Smakprov Ikaros av Chris Berg

10,9K

Artikeln innehåller annonslänkar för Storytel, Adlibris, Bokus, Bookbeat och Nextory.

Nedan finns första kapitlet av Chris Bergs tredje Richard Häll-roman, Ikaros, som bloggen har fått förmånen att publicera. Boken släpps på onsdag, och du hittar den via din lokala och välsorterade Akademibokhandeln, Adlibris (annonslänk), Bokus (annonslänk), samt streamingtjänsterna Storytel (annonslänk), Nextory (annonslänk) eller Bookbeat med specialpris på 179:- SEK (annonslänk). Den första boken i serien, Gråzon, har släppts i omarbetad version och ny inläsning av ingen mindre än Jonas Malmsjö och ligger nu trea på Storytels topplista för spänningsromaner (annonslänk).

E-bok och ljudbok dyker upp när de publiceras på onsdag, och syns kanske inte i systemen ännu.

Chris Berg är en personlig god vän och kollega till mig, och har testläst och faktagranskat alla mina romaner sedan Stjärnfall.

Första kapitlet hittar ni nedan eller som PDF här för bättre formattering och läsbarhet. Alla formatteringsfel är på grund av min konvertering av PDF till blogg.

IKAROS

”Earth provides enough to satisfy every man’s needs, but not every man’s greed.” – Mahatma Gandhi

TORSDAG

01:43 Vasastan

Skottet hade gått in i övre delen av buken men det fanns inget utgångshål. Kulan hade stannat någonstans där inne och avgivitall sin energi i de mjuka organen. Mannen var lika blek som Ikeasoffan han låg i.

Rickard knäppte upp några knappar till i mannens skjorta och lyfte på tyget. Ett täckande förband av plastfolie hade satts över hålet av någon av de andra, men genom plastfilmen syntes skottskadan tydligt. Ett utstansat hål i huden. Små kulor av fettväv hade trängt ut och satt i sårkanten, tillplattade under plastfilmen.

Det hade varit bättre om kulan passerat igenom.
”Var har du ont?” frågade Rickard på engelska.
”Fucking everywhere”, flämtade mannen och Rickard noterade en tydlig rysk brytning. Mannen samlade sig och sa: ”Mostly here.” Han visade med handen mot vänstra sidan, nedanför revbenen.

Han svarar adekvat på tilltal, tänkte Rickard. Luftvägen var alltså fri och hjärnan verkade få det blod den behövde.

”Har du svårt att andas, eller är det smärtan eller stress som gör att du flämtar så?”

”Jag vet inte.”

Okej. Jag kommer undersöka dig. Jag behöver ta reda på vad som är fel så jag vet vad som behöver fixas. Vad heter du förresten? Jag heter Rickard.”

Mannen nickade. ”Pjotr.”

”Trevligt att träffas, Pjotr”, log Rickard och fick ett leende tillbaka.

Han plockade fram ett par undersökningshandskar ur väskan och drog dem på sig. Sedan flyttade han golvlampan närmare för att se bättre. Vintermörkret utanför fönstret skulle inte lätta på många timmar än.

”Jag behöver ta av dig skjortan.”

Pjotr nickade och Rickard knäppte upp de sista knapparna. ”Vad hände?” undrade Rickard. Så länge mannen pratade så andades han, dessutom var Jocke och den andra operatören, Ebbe, alldeles för upptagna för att svara på Rickards nyfikna frågor.

”Jag blev skjuten, det är vad som hände.” Mannen grimaserade när han satte sig rakare för att få ut ärmen.

Jocke hade inte sagt mycket när han ringde och väckte Rickard, bara att det var bråttom och att han skulle ta med sig alla sjukvårdsgrejer han hade hemma. Rickard kände Jocke tillräckligt väl – efter både värnplikten som Norrlandsjägare och senare som operatörer i specialförbanden – för att förstå att det bara var att lyda order, trots att han inte arbetade inom Försvarsmakten längre. Att Rickard sagt upp sig hade inte påverkat deras vänskap, och hans nya karriär inom den privata säkerhetsbranschen flätades dessutom in i myndigheternas verksamhet emellanåt.

