Det blev en kort dags segling på BVI (uttalas på engelska, dvs bi-vi-aj) till Jost Van Dyke innan det blev dags för tvådagarspassagen över till Dominikanska Republiken. Lite foton nedan.
Segling i BVI innebär rätt mycket charterkattor och livssstilsseglare, så man behöver inte direkt känna sig ensam. BVI är också föredömligt enkelt att checka in och check ut från som seglare, och har stödjande infrastruktur och är likt Seychellerna lagom litet för den som vill ha någon veckas semester.
För vår del var det inte en fråga om det, utan vi seglade från Road Town till Jost Van Dyke, för att ha den västligaste ön på BVI som startpunkt för passagen förbi amerikanska USVI och Puerto Rico direkt till Dominikanska Republiken. Det hindrade dock inte att Lena och jag tog en paus i bloggandet och simmade iland för att se oss om och besöka legendariska Soggy Dollar Bar.
BVI erbjuder lite skärgårdsliknande segling och passar således nog bra för svenskar som inte är vana vid att inte ständigt se land. De ständigt plötsliga regnskurarna känns ju som rena svenska sommaren också. Eller plötsliga och plötsliga. Regnovädren syns ju på mils avstånd och vinden vill och är man skicklig kan man navigera för att segla runt dem.
Var också befriande superyachtfritt, inte alls som på Iles des Saintes eller Antigua förra året. Väl för ankar på White Bay på Jost dök det dock upp en poweryacht, dvs lite mindre än en superyacht, samt ett kryssningsfartyg med master som miljöalibi.
Vi lade oss en bit ut för att vara säkra från att slå i någon annan vid vindkantring, då vi skulle övernatta, eller ännu värre när vinden dör på kvällen och alla båtar pekar åt olika håll från sina ankare. Många andra var bara där för dagen – ju närmare stranden desto kortare stannade de. Några lite mindre kattor låg rent av uppe på sanden.
Det blev 300 m simning (iaf enligt våra Garmin respektive Apple Watch) för Lena och mig in till stranden, vilket vare sig är första gången eller för den här resan sista. Fotona från besöket i land är Lenas då hon packade ner sin telefon i en dry bag, men jag skippade min.
Soggy Dollar Bar heter förstås så på grund av de blöta sedlar som seglare har med sig när de simmat iland från sina båtar. Man vill ju inte riskera att få dingen stulen genom att förtöja den i land, även om just White Bay på Jost Van Dyke kanske inte är värsta risken.
Men ska man t ex iland på Sint Maarten är det andra risker om att få dingen stulen vi pratar om.
Numera har man förstås betalningsmöjligheterna på armen via klockan och Apple, Garmin eller Samsung Pay och Soggy Dollar Bar tar även kort.
Baren var väl inte jättestor, även om de flesta gäster satt ute under parasollen, men däremot var deras souvernirbutik desto större. Drinken Painkiller skapades här, dvs en Pina Colada men med mörk rom och apelsinjuice tillsammans med annansjuicen istället samt med muskot pudrad över.
Ett seglarband för glasögonen inköptes, i praktiskt orange som gör att jag minskade risken att bli överkörd av någon dinge eller motorbåt när vi simmade tillbaka till kattan senare. En reell risk visade det sig då det var tätt med trafik på White Bay, men det är bra att markera sin närvaro med att sparka upp ordentligt med vatten med benen då och då när man ser och hör motorbåtar närma sig.
Amerikaner dominerade nästan helt bland besökarna och ett par britter fann det välkommet att vi var från Europa.
Efter sett oss runt på Soggy Dollar packade vi upp skorna ur Lenas drybag och gick stigen över till den östra och mer glesbesökta delen av stranden och tittade in även på Ivan’s Stress Free Bar. Nej, utifrån hudfärg på grundaren Ivan så har han exakt noll rysk bakgrund.
Att försöka beställa en smoothie innan vi skulle simma tillbaka till kattan och jobba vidare visade att island time gällde, men den anlände till slut. Dock inte förrän jag fått stifta bekantskap med amerikansk (?) barkultur, vilket väl var en kulturkrock som progressiv skandinav. Alla andra runt baren var amerikaner, inklusive den ca 50-åriga mamma som – inför sina två döttrar i tjugoårsåldern och deras makar/pojkvänner – limmade stenhårt på en av de två manliga bartendrarna på en nivå som borde leda till inkallande av chefen och ett snack om sexuella trakasserier, men som bartendern tog till synes med som ingenting, förmodligen van vid överförfriskade frånskilda amerikanskor som längtade efter något större och hårdare än sina små och slappa exmakar. Ingen annan av ett tiotal amerikaner av blandat kön runt baren verkade tycka beteendet var det minsta konstigt, även om männen inte trakasserade de kvinnliga bartendrarna på samma vis.
Kändes lite som filmen Cocktail med Tom Cruise, fast med fler varianter på hudfärg inblandade.
Efter att förtärt smoothien identifierades att Ivan’s skulle ha trerätters alla hjärtans dag-middag och vi bokade ett bord innan vi simmade tillbaka för att fortsätta jobba. Middag behöver man trots allt och nästan två dygn utan att se land väntade givet att vädret skulle samarbeta och båten skulle hålla, så det var sista möjligheten till en måltid på fast mark.
