En postning på Threads påminde om att fem dagars arbetsvecka är ett modernt påfund. I verkligheten går det givet rätt omständigheter att jobba sju dagar i veckan, men det går knappast för majoriteten av jobb som är anpassade till nymodigheten med 40 timmars arbetsvecka och fem arbetsdagar, utan kräver frihet och att man styr sin egen tid. Istället jobbar de flesta sina 37-40 timmar i veckan för att ha råd att jobba gratis med det de vill eller tvingas till resten av tiden – som ideellt arbete eller hushållsarbete.
Förvisso sades det redan i Bibeln att söndagar skulle vara vilodagar, men större delen av mänsklighetens historia har vi jobbat sju dagar i veckan, året runt. Helt enkelt för att det har varit nödvändigt för att överleva. Dock har människan ofta styrt över sin egen tid, kunnat fritt variera mellan de nödvändiga arbetsuppgifterna, existerart i rätt sociala sammanhang och kunnat ta ledigt dagtid närhelst det passat.
Så lever vi inte idag.
Industrialiseringen ledde till att det skapades jobb – i princip var man egenföretagare innan dess. Eller så skapades det iaf behovet av arbetskraft. Innan dess var de flesta självhushållande bönder, vilket än idag innebär sju dagars arbetsvecka – djuren tar inte paus, utan behöver tillsyn alla veckans dagar.
Industrialiseringen innebar effektivisering och specialisering, vilket höjde välståndet. Till slut behövde inte alla sitta och spinna sin egen tråd för att sy sina egna kläder, utan hela kedjan optimerades och effektiviserades och idag köper de flesta sina kläder i butik. Inte ens de som syr själva spinner egen tråd eller väver eget tyg.
Industrialiseringens behov av arbetskraft innebar också att man tvingade in folk till städerna via skiftesreformer och t ex stängslingsreformer, som begränsade möjligheterna att försörja en på grund av vetenskapliga framsteg snabbt ökande befolkning att försörja sig som bönder.
Istället skapades jobb, monotona nedslitande och själsligt dödande jobb. Till en början sex dagar i veckan, eftersom vi var kristna, men sedan fem dagar i veckan och 40 timmar (numera snitt någonstans 37-38 timmar pga arbetstidsförkortningarna, även om det oftast tas ut som hela dagar punktvis över året). Dessa jobb är dock utformade som så att ingen orkar jobba sju dagar i veckan med dessa längre och man styr inte sin egen tid, har en kass arbetsgivare och en usel chef som ändå inte skulle klara av att hantera det.
Undantaget är de som styr sin egen tid och är egna företagare. Och chefer på en viss nivå. Chefer på en viss nivå jobbar sju dagar i veckan och är alltid nåbara på telefon.
Bönder kan till viss del fortfarande styra sin egen tid, även om det är ett tungt och lågavlönat yrke. Men de kan ta ledigt mitt på dan om arbetsbelastningen tillåter och inget går sönder. Vilket det gör.
Som författare och bloggare styr jag min egen tid och har jobbat sju dagar i veckan 365 dagar om året i över 15 år sedan september 2008. Men jag är ett undantag. Det sägs att det finns runt 100 författare i Sverige som kan leva på sitt författarskap, men det ges ut 5 000 böcker om året i Sverige. Och man kan leva på en undersköterskelön, så alla dessa 100 lever inte som Camilla Läckberg direkt. Jag gissar också att väldigt få så kallade bloggare kan leva på bloggandet. Jag kan leva på endera av dessa, men jobbar med bägge.
Det är ett fritt arbete, och jag kan ta ledigt mitt på dagen eller någon kväll när jag har lust, även om mailkorgen fylls upp med mail från folk som undrar vart jag tagit vägen. En del dagar jobbar jag kanske så lite som två timmar, men andra 16-18 timmar, bara för att visa kontrasten. Jag har ingen tvingande fast arbetsplats utan kan resa och jobba samtidigt, vilket jag också gör. Enda undantagen någonsin har varit Mont Blanc och Kilimanjaro, då jag fick skriva bloggartiklarna i förväg. Jag har en gång legat på akuten och inlagd på sjukhus och jobbat ändå de dagarna.
Men detta är inte normalt.
Så ja, man kan jobba sju dagar i veckan och jag har bevisligen klarat av det i femton år, men så som samhället är uppbyggt fungerar det endast för ett minimalt antal personer. Sedan ska man ha respekt för att alla inte är högpresterare eller arbetsnarkomaner och ofta stoppar yrkeslumpen (ofta är det faktiskt en slump och inte planerat vad man väl jobbar med – som ung brukar första anställningserbjudandet forma resten av karriären) möjligheten.
Det krävs också att man upplever något eller några av de tre faktorer som skapar lycka. Dessa är social tillhörighet och samvaro, att hjälpa andra och kanske mest relevant när det gäller jobb flow. Att kunna känna att man presterar maximalt utifrån egen förmåga och att ingen och inget hindrar dig från detta. Du som programmerat och tappat bort tid och rum kanske känner igen flow. Tills det där jävla mötet som kunde varit ett e-brev.
De flesta jobb ger inte samhörighet, hjälpa andra och flow utan det söker man istället utanför jobbet och jobbar oftast med gratis. Jobbet och anställningen är bara ett sätt att försörja sig så man kan jobba gratis sju dagar i veckan med annat.
Det kan vara att ta hand om sin barnfamilj med hushållsarbete, det kan vara någon av de tiotusentals fantastiska människor runt om i Sverige som ägnar hela sin fritid åt föreningsliv och kanske gratis tränar ungdomar i fotboll eller något annat. Eller upplever flow i en hobby (hobby är något som kostar pengar, istället för något du tjänar pengar på). En del driver ett eget företag vid sidan om anställningen, inte för att de behöver, utan för att de vill. Något som fyller livet med mening.
Att vända papper och sitta i möten på ett kontor ger nog sällan mening i livet. Däremot kan jag se att trots usla arbetsförhållanden inom vård, skola och omsorg så kan nog en del av de som jobbar där finna mening och lycka i att hjälpa andra. Vilket förklarar hur vi fortfarande kan ha de hjältar som jobbar inom dessa yrken trots all skit de får, både från beslutande politiker, ledning, chefer och otacksamma brukare som väntade sig mer för sina skattepengar.
För de flesta är inte jobbet och anställningen något som fyller livet med mening, så nej, alla kan inte jobba mot betalning sju dagar i veckan. Under vissa omständigheter går det dock, men det betyder inte att alla kan eller ska göra det.
