är pga tidsspannet och frånvaron av gemensamma karaktärer ofilmbar. Därav har man tagit till olika knep för att kunna göra den till teveserie, och amerikaner kräver exempelvis samma personer varje säsong.
Så hur andra säsongen av Three Body Problem – som allmänt anses vara en boktrogen teveserie – ska fungera när andra boken utspelar sig några hundra år senare (eller är det tredje delen) och inga karaktärer är kvar, lämnas som en övning åt Netflix.
Fast det är väl några centrala karaktärer kvar iaf, som hade fått sova i hibernation för att kunna vara centrala i planeringen.. om jag inte minns fel. Men ja, de flesta måste väl bytas ut.
Varför det? Varje bok får bli en film i sig och så får man i den amerikanska versionen ha en splash i början som förklarar att det nu gått 400 år sedan senaste filmen varför vissa av figurerna är annorunda. Atar Wars hade väl en splash i början på vissa av filmerna som förklarade bakgrunden.
När det gäller Neuromancer är William Gibson själv en av medproducenterna, dvs har betalat. Och betalar man så får man något att säga till om, så han har kanske satt stopp för de värsta avarterna, samtidigt som han deltagit i att nutidsanpassa. Kanske har man bytt Chiba City och Japan mot Kina bara som exempel?
Upptäckte själv Gibson i början av 90-talet och har sedan dess drömt om att resa till Japan men det har fortfarande inte blivit av. Var det mycket Japan/Tokyo i böckerna? Jag minns inte. Förutom Sprawl läste jag även Bridge-trilogin. Mest för att jag tyckte det var coolt, tror inte jag tycker att det var särskilt bra.
För övrigt är jag nu inte på tredje eller fjärde försöket att läsa Stephensons Cryptonomicon. Bara något hundratal sidor kvar så denna gång kommer jag att ta mig igenom hela. Bra bok i stort men måste erkänna att vissa delar helt har gått över huvudet på mig. Det var bloggaren som fick mig att upptäcka Stephenson och hans Seveneves för ett antal år sedan. En av mina favoritböcker, iaf första två tredjedelarna.
Om du drömmer om att åka till Japan så är mitt råd – ÅK! Du blir inte besviken. Landet må de senaste åren fått problem med turister (speciellt Kineser), men valutan är billig och hotell får du i centrala Tokyo under tusenlappen. Mat och annat är billigare än hemma. Det enda som är dyrt är snabbtåg men det åker du inte så mycket.
Säsongen att bestiga Fuji är juli och augusti om du undrar. Det är en ansträngande men dock vandring upp till toppen längs en väl märkt led. Nikko är ett annat ställe som verkligen rekommenderas. 2-4 veckor räcker gott för att uppleva det viktigaste men varje dag dina fötter beträder japansk mark ökar din livslängd.
Uppför dig som en anständig städad svensk så kommer till och med nationalisterna (dessa weirdos med svartmålade bussar och japanska flaggor måste bara uppleves IRL) att digga dig. Enda verkliga risken i Japan är om du går in på fel orts barer så håll dig till städade plejs.
Tack för uppmuntran och tips! Vilken tid på året rekommenderar du att åka?
April och augusti Kroeber är perfekt väder i Tokyo, du går runt i skjortärmarna. Även maj går bra men lite varmare. November kräver en tunn jacka. December januari är också helt ok med underbar jul- och nyårsbelysning i träden. Runt nollan. Enda månaderna att undvika är juni (besvärande varmt), juli-augusti (fruktansvärt varmt även om du varit i Thailand, och Kyoto-Kobe i juli är för de som tjänstgjort i främlingslegionen).September är tyfonsäsong och är…..speciellt. Undvik helst till varje pris. Hokkaido är fint i juli.
Nikko är ett måste, köp ett fyradagarpass med Tobu och åk från Tobu Asakads station i Tokyo till Tobu Nikko. I fyradagarspasset för 5000 yen inge busskort i Nikko. Åk upp till Chuzenji Lake och vandra. En religiös upplevelse om man gillar natur.
