Missnöjet gror på ett fortfarande orkanskadat Sint Maarten

“Vi har klarat oss utan nederländska pengar tidigare, och vi kommer klara oss utan dem även denna gång.” – Kvinnan

“Varje år vid Sankt Martin-festivalen träffas de franska och nederländska politikerna vid gränsövergången, käkar frukost och bestämmer hur de ska blåsa vanligt folk det kommande året.” – Taxichauffören

Effekterna från orkanen Irma märks fortfarande på nederländska Sint Maarten, och missnöjet särskilt hos den generellt fattigare lokalbefolkningen gror. Många har fortfarande inte tak på sina hus och de stora ekonomiska klyftorna blottläggs i spåren av orkanen.

Övergiven segelbåt i Simpson Bay sedan orkanen Irma. Få fick ut något på försäkringen.

Taxichauffären är från Sint Martin, och välkomnar oss till hans vackra ö, innan svordomarna börjar hagla när man frågar om effekterna av kategori 5-orkanen Irma, som slog fullt ut mot Saint Martin och Sint Maarten i september 2017.

Ögat på orkanen passerade rakt över Sint Maarten, vilket innebar att man för fick uppleva någon timme av eskalerande vindar till full maximal orkanstyrka, och sedan tvärt vindstilla när man gick in i orkanens öga. Sedan en timmes paus, och därefter maximala orkanvindar igen, fast denna gång åt andra hållet, så det som klarade vinden åt ena hållet blåste sönder eller bort åt andra hållet.

Ändå drabbades den rikare franska norra halvan av ön, Saint Martin, värst.

Sint Maarten/Saint Martin är en av Karibiens största seglingshubbar. Den skyddade Simpsons Bay bidrar, liksom flera stora marinor, båtservice, nattliv och förstås en internationell storflygplats med direktflighter till såväl USA och som Europa. Att ha sin båt här är således relativt enkelt om man bara är säsongsseglare, det är lätt att hitta crew eller relativt lätt att söka tjänst som crew. 

Inför Irma flydde många segelbåtar undan främst söderut, men alla hade inte råd, tid eller kunde få fatt på crew som kunde få undan båtarna. Och försäkringsbolagen betalade bara i undantagsfall ut några pengar. Spåren syns än idag.

Irma-vrak vidbron.

När vi åker över bron över Simpsons Bay kryllar det av övergivna vrak från segelbåtar, allt från mindre båtar till stora 50-70 fots kattor. Om man ändå inte får något på försäkringen är det lika bra att bara strunta i dem och inte slänga bra pengar efter dåliga. Antagligen har många av dem ganska snart även utsatts för den lokala marina traditionen av salvage och plundrats på allt som inte sitter fast, och en hel del av det som satt fast.

Fler vrak i bakgrunden.

Annars kanske saker i mycket återvänt till vardagen. 

Det är två dagar kvar till Sankt Martin-festivalen, och många bilar är dekorerade med flaggor i rött blått och vitt, liksom mycket av huvudstaden Philipsburg.

Hotellentrén.

Fast vår taxichaufför säger att festivalen är enda gången politikerna på Saint Martin träffar politikerna på Sint Maarten, och då passar på att komma överens om hur man ska blåsa vanligt folk det kommande året.

Uppfattningen är att ledarskapet är korrumperade, och bara berikar sig själva. Sint Maarten ska ha fått två miljarder i nödpengar från Nederländerna, men dessa har inte betalats ut, utan uppges “sitta på ett konto” någonstans eller tillfalla korrumperade politiker. Hundratals miljoner i byggmateriel donerades också, men hamnade bakom stängsel. När man väl efter något år öppnade grindarna så tog man betalt för materielen, och i vems fickor de pengarna anses ha hamnat är rätt självklart ur folkets perspektiv.

Simpson Bay.

Fattigdom och ekonomiska klyftor på Karbiens mycket diversifierade olika småriken och öar kan något förenklats mätas på en karta. Ju mindre europeiskt utseende hos befolkningen på gatorna, desto fattigare. På Sankt Bert är det så europeiskt att till och med städpersonalen är europeer, men på Sint Maarten domineras gatubilden av andra.

Och den allmänna uppfattningen är att det var de fattigaste som drabbades hårdast av Iram. Många har fortfarande inte fått tak på sina hus två år efteråt.

Skrot för Irmas båtoffer. Ser ut som en svenskbyggd Hallberg-Rassy där till vänster.

När orkanen hade passerat anlöpte nederlänska flottan och marinkåren med sina fartyg, som man haft i beredskapsläge på orkansäkert avstånd. Helikoptrar med dykare kom först, för att säkerställa och röja undan så man kunde löpa i hamn. Tanken var att marinkåren skulle ta över ansvaret över ön, men guvernören gick inte att få tag på. Han dök nämligen inte upp på jobbet dagen efter den värsta naturkatastrofen som drabbat Sint Maarten någonsin. Ingen ringde ju på honom, telefonerna fungerade ju inte.

Så istället fick marinkåren arbeta sig fram till guvernörens residens och bokstavligen sparka in dörren och sätta ett papper i händerna på honom, så han kunde skriva över ansvaret för ön till den nederländska militären.

Drabbades inte så hårt.