Och för er som ofta frågar mig “hur hinner du med allt”, så prova jobba 80 – 100 timmar i veckan och sluta titta på teve, så ska du se att du också hinner med allt. Faktum är att du kanske själv redan hinner med allt, men du tänker inte på att städa, diska, laga mat, tvätta, vika tvätt, klippa gräset, byta blöjor, handla mat mm också är jobb. Jobb du inte får betalt för, men som en del har som yrke och just får betalt för. Och den som går och exempelvis tränar ungdomar i idrott när de slutat jobbet varje dag, där kan du prata om någon som i det dolda hinner med allt. Eller småbarnsföräldern. Titta på vad du faktiskt gör. Du kanske inte får betalt, men du gör saker med din vakna tid sju dagar i veckan ändå.
85 kommentarer
Oj vilket tänkvärt och klokt inlägg i samhällsdebatten! Fick mina grå att börja spinna. Tack Lars för allt du bidrar med! ❤️
Tack, det var snällt skrivet.
Ja, det var ett bra inlägg
Tycker detta är ett bra resonemang och förtjänar att lyftas. Jag kan ibland bli förvånad hur högt människor värderar sina fritidsintressen, som kostar mycket i pengar och tar jättemycket tid, utan någon som helst ekonomisk avkastning. I vissa fall kanske man kan försöka syssla med något som inte är lika krävande i form av resurser och tid, till hänsyn av familj och ekonomi. Själv försöker jag styra mina fritidsintressen till sådant som går att kombinera med familj, hälsa och ekonomi. Att jobba hela tiden hade jag gärna gjort, och har provat det innan jag hade familj. Jag gillade det starkt. När jag inte hade något annat att ta hänsyn till så upplevde jag inte att jag for illa av mycket arbete, men när man har familj eller ett jobb som man inte kan styra själv eller känna någon form av kontroll i så blir det problematiskt med stress.
Ja, väljer man att lägga tid på ett fritidsintresse, så värderar man det högre än vad man får i lön per timme. T ex den som har 48 000 i månadslön tjänar ca 300:- SEK per timme. Om man väljer att t ex handla mat istället för att jobba, och inte bara klicka hem maten via MatHem eller ngt, så värderar man tiden man är i mataffären till 300:- SEK per timme. Medvetet eller omedvetet. Samma sak den som hellre städar själv än tar in städhjälp värderar att städja själv till 300:- SEK per timme.
Och den som tränar ungdomar i fotboll istället för att jobba mot lön värderar den tiden till 300:- per timme. Minst.
Inte alltid sant, det finns många som inte får jobba fler timmar med betalt än de redan gör. Då är inte varje ledig vaken timme värd lika mycket som en på arbetet, för de timmar med betalt är tydligt begränsade. Du kan inte heller alltid välja ett andra jobb, åtminstone inte om du vill ha vettigt betalt, då det oftast handlar om konkurerande verksamhet med nuvarande arbetsgivare.
Undantagen är som du redan sagt, egenföretagare.
Visst, men principen kvarstår. Många har möjlighet att jobba över en del timmar, men väljer att inte göra det utan åka hem och städa istället.
Man kan ta flera jobb. Men det finns nog en law of diminishing returns som gör att man gör sitt högst betalda arbete först, och sedan avtar engagemanget när arbetstiden förlängs (inte minst pga progressiv skattesats)
Man kan inte heller engagera sig i alla former av arbete 100% altför många timmar av dygnet.
Så det är nog en skala här av de som kan öka sin inkomst linjärt, och de som kan göra mycket lite när man ökar arbetad tid.
Jag förstår inte riktigt vad du menar med fritidsintressen som går att styra till nåt som inte kostar mycket pengar? Ett fritidsintresse är väl nåt som man gör för att det är roligt, annars är det inte ett intresse i min värld och det blir vad det blir beroende på vad man tycker är roligt. Jag har ett relativt kostsamt fritidsintresse, jag leker med bilar i skala 1:1 i mitt fall Jeepar, jag har alltid varit intresserad av bilar och haft det som hobby som ung innan jag blev med fru och barn och nu som äldre efter att barnen växt upp och flyttat till egna liv. Däremellan var förstås barnen och deras aktiviteter ett av mina fritidsintressen när jag tränade deras innebandylag och var lagförälder i fotboll etc. men även i det gjorde jag det jag tyckte var roligt till stor del. Är också en kronisk gördetsjälvare som tillsammans med hustru renoverat 3 hus och en lägenhet på fritiden vilket också är ett fritidsintresse egentligen. Som partner och förälder kan man inte välja fritt när det kommer till fritidsintressen men man kan fortfarande välja nåt roligt annars har man nog valt fel partner och oavsett vilket av alla fritidsintressen jag haft så har alla kostat pengar.
Och all tid vi lägger på denna bloggen, är det “jobb”?
“Älskling jag skall bara hänga tvätten (och tjuvkika på Ukrainatråden på Cornucopia) ”
Alla som lagat mat med Cornu i telefonen räcker upp en hand. Sååja, vi gör tvärtom. Alla som INTE surfat när de lagat mat räcker upp en hand. Ja , det var ju lätt räknat…
Ja, kom nu inte dragandes med att trafiken ökar 8-17 vardagar jmfrt med andra dagar 🙂
Vill inte veta hur många timmar man har hängt här sedan 2014
Så viktigt inlägg med så mycket igenkänningsfaktor. Själv tog jag härom året steget från ett kringflackande liv med periodvis väldigt intensivt säsongsarbete, men även längre perioder av ledighet med fokus på hobbys och hälsofrämjande aktiviteter, till att nu bo fast på en plats och ha ett måndag till fredag-jobb i ett, för mig nytt yrke. Föga förvånande trivs jag inte alls med varken jobb eller tillvaro och har, som ett första steg, sagt upp mig. Vad det blir istället, det får vi se. Glad att jag testat på detta men de senaste åren kommer jag nog mest att se som en värdefull erfarenhet i hur fel det kan bli, snarare än starten på något nytt.
Jag jobbar 5 dagar i veckan allts 40 timmar i veckan, räcker gott och väl för mig. Skall räcka i ett välfärdssamhälle. Men vill folk jobba 7 dagar i veckan 10 timmar per dag okay för mig, jag personligen föredrar investera i fritid, hälsa och kärlek. Är 62 år och kan rent teoretiskt gå i pension nästa år. När jag har en garanterad godkänd pension slutar jag jobba och satsar allt på kärleken och hälsan
Folk blir alltid så chockade när jag säger att köper man ett hus så är det en drös timmar i veckan som ska till bara för att det inte ska tappa värde….
Går att lägga hur mycket tid som helst på huset.
Men är det värt det, frågar jag mig.
Jag är en påhejare av basinkomst eller sk medborgarlön, eller att införa 4 dagarsvecka. En för många en förhatliga inställning då det anses innebära att latmaskarna tar över fritiden. Att arbeta i anletes svett inför Martin Luthers protestantiska teser sitter djupt i folksjälen.
