Gästartikel: Nytt ukrainskt till vårens fester

4K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng.

Utbudet av ukrainska viner på Systembolaget växer och det börjar bli svårare att hänga med om man vill hinna smaka på allt. Det är ju fantastiskt kul i sig – ett vinland som kan leverera både nya spännande smaker och häftiga varianter av bekanta vinsorter. Och allt detta under pågående krig, vilken prestation.

Tillsammans med lokala vinklubben hade vi en vinprovning för några veckor sedan, för att just försöka komma ikapp och smaka på de olika sorterna. Alla viner på den här provningen kom från importören Racimo, som fortsätter stödja Ukraina – inte bara genom samarbete med ett flertal ukrainska producenter, men även genom ett aktivt arbete för att skapa medvetenhet för ukrainska viner i Sverige (bl.a genom att hålla provningar) – och genom direkt stöd, tex för Repower Ukraine. De visade vad de gick för på galan för Repower Ukraine – både genom att servera fantastiska viner till ukrainska stjärnkocken Shpionovs mat, och genom att aktivt stödja insamlingen via auktionen. Totalt samlade galan rejält med resurser till att kunna ge ukrainska stridssjukvårdare den välbehövda rehabiliteringen.

Provningen började med en fördrink utan mat, sedan förflyttade vi oss till ett bord med flera smårätter med ukrainskt tema, och fortsatte med vita och sedan röda viner.

Fördrinken bestod av två sorters torrt mjöd. Jag har märkt att folk i Sverige ofta associerar mjöd med något sött och sliskigt, dvs polska mjödsorterna, eller honungsöl – det fanns väl något på nittiotalet som Systembolaget sålde under namnet Vikingamjöd eller något sådant, men det var i själva verket mölska, alltså öl bryggt på honung. Riktigt mjöd har inte någon humle i sig. Jag har tidigare skrivit om mjöd och Lars har även skrivit om svensk mjödexport . Den nya svenska traditionen tar tillbaka torra mjödsorter som egentligen är allra närmast torrt eller halvtorrt vin i karaktären.

Med detta som bakgrund så visste jag att dessa två torra mjödsorter skulle bli uppskattade. Mjödet är dessutom Pet Nat, vilket betyder att det är ofiltrerat och får jäsa klart på flaskan. Metoden heter ”Ancestral” eftersom det är så man brukade göra mousserande drycker för länge sedan, med endast en fermentation och utan att addera socker. Det skapar torra, komplexa viner som är något lägre i styrkan och har mjuka, pärlande bubblor. Pet Nat-viner har blivit väldigt populära på sistone, så det är extra kul att se ukrainska tillverkare (i det här fallet LLC Medovyy Spas) går i spjutspetsen på trenden.

Mjödet heter passande nog ”Pet Cat” och har en mysig etikett med en svart katt som med en kropp som ser ut att vara en humla eller ett bi. Det är gjort på lindblommehonung som kommer från Kanivbergen, som ligger på Dnipros södra sida norr om Tjerkasy.

Det finns två sorter av Pet Cat: den vita med art nr 57982, och en som är rosé, art nr 55592. Börja med den vita om du smakar bägge.

Den överraskar förstås, eftersom folk tror att de ska få något som är sött, inte minst på grund av honungsnoter i doften – men de får en torr, frisk, pärlande dryck med karaktär av en vårdag med regn, sol och blommande trädgårdar. Lindblomshonungen kan vara rätt så kraftig men den tar inte över. Tankarna går även till en skogspromenad efter regn. Vi börjar undra hur den passar ihop tex med en sallad med färska granskott? Nu råkar jag ha frysta granskott från förra våren, de är fantastiska att använda i drinkar, matlagning med mera. De tinar på några sekunder och vi smakar av dem tillsammans med mjödet. Perfekt kombo.

