Foton: Island time på Jost Van Dyke

244

Det blev en kort dags segling på BVI (uttalas på engelska, dvs bi-vi-aj) till Jost Van Dyke innan det blev dags för tvådagarspassagen över till Dominikanska Republiken. Lite foton nedan.

Segling i BVI innebär rätt mycket charterkattor och livssstilsseglare, så man behöver inte direkt känna sig ensam. BVI är också föredömligt enkelt att checka in och check ut från som seglare, och har stödjande infrastruktur och är likt Seychellerna lagom litet för den som vill ha någon veckas semester.

För vår del var det inte en fråga om det, utan vi seglade från Road Town till Jost Van Dyke, för att ha den östligaste ön på BVI som startpunkt för passagen förbi amerikanska USVI och Puerto Rico direkt till Dominikanska Republiken. Det hindrade dock inte att Lena och jag tog en paus i bloggandet och simmade iland för att se oss om och besöka legendariska Soggy Dollar Bar.

BVI erbjuder lite skärgårdsliknande segling och passar således nog bra för svenskar som inte är vana vid att inte ständigt se land. De ständigt plötsliga regnskurarna känns ju som rena svenska sommaren också. Eller plötsliga och plötsliga. Regnovädren syns ju på mils avstånd och vinden vill och är man skicklig kan man navigera för att segla runt dem.

Var också befriande superyachtfritt, inte alls som på Iles des Saintes eller Antigua förra året. Väl för ankar på White Bay på Jost dök det dock upp en poweryacht, dvs lite mindre än en superyacht, samt ett kryssningsfartyg med master som miljöalibi.

Vi lade oss en bit ut för att vara säkra från att slå i någon annan vid vindkantring, då vi skulle övernatta, eller ännu värre när vinden dör på kvällen och alla båtar pekar åt olika håll från sina ankare. Många andra var bara där för dagen – ju närmare stranden desto kortare stannade de. Några lite mindre kattor låg rent av uppe på sanden.

Det blev 300 m simning (iaf enligt våra Garmin respektive Apple Watch) för Lena och mig in till stranden, vilket vare sig är första gången eller för den här resan sista. Fotona från besöket i land är Lenas då hon packade ner sin telefon i en dry bag, men jag skippade min.

Soggy Dollar Bar heter förstås så på grund av de blöta sedlar som seglare har med sig när de simmat iland från sina båtar. Man vill ju inte riskera att få dingen stulen genom att förtöja den i land, även om just White Bay på Jost Van Dyke kanske inte är värsta risken.

Men ska man t ex iland på Sint Maarten är det andra risker om att få dingen stulen vi pratar om.

Numera har man förstås betalningsmöjligheterna på armen via klockan och Apple, Garmin eller Samsung Pay och Soggy Dollar Bar tar även kort.

Baren var väl inte jättestor, även om de flesta gäster satt ute under parasollen, men däremot var deras souvernirbutik desto större. Drinken Painkiller skapades här, dvs en Pina Colada men med mörk rom och apelsinjuice tillsammans med annansjuicen istället samt med muskot pudrad över.

Ett seglarband för glasögonen inköptes, i praktiskt orange som gör att jag minskade risken att bli överkörd av någon dinge eller motorbåt när vi simmade tillbaka till kattan senare. En reell risk visade det sig då det var tätt med trafik på White Bay, men det är bra att markera sin närvaro med att sparka upp ordentligt med vatten med benen då och då när man ser och hör motorbåtar närma sig.

Amerikaner dominerade nästan helt bland besökarna och ett par britter fann det välkommet att vi var från Europa.

Efter sett oss runt på Soggy Dollar packade vi upp skorna ur Lenas drybag och gick stigen över till den östra och mer glesbesökta delen av stranden och tittade in även på Ivan’s Stress Free Bar. Nej, utifrån hudfärg på grundaren Ivan så har han exakt noll rysk bakgrund.

Att försöka beställa en smoothie innan vi skulle simma tillbaka till kattan och jobba vidare visade att island time gällde, men den anlände till slut. Dock inte förrän jag fått stifta bekantskap med amerikansk (?) barkultur, vilket väl var en kulturkrock som progressiv skandinav. Alla andra runt baren var amerikaner, inklusive den ca 50-åriga mamma som – inför sina två döttrar i tjugoårsåldern och deras makar/pojkvänner – limmade stenhårt på en av de två manliga bartendrarna på en nivå som borde leda till inkallande av chefen och ett snack om sexuella trakasserier, men som bartendern tog till synes med som ingenting, förmodligen van vid överförfriskade frånskilda amerikanskor som längtade efter något större och hårdare än sina små och slappa exmakar. Ingen annan av ett tiotal amerikaner av blandat kön runt baren verkade tycka beteendet var det minsta konstigt, även om männen inte trakasserade de kvinnliga bartendrarna på samma vis.

Kändes lite som filmen Cocktail med Tom Cruise, fast med fler varianter på hudfärg inblandade.

Efter att förtärt smoothien identifierades att Ivan’s skulle ha trerätters alla hjärtans dag-middag och vi bokade ett bord innan vi simmade tillbaka för att fortsätta jobba. Middag behöver man trots allt och nästan två dygn utan att se land väntade givet att vädret skulle samarbeta och båten skulle hålla, så det var sista möjligheten till en måltid på fast mark.

Nästa retur efter en stunds jobb över Starlink tillbaka på kattan blev vi således senare avsläppta av N med dingen och mer civiliserat klädda än i badkläder, och en alla hjärtans dag-middag på två i solnedgången, och sedan i det snabba kompakta karibiska mörkret, men till livemusik som spelade covers på kända kärleksvisor.

Priset var helt okej svensk kvarterskrogsnivå men enligt principen if you have to ask, you can’t afford it då några priser inte existerade, ambitionen med utsmyckningen för dagen ifråga var skyhög, maten var felfri (=högsta betyg från mig) med ambitioner, men servicen förklarade vad som menades med Ivan’s Stress Free Bar. Det avser inte gästerna, utan utan personalen. Island time som sagt.

Tempot i service gjorde dock ingenting. Vi skulle ju ingenstans.

Inte för kvällen. Men vi skulle upp med vinden innan gryningen och ut i Bermudatriangeln, vilket skulle bli en upplevelse visade det sig …