Foton: Seychellerna – gästvänligt och rent, men det är inte Telia

2.8K

Seychelelrna utmålas ibland som platsen för Edens Lustgård, och har utvecklats till ett gästvänligt och rent turistparadis. Samtidigt är det den plats med sämst Internet och mobiltelefoni som jag någonsin upplevt, och extra illa med Telias prissättning, men även via wifi. Borde tagit med min Starlink Mini, men det gick att jobba ändå.

Först avklarar vi uttalet av Seychelles på engelska. Det uttalas tydligen inte som Säg-skälls, som man kanske gör som svensk, utan det uttalas av de flesta som Si-kjells, alltså som engelsa Seashelles. Havssnäckor. Passande kanske.

Seychellerna kan sägas vara Indiska Oceanens Karibien, med många små öar och utmärkta möjlgiheter att leasa en kattamaran och segla runt i några veckor om man vill. Känslan är också väldigt mycket Karibien, fast med bättre väder. Till skillnad mot både Maldiverna och Mauritius ska man ha stabilt väder och ligga utanför ovärdersbältena. Klimatet ska vara 25 – 30 grader året runt och utan cykloner, tyfoner eller massiva regnsäsonger.

Vad som direkt slog mig var hur rent och prydligt det var, även utanför turistställen. Inget skräp i diken längs vägarna, knappt något skräp alls, vilket man inte kan säga om alla destinationer och definitivt inte vid EU-länderna vid Medelhavet. Definitivt inte som Sint Maarten i Karibien.

Jag har inte heller varit med om något så artigt och gästvänligt folk, och då inte bara på den resort där vi bodde. Å andra sidan står turismen för 60 – 70% av landets BNP, och då måste man förstås svara upp.

Bortsett från de sedvanliga försöken att bli blåst på taxin vid ankomst – vilket man även blir på franska Rivieran eller egentligen även på Arlanda om man inte vet vad man gör – så är det alltid intressant att höra vad taxichaufförer har att säga och det inkluderade att man har ett starkt civilsamhälle i på Seychellerna, särskilt i att granska makten. Medan vi blev erbjudna 1300 rupier för transfer till hotellet men fick betala 1100 efter Lena gjort sitt så kostade taxi åt andra hållet 800 rupier när man bokade via hotellet, apropå att bli blåsta.

Ögruppen är topprankad som afrikansk demokrati och ligger på 80/100 på Freedom Houses frihetsskala och stigande. 80 kan jämföras med att USA har 84. Eller hade innan Trumpregimen tog över. Förmodligen kommer USA backa för år 2025. Brister i frihet är bland annat att man är lite som DDR-Sverige* på 1980-talet med statskontrollerad media. Å andra sidan gör det att media gör reklam för t ex att städa upp och plocka upp t ex PET-flaskor, lite som DDR-Sveriges Anslagstavlan.

Seychellerna är dock inte rankad alls i The Economists demokratiindex tyvärr. Vet inte om ca 120 000 invånare är för litet för att The Economist ska titta på det.

Ett annat tecken på ett välutvecklat land var den ständiga förekomsten av varningsskyltar och uppmaningar om arbetsplatssäkerhet och t ex hjälmar på byggarbetare. När man har råd och prioriterar arbetarskydd har man kommit långt. Det var minst sagt välskyltat vid exempelvis vägarbeten.

Eftersom vi jobbar så är Internet avgörande, men jag har aldrig varit med om så dåligt Internet. Telia i sin frikostighet erbjöd inget paket man kunde köpa till utan priset hos Telia för mobilldata på Seychellerna var 199:- SEK för 5 MB. Inte 5 Gigabyte, utan 5 Megabyte alltså. Till och med Grönland var billigare 2016. Så för första gången någonsin stängde jag av roaming. Det räcker ju att titta på telefonens skärm så går det åt 5 MB, typ. Offlinekartor via Google Maps ordnades dock när det fanns wifi. Tack och lov erbjöd de flesta inrättningar wifi, men bara för kunder med inloggningskoder från kvittot etc som krav. Gratis wifi verkar inte vara en grej, eller så lyckades man aldrig få kontakt med omvärlden via gratis wifi.

Även uppkopplingen via wifi var slö. Inte på wifisidan, utan vidare till resten av världen. Oavsett om vi var på hotellet, på flygplatsen, på restauranger eller annat så var det plågsamt långsamt att jobba. Så här i efterhand borde jag tagit med min Starlink Mini och kört den även på hotellet, för det hade varit snabbare.

De flesta behöver dock inte jobba när de reser bort, så uselt Internet är därmed ett icke-problem.

Paradisöar och mycket att se och göra, men vi satt mest på hotellet och jobbade med begränsade utstick. Vi bodde dock på en resort på grovt räknat 150 hektars yta och med 5 – 6 restauranger, så det fanns goda möjligheter till både löpträning, samt pauser för gym. Transporter inom resorten skedde med ständigt körande små öppna elbussar, även om vi oftast valde att gå. Utifrån de övriga gästerna borde fler också valt att gå istället för att ständigt ta elbussarna.

Lågsäsong, så resorten Constance Ephelia hade ca 500 gäster vid tillfället, även om man enligt personal (som inte nödvändigtvis hade hela bilden) väntade sig 800 under julveckorna.

Vi gjorde även en dagsutflykt till grannöarna Praslin och La Digue.