Nästa retur efter en stunds jobb över Starlink tillbaka på kattan blev vi således senare avsläppta av N med dingen och mer civiliserat klädda än i badkläder, och en alla hjärtans dag-middag på två i solnedgången, och sedan i det snabba kompakta karibiska mörkret, men till livemusik som spelade covers på kända kärleksvisor.
Priset var helt okej svensk kvarterskrogsnivå men enligt principen if you have to ask, you can’t afford it då några priser inte existerade, ambitionen med utsmyckningen för dagen ifråga var skyhög, maten var felfri (=högsta betyg från mig) med ambitioner, men servicen förklarade vad som menades med Ivan’s Stress Free Bar. Det avser inte gästerna, utan utan personalen. Island time som sagt.
Tempot i service gjorde dock ingenting. Vi skulle ju ingenstans.
Inte för kvällen. Men vi skulle upp med vinden innan gryningen och ut i Bermudatriangeln, vilket skulle bli en upplevelse visade det sig …
23 kommentarer
Ser trevligt ut 👍🏻
Kul läsning! Ser fram emot nästa avsnitt
Härlig läsning!
Jag har inte varit i närheten av denna del av världen och kommer nog aldrig komma dit heller, så det är med nöje jag tar del av text och bild. Tack för en såväl allmänbildande som anekdotisk reseskildring!
Gillar verkligen dessa artiklar som komplement till det vanliga! Tack!
Fan vad coolt! Så mysigt! Jag skulle någon gång i livet vilja luffa runt sådär i Karibien.
Kul att spontanresa. Det blir upplevelser av oväntat slag. Och ibland jäkligt dyrt. Men att simma in till Soggy Dollar Bar låter som nåt man har med sig resten av livet.
Lite av en dröm. Kanske en gång när barnen blivit större. Dock får de stanna hemma. Tack för intressant läsning.
Min son var mindre än två år när vi var i Dominikanska.
Min dotter var mindre än två år när vi var i Borneos djungel.
Gick hur bra som helst.
Nu när jag är äldre är jag ointresserad av att resa så passa på när ni är unga och har den glöden.
Var du en av de på VCW-tiden som pratade om Dominikanska hela tiden?
Hahaha, nej, jag skrev inte på VCW.
Däremot köptes resan via ett annat ikoniskt fenomen, Letsbuyit.
Whoa. Cred.
Vi seglade runt där ett par veckor i en kölbåt och insåg att det var viktigt att lägga till vid en boj där det inte låg charterkattor i närheten då de kör AC och stora kylboxar 24/7. Det bullrar en hel del och det känns rätt sunkigt att de kör dieselelverk och knappt drar upp seglen. Pratade med en uthyrare som berättade att de flesta aldrig slår av dem.
Japp, var med om att charterkattor låg och mullrade hela natten.
N:s Outremer har kylskåp, frysbox och en separat extra kyl/frysbox, men de kör på litiumbatterierna som laddas av sol och vind, eller lite grann när motorn körs när man ska ankra eller lägga till. Strömsnåla saker. Tror det framför allt är a/c som konstant går hos charterbåtarna – syns på att de har stängt om kabinen.
Jost Van Dyke är väl ändå den västligaste ön i BVI.
Man skall ha stor respekt för andra jollar som kör som idioter. Många gånger överförfriskade förare. Vi seglade i många år “buddy boat” med ett amerikanskt par. E blev överkörd av en brittisk jolle då hon simmade kring sin egen båt i Jolly Harbour Antigua. Hon avled av skadorna.
Har själv varit med och dragit upp en överkörd långseglare i St Anne, Martinique. Värsta jag någonsin sett.
Åh fy i helvete. Fruktansvärt. Kram.
Västligaste så klart.
” ‘merikanska turister tog med sig drinken ner i det 30-gradiga vattnet varpå varje svensk kommunal alkoholinspektör skulle få hjärtattack och stroke samtidigt – bara det att servera alkohol på en strand” 😅
Ja, det är verkligen något som saknas på svenska stränder: barer. Och när man hittar en så är den för långt ifrån vattenbrynet för att man ska kunna läppja och skvätta samtidigt.
Nu är det ju sällan till aldrig så varmt i svenskt vatten att man vill vara i så länge att man hinner dricka upp. Där nere i Karibien (eller Seychellerna etc) är det så varmt att man kan ligga i tills man ser ut som en tvättsvamp.
Beror på hur snabbt man dricker 😉
Inte riktigt samma sak, men under en konferens under den glada IT-epoken hade vi Gellertbadet i Budapest för oss själva en kväll. Man låg i någon av poolerna med ett glas, vars innehåll av (förmodligen någon lokal) skumpa aldrig tog slut, det fylldes hela tiden på så fort det blev halvfullt. När man klev upp var man blöt både på utsidan och insidan…
Något liknande lär vi aldrig se i svenska badhus.
Nu blev jag nästan lite nostalgisk.
På 80-talet brukade vi hänga på romerska avdelningen Strömbadet Gävle på lördagarna.
Vi hade alltid rejält med öl med oss vilket de bastanta damerna som huserade där hade noll bekymmer med.
Det var bättre förr!
Framför allt var man själv bättre förr.
Har du varit på Johns Place i stora Appelviken ?
Ser gottigt ut!