Pet Cat Rosé är en personlig favorit. Jag har testat den tidigare och är väldigt partisk, men nu ska ju resten av sällskapet få bilda sig en uppfattning. Här har man tillsatt röda och svarta vinbär, samt juice av äpple och björnbär. De tycker samma sak – den är grym. Bären ger syrligheten och pyttelite bitterhet, som balanserar upp honungstoner på ett väldigt elegant sätt. ”Daggig morgon i en lingonskog”, säger någon – och alla håller med. Någon föreslår att njuta denna på den soliga altanen, i ett stort glas fylld med is, hallon och några stycken myntablad. Skulle säkert passa utmärkt. Jag själv föredrar den som den är, väl kylt – ärligt talat slår den alla roséviner, med eller utan bubblor. Perfekt till vårens och sommarens alla mingel, både utomhus och inomhus!

Vi har en till flaska från samma ställe, Cikera Special med krusbär, men denna sparar vi till senare, eftersom den är halvtorr och vi ska hålla oss till torrare drycker den här gången. På Bolaget finns det för övrigt ytterligare två sorter av Cikera, som är den ukrainska benämningen på vin gjort av honung och fruktsafter: den röda som är torr, och den rubinfärgade som är halvsöt. Bägge är gjorda på honung, med tillsatta juicer av äpple, körsbär och aroniabär. Den torra röda rekommenderas med rött kött, pasta, grillad ost och grillade grönsaker – den smakar jag gärna framöver med lite grillat vilt.

Jaha, det här började ju bra. Nu är mjödflaskorna slut. Vi sätter oss till bords och smakar av dagens vita. Det är en Furmint från ukrainska Chateau Chizay, art nr 72249. Jag var rätt imponerad av deras viner under tidigare tillfällen. De har bl.a ett mousserande vin som är väldigt trevligt – i en snygg svart flaska, gjord på karpatiska vindruvor. Den testade vi på releasefesten av Solroseffekten, och det var definitivt bästa ukrainska bubblet hittills. Sedan serverades deras Riesling på galamiddagen för Repower Ukraine. Personligen är jag ingen fan av Riesling och brukar välja en Chardonnay istället – men här var jag faktiskt mycket imponerad. Ytterligare vitt att smaka blir deras Sauvignon Blanc men den sparar jag till senare, kanske jämför med druvtypiska viner från både gamla och nya världen.

Furminten fick alla som satt kring bordet att säga ”wow”. Det är en druva som de flesta av oss endast kände igen från Tokajviner, men här finns inget av sötman. Det här var snustorrt, fylligt, elegant och välbalanserat. Mineraliteten i vinet gjorde att det nästan upplevdes som salt, vilket balanserades upp av frisk syra och citrus- samt stenfruktsaromer. Tror att det blev allas favorit när det kom till vita viner från Ukraina, baserat på tidigare provningar (och de var inte dumma de heller). Den österländska delikatess som gick bäst med Furminten var Brisling, alltså rökt skarpsill. Jag tror att vilken rökt fet fisk som helst skulle kunna matcha upp den på ett bra sätt.

Resten av vinerna var röda, och bägge kom från tillverkaren Biologist – jag har berättat om dem tidigare. Deras Merlot har art nr 75804. Den hade en rund, nästan gräddig smak – mycket trevlig upplevelse inte minst till mat. Den här ska inte matchas upp mot något starkt, utan mår bäst ihop med rätter som drar lite mot fransk husmanskost. Kanske något bakat kött, en potatisgratäng, mycket rosmarin.

Det har hittills varit en mycket trevlig vinprovning och vi hade egentligen inte kunnat önska oss mer. Men vi hade ytterligare en intressant flaska rött från Biologist, Odesa Black, art nr 75815. Det här är en specialare, och vi vet inte vad vi ska förvänta oss – spännande!

Odesa Black (svenska translittereringen är Odeskyj Tjornyj, engelska är Odeskyi Chornyi) är en druvkorsning som togs fram i Odesa på 1950-70-talet. Den kallas även för Alibernet eftersom det är en korsning av Cabernet Sauvignon med Alicante Bouschet, en teinturierdruva – vilket betyder att druvans fruktkött är rödfärgad, likt georgiska Saperavidruvan. Det ger en rikare färg till vinet, och redan när det hälls i glaset så förstår man varför det kallas för ”Odesas svarta”. Den är nästan ogenomskinlig, färgen drar åt det lila.