Ernst Wigforss sa ”Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”
Tanken är möjlig naiv att tro att mycket skulle lösa problematiken för både arbetsbristen och överarbetet på arbetsmarknaden. Men en god sak som en sådan reform skulle för med sig, är att begrava jobbcoach- industrin som är den största bluffen inom arbetsmarknads politiken någonsin!
Folk går i väggen i en allt större utsträckning än tidigare. Man har belånat sig över huvudet och MÅSTE jobba för att betala av skulderna. Man ska ha villa, hund, häst, vattenskoter, husbil, highteck cinema surround, fjällstuga och bilar till samtliga personer i hushållet. Klart som korvspad att man ska jobba, det är ju samhällskontraktet som ska understykas. En god medborgare jobbar 100% oavsett om du inte ser till dina barn eller ej. Barnen outsourcas iväg till läxhjälpen, dagis och fritids som får stå för uppfostring en och utfodring.
Finns det ett val mellan att antingen lata ihjäl sig eller arbeta ihjäl sig?
Fast “Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.” är ju jobb. Det är bara jobb där du disponerar din tid själv, jobb som inte är anpassade till industrisamhällets 8-17. Vilket helt bevisar min tes. Du vill bara jobba för att tjäna pengar så du har råd att jobba gratis med det du egentligen vill göra.
Jag tror ordet “jobb” tappar sin mening om vi ska kalla _allt_ för jobb.
Sitta och bara titta på havet? Skita?
Nej, ordet jobb har en mening för att det är något särskiljt från _annat_.
Ligga i respirator. Andas.
Också jobb?
Allt någon kan ha som yrke är jobb. Du kan byta blöjor som yrke, men inte ha förälder som yrke.
Fd kollega som är från Täby (och därmed inte ett så vettigt exempel) betalade 14.000 i månaden för donens elitsatsning. Utöver alla timmar gratisarbete i grundklubben
Och då är sonen 12. Alla vet att det är 99% sannolikhet att SONEN skaffar sig ett liv innan gymnasiet är slut…
Och det låt ju som det kan va ett intresse som är givande för görälder. Men mixen av godhetssignalering, ”titta min son är minsan i elit xxx!!, humblebrags över pengarna man lägger…
Tror de om åkt och fiskar med ungarna eller gejmar med dem har det bättre.
Och LE har 100% rätt. Svensk föreningsliv bygger på oavlönat arbete. Och folk värderar sin tid mer och mer. Återstår de som misslyckades i sin sport och nu lever genom barnen… vilket manhör på alla konfliktrt
Fetafingrarpost
Fast det där stämmer inte. Dels är det en socio-ekonomisk fråga, bland småburgen medelklass är det lite status att vara engagerad i sina barns lag, jag vet massor av exempel på personer som både varit väldigt lyckade själva och självklart vice versa. Man kan faktiskt finna en mening i att göra det oavsett bakgrunden man själv har, en hobby helt enkelt (alt du vill spendera tid med din avkomma och kanske hjälpa dem).
Sen finns konflikter men långt ifrån i alla verksamheter och gudarna ska veta att det finns mkt ”fel folk” involverade – men så är det väl överallt i samhället, finns väl ingen arena där allt är grönt och bara flyter på.
Jag skulle kunna skriva en meterlång post om ämnet men det är väl lite fel forum för det…
I tillägg så är jag av den bestämda uppfattningen att ledarskap inom idrott med dess utbildningar som följer är en av de bästa ledarskapsskolor du kan gå, jag har gått en massa dyra/långa etc utbildningar via jobbet och de har faktiskt inte varit i närheten av det jag lärt mig genom engagemang i mina barns idrotter. Jag är mkt tacksam för detta och upplever att jag har god nytta av det i min profession (som förvisso mestadels är ett pappersvändande men…sånt är livet, åtminstone mitt :).
Sorry lite off-topic.
Jag har aldrig “jobbat” såå mycket som när jag var engagerad ideellt i musikrörelsen och arrangerade mängder av konserter. Klipp håret och skaffa dig ett riktigt jobb var väl det mest vanligaste tillmälet.
Jag tänker mig jobb som innebär inkomst. Fritid innebär inkomst som ackumulerats till utgift.
Det finns folk som har sin hobby som yrke också. Eller tvärtom. Det fungerar för vissa, men andra behöver ta pauser från sin hobby ibland oh göra något annat.
Det är enväldigt valid poäng. Krasst sett har ju all eller iaf nästan all effektivisering/produktivitet hamnat i ägarnas fickor de senaste 50 åren. Jag kan personligen förundras över att 4 dagars arbetsvecka (eller dylika reformer) inte alls är på agendan. Men det är djupt rotat, det här med Luther osv.
För att travestera Arja Saijonmaa: ”-Jag vill tacka verkstadsindustrin, som gett mig så mycket, kollektivavtalet, och 40 timmar i veckan”. Sedan har jag fått ett decennium utomlands på diverse olika exotiska ställen. På ett ställe träffade jag min fru. Har arbetat med en mängd olika saker och med olika tekniker. Och när jag går i pension om några år har jag ändå bara provat på en bråkdel.
Egenföretagare – nej tack. Men det är jag det. Jag har funnit mig tillrätta inom systemet och lyckats få en hel del bra grejer från det. Och jag har absolut inget själsdödande jobb även om jag inte är chef. Tack vare att jag sagt nej till chefskarriären har jag kunnat göra alla andra underbara saker och hoppa på det som känts bra för stunden. En slags företagets zigenare om man så vill.
Så, det finns hopp även för oss löneslavar med anställningsnummer (dock ej inbränt eller tatuerat) och kollektivavtal.
37.5 hr per vecka är mer standard i Europa, jag kan ta fram mer detaljerade uppgifter om det önskas efter att LW släppt granskning.
Rom är okej.
(Finns ett ställe i Karlstad som heter Romstad. Borde ha hetat Zigenarstad.)
Eller så var det en miljöpartist. Same same.
Kul att höra ngn som är nöjd i ”systemet”.
Jag är själv inte missnöjd, men inte lika nöjd som dig. Fast (arbets)livet är ju lite slumpartat som LW skriver, man får försöka kryssa fram så bra man kan, tog några år för mig att fatta vad jag ville (och inte ville).
(Känner igen mig i att hålla mig undan chefsskap, dock kan jag snart inte det längre men är i en ganska synd organisation nu så hoppas det blir bra ändå).
Vi får väl se hur länge ideellt arbete finns kvar som konstform. Drygt 3% av BNP ska tydligen Sveriges ideella arbete vara värderat till om man fick lön för insatsen. Jag är hyfsat välutbildad ungdomstränare inom en viss sport, bara ett snäpp under elitnivå, och jag får väl erkänna att jag blir lite avundsjuk på hur samma insats i andra västländer ger en helt ok timlön medan hag får lite gratis träningskläder. Så varför fortsätter jag? Tja, för det är kul såklart. Visst tar det emot ibland efter en dryg arbetsdag, men det finns andra stunder som uppväger det. Sen tror jag vi kommer hamna där andra länder befinner sig förr eller senare.
