“But still you’ll never get it right
Pulp, “Common People”
‘Cause when you’re laid in bed at night
Watching roaches climb the wall
If you called your dad he could stop it all
Yeah
Never live like common people
Never do what common people do
Never fail like common people”
Det finns en särskild kategori av artiklar där snorrika och lyckade entreprenörer, investerare eller kändisar sitter på privatjeten eller sin villa på Turks and Caicos på ålderns höst säger att de ångrar att de inte lade mer tid på något annat än karriären och pengarna, oftast relationer, familjen eller egentid. Men det är antagligen självbedrägeri, för det är enkelt att sitta på högarna av pengar och säga att man felprioriterat när man har fuck you-money. De som sitter i andra änden önskar snarare att de hade utbildat sig och gjort karriär, så de hade fått något annat än garantipensionen.

En del reagerar på de där artiklarna som att “det var vist och förståndigt” och att man minsann ska prioritera annat. Och kan det vara så.
Det finns tre saker som skapar lycka.
Samhörighet och meningsfullhet, att tillhöra ett sammanhang som ger livet mening. Det kan vara ett djupt partnerförhållande, familjen, det kan vara en kyrkoförsamling, en sportklubb eller något annat.
Att hjälpa andra. Via jobbet eller via välgörenhetsarbete, men faktum kvarstår att hjälpa andra skapar lycka hos alla utom empatistörda och de går bort oavsett.
Flow. Att uppleva att man kan prestera till sin fulla potential och helt uppslukas av uppgiften ger lycka. Och det är nog här många entreprenörer, kändisar och investerare har hittats. Det är bara det att när de sedan drar sig tillbaka, så upplever de inte längre flow i karriären och då kommer tomheten. För utan flow utan bara kötta på så är det nog svårt att lyckas. Flow krävs för att orka med köttandet och det hårda arbetet i längden.
Det är då inte så konstigt att många miljardärer (utomlands i den angloamerikanska sfären iaf) då ägnar sig åt välgörenhet. När karriären är över, så skapar välgörenhetsarbete både meningsfullhet, samhörighet och hjälper andra.

Men andra sitter där på högar av pengar och säger att de ångrar sig över att de inte lade mer tid på familjen och sina relationer, vänner och att göra kul saker.
Fast då glömmer det att de nådde dit de gjorde pga att de var uppslukade av flow.
Och ärligt talat är det jäkligt enkelt att sitta på miljarderna och säga att man borde gjort annat. För de flesta är det snarare tvärt om där de sitter sjuka, ledbrutna och med minimal pension.¨
Jag har lite svårt att känna medlidande eller ens uppfatta det som någon livsinsikt, utan snarare frånvaron av analys. Det är nog väldigt få som både kan ha flow, miljarderna, samhörighet och hjälpa andra på vägen. Något måste bort.
Och om det nu är den där superyachten eller privatjeten som bara var tomhet, ge bort den då?

Snarare är flow det som gör att spektakulärt lyckade människor inte kan sluta. Det är inte pengarna som skapar lyckan, utan det är att kunna arbeta till sin fulla potential och med fuck you-pengar (ett uttryck som Humphrey Bogart myntade) inte ha någon som kan bestämma över en.
När det gäller svenska miljonärer så har vi ju i Sverige inte en tradition av att hjälpa andra via välgörenhet. Vi betalar ju skatt och så har staten sagt sig ta hand om att finansiera inte bara socialt utsatta, fattiga, barn och idrott utan även forskningen. Men känner man sig tom så där på högarna av pengar, så finns alltid välgörenhetsarbetet. Titta på den angloamerikanska sfären eller förmodligen även Frankrike, Schweiz mfl länder där jag inte kan språket.
Så fundera ett steg till när du ser nästa rikemansartikel om hur någon önskar att de lagt mer tid på något annat. Kanske är det i själva verket ett besked om att du som läser ska hålla dig på din plats, jobba 9-5 och inte ha ambitioner? En sorts tröst för majoriteten som bara blir medelklass.

