Vi landade på Punta Cana på eftermiddagen och tog in på hotell inför taxiresa till Santo Domingo och flyg över till BVI för anslutning till N:s katamaran. Lite foton och observationer nedan.
Att ordna en enkel övernattning i Punta Cana på kort varsel pga omläggningen av seglingen till att mönstra på i Roadtown på BVI istället visade sig inte vara det enklaste. I princip fanns det bara hela villor eller lägenheter att hyra för hutlösa summor, alternativt all inclusive hotell utan alternativ att bara ta rum. Det fick således bli det senare även om vi anlände sent och det bara var möjlighet till middag och då endast på bufférestaurangen, och sedan frukost på morgonen innan två timmars taxi till Santo Domingos flygplats.
Resorten var dessutom mygginfesterad och det kryllade av myggor inne på rummet från början, så det var väl måttligt roande. Stranden stängdes ner med mörkrets inbrott, liksom poolerna, så något bad blev det inte heller. Poolerna var dessutom ouppvärmda vid test av temperaturen och pga mulet väder iskalla för dagen.
Å andra sidan är det så Lena och jag reser – vi har aldrig eller iaf sällan tid att stanna mer än en natt på samma plats och så blev det även denna gång. Fem länder och tre länder med övernattning, och aldrig på samma ställe.
Vi ryckte i frukostdörren på morgonen och tog en Uber för att åka i två timmar till Santo Domingos flygplats. Detta för att de enda flighterna till BVI ifrån Punta Cana gick via USA – antingen Puerto Rico eller rent av Miami – och pga hur USA behandlar turister och kastar dem i ICE:s koncentrationsläger på obestämd tid utan rättegång eller möjlighet till kontakt med omvärlden och genomsöker datorer och telefoner var det inte ett alternativ.
En Uber i två timmar mestadels på motorväg visade sig kosta ca 900:- SEK. Transporter på Dominikanska Republiken visade sig vara väldigt prisvärda, men det återkommer vi till i en senare artikel.
De här delarna av Dominikanska Republiken är enormt exploaterade. All strand är övertagna av all inclusive hotell, undantaget små passager där det är naturreservat eller man ännu inte hunnit bygga. Även motorvägen till Santo Domingo gjorde att det hela kändes ganska västerländskt och med hög levnadsstandard, men senare under resan skulle vi konfronteras med verkligheten att detta är en turistfasad, långt bort från verkligheten för många eller de flesta boende i republiken.
I övrigt så gillar man farthinder på Dominikanska Republiken. Uppenbarligen har man upptäckt att det på något vis förbättrar en trafiksäkerhet där hälften av trafiken är motorcyklar utan hjälm, dräkter eller ryggskenor, likt man ser i många U-länder.
Flyget till BVI var inte så mycket att säga om, annat än att byråkratin i republiken är massiv. Vi behöve visa pass sju gånger för att kunna lämna, och eftersom vi gått den elektroniska kön vid ankomsten saknade vi inresestämpel i våra pass, vilket gjorde att vi stoppades vid ett tillfälle vid en manuell kontroll och under en stund inte verkade få lämna eftersom vi uppenbarligen hade smitit in i landet då vi saknade inresestämpel, utan processen fick backa till ett steg med elektroniska system för att dubbelkolla att vi kommit in i landet legitimt.
Dominikanska Republiken är extremt noggranna med att särskilt inte ta emot några människor från grannlandet Haiti på den gemensamma ön Hispaniola. Det råder mer eller mindre öppen rasism mot haitierna, och man vill undvika den utveckling som skett på Turks & Caicos med världens högsta mordfrekvens ca 70x så hög som Sverige eller US Virgin Islands med 45x Sveriges frekvens. Haiti har bara 40x Sveriges mordfrekvens. Även amerikanska Bahamas har drabbats när knarksmugglingen och kriminella har dolt sig i flyktingströmmarna från Haiti, och har väl ca 30x Sveriges mordfrekvens. Dominikanska Republiken har dock 26x Sveriges mordfrekvens trots frånvaron av flytkingar från Haiti, men det märks kanske inte i de inneslutna all inclusive hotellen. Ärligt talat märkte vi det inte heller senare när vi lämnade allt vad turiststråk hette, men det kan finnas anledningar till det som bloggen återkommer till i en senare artikel.
Karibien är inte ett paradis, åtminstone inte för den som inte har pengar att betala för säkerhet med, men Turks and Caicos är ett extremt exempel som gått från Sveriges skandinaviska och vanliga europeiska nivå till värst i världen på sex år – en helt extrem utveckling. Då var det landet ett lyxparadis för miljardärer innan.