Den dagen civilsamhällets volontärsarbete inom idrotten dör och ersätts av avlönade tränare så dör svensk relativt befolkningsstorleken överprestation i idrottsresultat. Eller inom musik eller något annat. Att Sverige presterar så bra idrottsmässigt beror inte på överlägsen svensk genetik, utan på svenskt gratisarbete i civilsamhället. Ska alla ha betalt så blir vi bara tio miljoner människor på Alaskas breddgrader.
Oerhört insiktsfull kommentar. Undrar t ex hur många svenska musikunder som bekostats av a-kassa och välfärdssystemens skydd… säkert många. Bra det.
Obligatorisk musik undervisning i skolan.
Sen har jag fått lära mig av en äldre lärare att Sverige står ut inom musik industrin är för att musiker kunnat göra lumpen i någon form av orkester förband vilket gett ringar på vattnet…
Jag vågar hävda att du har fel, i varje fall inom idrotten, musik kan jag inget om. Det finns mindre länder än Sverige som arbetar på ett helt annat vis än oss – med fantastiskt goda resultat. Den genomsnittliga ungdomstränaren är en föräldratränare med bekymrande ofta några års erfarenhet från sin egen utövning som främsta merit, men i värsta fall mindre kunskap än så.
Tänk om varje klubb haft några heltidsanställda, välutbildade och erfarna tränare med ett långsiktigt tänk som verkligen vet vad de sysslade med och bedriver träningen i de olika åldrarna/lagen i föreningen. Jag är säker på att en sådan idrottsförening på sikt kommer att spotta fram både fler “talanger” och breddidrottare än idag. Sen behövs såklart fortfarande föräldrar på andra positioner (kiosk, bortamatcher, hjälptränare osv) så idealismen dör inte ut helt för det.
Jag tror väldigt få föräldrar hade haft någon större lust att skicka sina barn till en skola där undervisningen drivs av engagerade föräldrar om skolan på andra sidan gatan har utbildade pedagoger.
Idag finns pengarna för detta bara inom en handfull föreningar men fler kommer att gå den vägen förr eller senare. Fast om det blir om 10 eller 100 år vet jag inte.
Det finns säkert exempel på båda formerna. Poängen är väl att just pengar inte är en garant för resultat. Folk som brinner för något jobbar med det oavsett om de får betalt för det eller ej. Det är de som skapar resultaten.
Pengar lockar just de som vill tjäna pengar och inte nödvändigtvis de som är mest kompetenta eller engagerade till uppgiften. Det är väl någonstans där utopin om medborgarlön tar sin början. Till viss del vill jag nästan mena att Sveriges välfärdssystem till viss del utgör den trygghet och frihet som en medborgarlön skulle innebära. Kanske till en mindre grad idag än tidigare men livets nödtorft behöver man iallafall inte stå utan vare sig man lönearbetar eller gratisarbetar.
Ser nog problemet idag att barn i idrott skall drillas från 5-6års åldern och föreningar idag betalar en slant till tränare. Det gör att medlems och deltagar avgifter stiger. Så man kan bara hålla på med en idrott pga ekonomi om man inte redan är bortsållad pga detta. Sedan är inte idrott idag så vidsynt att barn kan vara aktiva i fler idrotter för missar du träning så får du ej spela. Det jag tror skulle vara bra är om man bara betalade säg 300kr medlems avgift oavsett idrott och kunde pröva sig fram som barn och sedan välja lite senare ex 14-15års åldern. Ser man krasst så har barn idag tränat i 15år och börjar bli mätta på sport när de är 20år och skall gå in i senior verksamheten många slutar innan och vad får vi då för tränar utbud som aldrig varit i senior nivå. Så jag själv tror det ideella är nyckeln . Det professionella har de stora klubbarna i de flesta sporter och suger åt sig talangerna senare. Men tyvärr så är det ju så att ju dyrare det blir och färre eld själar så får vi nog lägga våra timmar på arbete istället för timmar i klubbar för att ha råd att låta barnen idrotta, så länge staten väljer att stötta religiösa ,politiska samfund istället för framtiden.
Religiösa och politiska samfund ärlika mycket, eller lika lite, framtiden som idrottsliga samfund.
För oss som inte är intresserade av idrott, religion eller partipolitik vore det bättre om staten satsade de pengarna på skolan på alla nivåer, samt forskning.
PPP jag tror du har väldigt fel, idrottens nettobidrag till samhället är enormt, den har hjälpt till att fostra många många barn/ungdomar till goda samhällsmedborgare och skattebetalare (givetvis i kombination med skola/föräldraskap etc). Som du skriver har du inget intresse och då kanske man också kan vara ödmjuk för att man inte kan/förstår allt. Men om du är lite vidsynt rekommenderar jag dig att lyssna på Erik Nivas podd om Götaholms BK, där har du en solskenshistoria om fotbollens (positiva) kraft. Glöm allt du läst om läktarvåld etc, det är bara på marginalen, den verkliga effekten har du i alla små och stora klubbars stora engagemang i barn/ungdomar, som faktiskt gynnar hela samhället.
Jag idrottade en del i min ungdom och kan konstatera att kulturen där var inte direkt främjande för jämställdhet och tolerans.
Idrott kanske är bra på sitt sätt, men låt de som vill ha den bekosta den. Samhället vinner mer på att skolan förbättras än på att “fostra” ungdomar till “bättre” idrottare.
Fd kollega som är från Täby (och därmed inte ett så vettigt exempel) betalade 14.000 i månaden för donens elitsatsning. Utöver alla timmar gratisarbete i grundklubben
Och då är sonen 12. Alla vet att det är 99% sannolikhet att SONEN skaffar sig ett liv innan gymnasiet är slut…
Och det låt ju som det kan va ett intresse som är givande för görälder. Men mixen av godhetssignalering, ”titta min son är minsan i elit xxx!!, humblebrags över pengarna man lägger…
Tror de om åkt och fiskar med ungarna eller gejmar med dem har det bättre.
Och LE har 100% rätt. Svensk föreningsliv bygger på oavlönat arbete. Och folk värderar sin tid mer och mer. Återstår de som misslyckades i sin sport och nu lever genom barnen… vilket manhör på alla konflikter i föreningarna nu
Jag jobbade 80-100h i veckan i ca 5 år. Inte särskilt länge, men hade inte velat göra det längre.
Jobbet tyckte jag om, styrde tiden själv och valde att jobba så mycket.
Men all den tiden är bara en grå dinma för mig. Jag bytte liv mot pengar och framtida potential att byta ännu mer liv mot änny mer pengar.
Jag lever nu med väldigt små medel, hyresrätt. Jag skulle kunna välja att jobba en vanlig heltid med SanFransisco-lön, men jag tycker inte det är värt det längre.