April och oktober brukar dessutom ha billiga biljetter.
”augusti Kroeber” = ”augusti — oktober”?
(AutoCarrot FTW, håhå jaja… 😀 )
”Det enda som är dyrt är snabbtåg men det åker du inte så mycket.”
Men minst en sådan tågresa bör man göra. Tågen går mycket mjukt och bekvämt i 250 – 300 km/h (om inte mer).
Punktligheten är i högsta klass och är något som svensk tågtrafik bara kan drömma om.
Neuromancer och Enders game är två såna där böcker som vara etsat sig in i hjärnan. Så jävla magiskt bra.
Det är nåt med böcker som fångar en i första meningen. ”The sky above the port was the color of television tuned to a dead channel”. Möjligen något som nu är ”lost in time like tears in rain” för att parafrasera det andra nämna mästerverket – det finns väl inga döda tv-kanaler längre?
Kommer ihåg en intervju med Gibson där han menar att det inte är myrornas krig som menas, utan en gammal bildrörs-TV som värms upp. Så ett svagt grågrönt sken. Men han har sagt tvärtom också.
Han skriver ju om himlens färg, inte att det var myrornas krig. Idag skulle man väl tolka den som svart, möjligen med lite inblödning av ljus från kanterna på en billigare teveapparat.
Tolkar det också som du.
“lost in time like tears in rain” finns bara i filmen, inte i boken. Monologen skrevs av Rutger Hauer, som också framförde den i filmen. Monologens tillkomst är en lite smått fascinerande historia.
https://en.wikipedia.org/wiki/Tears_in_rain_monologue
Tycker nog att det stilistiska steget från ”Wintermute” till ”Midvintermörker” är rätt kort ändå.
Hm.
Trevlig spanning! Vill lägga till att Case ju också investerar sina besparingar i RAM eftersom det är den nya tidens stabila guld. Nu under de senaste åren har ju det slagit in med råge. Sen vill vän av ordning inflika att Ripley är från Alien som kom ut 79, så hon slår Molly med något år.
Förresten, kul att höra om dina rollspelsår. Får man fråga om Marviken är direkt inspirerad av GURPS Alternate Earths? Den hade oavsett kunnat bli en intressant spelvärld tycker jag. Även Stjärnfall hade kunnat vara ett kul rollspel.
Nope, spelade aldrig Gurps. Ja, världen i Stjärnfall skulle ju fungera för en rollspelskampanj absolut. Inget som hindrar hobbyister från att sätta ihop en sådan utifrån valfri regelplattform.
Du får licensiera! Svenska Fria Ligan är ju dels världsledande och håller dels på med en massa olika spel som är snarlika. Mutant, Alien, Bladerunner osv.
Angående GURPS så är Alternate Earths deras kontrafaktiska setting där alla världar bygger på en avvikande punkt från verkligenheten. Finns en där Sverige dominerar Europa efter att ha segrat i Trettioåriga kriget och utvecklats till en dystopisk Orwellisk diktatur (synarkismen) under den store ledaren Edvard Bagare. Man ligger i kallt krig med ett katolskt mega-Japan, inklusive cyberspace och i rymden.
Det var en väldigt fin kärleksskrift till
HannaLena.Själv förälskade jag mig smått i seriefiguren Nemi men inte såpass att jag startade ett helt universum för henne 🙂
Det var fint skrivet Lars! Jag tycker att Marviken är din bland bästa bok hittills (har inte läst alla dock!). Minns att jag läste den direkt efter Englunds Poltava och att det var ett sånt fantastiskt moment när man följde huvudpersonen till det slaget. Gav en till dimension till historien!
Bestyckningen på 386:an låter väldigt mycket som en IBM 55SX. Den var bra men kinkig med minneskapslarna och hårddisken, bara vissa funkade och instickskorten till MCA bussen kostade en förmögenhet.
Först med PCI var PC klonerna ikapp Microchannel funktionsmässigt då den bussen lät korten prata internt, utan att gå via CPU:n. Stor prestandaförbättring!
