Kultur

”To call up a demon you must learn its name. Men dreamed that, once, but now it is real in another way.” – Neuromancer, ”Neuromancer” (1984) av William Gibson

William Gibsons stilbildande och smått profetiska roman Neuromancer från 1984 definierade en hel genre och kommer nu över fyrtio år senare som teveserie på Apple TV+. Men kanske är det försent då allmänheten kommer uppfatta den som kliché, fast den var vad som skapade dessa troper vi ser överallt inte bara i fiktionens världar, utan också i verkligheten där vi nu lever i princip i cyberpunkens dystopiska framtidsvisioner. Neuromancer är nog den roman jag läst flest gånger och teasern fick mig att så här 40 år äldre och lite visare gräva tillbaka och i självreflektion inse hur mycket den influerat mig, inte bara för att skriva utan också i mitt skrivande och livsval. För er som så här 40 år senare inte läst Neuromancer kan denna artikel innehålla MILDA SPOILERS.

Det finns två verk som definierat cyberpunkgenren. Den första var Ridley Scotts film Blade Runner från 1982, som blivit stilbildande för den visuella estetiken, och den andra var alltså William Gibsons korta roman Neuromancer från 1984, berättat i ett vad jag minns som våldsamt högt tempo

”You know that, Case. Your business is to learn the names of programs, the long formal names, names the owners seek to conceal. True names …” – Neuromancer, ”Neuromancer” (1984) av William Gibson

Gibson var dock inte först, utan Vernor Vinges roman True Names från 1980 får väl sägas vara det och Gibsons återanvändning av begreppet kan antas vara en hyllning och bugning till kollegan Vinge. Till skillnad mot Vinge och andra framträdande cyberpunkförfattare på den tiden, som Bruce Streling, så var Gibson ingen tekniknörd utan en teknisk analfabet. Men han var istället en poet och Neuromancer är också litterär i sitt karga språk där enormt mycket dramatik kan fångas i en mening.

Eller som ett poem vid klimax.

”- now
and his voice the cry of a bird
unknown
3Jane answering in song, three notes, high and pure.
A true name.” – ”Neuromancer” (1984) av William Gibson

Och kanske är det ofta helt felaktiga bruket av en del tekniska termer och även den fullkomliga befrielsen från både den tidens och dagens faktiska tekniska och logiska begränsningar inom datavärlden en orsak till Neuromancers storhet som roman?

Ändå var Gibson i sitt skildrande av globalt kommunikationsnät profetisk, inklusive trådlös kommunikation, men också detaljer som fiberoptik, vilket knappast var allerstädes närvarande 1984. Eller 1983, då romanen troligtvis skrevs före den publicerades. Vinge kände till Internets bas ARPANET, som är med i True Names, men Gibson visionerade helt befriat från verklig teknik. Annat han fick med var flygande drönare och robotgräsklippare, även om dessa … inte användes som avsett när de hamnar i handlingens fokus, utan sätts in mot Turingpolisen när de ska gripa romanens protagonist Case för inblandning i en konspiration att ta bort ingelligensbegränsningarna på en AI.

När jag läste Neuromancer hade jag redan börjat skriva, fast jag skulle bli ingenjör. Före Gibson var det Stephen King som var inspiraitonskälla och jag skrev rent av några King-influerade noveller på skrivmaskin typ 1988, motiverad av att mina enda femmor från högstadiet var i svenska och engelska (hade även femma i matte ett tag på gymnasiet, där engelskafemman kvarstod men svenskabetygen blev treor när man inte fick skriva kreativt längre). Svenskan för att jag skrev fantastiska noveller som både lästes upp för klassen – utan att någon mobbade mig eller ens sade ett negativt ord efteråt, utan det blev bara knäpptyst i klassen när fröken läst färdigt – och även i lärarrummet. Tydligen fanns det frön till författarskap nog där för att få tyst på en niondeklass på Sannaskolan 1986.

Enda som någonsin läste de där novellerna från 1988, varav en var någon miljöskräckis där skogarna vaknade till liv – inte helt olikt Crazy Pictures/Poesi för fiskars senare fejktrailer Miljön – var min dåvarande flickvän. De gick nog som pappersåtervinning där någonstans 1988 – 89 när man började med sådant.