Hur många här kan sitta 10 minuter och ha absolut noll tankar som går genom huvudet? (Jag kan det sällan). En timme? En hel dag?
Kanske få som ens ser varför man över huvud taget skulle vilja slösa tid på att inte ens tänka – maximal improduktivitet.
Jag försökte alltid vara maximalt produktiv en gång i tiden. Nu vill jag bara att jag ska dö nöjd, känna att jag var här och nu i livet, upplevde varje stund, inte jagade något.
Men det jobbar (sic!) jag fortfarande på..
“Nu vill jag bara att jag ska dö nöjd, känna att jag var här och nu i livet, upplevde varje stund, inte jagade något.”
Detta.
Jag har provat på “Bullet Journaling” i en vecka nu och har häpnat över insikten av hur mycket jag faktiskt gör och får gjort varje dag. Det handlar bara om att få det synligt i samband med lite tid för reflektion varje dag.
+2
Hänger inte med på varför alla egna företagare kan styra över sin egen arbetstid? Industrin minimerar sina anställda och tar in olika serviceföretag istället. Som anställd arbetade man ofta skiftgång för att ha tillgång till tex elare, styr och regler tekniker osv när något händer. De sades upp och blev tillgängliga 24/7 via mobiltelefon när de behövs, som företagare. Beroende på hur unicorn man är berikad med kunskaper så ringer den där mobilen rätt ofta. Hjärtinfarktsfrekvensen är rätt hög inom den kategorin av företagare med fri arbetstid.
Vad negativ mitt inlägg blev…. Men det är min erfarenhet av några företagare jag känner
Att städa och fixa i hemmet är ju ingen annan som gör, och det måste ju göras. Så det är väl knappast valfritt.
Jag fick dessutom ett gott skratt när skribenten påstod att innan industrialiseringen var “de flesta självhushållande bönder” – det är historielöshet på elitnivå det! Att vara bonde innebar att tillhöra samhällets toppskikt. “De flesta” var daglönare, torpare, tjänstehjon, indelta soldater etc.
Det är väl skillnaden mellan gigarbetare och äkta egna företagare
Lite jämförbart med skillnaden mellan bemanningsföretag som hyr ut “konsulter” (dvs bemanning) vs “riktiga” konsultbolag.
Skillnaden mellan det första och det sista i båda fallen är att de förstnämnda är helt beroende av en uppdragsgigare eller förmedlare, medan de senare har en självständigare roll.
Skulle tro att majoriteten faktiskt jobbar 7 dagar i veckan. Funderar man över något som behöver lösas på jobbet när man är hemma på en lördag så jobbar man.
Driver eget, jobbar runt 80 timmar i veckan och har max 10 dagar semester per år. Det sliter och jag kommer inte göra det för evigt men skulderna driver än så länge. Och så försöker jag även tjäna bra.
Jag tänker att vi egentligen inte behöver jobba så mycket om det bara handlade om att överleva, men vi vill ju så gärna ha levnadsstandard också…
Jag är daglönare, pga av yrkesval en välbetald sådan i ett yrke där det råder brist på kompetens. Så jag har en styrkeposition, jag har “fuckyou”-pengar för flera år… Etc etc.
Men sedan har vi de daglönare där det finns gott om folk, lönen inte räcker till ett fett sparkapital och där du måste gå och be arbetsgivaren att få en chans.
Som natt och dag, fast man är företagare i båda fallen. Att dessutom ha stora fasta kostnader med lager och anställda, ja då har man offrat en stor del av sin frihet som företagare.
En intressant artikel av bloggaren och jag håller med om det mesta, kanske alltihop. Insåg att jag dom senaste dryga 20 åren har levt ungefär så som beskrivs genom att först jobba som chef i 3 olika vårdbolag inom LSS och HVB och sen hyrpersonal i Regiondriven psykiatrisk vård. Bloggarens beskrivning av chefsuppdragen stämmer mycket bra på den delen av mitt liv medans livet som hyrsjuksköterska har varit betydligt behagligare även om jag periodvis arbetat lika många timmar som jag gjorde som chef. Men ansvaret så pass begränsat att det sällan blir betungande och lönen i princip densamma som jag hade som operativ chef och vice VD så sen 2017 tar fritidsintressena mycket mer tid än tidigare.
Intressant ämne detta med arbetsinsats.
Ett test man kan göra är att tänka dig att man får sin inkomst säkrad och får göra vad man vill med sin tid.
Vad skulle man då ägna dig åt?
Vad tycker man är kul och intressant?
Var ligger ens entusiasm?
Jag skulle förmodligen fortsätta flyga som pilot men betydligt mindre och när det passar mig själv. Kanske säsongsvis.
Resten av tiden med sådant som utgårfrån den entusiasm man känner inför olika saker.
En sak är säker att det blir fortsatt fullt upp men med mer glädje och därmed bättre kvalitét på det man får gjort…
Tror inte mängden arbete tar kål på oss utan snarare om arbetet är intressant eller tillfredställande att få gjort..
Riktigt bra och relevant inlägg.
Ett av dina inlägg jag läser om och om igen är det inlägg om produktivitet som du skrev om för flera år sen.
Riktigt bra.
Länk?
Henry Ford.
jHar läst att det är han som ligger bakom 40-timmarsveckan.
Ford drev sina bilfabriker med målet att tillverka och sälja så många bilar som möjligt till så många amerikaner som möjligt. Hans styrelse ville att han skulle se till att tjäna så mycket pengar som möjligt men det var alltid inte alls på Fords agenda, varför han trotts en i det närmaste total marknadsdominans sänkte priset och försökte få till en högre kvalitet (och därför höll på att få sparken från sitt eget företag).
Ford gjorde experiment med att variera faktorer i fabrikerna som tex belysning, arbetstid etc. På den tiden arbetade alla 12 h /dag, 6 dagar/veckan. Undersökningarna visade att maximal effektivitet beaktat fel och produktion låg vid 8 h/dag. Ford beslutade sig därför för att sänka arbetstiden till 8 h och slängde dessutom in ledighet på lördagarna eftersom han hoppades att hans anställda då skulle vilja köpa sig en bil från Ford som de kunde köra runt i.
Eftersom Ford var en industrialismens gigant ville alla göra som han, så man följde efter inom övrig industri runt om i västvärlden.
Hej!
För ca 25 år sedan satt jag hos en psykiater och talade i dessa tankar. Min livskris med diagnosen “medelsvår depression” medförde 3 månaders “inneliggande vård” som det heter på medicinska.
Psykiatern sa till mig att mitt tillstånd kunde benämnas “kronisk existentiell svårartad ångest” men att det inte var en medicinsk diagnos.
Kort och gott, jag hade fastnat i frågan
-“Va f-n håller vi på med”
Din text får mig att tro att du har en släng av samma sympton 🤪
I slutet på 80-talet pluggade jag på ekonomlinjen. En artikel berättade att 50% av förstagångsfäder har bytt jobb och eller bil inom 6 månader efter födseln. Mina studier började 4 månader efter min Patrik hade fötts.