I övrigt ska pengabaserad lycka ha minskande avkastning efter typ 50 000:- SEK efter skatt per månad, därefter börjar man snarare välja dyrare varor och tjänster för att man kan. Men flow gör att de som är framgångsrika inte kan sluta för det. För det gör dem – tro det eller ej – lyckliga att jobba med det som gör dem framgångsrika. Ingen orkar med timmarna utan lyckan, pengarna är inte motivation nog när det kommer till kritan. Sedan kommer tomheten när man slutar.
Så räkna med att olika prominenta fd politiker, skådisar, författare och kändisar kommer köra rakt in i kaklet eller tills sjukdom inklusive demens tar överhanden och gamarna börjar cirkla runt boet i väntan på hjärtstoppet.
Se även en fem år gammal artikel om ålderspension från sociala medier, där sociala medier gör att gamla kändisar som för länge sedan passerat bäst före kan fortsätta göra bort sig och urholka en livsgärning. Förr skulle medierna slutat ge personerna tid och spaltutrymme för länge sedan, men med sociala medier går det inte att stoppa dem.
77 kommentarer
Borde ju vara lätt att få “vänner” när man är miljardär…
Skilj på sykofanter och vänner.
För att få äkta vänner så måste man tyvärr beblanda sig med pöbeln. Typ i en sportklubb, schackklubb eller liknande.
Det är lurigt det där med vänner. Skulle kunna definieras som pågående ömsesidig positiv förstärkning. Detta leder även till klassisk betingningseffekt som kopplar en behaglig känsla till person och eller situation. Sett från rent inlärningspsykologiskt perspektiv förstås. Kan man bli vän på riktigt med en som har så mycket pengar och makt??
Borde ju gå anser jag men förmodligen enklare om man fungerar på mer jämställd ekonomisk nivå alt delar grunder av värderingar som gemensam nämnare. Men begreppet vän är rätt svårt att precisera känns det som…
Utan att glorifiera studenttiden så var det ändå något som satte gemensamma ramar för “gemenskapen”. De flesta hade ungefär lika lite pengar, låt oss göra det bästa av förutsättningar. Ingen längtar tillbaka till den ekonomin men gemenskapen tror jag fler kan sakna.
Studenttiden är inte sällan en källa till vänner för livet, vartän livet tar en efteråt.
RUMINT säger att Notch har problem med att få vänner nu för tiden.
Brist på pengar gör en olycklig.
Nog med pengar och lite till ger trygghet och guldkant.
Därefter avtar lyckoökningen per ytterligare peng markant.
Med lagom mycket pengar så att man kan underlätta sitt liv, göra det man tycker är kul och intressant, hålla sig frisk och då och då byta miljö är nog bäst. Så har jag det och det kräver ju en del pengar men inte astronomiska summor. Intresset att jaga mer pengar än så är i alla fall för övertecknad inte intressant.
Tack vare X så kan dessa svinrika människor finna en fjärde mening med livet; kalla varandra för sexbrottslingar på internet.
Ang fotot från Zermatt tänkte jag direkt på “Ishjärta” innan jag ens läste bildtexten. Ett tecken på författarens goda förmåga att beskriva miljöer antar jag?
Bu-hu.
Pratade just med min bankman. Trevligare än att gräva igen diken.
Men jag känner igen det där med flow från min aktivare tid, då kunde det vara full fart, tidspress och precision. Nu blir det mera att sitta och färglägga sudoku. Eller socialmeditera.
I Sverige är det väl ordinära löneslavar som jobbat ihop pengarna till slavdrivande miljardärer och som på sin fritid även jobbar ideellt obetalt.
Mycket oavlönat ideellt arbete i det här landet. Den andra änden, som inte kan göra ideellt arbete utan betalning som partiledare med riksdagspension som lyfter miljoner när de jobbar för hjälporganisationer. Eller företagsledare(oligarker är det rätta ordet) som inte är nöjda med sina miljoner efter skatt, utan måste smuggla ut miljoner till skatteparadis när de redan har 50 ggr mer betalt än de som gör det egentliga jobbet.
Ingen skillnad på dåtida slavägare och nutida slavdrivare. Bezos är ett avskräckande exempel på vad som är fel med den här världen.
Så kalla denna slavdrivande maffia för det de borde kallas; oligarker.
Jag är mest rädd för ett liv dominerat av egots självupptagna och inkrökta frågor:
Får jag det jag förtjänar? Har jag den position, status, inkomst som jag borde ha? Får jag uppmärksamheten och de hedonistiska kickarna?