Men med Neuromancer började jag försöka skriva cyberpunknoveller, efter att för de få pengar jag hade som student fyllt på med de av Gibsons verk som gick att hitta vid besök i Göteborg från Trollhättan där jag bodde då. Det var ett hörn hos Akademibokhandeln (Wettergrens?) i Nordstan eller två hyllor på Eckersteins i nuvarande kinesiska konsulatet på Grönsakstorget som det fanns engelskspråkig SF och fantasy på den tiden. Någon Science Fiction Bokhandeln fanns inte i Göteborg på den tiden, och gamla rollspelsbutiken Daggskimmer på hörnet Storgatan/Victoriagatan med sina hyllor med SF var sedan länge borta. Men någon kompetent i butiken kurerade de där hyllorna, så Gibson, Sterling, Pat Cadigan och Walter Jon Williams fanns där.

Jag drömde om att få in en novell i dåtida Jules Vernes-Magasinet, men vågade aldrig skicka in något.

Sedan kom livet emellan och andra intressen än skrivandet. Neuromancer fick mig att när jag jobbade ett år efter fyran på teknisk linje och lumpen så köpte jag mig en Amiga bara för att kunna spela spelet Neuromancer. Jag hade varit med på hemdatorvågen där 1982-1983 med eftersom jag alltid måste vara lite eljest en Atari 600 XL istället för Vic 64 som alla andra, så jag fick programmera mina egna spel och rent av skriva min egen assembler för att slippa skriva maskinkod för spelens sprites, eftersom det inte fanns något att piratkopiera. Men sedan gled jag över på rollspel och datorn blev stulen, så jag var datorlös 1983 – 1990.

Ganska snart ville jag ut på The Matrix, som det globala datanätet kallades i Gibsons romaner. Ja, The Matrix, var inte ett begrepp myntat av filmen med det namnet. Lika lite som Metaverse är något som Facebooks Suckerberg hittat på, utan snott från min favoritförfattare Neal Stephensons Snow Crash, som dödade cyberpunkgenren.

”I’m sure they’ll listen to reason.” – Fisheye, ”Snow Crash” (1992) av Neal Stephenson

Så jag dumpade Amigan, vars egenskap framför allt var att drabbas av virus när man *host* lånade spel av kompisar.

Istället blev det en PC 386SX med 1 MB (megabyte) minne och 20 MB hårddisk. Ja, tjugo megabyte, alltså stort nog för typ fyra foton från din iPhone och ett 2 400 baud modem. Jag kände ilningarna längs ryggraden. Nu var jag Case och ringde BBS:er i Trollhättan eller i angränsande riktnummerområden. På den tiden kostade det nämligen skitmycket att ringa till andra riktnummer och att ringa till Göteborgs 031 och de lite större BBS:erna kostade skjortan per minut. Fanns dock någon bra i Stenungsund minns jag.

Någon månad senare uppgraderade jag modemet. Minns inte om det var en 9 600 baud eller direkt till 14 400 eller om det kom senare, men jag startade iaf en egen BBS också våren 1991.

Namnet?

Wintermute förstås, efter den ena av de två AI-bröderna vars duell via sina mänskliga ombud skildras i Neuromancer.

Den fick mestadels stå och tugga när jag gjorde lumpen och fortfarande såld på Gibsons visioner började jag sedan snöa in på datorgrafik. Hur visualiserar man tredimensionlla världar. Så jag hamnade i raytracingträsket och Wintermute finriktades mot detta innan jag flyttade tillbaka till Göteborg. Där skaffade jag två telefonlinor för att kunna prata i POTS-telefon utan att bryta BBS:en. Minns fortfarande de telefonnumren. 031-77395nn. Lägger inte ut hela för det innehas av en privatperson idag.

Någonstans där upptäckte jag OS/2 för riktig multitasking istället för Windows 3.1 taskswapping och kunde köra BBS:en i ett DOS-fönster medan jag gjorde annat på datorn. Inklusive raytracing, vilket på den tiden innebar ett antal timmar för en enda bild, medan sådant kan göras i realtid idag. Jag fastnade inte för Povray, utan Polyray, som jag tyckte hade ett bättre programmeringsspråk och hittade någon konverteringsprogramvara för något 3D-verktyg som skapade Povrayfiler, medan jag avundsjukt tittade på andra som satt med piratkopierade versioner av 3D Studio. Hade uppgraderat till en 486 med 4 MB minne och 200 MB hårddisk, som senare pumpades med en extra 115 MB HD, ett Pro Audio Spectrum ljudkort för att kunna spela faktiskt ljud, och tids nog även en CD-ROM via adaptern på ljudkortet. Det var grejer det. Där började jag plugga på matte/data på Göteborgs Universitet, kom äntligen in på riktiga Internet och upptäckte Linux, som jag installerade typ version 0.11 av eller något sådant. Sedan lade jag ner BBS:en hösten 1992, och satte upp en egen UUCP-domän, förstås med wmute som underdomän, som automagiskt hämtade min e-post och via ljudkortet spelade upp you got mail i lägenhetens högtalare när det kom e-post. Går fortfarnade att hitta min epostadress från den tiden på någon lista för vetenskapliga skämt som jag var med och kurerade när Internet var ungt.