Det en föreläsare sa en gång brände in i mitt minne
“Om en industriarbetare hade valt arbetstidsminskning i stället för löneökning OCH accepterat en levnadsstandard som på 30-talet hade han behövt jobba 36 min i veckan givet samma produktivitetsökning”
36 min/vecka mot att gå på utedass, inget varmvatten, värma med ved, ingen semester, ingen TV.
Kanske internet….
Hur många skulle göra bytet? (öppen fråga)
Jag glömmer aldrig den där lördagsmorgonen 1966. Jag gick i första klass och gick som vanligt förbi min bästis Peter för att vi alltid gick till skolan tillsammans. Klockan var runt 07:30…..
Ringde på….
En arg mamma med papiljotter och morgonrock öppnade. “Vet du inte att det inte är nån skola på lördagar”
40-timmars veckan var genomförd. Det är 57 år sedan. Jag har aldrig hört nåt om att 40-timmarsveckan nu kan bli 35, 30, 25, 20 timmars veckan.
Varför är min retoriska fråga?
Är svaret så enkelt att vi människor vill ha “mer” utan gräns?
Mer lön….
Mer prylar…
Men mer fri-tid då?
Nu vid 64 års ålder i en fattigpensionärs tillvaro har jag bara fri-tid
Ångesten har återvänt
När jag vaknar i sängen kommer samma tankar
– Vart ska jag idag – ingenstans
– Vem ska jag träffa eller prata med idag? – ingen
En läkare jag träffade nyligen försökte landa mig mjukt i min atrosdiagnos
– Ja vi kan inte alltid tillfredställande ge patienter en 100%-ig smärtlindring eftersom det är en åldersrelaterad åkomma.
-Jag exploderade (med glimten i ögat)
Va f-n sitter du och mumlar om. Försöker du säga att jag är GAMMAL!?!? Tänker du rekommendera mig ett medlemskap i PRO som ger 10% rabatt på en gruppresa med buss med temat
“Hollands tulpaner”
– Ja svarade han med ett leende och vi skrattade tillsammans.
Men dagarna går på nåt sätt. Mina 4 Ukrainska flyktingar från Odesa är ett stort stöd. Dom kom mars-22 och skulle stanna “till sommaren”
Så låt oss öppna en ny politisk debatt i vårt land där rubrikerna kan vara:
– Vi har det bra, vi behöver inte mer.
– “Jobb” är inte livets mening.
– Tid och umgänge med familj, släkt och vänner är det värdefullaste vi har.
– Minimalism är framtiden!
– Jag vill inte dö rik men lycklig
Osv….
Jag avslutar med ett citat av den odödlige Cisero som 54 f.kr. i den romerska senaten utbrister,
“Förklara för mig varför dessa girigbukar samlar mer och mer färdkost ju närmare de kommer färdens slut?”
Det enda du inte kan få mer av är tid.
Sysselsättning är bra, bara det inte övergår i arbete…
Det finns ju branscher som mer eller mindre inte är inrutat i denna 8-17-mall som, som sägs, just är en konstruktion som är ett relativt nytt påfund som nog är en produkt av kollektiviseringen av individer. IT-branschen är ju en sådan där många kan arbeta när de vill och inte längre är bundna till någon plats eller kollektiv struktur. Det är utfallet som är det viktiga och inte hur och var det skapas.
Men det är klart, om man inte tycker att ens jobb är roligt så spelar det nog inten större roll hur stor del av dygnet det tar, det är en belastning iallafall.
Ja.
Det skulle ju inte funka att jobba som LW beskriver det om man är t ex rörmockare, jobbar på industri osv.
Jobbar själv inom IT (utveckling) och har jobbat hemifrån sedan pandemin började. Jag jobbar “på pappret” kanske 35-36 timmar i veckan men samtidigt “jobbar” man ju mer – kanske alla dagar i veckan om man ska räkna in “research”, utbildning osv.
Det funkar om man är intresserad av det man jobbar med.
@SALLAD
“Det är utfallet som är det viktiga och inte hur och var det skapas”
I en hierarkisk organisation skulle många mellanchefer bli överflödiga om man arbetade efter din maxim.
Under pandemin blev mellancheferna tvungna att tillåta hemarbete, men jag läste om många bolag som tvingade tillbaka sina medarbetare till kontoren senare.
Jag är övertygad om att Sallads sista mening är viktig. Om man inte gjort en klinisk studie kan man ju bara prata om sina egna observationer och slutsatser. Och jag har inte gjort nån. Men jag tror att en förutsättning för att kunna belasta sig hårt under längre tid utan att det kommer surt efter, är att man gillar det. Men det finns förstås undantag och nyanser. Jag har reflekterat en del över en kompis som gick in i väggen rejält. Han drev alltid extremt hårt, vad det än gällde. Skidåkning? Rena rama träningspasset. Häng på låset till liften och ta inte av skidorna förrns liften stänger. Och så vidare, i allt han tog sig för – precis allt: fullt fokus, total insats. Jag hade klart intrycket av att han gillade det – han ville ha tempo och tyckte om att pressa. Om han inte gillade t.ex. skidåknig blir det svårt att förklara varför var han tvungen att fara som ett skållat troll upp och ner för berget – sånt är ju frivilligt och räknas som avkoppling av en del. Ligger risken i att vi ibland får för oss att jaga något vi inte riktigt vet vad det är? Man bara jagar på, i hopp om att hitta det?
Rekommenderad läsning: Daniel Golemans böcker om “Känslans Intellekt”.
Många tänkvärda tankar.
Bra inlägg LW
Mycket tänkvärt inlägg-framför allt i dessa tider för mig när jag står och funderar på vad jag ska göra med mitt liv. Jag står själv vid ett nytt vägskäl i livet-snart 45 år fyllda och har tänkt börja plugga högre studier. Med mitt nuvarande jobb så har jag såväl social tillhörighet och hjälper andra människor, som ett “flow” (det står sällan still iaf), det känns som ett meningsfullt jobb. Men min hjärna måste få annan stimulans än enbart stress. Jobbar som förare i kollektivtrafiken (relativt lågavlönat yrke). Har jobbat i 16 år med det och trivts som fisken i vattnet-men senaste åren har det skett en kraftig förändring av stressnivån som gör att jag känner det går inte vara kvar.
Det “jag” som existerar utanför jobbet försvinner bit för bit, och jag har numera svårt att ens orka med min hobby som jag annars brinner för. Jag vet att om jag bara kommer iväg så får mitt fritidsintresse mig att lugna ner mig (sportdykning), men jag orkar inte ens komma iväg längre. Förr hoppade jag jämfota för jag inte kunde bärga mig att få packa ihop utrustningen och komma i vattnet så fort jag var ledig. Och det är inte åldersrelaterat eller att jag tröttnat på det, för de få gånger när jag väl kommer iväg nuförtiden så ler jag såfort jag är under vattnet och bannar mig själv för att jag inte kommit iväg tidigare. Så nu var det verkligen dags för förändring.