Varför får klanten/idioten därborta mer än jag?
Varför ser inte andra min förträfflighet? Varför har grannen en finare altan – va, och nu reser de till Maldiverna också? De var ju i Trysil alldeles nyss!?
Det är väldigt lätt för oss människor att fastna i sidoblickar, toxiska jämförelser (boostade av sociala medier) och FOMO (fear of missing out), hela det paketet kan sammanfattas med det klassiska uttrycket: Alla bara tänker på sig, det är bara jag som tänker på mig.
För att få vår törst släckt på riktigt behöver vi lämna egots snäva perspektiv. Låta tårarna och skratten (de som kommer från hjärtat) leda vägen, de avslöjar vad som är på riktigt, vad som har kraften att slunga oss ut ur våra egon.
Inifrån egot ser vi nästan ingenting. Utanför egot kan det vackra, goda och sanna börja tala till oss på allvar. Då blir det även lättare att se, uppskatta och förvalta nådegåvorna: de begåvningar som vi har fått och kan dela vidare, de människor som har lämnat kärleksavtryck i våra liv, de sammanhang där vi har upplevt gemenskap, glädje och djup mening. Tacksamhet över all denna rikedom.🙏
Snyggt inlägg.
🙏
Livet är inte de dagar som gått utan de dagar man minns.
Vem som sagt det från början vet jag inte.
Fel, fel fel!
Livet är alltid här och nu!
Gud vad tråkigt det låter. Vad heter den diagnosen?
Vi kristna brukar kalla det för Vetekornets lag: Att det som är egocentrerat i oss behöver falla i jorden och dö för att vi ska komma i kontakt med djupare mening och våra liv ska bära rikare skörd.
Tack för frågan, Petter! Må du ha välgång i ditt liv🙏
Tack HMS, trodde nog att jag skulle finna en kommentar från dig här med tanke på ämnet. Som vanligt välskrivet och tänkvärt även för mig med en mer “naturvetenskaplig” tro.
Roligt att du känner så🙏
Det finns ju en relativt säker naturvetenskaplig väg till att uppleva egots upplösning utan att studera och meditera i åratal.
Albert Hoffmans laboratoriska snedsteg hösten 1938 har lett till att många av oss även icke-troende har gläntat på dörren för att se vad som döljs bakom vardagens perception. Just sayin’.
🙂
Ayahuasca, svampar o LSD, jo jag vet. Men genvägar kan också bli senvägar…😉
Mitt hjärta har genom livet ständigt pekat ut flera samtidiga riktningar i livet, riktningar som inte alla pekar åt samma håll.
Hjärtat är en förvirrande vägvisare som befaller: “Gör det jag säger!”
På frågan: “Vilka av alla dessa motstridiga befallning är viktigast?” svarar hjärtat direkt: “ALLA är viktiga!”
För att följa mitt hjärta måste jag därför även trotsa det och inte förlita mig på någon hjälp och vägledning från det när det gäller vilka av hjärtats befallningar jag skall följa och vilka jag skall trotsa.
Hur jag än väljer gör det ont.
Hur jag än väljer måste jag stå för de konsekvenser mina val har för mig och andra.
Livet har aldrig låtit och låter mig inte heller i fortsättningen komma undan dessa val.
Kanske blir jag förlåten för dem men det är bara en förlåtelse jag kan hoppas på, jag kan aldrig kräva den.
Ja, svårt att vara människa. Min tro är att vi är sedda med obegripligt stor kärlek av någon som vet hur svårt det är att vara människa. Som inte ser oss som misslyckade bara för att vi inte är perfekta. Tack för dina kloka ord🙏
Tror inte det är svårt att vara människa utan snarare att människan har väldigt lätt för att göra det svårt för sig.
Eller så är det de människor som har gjort sig osårbara – och inte släpper in livets svåra sidor – som bara lever ett halvt liv.
Håller helt med i denna analysen. När du väl tjänar bra med pengar så är det flow eller arbetsglädjen som gör att man fortsätter. Jag kan bara instämma att lyckan av pengar avtar med ökad inkomst och över 50000kr i månaden kan mycket väl stämma rätt bra. Det som är häftigt är att ens livsperspektiv skiftar när man inte är ekonomiskt stressad eller driven.