Jag har börjat inse att mina minnesbilder börjat ha luckor. Jag hade kvar på både 386:an och 486:an ett tag. Minns inte om jag körde BBS:en på 386:an parallellt, och inte heller vart 386:an sedan tog vägen. Har också minne av att jag hade två monitorer (tog enorm plats på den tiden), så förmodligen kördes de bägge två ett tag, men jag minns också att jag köpte en tystare fläkt till 486:an så någonstans måste 386:an åkt. Blocket fanns inte på den tiden iaf.
Åh, det ljuva 80-talet! Wettergrens fanns inte i Nordstan, men däremot Gumperts (där Akademibokhandeln ligger idag). Även Akademibokhandeln fanns där, men den låg med ingång från utsidan, ungefär där Elgiganten ligger idag. Jag minns dem båda, för jag var nog deras minsta leverantör av böcker. 🙂
Bosses butik Daggskimmer flyttade ju från Storgatan/Viktoriagatan till Nordenskiöldsgatan. Men du kanske inte hittade dit? Den var dock ingen utpräglad rollspelsbutik (även om de hade kvar någon hylla med spel) – du tänker nog på Wizard som han tidigare hade ihop med Peter och Kerstin på Järntorget.
Gumperts. Så var det ja. Och Akademibokhandeln där Elgiganten ligger nu hade jag helt glömt bort. Där köpte jag massa av mina inbundna Stephen King på engelska minns jag – var ju så nära Centralstation och jag bodde i Trollhättan 88-92, där det inte fanns i den lilla butiken i Oden.
Nä, Daggskimmer var utpräglat rollspel och låg iaf 83-85/86 på hörnet Storgatan/Victoriagatan. Vet att den försvann och butik med samma namn dök upp på Nordenskiöldsgatan men gick aldrig dit. Där någonstans dök väl Tradition upp i Femmanhuset, och Titan Games flyttade från Gibraltargatan till Västra Nordstan?
Bosse, var det han som var lång smal och hade skägg, eller var det Peter? Någon butik Wizard har jag inget minne av.
Dök upp en rollspelsbutik på Aschebergsgatan minns jag, och sedan en i en källare vid Lorensberg, men detta var väl efter jag flyttat från Göteborg, kanske 89-91?
Ja, Bosse var lång och smal med skägg. Och intresserade sig mest för böcker. Men då var det säkert Alexis (som jobbade i butiken) som såg till att rollspelen inte försvann, när de bytte namn från Wizard till Daggskimmer och flyttade till Storgatan/Viktoriagatan.
Tradition dök upp i Femman 1987 och året därpå flyttade vi ner Titans butik till Kronhusgatan (i Västra Nordstan) som reaktion på det.
Den första butiken på Aschebergsgatan var Spel & Sånt och låg en bra bit upp i backen mot Kapellplatsen. De öppnade någon gång efter att vi hade stängt Titan (Januari 1990). Centralfigur där var Fabian Fridholm som hade jobbat på Tradition i Femman tidigare. De flyttade sedermera ner till en större lokal vid Domkyrkan. Fun Fact – deras lokal på Aschebergsgatan hade tidigare hyrts av ett IT-företag sedan skulle byta namn till LinnéData. 😉
Källaren vid Lorensberg var väl Flammans Spel, om jag minns rätt?
Ah, det är du som jobbade på LD, liten värld. En legendar inom rollspelsbranschen kort sagt. Kul!
Visste inte att din signatur var en av männen bakom Titan. Ok, så de hette Wizard och fanns på Järntorget innan Daggskimmer. Ja, just det, det var Fabian från Tradition och Spel & Sånt de hette.
Minns inte vad källaren vid Lorensberg hette. Jag trillade ur rollspelssvängen typ 92 när jag började plugga. Mina gamla Gothcon-knappar 85-9x lever dock vidare på en väst på Gothcon numera.
Förlade för övrigt mobilreparationsbutiken Ramses i inledningen av Stjärnklart till Spel & Sånts lokal på Aschebergsgatan.