En lärdom här är kanske att man inte likt USA gjort och gör ska strunta i vad som pågår på ens bakgård. Då kan det bli som på USVI oavsett vad Trump säger om “terrible what is happening in Sweden” – USA:s territorium USVI har alltså världens näst högsta mordfrekvens och 45x så hög som Sveriges och Trump har mage att ösa galla över Sverige. Fastlands-USA har för övrigt nästan 6x så hög mordfrekvens som Sverige och det trots legalisering av knark som påstås vara en universallösning på alla problem enligt knarkisarna.
BVI bör tilläggas är ett paradis i jämförelse med USVI och de andra önationerna i området med bara 8x Sveriges mordfrekens, även om t ex förra årets februaris franska Guadeloupe är lugnare med USA-nivå på morden. Tryggast är nog Martinique med bara 2.5x svensk frekvens eller Aruba med knappt 2x men Aruba (och olistade Saba) är nederländska välskötta kommuner som lika gärna kunde legat i Europa.
Den som oroar sig över att röra sig i en svensk förort bör inte åka på semester till Karibien, vilket visar att det man inte vet något om tror man är harmlöst.
Dominikanska Republikens paranoia skulle visa sig igen med nya nivåer vid återkomsten med katamaran senare.
På BVI var det enklare med gränskontrollen och bara två passkontroller för att komma in i landet, även om man körde på island time, vilket var genomgående på BVI. Alltså att saker får ta den tid det tar och det är inte så bråttom.
Det finns väl i princip en väg runt huvudön Tortola och här var det U-landsstatus på Vägen, men en utmärkt taxichaufför. Ingen Uber dock, och endast kontant betalning, vilket fick lösas med ett stopp vid en bankomat på vägen tills vi nådde marinan i Roadtown för upphämtning av N med hans dinge. Vi möttes också av fiskande svarta pelikaner, vilket finns på en film här.
Road Town är basen för Moorings charterkatamaraner för segling i de här delarna av Karibien på Lovartöarna på Mindre Antillerna, eller Leeward Islands om man så vill. Själva har vi den enorma förmånen att kunna segla gratis med N, som jag seglat med tre gånger, och Lena sju eller åtta gånger. Att hyra en katta från Moorings kostar typ 1 500 – 2 500 om dagen. Amerikanska dollar alltså, och ännu mer om man ska ha en skipper ombord likt N. Men N uppskattar sällskap av beprövade seglare som han vet går att umgås med, och Lena är därtill en extremt rutinerad seglare, inklusive här i Karibien som rent av ibland kan få betalt för att segla under de här förhållandena. Själv gör jag som jag blir tillsagd.
Helt gratis blir det förstås inte, eftersom vi måste betala för flyget dit och hem, men i jämförelse med 2000 USD i båthyra per dygn känns det som en vinstaffär.
Efter en första vända till katamaranen, en Outremer 45 designad för segling istället för charterkomfort, för att lägga ifrån oss packningen, blev det retur till Road Town för resans enda proviantering på en mycket välsorterad stormarknad några hundra meter från marinan. Vi var inte de enda seglarna där. Även om lokalbefolkningen dominerade fanns det några tydligt solbrända och lämpligt klädda livsstilsseglare, plus en del fortfarande vita nyanlända charterturister.
Provianteringen visade sig hålla tills det var dags att mönstra av en vecka senare.
Fram tills mörkrets inbrott hade vi i alla fall tur med vädret. Så här års kommer ösregnen plötsligt i Karibien, och det dröjde tills sent på kvällen innan den första skuren.
I gryningen kom ett kryssningsfartyg in för att lägga till i Road Town och börja lasta av sina gäster för sina dagsutflykter på Tortola, tätt åtföljd av Moorings-kattor som skyndade sig in i marinan. Att missa avlämningstiden vid 10 eller 11 eller ngt kan kosta typ 100 USD per timme, och kattorna ska städas, servas, tankas och gås igenom innan nästa kund.
Det var åtminstone lördag, så jag behövde inte upp och jobba med bloggen förrän vid 07, eftersom det är okej att Ukrainaartikeln går ut runt lunch.
Värre är det på vardagarna, då jag pga fem timmars tidsskillnad går upp 02 på natten för att skriva morgonens ekonomiartikel, lägger mig igen vid 03, och sedan upp vid 07 igen, vilket gällde hela veckan, inklusive vid passagen tillbaka till Dominikanska Republiken.
Nästa artikel blir seglatsen från Road Town till legendariska Jost Van Dyke.