En gång operatör, alltid operatör.

Efter värnplikten hade Rickard pluggat till sjuksköterska, med siktet inställt på ambulanssjukvård, men när Jocke, som fortsatt inom försvaret, ville rekrytera honom till specialförbandet hade valet varit enkelt. Hans roll som sjukvårdare hadevarit given, och det var skälet till att Jocke kontaktade honom inatt. Efter allt de hade gått igenom tillsammans ställde man upp när den andre bad om hjälp, no questions asked.

Pjotr la sig ner igen med ett stön. ”Du får klippa skjortan, den är ändå förstörd.”

Rickard nickade och rotade fram Leatherman Raptor-saxen från sin medhavda väska.

”Var kommer du ifrån?” undrade Rickard medan han klippte. Skjortan var tung av blodet som tappat sin värme och börjat koagulera i tyget. Mörka droppar föll på både soffan och parketten, men det var inte Rickards problem. Han hade aldrig varit i lägenheten förut men var tämligen säker på att den hörde till den militära underrättelsetjänsten.

Exakt vad Jocke, som fortfarande arbetade inom specialförbandssystemet, gjorde om dagarna visste han inte säkert. Rickard ställde inga frågor, han visste hur reglerna kring sekretessen såg ut, och respekterade att Jocke höll tyst om sånt som rörde jobbet.

Men lägenheten luktade inte som om någon bodde där och inredningen saknade den personliga touch som den skulle hahaft om den varit någons hem. Gräddvita väggar, intetsägande tavlor, oanvända möbler, plastväxter. Sterilt som en operationssal, nu komplett med blod på parketten.

”Från Ukraina, via Ryssland”, svarade mannen.
”Du är långt hemifrån.” Skjortan var av, men Rickard hade ingenstans att lägga den. Det kändes fel att lägga den på golvet. ”Ett ögonblick.”

Han reste sig och gick in till köket.

Jocke stod vid köksbordet, talade tyst i en telefon samtidigt som han knappade på en laptop. Köket var lika sterilt som resten av lägenheten. Vasken såg helt ny ut. Trasan som hängde över kranen hade en klarrosa färg, kunde inte ha använts ofta. Det var definitivt inte en lägenhet som någon bodde i.

Rickard öppnade skåpet under diskbänken men papperskorgen var tom och saknade påse.

”Påse?” mimade Rickard och höll upp den blodiga skjortan. Jocke nickade mot lådorna bredvid spisen och strax hittade Rickard vad han sökte. Han drog av sig de blodiga handskarna som fick göra skjortan sällskap ner i plastpåsen, innan han återvände till soffan.

”Andningen. Blir den bättre, sämre eller är den oförändrad?” undrade han medan han rotade fram ett nytt par handskar ur väskan.

”Samma. Inga problem.”

”Bra.” Rickard plockade fram en saturationsmätare från sin väska och klämde fast den på Pjotrs finger, sedan pausade han med händerna i luften. ”Jag kommer känna igenom bröstkorgen, sedan kommer jag att lyssna på lungorna för att se att de är okej. Okej?”

Mannen nickade.

Rickard kände systematiskt igenom bröstkorgen och fann inga tecken på att luft skulle ha läckt från lungorna och hamnat under huden, inga tecken till revbensfrakturer. Luftstrupen satt centrerad, inte pressad åt någon sida av onormal tryckökning

i bröstkorgen och revbenen höjdes och sänktes symmetriskt i takt med andningen. Med stetoskopet konstaterade han att andningsljuden lät lika på båda sidorna och han hörde inte någon dämpning som skulle tyda på luft eller blod runt lungorna. Saturationsmätaren visade nittiosju procent. Pulsen var något snabb på etthundratre slag per minut, men det var inte så konstigt under omständigheterna.

”Goda nyheter, lungorna verkar oskadda.” Rickard gjorde tummen upp.

”Awesome”, sa Pjotr.

