Fransk spiondömd säkerhetsrisk var … agent!

Eller åtminstone infiltratör. Eller inflytelseagent som det också kallas.

Dagens stora nyhet är förstås att den franske spiondömde säkerhetsrisken och journalisten Jan Guillou var spion åt KGB, eller åtminstone infiltratör. På 60-talet fick han åtminstone betalt av den sovjetiska spionorganisationen KGB för att skriva om utvalda ämnen i svensk press, och andra onämnda uppdrag. FiB/Aktuellt drack på sina fester champagne som Guillou hämtade ut från den sovjetiska ambassaden. Även om han utreddes av den svenska säkerhetspolisen så ledde inget av detta till åtal. Kanske för att han själv var golbög (ett epitet som han själv sätter på gamla kollegan Peter Bratt) och tjallade till säkerhetspolisen om elaka israeliska agenter.

För spioneri blev han ju först fälld sedan han avslöjat den svenska Informationsbyrån, IB:s, kartläggning av kommunister i Sverige. Med rätta väcker Expressen frågan om inte IB-avlöjandet kan ha varit ett beställningsjobb från KGB. Nyttiga idioter är alltid bra att ha. Även bloggaren Jinge funderar i dessa banor, och om huruvida Guillou medvetet eller omedvetet manipulerats av KGB till att avslöja IB. Jinge påtalar också att de enda som kan haft kunskap om Guillous KGB-kontakter och alltså tipsat Expressen om var de skulle leta måste varit personal på just SÄPO…

Guillou försvarar sig förstås med att han försökte leka privat-SÄPO och att han försökte avslöja KGB. Jorå, ego hade han redan på den tiden. Men varför nämner han inte ett ord om dessa fem år långa kontakter med KGB i sina nyss utgivna memoarer? Har han rent mjöl i påsen så hade det väl varit ännu en fjäder i hatten att avslöja i memoarerna? Vad som också är fascinerande är att Aftonbladet inte lyckas få tag på sin egen medarbetare Jan Guillou för en kommentar. Man kan ju tycka att de borde ha sina medarbetares mobiltelefonnummer…

Bakom avslöjandet om KGB-kontakterna ligger faktiskt Expressen och dess grävredaktion, som alltså visat sig ägnat sig åt lite journalistik. Sensationsjournalistik kanske, men likväl journalistik. Istället för att granskat vilka underkläder en dokusåpastjärna köper, så har man alltså granskat en opinionsbildare och allmän viktigpetter (mental notis: gäller att akta sig alltså).

Men är det särskilt sensationellt egentligen? Är någon överraskad över att Guillou var småspion eller infiltratör åt KGB? Jag lyfte på ett ögonbryn, och det var mest för att Guillou råkade erkänna. Vet inte om bokförsäljningen fallit på sistone, för bra reklam är det.

Som Expressen skriver så sätter det här Guillous Hamiltonböcker i nytt ljus. Men inte riktigt det ljus de tänker sig tror jag. Visst blir Guillous handalag kring KGB:s metoder i Sverige lite mer trovärdiga, men på den springande punkten fortsätter han att rasa i trovärdighet.

Nämligen hans kunskaper om det svenska försvaret och speciellt Sveriges militära underrättelsetjänst. För han lär aldrig någonsin som säkerhetsrisk och dömd för spioneri ha släppts inom en kilometer från dessa, och allt han skriver om den svenska underrättelsetjänsten och Hamilton är därmed förstås helt taget ur den egna fria fantasin.

Och det är helt OK. Som tjogvis med svenska författare visat de senaste åren – man behöver inte ha några som helst professionella kunskaper om t ex polisen för att kunna skriva deckare. Det räcker att man har ett hyfsat språk (och inte sällan rent av dåligt språk), stilistisk förmåga och är en bra berättare. Antalet sålda böcker får vara facit på detta, även om författarna inte har några förstahandskunskaper.

Annars hade bok-Sverige varit ganska fattigt om endast poliser och militärer fick skriva thrillers.

Guillou ger en intressant kommentar. Han förstår nu efter att ha läst SÄPO:s akter om honom själv hur det måste ha känts att för forna östtyskar att ha läst Stasis akter efter murens fall. Det sätter kanske en liten ny vinkel på den övervakning som den svenska regimen vill sätta oss svenskar under via FRA-lagen, datalagringsdirektivet mm. När han själv som värsta kapitalist skriker om hårdare tag mot de elaka fildelarna så kanske han skall fundera en gång till. En gång var han kommunistisk spion, men idag slåss han hårt för hårdare äganderätt.

Det finns en svensk författare med sakkunskaper och insiderinformation om det svenska försvaret, och det är Robert Karjel, som bland annat skrivit Gå över gränsen och Skuggan av floden. Dessa böcker är numera ur tryck, men hans senaste bok De hängdas evangelium finns att köpa. Dock tillhör inte den boken genrén technothrillers, utan följer snarare Dan Browns anda.

Vill man istället för Guillous skönlitteratur läsa insatt och faktaspäckat om svenska och övriga nordiska militära elitförband så rekommenderas istället Lars Gyllenhaals Elitförband i Norden. Gyllenhaal har även en blogg som bevakar utvecklingen i Ryssland och kring Östersjön på ett föredömlig sätt och bör följas av alla som vill läsa vad som verkligen sker och vad som svensk media tiger tyst om. T ex pekar den ryska statliga radion ut 40% av alla ester som nazister. Nazist är ett riktigt allvarligt tillmäle i Ryssland, ungeför som att säga till en svensk … passa dig jävligt noga (en gång framröstat som det värsta man kan säga till en svensk).

Man kan nästan undra om det inte finns svenska journalister som än idag traskar ner till ryska ambassaden och hämtar champagne, i utbyte mot att inte skriva ett ord om utvecklingen i Ryssland utan istället fokusera på dokusåpor och Idol.