Jag har funderat på det i flera år nu, medan situationen (stressen) bara förvärrats. Haft svårt att komma fram till beslut då utbildning är en så stor investering och jag inte vill slösa bort chansen i onödan. Kommer från en familj med föräldrar som saknar högre utbildning (pappa gick inte ens gymnasiet), så det var aldrig en självklarhet att plugga vidare efter gymnasiet. Det var inget som det pratades om hemma-det finaste man kunde ha var ett jobb… Nu är jag snart 45 år och har kommit till beslut-men är rädd att potentiella arbetsgivare kommer se mig som “förbrukad” om jag kommer som nybliven student när jag är färdig och minst 51+ i ålder.
Eftersom jag är så sen med att påbörja utbildning så kommer jag inte ens hinna gå plus på pengakontot även om jag förhoppningsvis får högre lön (men det är inte därför jag söker mig bort). Jag har räknat på livsinkomst efter utbildning (medelinkomst för civilingenjör) och insett att 6 års frånvaro på arbetsmarknaden (måste gå tekniskt basår också) samt nästan en miljon i studieskulder kommer göra att jag i bästa fall går jämnt upp ekonomiskt lagom tills pension-såvida jag inte fortsätter efter pensionsålder om jag får och trivs (vilket är förhoppningen). Men jag tror det är värt det även om det blir några tuffa år ekonomiskt framöver. Jag har ett fantastiskt stöd i min man (akademiker som är pedagogisk och hjälper mig med studierna dessutom), vi har inga (och ska inte skaffa några) barn, så jag har heller inga “hinder” på hemmaplan som kommer göra studierna jobbiga att ta sig igenom. Finns det nån annan härinne som gjort samma resa som jag-börjat plugga när man är lite till åren-och tyckt det varit värt varenda krona och slit, och att det gett ert liv en annan mening?
Du skulle kanske kunna satsa på en akademisk karriär? Inom akademin är meriter oftast viktigare än ålder.
Att disputera vid 50 år ålder är inget konstigt. Det gäller dock att hitta ett akademiskt område som du är vrålintresserad av för det kan vara tufft i början.
Med akademisk karriär menar du att jobba vidare sen på högskolan med forskning osv? Det var det min man gjorde efter sin disputation, men han nämnde att det kan vara lite halvstressigt när en forskning närmar sig sitt slut och man måste söka nya anslag. Inte för att en tillsvidareanställning alltid varar för evigt-men ibland är det skönt att inte veta i förväg och stressa upp sig över det (av samma anledning skulle jag aldrig göra ett DNA-test för att veta vilka genetiska anlag för sjukdomar jag har). Men det kanske finns andra akademiska karriärer (du får ursäkta, men kan inte så mycket om den världen ännu)?
I skolan tyckte jag ju att alla de logiska ämnena var de lätta ämnena. Matte och fysik och teknik och liknande hade jag aldrig några problem med. Historia, geografi och språk (engelska var dock lätt) var dock såna ämnen jag hade jättesvårt för. Matte och fysik kanske inte var favoritämnena även om de var lätta-men tyckte det var roligt när (vi hade en sån lärare) läraren dumpade tjocka luntor med vetenskapens värld och andra tidningar innehållandes kluriga tankenötter att lösa istället för att sitta och traggla de diagnostiska böckerna. När mattekapitlen var slut och vi var några som var före de andra, så skulle man ju annars sitta och traggla i de diagnostiska häftena-men vår mattelärare hade alternativa metoder för att stimulera oss. Så vrålintresserad vet jag inte om jag är-jag blir om jag hittar rätt sätt att stimulera hjärnan. Men när det gäller ex teknik på hemmaplan så tycker jag det är jätteintressant, envis som jag är kan förlora mig flera dagar i något som jag försöker sätta mig in i. Kommer fortfarande ihåg mitt första nätverk jag försökte bygga (måååånga år sen nu) och inte riktigt fick ihop det. Jag var vaken nästan tre nätter (hade semester) i rad, och det var en av datorerna som nätverket inte kunde hitta-oavsett inställningar-och jag ville inte ge mig. Det visade sig sen att lösningen var så enkel som att det hade med stor och liten bokstav att göra, suck… Men såhär har det varit med flera tekniska projekt här hemma-när jag ger mig in i något vill jag veta allt och är kunskapsgirig. Men tänk om det bara är så för att det är egna grejer? Men jag tror jag kommer tycka det är kul. Att jag väljer civilingenjör istället för “högskoleingenjör” var för att jag läste att den första handlar mer om att utveckla än att konstruera. Jag är kreativ i mycket, och tror jag kan dra nytta av det?
Jag skulle rekommendera 3 år dvs högskoleingenjör. När man väl är ute i arbetslivet är det få som frågar eller bryr sig om du läst si eller så länge.
Hade du varit 25 kanske en annan sak, men nu är du ju 45 och kanske bör man tänka lite annorlunda då.
Men en smaksak så klart och gillar man att plugga är ju det av värde också…
Hej Maria.
Du verkar vara en logiskt begåvad sökare och en något otålig själ.
Du har helt klart verbal och spatial förmåga, som ansvarig fordonsförare.
Du har gott stöd hemma – bra.
Ta en paus, på lämpligt sätt. Finn dig själv som det heter. Hitta din styrka.
Du har gott om tid framför dig (om du inte bryter nacken eller drunknar):
Good luck. Seriöst!
(Nej, jag är varken AI eller livscoach) 👳♂️
Hej Lessmog!
Ja, otålig är nog det minsta man kan kalla mig! Eftersom jag samtidigt är både envis och nogrann så har jag svårt att släppa det förrän det funkar. Det ligger bara och skaver annars.
Genom att pussla med mina semesterdagar (hade många sparade) och få in dem på rätt arbetsdagar (eftersom jag jobbar skift och med oregelbundenhet i hur veckorna är upplagda), så lyckades jag få till 9 veckors betald semester i år. Jag tror det är så ni andra gör när ni lägger in semester på klämdagar mm? Iaf-jag trodde att en sån paus skulle vara välbehövlig. Och det var den väl på sätt och vis-för det här har varit det mest uthärdliga året jag haft de senaste åren. Och jag tror det var en bidragande orsak som gjorde att jag kunde kliva utanför och se vilket ekorrhjul jag varit i.
Brukar säga att om jag drunknar då dör jag iaf lycklig utövandes det som jag älskar att göra allra mest. Men jag tummar aldrig på säkerheten, så vi får hoppas det aldrig händer.