Rickard fortsatte undersökningen genom att mäta blodtrycket och räkna pulsen manuellt, båda värdena var okej, pulsen stämde med vad mätaren hade visat. Han kände försiktigt på Pjotrs buk. Han grimaserade och hade svårt att slappna av, men den verkade inte spänd på ett sätt som Rickard tolkade som ofrivilligt, som om bukmuskulaturen krampade för att skydda sig. Mannen verkade inte ha någon större pågående inre blödning.

”Kan du röra armar och ben?”

Mannen vickade på fötterna och knöt nävarna.

”Jag tror det”, sa han.

”Bra. Jag gör en snabb koll uppifrån och ner, så vi inte missar någonting.”

Pjotr nickade igen och Rickard satte igång. Han strök med händerna genom det svarta håret men kände inga bulor och fick inget blod på handskarna. Han klämde igenom armar och ben och strök med händerna över ryggen men fann ingenting ytterligare som krävde hans uppmärksamhet.

”Jag behöver veta om du har blod i baken.”

Pjotr stirrade skeptiskt på Rickard.

”Har du blod där kan det tala för skada på tarmen.” Rickard ryckte på axlarna. Mannen knep ihop ögonen som om han försökte avgöra om Rickard skämtade och skakade på huvudet.

”Glöm det.”

”Okej, du får kolla själv om det kommer blod när du går på toa nästa gång då. Det gör ingen jätteskillnad för stunden.”

Mannen var i 40-årsåldern, spensligt byggd men med lite hull på magen. Han gav inte intryck av att vara den sportigatypen. De beige byxorna hade fått blodfläckar som förmodligen aldrig skulle gå att tvätta bort, men de bruna mockaskorna såg ut att ha klarat sig.

”Du verkar inte ha några andra skador, men tyvärr är det inte så mycket mer jag kan göra här och nu. Just nu är du stabil, men du kommer behöva kirurgi för att fixa det kulan har haft sönder där inne.” Rickard pekade mot magen, mannen vilade huvudet mot armstödet och svarade med ett uppgivet ljud.

”Så jag kommer att överleva?”

”Satt vi i en ambulans på väg till sjukhus skulle vi använda blåljusen, men just nu är du stabil.”

Mannen skakade på huvudet, kliade sig i den korta skäggstubben och blundade.

”Synd att det inte är ett alternativ.” Han svalde. ”Du har inget morfin? Någonting?”

”Inte i min väska, jag ska kolla med de andra. Ropa om det är något.”

Mannen nickade. Rickard reste sig, drog av sig handskarna och gick tillbaka till köket.

Jocke hade avslutat telefonsamtalet och han stod lutad över köksbordet tillsammans med operatören, Ebbe, som hämtat upp Rickard tidigare under natten. Ebbe hade kört Rickard dendryga kilometern från hans hem på Kungsholmen till lägenheten i Vasastan, där Jocke och Pjotr redan befann sig.

Rickard tog fram en ny plastpåse ur lådan bredvid spisen och skakade ut den. Han lyssnade på samtalet mellan Jocke och Ebbe medan han satte påsen i papperskorgen och slängde sina handskar. Han tryckte ner påsen med den blodiga skjortan i papperskorgen också.

”… ska ringa upp. De andra rör sig i området och håller koll”, avslutade Ebbe.

Jocke nickade. ”Tack, håll mig uppdaterad.”

Kaffebryggaren hade precis puttrat färdigt och Rickard började leta efter en kopp. Jocke gjorde honom sällskap och hittade en trave pappersmuggar. Ebbe återvände till sin post vid ytterdörren.

”Du får gärna uppdatera mig när du har tid”, sa Rickard.

”Vi försöker fortfarande få koll på läget”, sa Jocke och slog ut med handen i en uppgiven gest. ”De försvann lika fort somvi efter skottlossningen. De letar efter oss, och vi försöker upptäcka dem innan de upptäcker oss.”

”Vilka är ’de’? Vem är han?” Rickard nickade in mot vardagsrummet.