Praslin har ett naturreservat där landets de facto symbol Coco de Mer växer, med hårda straff om man försöker avlägsna en av de väldigt speciellt formade frukterna från ön.

La Digue i sin tur sägs ha en av världens vackraste stränder där vit sand blandas med ögruppens granitklippor. Seychellerna är likt Sverige uråldrigt och ska vara 700 miljoner år gammalt, i kontrast mot Karibiens med Antillernas unga vulkanöar.

På La Digue hyrde vi cyklar för att cykla ner till en av stränderna, och som inte ens var särskilt befolkad vid tillfället. Vi kunde rent av hitta en privat plats på sandstranden mellan några av de unika granitklipporna för ett kort stopp för dopp innan det var dags att ta färjan tillbaka igen. Har man tid bör man förstås övernatta en natt på Praslin och en natt på La Digue, men att stanna länge på en plats är inget Wilderängs gör.

Hyrcyklarna hade inga lås. De var numrerade och det verkade genomgående vara så att hyrfirmorna inte brydde sig om att låsa dem – alla på ön vet rimligtvis vilken cykel som ägs av vilken firma och det är en ö, så eventuella försök att stjäla en cykel därifrån är nog lönlöst.

Trots att det fanns små strandhyddor som agerade barer och sålte alkholhaltiga drinkar som pina colada etc kontant så märktes ingen fylla på stranden. Hur är det ens möjligt? Man vet ju att om det skulle finnas strandkiosker i Sverige som sålde alkohol så skulle det ligga redlösa spyende stupfulla människor överallt.

Vi tillbringade en kväll på Eden Island, ett tämligen exploaterad lyxö vid huvudstade Victoria på Máhe, där en taxichaufför försökte sälja på oss att investera i en lägenhet och hyra ut. Hela ön var inte färdigbyggd än.

Kontanter behövdes bara för taxichaufförerna och strandskjulen, som ingendera heller gav några kvitton. I övrigt fungerade kort överallt, inklusive i en lokal servicebutik i ett vanligt bostadsområde av lägre standard.

Ett lite udda resmål som svensk, men det är inte första gången vi beger oss till udda platser långt bort eller längst ut i resekedjorna. Och knappast sista heller. Kan man stå ut med att det var ca 50% ryska turister så är det förstås ett fantastiskt resmål, justerat för budget. Man får ha respekt att alla inte har råd eller prioriterar annat. En skidsemester kan t ex kosta det dubbla sägs det. Det finns paketresor via svenska charterbolag, men flyg plus hotell kostade då ganska exakt samma som att boka flyg plus hotell själv, eller rent av mindre. Det finns riktiga charterhotell för den som vill knö med barnfamiljer i ett bågformat hotell runt pooler, men Constance Ephelia var istället väldigt lugnt iaf nu under lågsäsong.

För den som har nödvändiga certifikat är att hyra en katta definitivt ett möjligt prisvärt alternativ och kuska runt öarna närmast Máhe. Som vädret var när vi var där skulle det varit väldigt behaglig segling.

Nu fanns det inte tid för detta, och Lena drog vidare till Madagaskar för att mönstra på som brandmansvolontär på sjukhusfartyget AFRICA MERCY, vilket hon skrivit om i en artikel här på bloggen.

Mer foton från Seychellerna inklusive stranden på La Digue finns på Lenas Instagram. Och jättesköldpaddor.

*DDR-Sverige är ett av Filip & Fredrik väletablerat begrepp som beskriver det allianslösa Sverige under kalla kriget, inklusive kontrollen av media där alla svenskar samlades framför teven för att titta på samma urtrista statligt godkända program varje lördagkväll, paraboler och utländsk media var förbjudet, staten kontrollerade vilken musik som spreds via Sveriges Radio – spelades det inte där fanns det inte, även om man på långvåg kunde ratta in Radio Luxemburg eller Radio Free Europe – man inte fick föra ut mer än 10 000:- SEK ur landet om man skulle på semester, och hälften av alla program på TV var inköpta från Warzawapaktens länder, mordfrekvensen var 4x högre än idag och det gick omkring knarkare höga som skyskrapor och trakasserade folk på stan, utan att polisen fick göra något för det var inte olagligt att knarka, och man fick räkna med att bli knivmördad i kön till krogen eller folkparken innan knivlagen infördes och klasskamrater på Sannaskolan i Göteborg hade stilett eller butterflykniv med sig i högstadiet vilket ansågs vara helt normalt. Ah, good times att växa upp på 1980-talet. Fattar inte hur man överlevde faktiskt. På tal om svenska folkhemsfundamentalister som drömmer om att det var bättre förr. Ja, fram till 1970-talet var homosexualitet klassat som en sjukdom (dvs implicit ansågs vara något som skulle behandlas, hur nu det skulle gå till), våldtäkt inom äktenskapet var lagligt, barnaga var lagligt så länge barnen inte hamnade på sjukhus, man steriliserade oönskade individer och tvångsadopterade bort opassande föräldrars barn. Spädbarn som skulle vägas före och efter anmning, där vikterna skulle föras in i en bok och redovisas för barnavårdscentralen en gång i veckan. Blöjorna skulle vägas när de byttes också förstås. Tro fan det att 70-talisterna är den ironiska generationen. Waaa-waaa-jag-vill-ha-mat-waaaa! Vänta lite, mamma ska bara väga dig först innan du får tutte …