Åtminstone är det den berättelse som den färgade medelklasskvinnan delger i den stillastående kön till incheckningen hos Winair. Hon tillhör den lilla priviligierade grupp av icke-europeer, som lyckats nå inkomster nog att faktiskt ha råd med flyget, men hon skräder inte på orden kring vad hon tycker om makthavarna på ön.

Jag frågar henne om den där byggmaterielen som hölls inne, för att sedan säljas och hon flinar.

“Jag får egentligen inte säga något om det här, men …”

Hon rör upprepade gånger med pekfingret på ena näsborren och blinkar med ena ögat.

En annan icke-europé och resenär, också infödd Sint Maarten-bok instämmer.

“Sint Maarten är till det yttre ett paradis. Men bosätter man sig här upptäcker man att allt handlar om vilja och att paradiset bara är en fasad. Det är ett hårt liv här, även som expat.”

Den fattiga underklassen har inget val. De kan inte som rika expats bara sätta sig på flyget till hemlandet, eller flyget alls, utan måste bita ihop och kämpa vidare, inlåsta av havet. Mannen och kvinnan är överens om två saker. Det ena är att det är meningslöst att rösta, för inget parti har några som helst planer om att i verkligheten förändra situationen. Och så är det överens om en sak till.

“Det alla på Sint Maarten behöver mer av i sitt liv är Jesus.”

Folk som lever vid havet har alltid varit religiösa, så också i Sverige, som t ex i Bohuslän. Havet är en naturkraft man inte kan rå på, och det enda man kan göra är att be till Gud.

Flygplatsens terminal totalförstördes av Irma, och fram till nyligen har allt hanterats i tält. Underligt nog drabbades inte turismvolymerna märkbart, utan folk fortsatte komma till Sint Maarten även efter Irma. Paradiset och flygplatsen lockar.

Immigration.

Men det tar två timmar att komma genom immigration via lite kreativ icke-nordisk köteknik. Annars hade det nog tagit över tre timmar. AC fungerar inte, eller är feldimensionerad för de hundratals samtidiga köande. Flygplatsen är fortfarande en byggarbetsplats, men man slipper åtminstone tälten.

Front Street, Philipsburg, Sint Maarten.

Vi tar ett steg framåt i incheckningskön. Det är bara ett tiotal personer framför oss, men incheckningen tar ändå över en timme.

I de flesta fattiga länder har man full förståelse för innebörden av kapitalism, och hur man blir rik. Det går inte att bli rik på arbete – det spelar ingen roll om det är en inhemsk eller utländsk arbetsgivare, du får lika dåligt betalt ändå. Det man blir rik på är ägandet av företaget och tillhörande vinster.

Soggy Dollar Bar vid Simpson Bay får sitt namn från de blöta dollarsedlar som seglare har i fickan när de simmat iland, då deras dinge har blåst bort – eller de har ingen dinge alls, eller vill inte ta iland den obevakad och få den stulen för att tvingas köpa tillbaka den av tjuven – eller helt enkelt för att de inte har råd med en kajplats i en marina.

Så bitterheten efter Irma späs på, då många i lokalbefolkingen fått se sina turistfällor blåsa sönder. Myndigheterna vägrar i sin tur ge tillåtelse till återuppbyggnad av strandbaren. Istället ger till slut den lokale entreprenören upp och säljer sin sönderblåsta bar till en internationell köpare, som lagt ett skambud. Två veckor senare har den internationelle köparen alla tillstånd för att återuppbygga, fast fyra gånger så stort. Säljaren får komma tillbaka som anställd för minimal lön.

Spår av Irma två år senare.

Nykolonialismen kombinerat med korruptionen i ett nötskal. I Sverige har vi en naiv inställning till detta och säljer själva gärna ut våra företag och vinster till utländska köpare, t ex kineser, med argumentet “men jobben blir ju kvar”. Fast alltså inte vinsterna och inte skapandet av rikedomar för lokalbefolkningen. Och de redan enorma klyftorna på Sint Maarten och Saint Martin bara växer, medan politikerna fyller sina fickor.

Kvinnan fnyser igen. De enda som kan förbättra deras situation är de själva.

“För att lära sig gå, måste man först krypa. Och för att springa måste man först kunna gå.”

Man har klarat sig utan hjälp förr, och kommer göra det även den här gången. Och politikerna kan dra åt helvete.

Socialt arbritrage i Philipsburg. På Sint Maarten erbjuds åtminstone lokalt färgad mat, t ex karibiens kryddmix jerk, medan exempelvis Sankt Bert lika gärna kunde varit franska rivieran.

Inte för att det oroar de superrika expats som bosätter sig här. Eller kanske inte superrikaste – de betalar sig för de vita Sankt Bert, Turks & Caicos eller Mustique. Det dyraste som finns är tid, och har man inte tid är Sint Maarten och Saint Martin alternativet, tack vare internationell storflygplats. Då får man stå ut med påtända pundare på stränderna, men priserna på barer och restauranger är åtminstone hälften mot grannöarna. Och att köpa smycken här är billigt, då arbetskraften hos guldsmederna och juvelerarna kostar därefter. Det så kallade sociala arbritraget.

Blogginlägget är till stor del, men inte helt, baserat på samtal med infödda Sint Maarten-bor, samt europeiska expats på Saba, och ger inte nödvändigtvis hela bilden.