”En rysk avhoppare. Vi skulle bara plocka upp honom, räknade inte med friktion, men de väntade på honom. Han är någon dataninja, håller på med deras rymdprogram, tydligen.” Jocke ryckte på axlarna och höll fram muggarna medan Rickardhällde upp. ”Hur mår han?”

”Stabil för stunden, men han behöver opereras innan han kan bli bättre. Hur kommer det sig att ni blev involverade? En avhoppare känns ju mer som något för kontraspionaget?”

Jocke ryckte på axlarna. ”Det fanns en hotbild, vi blev ombedda att hjälpa till.”

Rickard nickade och ställde tillbaka kaffekannan. Han mindes hur det kunde vara. Man fick den information man ansågs behöva för att lösa uppgiften, sällan mer än så. Han öppnade kylen, som var tom.

”Tillfällig lägenhet? Har ni några mediciner här?” frågade Rickard.

Han stängde kylen igen och tog emot sitt kaffe.

”Systemets”, sa Jocke och nickade. ”Vi fick lite bråttom när de började skjuta och behövde någonstans att ta vägen. Jag ochEbbe tog killen och drog så fort vi kunde. Den andra bilen rammade deras och uppehöll dem tills vi kommit undan, sedan bröt de kontakten och drog sig undan. De cirkulerar där ute nu och håller ögonen öppna.”

Jocke smuttade försiktigt på kaffet.

”Vi kollar högst upp i garderoben i hallen, där kan det finnas några sjukvårdsgrejer, om jag minns rätt”, sa han medan hanförsiktigt fyllde kallt vatten från kranen i muggen. Han smuttade igen och det verkade gå bättre nu för han tog en djupare klunk. Han nickade åt Rickard att följa efter.

”Vi kan inte ta honom till något sjukhus, de vet ju att han blev träffad och kommer hålla utkik efter oss”, funderade Jocke. ”Det var därför jag ringde dig. Det var en chansning, men du bor ju nära så …”

”Och så har jag ju inget socialt liv …”, sa Rickard och flinade. ”Det är lugnt. Just nu är han stabil, som sagt, men utan kirurgi kommer han bli stadigt sämre. Får vi i honom antibiotika kanske vi kan köpa tid. Jag tror att hans största problem är in-fektionsrisken, kulan har nästan garanterat rivit hål i tarmarna. Någonting har den garanterat träffat.”

Rickard räckte över sin kaffemugg till Jocke innan han drog fram en pall, klev upp på den och sträckte sig upp och lyfte ner en sliten svart väska med ett rött kors från översta hyllan i skåpet. Det rasslade lovande. Skåpet var tomt i övrigt och Rickard klättrade ner. Han tog tillbaka kaffemuggen och de gick tillsammans till vardagsrummet.

”Vi har ju sjukvård inom Systemet, Ebbe väntar samtal från jourläkare därifrån”, fortsatte Jocke. ”Att skaka fram en operationssal med personal mitt i natten utan att någon märker det är inte helt lätt. Kanske skulle man kunna få det att se ut som en gängskjutning? Det ska vara förhörspersonal på väg också. Vi visste inte hur illa han var skadad och de ville få en chans att snacka med honom redan inatt, ifall …”, han slog ut med handen. ”Ifall de inte skulle få fler chanser.”

De gick till soffan. Pjotr tittade upp när han hörde Rickard öppna dragkedjan till det lilla facket på väskan. Däri låg kartor med piller i en salig röra. Rickard sorterade dem på bordet. Alvedon, Voltaren och andra antiinflammatoriska tabletter utgjorde merparten av medicinerna. Men där fanns också en påbörjad karta Avelox, antibiotika. Den hade passerat bäst före, men det spelade ingen roll, visste Rickard. Bäst före var mest ett krav från läkemedelsverket. Man gjorde sällan formella tester på mer än två år gamla läkemedel, så bäst före-datum var ditsatt som skydd om någon medicin mot förmodan inte skulle fungera. De var tillverkade för att vara tåliga, skulle passera både magsyra och lever innan de nådde målorganen. Problemet var snarare att de var så tåliga att många läkemedel ackumulerades i naturen efter att de hade använts. Rickard mindes någon studie på abborrar som hade blivit mindre riskmedvetna i sjöar med höga halter av stesolid.