Har svagt minne av namnet Alexis nu när du nämner det, och att Bosse stod för böckerna stämmer.
Ja, jag var väl inblandad i rätt mycket som hände i rollspelssvängen under 70- och 80-talet. Var du och handlade hos oss på Titan någon gång?
Rätt kul att vandra nerför Minnenas allé så här långt efteråt.
Var väl stammis på Titan på Gibraltargatan, blev inte lika mycket när ni flyttat, antar att Tradition tog det mesta av mina tonårspengar.
Kommer exempelvis ihåg att ni hade Dune-expansionen The Duel, med tecknat omslag som var tecknat från filmen. Inget jag köpte eller spelade, Dune, men jag minns specifikt det spelomslaget. Vet inte varför. Stod typ på nedersta hyllan längs väggen till vänster.
Har också ett vagt minne av att ni var stora på Squad Leader. Eventuellt köpte jag de nödvändiga kartorna till Paratrooper hos er när jag började med ASL, vilket väl var någon gång runt 86.
Fantastiskt! Håller helt med, den bok jag läst flest gånger! Första läsningen tidigt 90-tal, wow, vilken upplevelse och varje omläsning sedan dess kickar igång en speciell känsla hos mig.
Kul med en annans läsares kommentar häromdagen med ”Raka linjen” och så nu detta inlägg ❤️ Trodde tidigare jag dessutom var ensam om att vara kär i Molly Millions, icke så tydligen!
Tydligen en fungerande formel för kvinnor – var som Molly.
Mina sprawl-böcker är nog ännu mer sönderlästa än dina. Jag läste faktiskt igenom hela serien på nytt för bara några år sedan. Den håller mer än väl fortfarande! Man får hålla tummarna att Apple gör ett bra jobb.
Wintermute bbs minns jag. Våra bbs:er var väl noder mot samma hub om jag inte minns fel. Var du med på sysopmötet i Göteborg i slutet på 80-talet?
Började som sagt 1991 först, så nej.
Chiba city, jo det var mycket Japan på den tiden. Japan sågs som en ostoppbar kraft som skulle ta över allting. Sedan gick det snett för dem men jag tycker fortfarande Japan är ett underbart land och definitivt Landet Annorlunda. Kina och Thailand och sånt där är bara mainstream, men Japan är annorlunda.
Sedan skall ju listan över världens bästa, eller åtminstone mest skruvade, sci-fi-böcker innehålla Soldat från jorden av Dénis Lindbohm. Fortfarande efter nästan ett halvsekel en av de mest vansinniga böcker jag läst. Alla stoppblock borttagna.
Läste en del skum svensk SF när jag var typ 10 – 11. Minns Lundwalls Inga hjältar här, samt någon kasst berättad bok om en ny istid, och har svagt minne av några andra, men inget som lämnat kvarvarande minnen.
Minns en del ungdoms-Heinlein som Tunnel i skyn, och någon om månen eller mars – minns ej om det var The Moon is a Harsh Mistress eller ej dock. Kommer även ihåg I Nidhöggs tid av Jay Williams (The Time of the Kraken). Biblioteklånaråldern tog slut runt 1982 för mig.
Vete fan om jag inte läste en svensk översättning av The Forever War också. På den tiden översattes SF till svenska, det sker ju inte längre för alla köper den på engelska.
Universums Öde av George Johansson kanske? Halvbra, mycket hård svensk dystopisk rymdsci-fi för ungdomar. 1984ish i solsystemet.
Nä, Universums Öde var illustrerad med bilder, handlade om en snubbe som av någon gudomlig alien teleporterades till Andromedagalaxen för att tillsammans med en kvinna rädda mänskligheten. Oklart hur deras genspridande dit hade någon relevans alls egentligen då det redan fanns människor där. Sedan var det även någon bok om en lite cyberpunkig värld med Supersynten mm.
Nja, det utvecklas till det. Men det börjar med en skitig och väldigt hård sci-fi dystopi i solsystemet. Väldigt mycket 1984 in space faktiskt. Med atomdrivna fraktskepp och extrema avstånd.