Så Neuromancer fick mig in på dataspåret och jag blev rent av Internetkonsult där ett tag.

Till litteraturen återvände jag 20 år senare med min debutroman Midvintermörker. Inte så mycket cyberpunk kvar där. Men drömmarna om Jules Vernes-Magasinet blev istället att jag har skrivit Sveriges mest säljande sciencefictionromaner, iaf i modern tid. Alltså inte storsäljande svensk skräck som Strandberg eller Ajvide eller urban fantasysuccén som Bergman Elfgren och Strandbergs Cirkeln, utan science fiction nämligen Stjärnklartserien som väl närmar sig 400 000 sålda böcker. Svårt att mäta förstås, men på Storytel innehar de tre romanerna #1, #2 och #3 mest lyssnade SF någonsin och då är ändå Ajvides skräcksar med där.

Det hade nog inte skett utan William Gibson. Min Redovisningsavdelning Marviken är ju också science fiction, kontrafaktisk science fiction, men ska böcker hamna i de säljande hyllorna i bokhandeln så behöver de kallas något annat, så den är klassad som spänningsroman. Så oklart var den hade hamnat. Sex år yngre, så halva försäljningen än Stjärnklart och något under Stjärndamm iaf, som ligger på andra plats ovan.

Berätta för lille Lars att han skulle sitta där på hyllorna och topplistorna så hade han förstås kallat det fånerier och surat över att det aldrig skulle inträffa i verkligheten.

Neuromancer ansågs länge vara ofilmbar och har legat i det som kallas produktionshelvetet i flera decennier. Men nu har Apple TV+ släppt sin teasertrailer till teveserien som släpps nästa år. Säger inget om handlingen, men visar upp karaktärerna som Case, Molly, Amritrage, psykopaten Riviera, Hideo, The Finn, 3Jane Tessier Ash(p)oole, och förmodligen Maelcums hand (Bablyon, mon!). Dock ingen Wintermute eller Neuromancer i den inledande vyn över förmodligen det som föreställer Chiba City, men inte är det. Eller Dixie Flatline.

Ser bra ut. Lite ljusare än Blade Runner-svärtan. Case ska dock vara ett nedgånget och nedknarkat utbränt vrak, men Callum Turner är helt enkelt för biffig och lite för kaxig. Men håll käften och ta mina pengar, Apple. Ni kunde gör en fantastisk anpassning av Slough House-romanerna i serien Slow Horses, så ni har mitt förtroden här också.

Faran är dock att många kommer tycka att den bara härmar andra filmer och teveserier, fast det är Neuromancer som skapat hela stilen.

Och Molly.

Molly.

Molly är nog den enda fiktiva karaktär som jag någonsin blivit kär i. Iaf nittonårige Lars. Molly fanns före den bleka kopian i estetik Trinity i The Matrix, Molly var den ursprungliga (nåja) kvinnliga lönnmördarhjältinnan och actionhältinnan. Hon fanns innan Nikita. Hon fanns innan Ripley. Hon fanns innan Sarah Connor. Hon fanns innan alla kopior på henne fram till Andromache of Scythia och allt vad de kan tänkas heta i dagens populärkultur.

Eller min Hanna Hjerta.

Vilket fick mig att stanna till, slagen av insiktens hammare i pannan.

M O L L Y

H A N N A

Molly Millions.

Hanna Hjerta.

M M

H H

Ibland har det undermedvetna spelat mig ett enormt spratt.

Men vänta. Det slutar inte där.

Molly. Alltid cool. Livsfarlig. Långa naglar. Ibland beväpnad. Rör sig internationellt. Mirrorshades.

Här sitter jag likt Case framför datorn, medan Lena likt Molly är den som står för action.

Jag har gift mig med min egen Molly.

Vill bara hälsa det till nittonårige Lars för snart 40 år sedan. Bra jobbat.