”Här”, sa han och räckte över två Alvedon och en Avelox. ”Paracetamol och antibiotika. Tyvärr har vi inget starkare.” Han vände sig till Jocke. ”Kan du hämta ett glas vatten?”

Mannen tog emot tabletterna.

”De då?”

Han nickade mot de övriga tabletterna. Rickard skakade på huvudet. ”Ökar blödningsrisken. De du har i handen är det bästa jag kan erbjuda just nu, tyvärr.”

”Okej”, svarade mannen resignerat och tog emot vattenglaset från Jocke. Han svalde tabletterna och räckte glaset till Rickard. ”Läppen.” Ebbe kom in från hallen och tilltalade Jocke med det smeknamn han använde i tjänsten. Jocke reste sig. ”Ja?”

”Mike och Peppe svarar inte på anrop.” Han höll upp komradion. ”Sist jag hade kontakt var tjugo över ett. Det är drygt tjugo minuter sedan, de har missat att stämma av och nu svarar de inte.”

”Okej. Stanna vid dörren och håll koll. Jag ringer Tobbe.”

Ebbe nickade och drog sin Glock ur hölstret. Han gick över till en ryggsäck som låg i hallen och plockade fram en ny sorts rektangulär ljuddämpare som han klickade fast på pistolens picatinnyskena. Han plockade ur magasinet, kontrollerade att loppet var tomt och packade ner magasinet, och sitt extra magasin från hållaren i bältet, i väskan. Istället plockade han fram två nya magasin märkta med grön tejp.

Rickard gissade att det var ammunition med svagare laddning. Sådan ammunition gjorde att kulan aldrig bröt ljudvallen och tillsammans med ljuddämparen skulle smällen, om vapnet behövde avfyras, reduceras avsevärt jämfört med standard-ammunition. Ljudet kunde fortfarande väcka grannarna, men de skulle knappast tro att det var skottlossning de hört. Ju tystare desto bättre under omständigheterna.

”Vad händer?”

Pjotr hade också följt Ebbe med blicken. Nu såg han orolig ut och försökte sätta sig upp.

”Säkerhetsåtgärd, oroa dig inte”, sa Rickard.

”Bullshit! De är på väg, eller hur?”

”Vi har tappat kontakt med teamet utanför, det kan betyda vad som helst”, sa Rickard, och hoppades att han lät mer övertygande än han kände sig. ”De kanske fick slut på batteri, eller befinner sig i radioskugga.”

”Eller så är de döda och ryssarna vet var vi är.” Pjotr flackade med blicken och paniken lyfte hans röst en oktav.

Rickard höjde händerna i en lugnande gest.

”De vet inte var vi är, du kan vara lugn. Och kommer de hit tar de sig inte förbi de där två.” Han nickade mot Jocke och Ebbe.

”Ni vet inte vilka ni har att göra med. De är utbildade mördare! Detta är vad de gör, hittar folk och dödar dem. Om de hittat era kollegor och dödat dem är det bara en tidsfråga innan de kommer hit. Vi behöver sticka härifrån, jag måste till Kiruna.” Pjotr hade tappat kontrollen helt och försökte ta sig ur soffan. Rickard undrade vad fan han skulle i Kiruna attgöra, men hann inte fråga eftersom Ebbe plötsligt knäppte med fingrarna och tecknade åt dem att hålla käft. Han stod med ögat tryckt mot kikhålet och pistolen som han höll i höjd med magen rörde sig långsamt medan den följde någon på andra sidan dörren, ljuddämparen tryckt mot dörrens trä.

I ögonvrån såg Rickard hur Jocke drog sin pistol och kontrollerade att en kula låg redo i loppet.

”Fuck, fuck, fuck …”, viskade Pjotr mellan sammanbitna tänder.