Det gäller att skapa sig ett liv där man känner en mening med livet och en livspartner med gemensamma mål.
Gärna en en riktig och viktig livsuppgift också.
Pengar är förstås viktigt, till en viss nivå.
Men inte alltid, det kan vara så enkla saker som att ens barn vill ta över skötseln av ett skogsbruk eller liknande.
En sak till som är nog så viktigt det är att man har ett hem och inte bara ett boende.
Håller speciellt med när det gäller flow, då kan man prestera även om det det är tuffa förutsättningar.
Men om system, planering, förutsättningar att utföra uppgiften saknas, då börjar man se sig om efter alternativ som kan ge förutsättningar att nå meningsfullhet.
Det måste även författande ge, det är som jag uppfattar ett yrke som tar långt tid med de olika momenten.
Intressanta reflektioner. Jag kan lätt bli lite trött på de som suckar och beklagar sig och säger att pengar gör ingen lycklig. Pga: Djup ekonomisk ångest, det är en ytterst påtaglig ångest. Den som inte har upplevt det nån gång i livet ska inte säga nått om att man inte blir lite lycklig av pengar.
(Och samtidigt, bisarra mängder pengar, det verkar inte direkt leda till lycka, snarare oro eller att man inte mår så bra, tänker lite på Kristian Rausing här exempelvis).
Missade länken i förra inlägget, men det här var ett av de där få riktigt lysande kommentarerna apropå just de där fåtalet med extremt gott om pengar:
https://www.svd.se/a/a07eb43d-cfb3-35a6-a741-83ff7e519beb/studiebesok-i-stormens-oga
Är nog ingen slump att i vår individualistiska kultur (många ensamma människor också enligt undersökningar) har Viktor Frankls “Mans search for meaning” seglat upp som storsäljare, lika aktuell som när den skrevs 1946.
Finns också en distinktion mellan experiencing self och the remembering self. Det som är maximal lycka för den ena är inte nödvändigtvis inte det för det “andra” jaget. googla begreppen + Kahneman.
De har dock gjorts intervjuer med människor som suttit vak över många döende människor och på så vis samlat in info om vad vanliga människor rapporterar vad de önskar att de gjort annorlunda i sina liv. Intressantare än vad några miljardärer tycker. kommer inte ihåg exakt källa nu.
Lyssnade precis på en intervju med Kahneman idag på podcasten Hidden Brain och intressant det där med experiencing vs. remembering self. Just hos döende finns det väl ändå en ganska kraftig slagsida mot remembering self?
Tror du tänker på denna:
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/de-fem-saker-manniskor-angrar-pa-dodsbadden
Så är det ju såklart. Och båda finns ju på samma gång.
Jag ser det som att man måste balansera dem. Lever man för asketiskt och bara för morgondagen och the remembering self blir det ju inte bra.
Inte heller om man bara optimerar hedonistisk njutning dagligen. Inte hört honom i just den podden, dock läst en hel del av honom, men ska kolla. Tack!
Tack badderbowser! Det var nog precis denna jag menade!
Lite som när mycket framgångsrika skådespelare i slutet av karriären ångrar att de gjorde lättklädda roller när de var yngre. Förmodligen hade de inte varit så kända och framgångsrika om de inte kastat kläderna i ungdomen.
Exakt. Man ser inte hur man nått dit man är, utan tror på något vis att man teleporterats dit och hade nått dit ändå.
Bra låt det där, missa inte William Shatner-versionen: https://open.spotify.com/track/6pT57VywIGw8eyKB22Gq63?si=919676827c6f4b53
Intressant inlägg om vad meningen med livet egentligen är. Jag tror att du har helt rätt när det gäller vad som är drivkraften. Skriv gärna fler artiklar om de här frågorna, jag tycker du är något på spåren!
Det är min fru Lena som föreläser om sådant som lycka och motivation, inte jag.
Jag tror att miljardärer sällan ställer sig frågan “Finns det någon mening med detta?”. De har någon slags vinnarskalle/narcissism som gör att de köttar på och pumpar ut (ofta meningslösa eller direkt skadliga) varor och tjänster som alstrar förmögenhet. Och vi lever ju i ett samhälle som premierar framgång i näringslivet, så miljardären hyllas ju som en lyckad entreprenör även om hen byggt en nätkasinosajter som förstör vanliga människors liv.