Tack-jag tar dina ord till mig!! 😀
Intressant ämne som absolut väcker en del tankar och en mindre ransakan av sig själv. Skriver in mig själv under paraplyt av människor som jobbar 40 timmar i veckan för att sen jobba gratis resten. Harvar på inom IT-branschen som utvecklare, tämligen ointresserat av programmering egentligen men jag ser det som ett yrke med en bra ersättning i förhållande till ansträning, det erbjuder hög flexibilitet i arbetsplats/arbetstid samt att genom åren har jag blivit rätt duktig på det så det vardagliga arbete “flyter på”. Tidigare jobbat som hantverkare och min nuvarande anställning är otroligt fri och bekväm i jämförelse. Resterande tid spenderas till det ideella engagemanget inom idrottens värld, ett bottenlöst hål av tid och ansträning men kan inte sätta ord i hur belönande det är. Hade jag velat jobba med det på heltid? Nej, jag tror charmen ligger i att det är just ideellt och inte inkomstdrivande arbete
En sak jag har funderat länge på är arbetstiden före det fanns elektrisk belysning.
Vi pratar om i praktiken all tid fram till 1900-talet.
Den här tiden på året blir det ganska svårt att få ihop ens åtta timmars arbete på grund av att det inte är särskilt många ljusa timmar.
Handmjölka några kor går nog med hjälp av en lykta på runt en lumen.
Men att jobba på ett sågverk eller möbelsnickeri var nog inte det lättaste.
Kan det vara så att man jobbade mer på sommarhalvåret och mindre på vinterhalvåret?
En bekant hade varit verksam som dyr konsult inom detaljvaruförsäljning (typ Ica, Metro) och klev en dag in i en trång småbutik i en liten, liten ort. Tror det var en färgaffär men den hade även metkrokar, fönsterpynt, julljus, spadar, fågelholkar och lite av varje i en salig röra.
Han erbjöd sig att bistå den åldrade köpmannen med gratis råd: Jag jobbar lite med försäljning, vettu, och kan nog ge en del tips att öka omsättningen.
– Hörrödu, detta här är egentligen min Hobbies, annars jobbar jag mest med fastigheter.
– Jaha, tack då.
Värdering och värderingar.
Om man skall anmärka på något så är det väl att de flesta jordbruksarbetare inte ägde sin jord. Pigorna och drängarna kunde bara drömma om den frihet som de ärvande kunde uppleva.
Får mig osökt att tänka på historien om konsulten och fiskaren (ursäkta utrikiskan):
A management consultant was on holiday in a small fishing village, he watched one afternoon as a small fishing boat docked at the quayside. Seeing the high quality of the fish, the consultant asked the fisherman how long he had spent out at sea that day.
“A few hours.” answered the fisherman.
“Then, why didn’t you stay out all day and catch more?” asked the consultant.
The fisherman told him that his small catch was enough to feed him and his family.
The business guru asked, “So what do you do the rest of the time?”
“I sleep late, make love to my wife, play with my kids and have an afternoon’s rest in my garden hammock. In the evenings, I go into the social club to see my friends, have a couple of beers, shoot some pool, and sing a few songs….. I have a full and happy life.” replied the fisherman.
The consultant ventured, “I have an MBA and work for a top management consultancy – I think, in fact I know I can help you…… You should start by fishing much longer every day and recruit some help. You can then sell the additional fish you catch and with the extra revenue, you can buy a bigger boat. A larger boat will allow you to catch more and expand your business to two or three boats until you have the largest fleet on the island. Instead of selling your fish at harbour, you can negotiate directly with the major fish distributors and perhaps open your own plant. You can then leave this village and move your entire operation to the mainland and build a huge company.
“How long would that take?” asked the fisherman.
“Done right, no more than ten years.” replied the consultant.
“And then what?” asked the fisherman.
“After that? You could acquire other companies, grow a massive organisation and finally float or sell your company and make millions!”
“Millions? Wow? And after that?” queried the fisherman.
“After that you’ll be able to retire, move to the islands, sleep late, make love to your wife, play with your grandkids and have an afternoon’s rest. In the evenings, you could shoot the breeze with friends and have a full and happy life”
The consultant looked at the fisherman, the fisherman stared back.
The consultant now works as a fisherman.
😃
Är bloggen sponsrad av Meta/Threads? Tycker det nämns vid namn allt oftare.
Sen på bollen men en bra blogspot och ett bra inlägg i samhällsdebatten.
Tänker på alla som oavlönar lägger tid på att supporta släkt, grannar och andra medmänniskor. Eller som släktforskare och dokumenterar sin familjs rötter och historia.
Eller varför inte de barn som ser till att hjälpa sina gamla föräldrar så mycket att de senare kan bo kvar i sina hem.
Listan kan göras lång. Många som inte “har ett riktigt lönejobb” utför ändå massor.
En bra “blogpost” skulle det vara. Och “oavlönat”.
Fort men fel…
Det ligger lite i mitt egensnickrade påstående att “om man verkligen vill få något gjort så skall man jobba så lite som möjligt”.
Det är ingen mening med att jobba om man är trött för det är lite som blir gjort och man tar risker. Jobba skall man göra när man är pigg och kry så att man får värvet gjort på några timmar och kan ägna resten åt annat.
Det är ingen dum iakttagelse. Min egen anekdot är när jag minskade min arbetstid till 75% och kunde konstatera att jag fick lika mycket gjort utan att känna stress. De sista två timmarna om dagen var helt enkelt två för mycket för mig att arbeta effektivt. Bättre då att byta fokus och jobba med något annat, matlagning, ta hand om kropp & själ, annat jobb etc. Lönat eller ej, att kötta på med samma sak i en hel arbetsdag är inte särskilt uppbyggligt eller ens effektivt.
Det är bra märkligt med arbetsgivare som köper 8h, men bara får 6. Vore smartare att köpa 6h och få 5,5 eller rentutav 6.
Fiffigt med sextimmarsdag för då kan morgonterroristerna jobba 6-12 och kvällsmänniskorna 12-18. Bättre lokalutnyttjande, särskilt i dessa tider så ett kontor ofta bara är en dator på ett tomt skrivbord.
Mycket intressant inlägg LW. Med väldigt läsvärda kommentarer.
Får mig att tänka på Hans Roslings kommentar i något av hans Ted Talk när han visar foto av sin mormor som bankar tvätt i nån å:
”Thank God for industrialization and chemical factories“
Livet blev väsentligt lättare för många när de slapp trälandet som statare eller fattiga pigor och drängar och i stället kunde arbeta i industrierna och faktiskt få lite ledigt ibland.
Viktigt också för kvinnor som kunde ta sig bort från väldigt patriarkala miljöer på landsbygden och kunna börja leva ”friare” liv i städerna.
Om vi flyttar i 20 000 år tillbaks i tiden blir ju det ju en helt annan diskussion.