Jo, jag minns det. Huvudpersonen har något sådant där fraktskepp och är lite nostalgisk för han har inrett med trädetaljer. Kommer mycket väl ihåg illustrationerna.
När det gäller skruvad svensk sci-fi (om man kan kalla den det) tas väl ändå priset av Sam J Lundwalls ”Tio sånger och Alltid Lady MacBeth”?
Har läst alla böckerna. För mig, var de i samma klass, fast helt väsensskilda, som Stiftelsen-serien. Inser i skrivande stund att jag saknar Burning Chrome i bokhyllan men har å andra sidan Idoru och Pattern recognition som jag tyckte var väldigt bra.
Läste Neuromancer med uppföljare någon gång kring slutet av nittiotalet. Jag läste romaner på engelska tämligen obehindrat då, men jag läste dem i svensk översättning eftersom det var det biblioteket hade: de hade nog vunnit på att läsas i original då översättaren hade uppenbara svårgiheter med vissa aspekter (bl.a. dubbeltydigheten i ”Count Zero”), men jag gillad dem ändå. Att läsa om dem på engelska står på den alldeles för långa att-läsa-listan; vi får väl se om det blir av någon gång: tyvärr har ju listan en tendens att ta in tre nya böcker för varje som läses*.
Blev väl inte förälskad i Molly, men jag hade en cyberpunkrollspelskaraktär som hette Billy Billions en gång.
Får väl försöka ge serien en chans nästa gång de känner för att ge mig tre gratismånader på Apple TV.
* En av fördelarna med skönlitteratur är de sällan har källhänvisningar som för upp nya böcker på listan. Bättre facklitteratur däremot …
Billy Billions. Snyggt.
”…översättaren hade uppenbara svårgiheter med vissa aspekter…”
Suck. I någon Harry Harrison-bok på svenska åker ”Slippery” Jim diGriz och hans kumpan (tillika flickvän?) runt på ”flyghjulscyklar”. Det är motorcyklar som i stället för att ha förbränningsmotor funkar så att de laddas upp med kinetisk energi genom att ett någorlunda tungt hjul inne i dem snurras upp i hög fart (av en extern motor?), och sedan kopplas detta till drivlinan när man vill tappa av lite av denna lagrade rörelseenergi.
Principen i sig är inte alls science fiction längre, används bl. a. på bussar numera har jag för mig, men… Engelskans ”flywheel” heter ju förihelsike ”svänghjul” på svenska! Sabbade nästan helt läsupplevelsen av den boken. Får hoppas att det inte var Lundwall (någondera) som hade översatt. (Skulle snarare gissa på vahettehon, Ylva Spångberg? Någon Ylva i alla fall översatte rätt mycket SF, och var väl inte alltid så tekniskt bevandrad.)
Plockade upp några SF masterworks senast jag var på sci fi bokhandeln och Neuromancer lyckades komma med. Får peta upp den överst i backloggen.
Finns en film baserad på William Gibson kortroman Johnny Mnemonic med Keanu Reeves och Dolph Lundgren som finns på bla YT. Följer inte helt boken men är OK.
Den har en väldigt nedtonad Molly och saknar cyberpunkestetiken nästan helt.
”Finns en film baserad på William Gibson kortroman Johnny Mnemonic med Keanu Reeves och Dolph Lundgren som finns på bla YT.”
Johnny mnemonic full movie – YouTube (1:36:42)
Johnny Mnemonic 1995 Japanese Cut – YouTube (1:43:03)
Varför är den japanska versionen sex minuter längre? Mysko. Nå, här ännu en version: Novellen uppläst:
Johnny Mnemonic – William Gibson | Full Audiobook (Short Story) – YouTube (0:46:42)
Duh, sorry, glömde den här: Johnny Mnemonic 1995 – YouTube (1:16:35). Undrar varför den är så mycket kortare än de andra
Vilken fantastisk fin hommage till såväl Gibson (och författarkollegorna till honom), den tiden och inte minst din nutid och livskamrat.