Så jag tror sällan en miljardär har något klokt att säga om lycka – de som är kloka i detta avseende har inte prioriterat att bli ekonomiskt rika i livet.
Håller med fullt.
“När det gäller svenska miljonärer så har vi ju i Sverige inte en tradition av att hjälpa andra via välgörenhet. Vi betalar ju skatt och så har staten sagt sig ta hand om att finansiera inte bara socialt utsatta, fattiga, barn och idrott utan även forskningen.”
Igen den där tanke figuren om att ifall vi slopade svenskt socialt skyddsnät och sänkte skatterna skulle svenska miljarder bry sig om de fattiga precis som i USA.
Men är de verkligen så att den Amerikanska välgörenheten går till socialt utsatta? Eller ger USAs miljardärer sina pengar till konstmuseer, operor och elituniversitet? Vilket ger ger status bland de egna?
Nog lägger till exempel Gates Foundation pengar på betydligt fattigare människor än vad svenska staten gör.
Tittade in på Gates foundation. De verkar ge pengar till Fattiga i U-länder så givetvis går de pengarna till fattigare människor än de vi betalar in i skatt.
(Ungefär lika fattiga mottagare som SIDA och man kan självklart argumentera för att mer av skatterna borde gå till SIDA och mindre till pensioner och sjukersättning.)
Men oavsett detta ger inte Gates foundations pengar till fattiga i USA (ja, relativt andra i USA) vilket var vad jag menade med mitt inlägg om socialt skyddsnät.
Både och skulle jag hävda, Rutger. Men du ser inte det som görs för fattiga, däremot ser du Svinhufvudflygeln på Sjukhuset eller Konstmuseet.
Svaret att man inte ser vad som görs för fattiga kan jag väl vända, Lars.
Kan svenska bidrag till Stadsmission, flyktingar och EU-migranter vara jämförbart osynliga för dig som de Amerikanska bidragen till Amerikanska fattiga är osynliga är för mig?
Ja.
Finns ett klipp på Youtube: The meaning of life – Sam Harris.
Får nog en del att tänka till.
Jag läser ofta lite avundsjukt rubrikerna “slutade jobba – köpte hus i skogen” eller “nu är jag ekonomiskt oberoende – jag behöver inte jobba längre”. Men jag inser sedan att jag gillar mitt jobb. Jag bidrar till totalförsvaret och Sverige. Men om jag man har miljoners miljoner, då kan man bara skänka pengar till något totalförsvarsnära och skita i att jobba. Jag har dock inte riktigt möjlighet att pröva iden, enär jag inte har miljoners miljoner. Dock så vet jag en sak – jag är alldeles för social att flytta ut i ett hus i skogen.
Ja, jag har skrivit om FIRE någon gång, och hur det visar sig att de visst jobbar. Det är bara det att de slutade ett jobb de inte ville ha.
Se artikel här https://cornucopia.se/2021/01/endast-tva-promille-av-blogglasarna/
Det är väl så, bra att få det bekräftat. Dock så saknar man “ladan att sätta fler solceller på” här i stan, men som vi konstaterat tidigare. Man aldrig kommer bli nöjd och är nöjd med det konstaterandet.
Det är som med båtar, hus eller lägenheter. Det finns alltid en större. Det är rätt gott att slutligen växt upp och insett att man inte behöver större.
Även om jag skulle vinna eurojackpot så är jag nöjd med det jag har. Innan fullskaliga fuck up´en så var priset på menyn inget problem. Men nu har jag fått skala tillbaka och inse att det finns siffror som är utanför min kontroll. men det är bra jag högg för hårt tidigare. ödmjukhet har aldrig skadat någon.
Just nu är det ukrainsk musik som går genom google högtalarna…https://www.youtube.com/watch?v=dZzfjLPC-Rk
Jag är en av dem du skriver om i det inlägget. En uppdatering: Efter närmre 1 år mer eller mindre i karantän i Portugal så åkte vi hem och började jobba så smått, i turistbranschen istället för IT-branchen. Att cykla jorden runt österut har hamnat på is pga utvecklingen i världen sedan 2020. Vi har dock sedan dess cyklat genom Sverige samt ner till Aten. I år blir det Yukon till Baja California. Det bästa med FIRE är friheten. Att sitta och glo funkar inte, det provade jag i Portugal och blev flera år äldre.