Allas blickar var fästa vid Ebbes vapen som långsamt följde rörelserna på andra sidan dörren. Kaffebryggaren puttrade till och genom fönstret hördes en bil dra förbi på gatan nedanför. I övrigt var det knäpptyst.

Den gälla ringsignalen från Ebbes telefon fick dem alla att hoppa till. Ebbe slet i sina fickor, och hade precis fått upp telefonen för att stänga av den, när en kraftig knackning och ljudet av splittrat trä hördes från dörren. Ebbe stelnade till och föll bakåt och Rickard förstod direkt att en kula hade slagit igenom dörren. Med korrekt dämpade vapen gick skotten medett klick, men träffade som en hammare.

Knackningen och träsplittret följde två gånger till i tät följd när personen på andra sidan dörren avfyrade ytterligare två skott, som slog in i väggen en bit från Rickard.

Murbruket rasslade ner på parketten och Rickard flyttade på sig för att inte vara omedelbart i linje med dörren.

Det blev spöklikt tyst i lägenheten men från trapphuset hördes en kort ordväxling, för tyst för att Rickard skulle kunna urskilja vad som sades. Adrenalinet pumpade i kroppen och han försökte kontrollera andningen, det var inte läge att få panik. Hade han haft en pistol hade han åtminstone kunnat göra någon nytta. Bredvid honom gnydde mannen på soffan och Rickard la en hand på hans axel, lika mycket för att lugna honom som för att kunna agera om mannen gjorde någonting irrationellt. Rickards roll var att ta hand om Pjotr. Varken mereller mindre.

Ebbe låg på rygg med blicken mot dörren, huvudet gungade i takt med den ansträngda andhämtningen. I högerhanden höll han upp pistolen, redo ifall någon försökte bryta sig in. Hans blodiga vänsterhand höll ett krampaktigt tag om mobiltelefonen.

En öronbedövande skur från ett hagelgevär bröt den ovissa tystnaden och fick låskistan att explodera. Sedan slets dörren upp.

Ebbe öppnade omedelbart eld mot silhuetterna som avtecknade sig mot trapphusets ljusa marmorvägg. Den ena sjönk ihopoch blev liggande men den andra kastade sig i skydd bakom väggen innan han hunnit över tröskeln.

Dödläget höll i några sekunder innan mannen i trapphuset, i höjd med golvet, tittade runt dörrkarmen och öppnade eld. Ebbe ryckte till när kulorna slog in i hans ben och skrev. Pistolen och telefonen föll slappt till parketten. Det tog inte ens en sekund för Jocke att besvara elden, men då var det redan för sent. Ebbe drog några sista, snarkande andetag.

Mannen i dörröppningen blev också liggande, orörlig.

Med pistolen framför kroppen rörde sig Jocke mot hallen, fullt fokus mot dörröppningen ifall det skulle dyka upp fler inkräktare.

Från trapphuset hördes oroliga röster från grannar som vågat sig ut trots tumultet. Jocke verkade konstatera att hotet för stunden var hanterat och slet snabbt in de två kropparna och hagelgeväret och drog igen dörren.

Rickard skyndade fram till Ebbe, men han var död. Måste ha förlorat medvetandet i nästan samma ögonblick som skottenträffat honom. Antingen hade kulorna trasat sönder de stora kärlen i bäckenet eller buken och orsakat omedelbar cirkula-torisk kollaps, eller så hade de fortsatt upp till bröstkorgen. Oavsett var resultatet detsamma och det fanns ingenting Rickard kunde göra.

”Vi behöver komma härifrån innan fler kommer”, konstaterade Jocke och plockade ihop Ebbes tillhörigheter. Han räckte över Ebbes pistol och magasin till Rickard.

”Ta hand om honom”, sa Jocke och nickade mot Pjotr. ”Jag plockar ihop våra saker, så tar vi oss ner till bilen tillsammans.”Han försvann in i köket och Rickard gick över till sin patient. Han rafsade ihop medicinerna på bordet och stoppade tillbaka dem i den svarta väskan, sedan tryckte han ner den i sin CTOMS sjukvårdsryggsäck som han satte på sig.