Ett decennium yngre finns det fortfarande tillräckligt många bestående minnen från det sena 80-talet och 90-talet för att den här texten ska ta med mig på en liten resa längs allén. Uppringda BBSr, Commodores hemdatorer, i mitt fall ärvd C128 med bandstation OCH 5,25 diskettstation. Särskilt minns jag de eviga kalibreringarna av bandstationen och spel som Green Berets. Efterföljaren blev en ärvd Amiga500+.
Tack för trevlig kvällsläsning.
Tack själv och varsågod.
Vad roligt att du tar upp Gibson som inspiration! Jag gillade verkligen boken när den kom och har läst även de efterföljande. Egna minnen av SF/Fantasy böcker börjar med Dragon riders of Pern. Fick tag på den i svensk översättning! på Biblioteket i Västerås på 70 talet. Sedan var jag såld. Dina böcker(både nära framtid/krig samt mer rena SF) har varit ett stort nöje att ta del av men också ögonöppnare för hur bräckligt vårt samhälle faktiskt är. Hoppas du fortsätter med författandet och jag ser fram med stor förväntan mot kommande alster. Tack Lars också för ditt engagemang i Ukraina.
Tack.
jag har alltid varit en sucker för sci-fi och i viss mån fantasy. Kommer ihåg neuromancer mycket väl, blev sugen på att läsa den igen. Men först så har jag ett par andra ”klassiker” som jag missat, de går före: Joe Haldemans The Forever War och James S. A. Corey´s Leviathan Wakes. Tack för en trevlig kvällsläsning igen.
Corey (the Expanse) är väl en modern klassiker i så fall. Den kom nyss, typ 2010 tror jag. Forever War och dess uppföljare är riktiga klassiker dock, inga citationstecken. Även Haldemans Forever Peace är läsvärd, den handlar egentligen om det avhumaniserande med drönarkrig.
Vill gärna slå ett slag för bokserien ”The Hooded Swan” av Brian Stableford som kom i början av 70 talet. Tror det var 6 böcker om rymdpiloten som hamnade i ett symbiotiskt förhållande till en ”parasit# i hans hjärna. Även Tanith Lee har skrivit en hel del intressanta böcker. Lite senare författare som är väldans bra är också Mark Lawrence tex Red Sister mfl böcker.
Sedan måste ju även The faded sun trilogy nämnas av CJ Cherryh. Hoppsan nu gick jag igång ordentligt på SF/fantasy temat. Ursäkta om jag är tjatig…
Haha. Jag brukar säga att man ska iaf ha ett liv som inte ens tonåriga liv skäms för.
Jag vet iaf att 19-årige Seb hade varit impad av hans partner med.
Och tack för en liten trip down memory line.
Jag brukar säga att det inte var bättre förr. Men det var rätt fint ändå.
Vi vet ju alla att de är få saker från förr som håller sig. Men. Man kan i det moderna söka känslan.
Det är dock vemodigt att tiden sällan räcker till allt man vill nu när man har pengarna att göra nästan vad man vill
Den första lönnmördarhjältinnan var Modesty Blaise.
Där har du mitt fulla stöd i den observationen!!
Jag kom just på att Lady de Winter (”Milady”) kanske kvalar in som den första lönnmördarhjältinnan, men hon var förstås inte en hjältinna i vanlig bemärkelse eftersom hon var en av antagonisterna i berättelsen.
Sen kan man ju diskutera om Modesty var en lönnmördare i egentlig bemärkelse
Modesty är en rimlig invändning, men kanske en tidigare generation.
Blev riktigt tagen av den här texten som blev det första jag läste denna morgon. Inte bara för att även jag slukade Gibson et al i ungdomen, men på grund av en fundamental insikt. Min då flickvän (nu hustru och mor till mina vuxna barn) hade exakt samma rörelsemönster och fysik som Linda Hamilton i Terminator 2. Så jag hade hittat min superhjältinna redan då. Lucky bastard I am.