Två boktips relaterat till detta är “Four Thousand Weeks: Time Management for Mortals” och “The Antidote: Happiness for People Who Can’t Stand Positive Thinking”, båda av Oliver Burkeman.
När man jobbar, Att det är kul att gå till jobbet. I övrigt Sammanhang, Att betyda något för någon, och att inte ta ifrån barnen värdet och känslan att själv skapa sitt eget liv. Nyss hemkommen från en solskenspromenad i bokskogen, som håller på att slå ut och marken täckt av vitsippor.
Jag tycker nog att de allra bästa sakerna i livet oftast är båda billiga och lättillgängliga som tex en kall öl, en diskussion med vänner, trevlig middag med familjen eller en promenad.
Sedan är det nog så att pengar är ganska trevliga för att skapa trygghet i livet så att man kan lägga fokus på andra saker än att oroa sig för hyran, lånen och amorteringar.
Apropos ”flow” så är boken Flow av Mihaly Csikszentmihalyi Csikszentmihalyi (ok, jag var tvungen att googla och copy-pasta hans namn…) rekommenderad läsning och en djup poäng i boken är att det är en kombination av engagement (djupa flow aktiviteter) och enjoyment (ölen på beachen) som är magisk. Dvs man kan inte bara sitta på beachen och pimpla, det blir jävligt tråkigt efter ett tag… men, kombon med att först anstränga sig rejält och sedan ta en öl, den är magisk 🙂
Innan jag blev småbarnsförälder så kunde jag slösa tid på att se halvdålig tv-serier. Numera har jag minimalt med fritid, och skulle aldrig acceptera att slösa bort tid på sådant. Med facit i hand så ångrar jag att jag slösade bort tid på det viset i min ungdom. Fast jag ligger inte sömnlös om nätterna på grund av det. Finns ju folk som gjort saker som verkligen skapar ångest. Ta till exempel föräldrar som glömt sina barn i en varm bil, och det leder till dödsfall.
Vi människor är enormt olika. Vissa, som en gammal god vän, var redan i 16-årsåldern helt inriktad på att han skulle bli miljonär. Det är han nu, 50 år senare också. Mångmiljonär. Men hans totala fokus på att bli rik gjorde honom väldigt ensam. Idag, när vi ses, det är inte så ofta, så vill han nästan desperat visa upp sin framgång, den materiella för mig. Jag nickar artigt och tittar på hans fina Merca och hans Porsche av senaste modell, men för mig är det helt ointressant. Jag värderar annat. Visst, jag skulle gärna vilja ha några miljoner på banken, men inte till vilket pris som helst. Jag hade eget företag i några år, men när barnen kom insåg jag att jag var en urusel pappa som aldrig var närvarande. La ner företaget och började jobba som anställd. Numera, med 2 barn och 4 barnbarn, och en pension som går att leva drägligt på undrar jag om det ändå inte var jag som kom ut med vinstlotten av oss två? Men, det finns inga rätt och fel här, var och en måste välja sin egen väg.
Håller med! Tror den som har ett uttalat mål om att bli rik måste vara väldigt enkelspårig. Har man ett kritiskt förhållningssätt till livet och tillvaron (Vad är meningen med livet? Vad gör mig harmonisk? Hur kan jag bidra till att min omgivning mår bra? Hur kan jag göra värden bättre för nästa generation?) kommer man knappast satsa livet på att samla miljoner på banken.
På liknande vis verkar ju de allra mest lyckade idrottsmännen också vara riktiga tråkmånsar eller till och med olyckliga. De vinner eftersom att vinna är det viktigaste i deras liv. Viktigare än att vara en god medmänniska, viktigare än att uppleva världen, viktigare än att utvecklas som människa, viktigare än att må bra. Tror inte många som såg Michael Jordan-dokumentären tänkte “honom skulle man vara”!