”Upp”, sa han till Pjotr och räckte fram handen. Med gemensamma krafter kom den skadade mannen på fötter, och med ena armen över Rickards axlar lyckades de ta sig ut till hallen.

Jocke var klar lagom till att de hade fått på sig sina jackor. Han höll upp de två inkräktarnas ljuddämpade pistoler. Glock 17, precis som deras egna. En av de mest populära pistolerna i väst.

”De var rena i övrigt. Telefonerna är låsta med pinkod så dem har jag inte kunnat kolla. Inga id-handlingar.”

Rickard ryckte på axlarna. ”Så skulle vi också ha jobbat.”

Jocke nickade tyst, blundade och samlade sig under någon sekund innan han såg upp mot Rickard igen.

”Redo? Bilen står femton meter till höger när vi kommer ut från porten. Svart V70. Jag har nycklarna i höger jackficka.” Jocke tog magasinen från pistolerna och la dem i den andra jackfickan innan han la ifrån sig vapnen bredvid kropparna.

”Uppfattat.”

”Klarar du trappan? Två våningar. Jag vill helst inte att vi sitter fast i hissen om det kommer fler.” Jocke riktade frågan till mannen, som skakade på huvudet.

”Jag vet inte. Jag ska försöka.”
Med pistolen dold innanför jackan klev Jocke ut i trapphuset. ”Vad fan är det som händer?” undrade en granne som kikade

ut genom sin dörr.
”Polis”, svarade Jocke. ”Gå in och lås dörren.”
Jocke gick runt ett hörn, men återvände strax och nickade

åt dem att kusten var klar. De gick ner för trappan så snabbt de kunde.

Huset var från förra sekelskiftet. Högt i tak, välvda fönster mot gården och med en bred marmortrappa som spiral runt en öppen hiss med gallergrind. Trappstegen var slitna av alla fötter som passerat under dryga hundra år och mjukt rundade mot mitten där slitaget var störst.

Det något ojämna underlaget och mörkret i trapphuset gjorde Rickards jobb svårare. Pjotr hängde tungt på honom, och hans gamla skada, från när en försåtsminering för några år sedan nästan hade kostat honom benet, fick vaden att skaka när musklerna kämpade. Rickard blev orolig att Pjotr var på väg att förlora medvetandet eftersom han stönade till då och då och huvudet vid ett tillfälle föll framåt.

”Jag mår illa”, klagade Pjotr.

Vi är snart nere”, sa Rickard.

Snömodden utanför porten presenterade ytterliga problem när bådas fötter hade svårt att få fäste, men snart hade de satt sig i bilen och Jocke vred om tändningen.

”Vart ska vi?” undrade Rickard.

”Jag hade hoppats att vi kunde köra hem till dig? Jag vet inget säkrare ställe just nu, där vi inte samtidigt skulle dra åt oss uppmärksamhet.”

Rickard nickade även om han inte gillade det, men Jocke hade rätt. Ingen annan än Jocke, den skadade och Rickard själv skulle veta var de var. Om det Jocke sagt tidigare stämde, skulle sjukhusen vara bevakade. Åkte de till Högkvarteret på Lidingövägen skulle allt för många involveras, vilket alltid var en risk, och nattens händelser skulle bli ännu svårare att sopa undan än de redan var. Det skulle heller inte lösa problemet med sjukvård. Rickard visste också vad Jocke tänkte men lät bli att säga. Innan de visste hur ryssarna hade hittat lägenheten visste de inte vem de kunde lita på.

Från onsdag hittar du Ikaros hos din lokala Akademibokhandeln, Adlibris (annonslänk), Bokus (annonslänk), samt streamingtjänsterna Storytel (annonslänk), Nextory (annonslänk) eller Bookbeat med specialpris på 179:- SEK (annonslänk). Den första boken i serien, Gråzon, har släppts i omarbetad version och ny inläsning av ingen mindre än Jonas Malmsjö och ligger nu trea på Storytels topplista för spänningsromaner (annonslänk).