Bara att gratulera.
Some of us do find a unicorn.
Men jag har inte någon fantasifigur som förebild för min fru.
Tack för det här inlägget som fick mig att bli nostalgisk!
Gäller inte bara att sträckläsningen av Gibson och SF generellt (plöjde allt de hade på det lokala biblioteket, där var det främst äldre klassiker som Asimov, Heinlein mfl.) utan även mycket annat som du skriver om.
Har kvar min gamla Amiga fortfarande, förutom spel blev det allt från bildskapande och försök att göra musik (Protracker om jag minns rätt).
Sedan BBSer och de härliga modemen på den tiden (men drev aldrig någon BBS själv).
Testande Povray men lyckades till slut få tag på en fungerande version av 3D Studio (tog evigheter att få ner alla disketter) och gjorde bl.a. bilder till olika BBSer. Blev aldrig författare men förtjänade senare under en period mitt levebröd på 3D.
Minns även första PCn men för min del var det en 486a DX2 66 med 512Mb hårddisk. Kostade en förmögenhet men jobbade också förbaskat mycket övertid på den tiden. Körde också OS2 under en period.
Lånade ut Neuromancer och fick aldrig tillbaka den, inser nu att det var ganska precis 30 år sedan. Tiden går.
Får se om jag läser den igen. Lite rädd för att jag kanske inte uppskattar den lika mycket i dag. Eller så blir det tvärtom.
486:an var en 33 MHz DX tror jag, men jag bytte processorn senare. Glömde skriva det. Minns inte om jag bytte till en 100 MHz eller vad det nu var. Moddade den burken rätt mycket iaf.
På den tiden pillade man på allt. Jag skruvar iofs. oftast i hop min datorer själv fortfarande men på den tiden petade man ju med autoexex.bat och config.sys. I bland bara för att få saker att fungera och i bland för att försöka optimera.
Minns ett grafikkort som var svårt att få att fungera på grund av minnesadressering.
Sånt slipper man i dag och bygga själv behövs inte om man inte vill.
Ja, jösses allt config.sys och autoexec.bat. Minnen. Förträngda minnen.
Det tråkiga med alla dessa dystopier och framtidsskildringar i dagens läge, är väl bara alla dessa techoligarker som tydligen har låtit sig inspireras till att vilja förverkliga alla de dystra sidorna av dem, snarare än att ta dem som en varning om vad man borde försöka undvika.
”Det finns två verk som definierat cyberpunkgenren. Den första var Ridley Scotts film Blade Runner från 1982, som blivit stilbildande för den visuella estetiken, och den andra var alltså William Gibsons korta roman Neuromancer från 1984 […] Gibson var dock inte först, utan Vernor Vinges roman True Names från 1980 får väl sägas vara det”
Tja, fast äran borde väl snarast gå till Philip K. Dick och hans Androidens drömmar (orig. tit. Do Androids Dream of Electric Sheep?) från 1968, som Blade Runner baseras på.
Boken var väl ändå inte stilbildande på samma sätt som filmen?
Jag gissar att den inte alls nått samma kultstatus om Blade runner aldrig spelats in.
Så ska man nämna två verk tror jag nog ändå filmen väger betydligt tyngre än boken, även om Dick förstås ska ha en del av äran för det.
Hade ens boken och filmen så mycket gemensamt. I filmen är det biologiska replikanter, i boken är det androider, dvs maskiner.
Minns när jag läste Neuromancer för första gången. Den gick inte att släppa. Var bara tvungen att läsa klart. Och apropå Gibson så, för ett par månader sedan fick jag ett litet paket med Count Zero samt en medföljande lapp ”ursäkta, lånet blev visst lite väl långt”. Vilket nog är en underdrift för min bekant har suttit och tjuvhållit på boken i närmare 27 år! Och jag som letat efter den, men glömt av att jag lånat ut den. Jössess.
Filmatiseringen av Johnny Mnemonic, var väl kanske inte fantastisk, men ok ändå, har för mig att det är en av novellerna i en novellsamling av Gibson.