Vinet är lagrad på ekfat i 12 månader, och det känns absolut av i smaken. Även i smaken så är det mörkt, tanniner balanseras upp av eken, det är lite rökigt – mycket av allt p åen och samma gång. Väldigt coolt, väldigt icke-lagom, väldigt smakrikt. Vinet passar bra till kryddstark mat – här har vi tex georgisk adzjika. Alla är överens om att det vore perfekt med grillat kött som serveras med adjika eller andra kryddstarka tillbehör.

Det var nog Odesa Black, samt vita Furmint, som blev kvällens absoluta höjdpunkter. Furminten fick dessutom tydligen brons på Decanter, välförtjänt.

Det hade varit gott nog så, men det verkar fortsätta hända ganska mycket därute, och de olika vinproducenterna verkar vilja överträffa varandra och sig själva. Jag vet inte var det här kommer sluta – men oavsett vilket så gäller det att passa på att njuta längs vägen.

Racimo kommer utöka sortimentet på Bolaget med både fler viner från Biologist och flera andra vinproducenter, jag ska inte spoila detta än.

När jag skrev om förra vinprovningen så nämnde jag ett orange vin och påstod att den fanns på Bolaget – men där hade jag fel. Det fanns dock ett annat, Chardonnay Orange, som går att köpa, också ett bra vin. Men den som vi smakade på just då, som heter Orange Blend, börjar säljas nu i maj. Systembolaget beskriver den såhär: ”Nyanserad, kryddig smak med liten strävhet, inslag av torkade aprikoser, spiskummin, hjortron, mimosablommor, röda äpplen och apelsinskal.” Själv beskriver jag den som en promenad i höstsolen. Som jag skrev innan så är den väldigt bra att matcha med rökt ost, men även kryddiga rätter. Eller avnjuta rätt som den är.

Tidigare provningar av ukrainska viner går att läsa om här och här.

Den vinintresserade har förmodligen inte missat att Lars eget private label ”Preparatus Supervivet” är tillbaka på hyllorna, i form av en ny årgång. Vinet kom till som ett resultat av både vinintresse och prepperintresse som Lars och jag delar. Alla viner blir inte automatiskt bra när de lagras länge. Och de som ska lagras länge är ofta inte riktigt klara att dricka direkt efter köp, vilket är tråkigt. Så projektet blev att ta fram ett vin som både kunde avnjutas direkt – men blev ännu bättre av lagring. Första årgången sålde slut nästan direkt. Sedan dess har vi tagit in nya årgångar, som också i sin tur har sålt slut, så nu var det dags för nästa.

Vi har förstås kvar flaskor från tidigare årgångarna. Det är en viss skillnad i karaktären, och jag tyckte att den senaste årgången blev till en positiv överraskning – jag är mer nöjd än någonsin.

Vinet matchar maträtter med nötkött och vilt, gärna grillat, och smakrika tillbehör – tex svamp, rotfrukter med örter, samt lagrade smakrika ostar. Jag tänker att det också är givet ur preppingperspektiv, där det gäller att ta vara på vad naturen ger – och kunna skämma bort sig själv med egenodlad potatis eller örter från egen kryddhylla. Och då är det väldigt praktiskt att kunna matcha upp med det som finns i vinkällaren.

Nu skulle vi öppna en flaska av den allra första årgången, dvs 2015. Den har legat svalt och mörkt sedan leveransen. Jag gillade vinet redan innan det har lagrats, men nu hade den definitivt utvecklats. Tanninerna gav utrymme för mer balans, och smaken drog definitivt mycket mer åt tobak, läder och svarta oliver. En upplevelse, och ett bra betyg på hur det utvecklas genom lagring.

Om det inte har framgått förut så tycker jag om att matcha upp vin med mat, och på så vis höja upplevelsen. Jag lagade således en middag för att försöka matcha upp vinet, och det blev en lyckad kombination. Kanske är det någon som vill inspireras. Här har vi:

Entrecôte med vitlöks- och persiljesmör på en spegel av tryfflerad jordärtskocka med grädde och vitpeppar. Serveras med trattkantarellrisotto på blomkålsris (jag käkar low-carb, vanlig ris funkar säkert lika bra) kryddad med timjan, samt en liten crunchitasallad med rostade valnötter, karljohan- och tryffelolja, parmesan och granskott.