Du menar ungefär såhär:
Jag i sms till hustru imorse under hotellfrukosten på ett bra fyrstjärnigt hotel: det är rätt sjukt att jag bara uppskattar frukost på femstjärniga hotell.
Mvh 50k+
Haha!
Tipset är annars sägs det att inte höja sin standard i samma takt som inkomster. Det finns en frihet i att kunna gilla enkla saker.
Med det sagt har jag själv väldigt dyra vanor i vissa kategorier.
Men som min guru Naval sa: if you cant be Happy with s coffee you wont be Happy on a yacht.
Ett gammalt skämt är: Hellre rik och frisk än fattig och sjuk. Ligger lite i det.
Jag är glad pensionär sedan några år, är ingen miljardär men ekonomiskt oberoende pga mitt yrkesliv. Bor i hus utan lån med ngn miljon på banken. Det viktigaste är förstås att ha hälsan, att vara frisk. Goda vänner och älskad hustru sätter guldkant.
Flow på jobbet hade jag mest på 80-talet, f-n vad kul jag hade! Senare år var det när jag jobbade perioder utomlands.
Jag förstår alla dessa gamla stjärnor, inom sport, skådespeleri, pengar m.m. att det blir tomt. De har inte planerat för tiden efter karriären.
Eller så har man så man klarar sig och är frisk och dessutom nöjd med det.
Precis det jag menade. Jag är inte rik, har så jag klarar mig, är glad jag fortfarande har förmånen att vara frisk och göra saker som är kul. Saknar inte mitt gamla jobb ett skit och njuter av friheten.
Om tillvaron hade varit sådan att svepningen haft fickor skulle jag nog ägnat mig mer åt “förmögenhetsoptimering” men nu på ålderns höst när släktingar och vänner varav en del yngre än mig försvunnit till evigheten är jag tacksam så länge jag kan njuta av sådant som att utan krav eller massa “måsten” kunna sätta mig vid en klippa i havsbandet. Njuta av solens glitter i vågorna och en kopp kaffe ur en termos.
I’m gone fishing
I got me a line
Nothing I do is gonna make the difference
So I’m taking the time
And you ain’t never gonna be happy
Anyhow, anyway
So I’m gone fishing
And I’m going today
I’m gone fishing
Sounds crazy I know
I know nothing about fishing
But just watch me go
And when my time has come
I will look back and see
Peace on the shoreline
That could have been me
You can waste a whole lifetime
Trying to be
What you think is expected of you
But you’ll never be free
May as well go fishing
(Chris Rea)
Klassar det som “lyxåsikter”. Det är lätt att “klaga” när man redan har sin förmögenhet. Lite som en idrottsman som klagar på att man förvisso vann matchen, men man hade velat göra det i lite mer överlägsen stil.
Sedan tror jag mycket av det här drivs av att folk gillar idén om att rika personer “egentligen” är hemskt olyckliga – den idén är rent biblisk och hur gammalt som helst.
Ja, ungefär så.
https://photos.google.com/photo/AF1QipOM5kxN_gBbcDEX2mG8dRoM-YnLTB3kgkvaFWun
Ibland slår det mig att jag har det bra som kan göra något så enkelt som att promenera eller cykla… och då får jag någon minut då jag inte tänker på annat än den lyx det är att kunna röra sig!
Vet inte om det är OT eller ej, men ibland drabbar det en att man har det bra som trots allt kan göra så enkla saker som att röra på sig, äta en måltid eller prata med folk.
Samhörighet blir nog svårt om man är miljardär.
PPD = Post President Depression eller MLC = Mid Life Crises
Det är inte bara presidenter, elit sportmänniskor, kändisar eller andra VIP som drabbats av kriser när de slutar, trots sina framgångar. Även vanliga Svensson som går i pension kan plötsligt bli självmordsbenägen för att hen inte längre kan gå till till jobbet som sopkörare, diskare eller hemtjänsten.
Farsan var snickare i femtio år. När han gick i pension slutade han inte snickra, utan nu fick han ju tid över till att totalrenovera hemmet under en tioårsperiod innan sjukdom fick honom att släppa hammaren.
Jag tror det är djupt mänskligt beteende att alltid ha något att göra, att finnas i ett sammanhang, att vara relevant. Rika är inte undantagna, bara för att de har pengar.