Bra köp av franska Amiral Ronarch-klassen som svenska Luleå-fregatter – Sverige tar Natomedlemskapet på allvar

Som väntat offentliggjorde regeringen, FMV och Försvarsmakten att det blir franska toppmorderna Amiral Ronarch-klassens fregatter som blir svenska Luleåklassens fyra fartyg. Det är ett bra köp av ett existerande och förutsägbart fartyg för Sveriges utökade behov som Natomedlemmar när vi inte längre bara ska försvara svensk kust. När huvuduppgiften är eskortluftvärn blir även smygförmåga en icke-fråga när fartygets spanings- och eldledningsradar skiner som strålkastare i signalmörkret.

Svenska korvetterna i Visbyklassen togs fram för att försvara Sveriges kust mot ryskt angrepp och med sin behagliga storlek och smygförmåga skulle de med enkelhet kunna gömma sig i svensk skärgård för att därifrån sticka fram näsan, avfyra sjömålsrobot 15 och sedan gömma sig igen. Något luftvärn annat än sin 57 mm allmålskanon fick de aldrig när Alliansen avvecklade försvaret på punkt efter punkt.

Behoven idag är annorlunda, då Östersjön nu är Natos innanhav och Sverige som Natomedlemmar behöver kunna hjälpa andra, inklusive eskorter av undsättning till Baltikum eller Finland över Östersjön, eller projicera förmåga på långa distanser som t ex Svalbard, Grönland, eller för den delen i Medelhavet.

Större fartyg behövs, och fokus behöver vara på luftvärn och närskydd. Luftvärn är i sig beroende av radar vilket gör att smygförmåga är sekundärt, då radarn lyser upp som en sol i signalmörkret och röjer fartygets position i realtid. Ska man arbeta mot Grönland, Svalbard eller i Medelhavet kan man inte heller förlita sig på svenska markbaserade sensorkedjor, utan måste kunna verka oberoende eller i länk till andra allierade Natofartyg. Vi kan alltså inte leda fregattens luftvärn från svensk GlobalEye eller svensk markbaserad radar, eller iaf inte i alla scenarion räkna med detta.

Drönarsvärmar och patrullbrännare blir också ett mindre hot i Barents Hav eller vid Grönland, då dessa förutsätter en relativ närhet till sina baser.

Sveriges val hamnade föga överraskande på franska Amiral Ronarch-klassen eller om man så vill FDI-klassen. Trist för Saab Kockums kanske, men det sägs att det blir med viss utrustning från Saab som radar, istället för Thales radar, vilket säkert drar upp kostnaderna. Försvarsmakten skriver i sin artikel:

“I och med Natomedlemskapet har marinens roll förändrats. Utöver att hävda svensk territoriell integritet så ska vi numera även säkerställa och skydda transporter över havet, till oss och till våra allierade. Vi ska också bidra till alliansens behov utanför vårt direkta närområde, då krävs större fartyg med kvalificerat luftvärn och längre uthållighet, säger Marinchef Johan Norlén.”

ÖB Michael Claesson påtalar också att Sveriges kvalficierade luftvärnsförmåga tredubblas:

“Det här är inte enbart fartyg för den marina domänen. Detta är ett mycket komplex system som integrerat med andra domäner står för synnerligen kvalificerat luftförsvar och som tredubblar den svenska kvalificerade luftförsvarsförmågan.  För Försvarsmakten är det här en stor förmågeökning. Nu fortsätter det att levereras på försvarsbeslut 24.”

De fyra fartygen HMS Luleå, HMS Norrköping, HMS Halmstad och HMS Trelleborg kan alltså grupperas t ex i Stockholms skärgård eller rent av Saltsjön, utanför Göteborg, utanför Ringhals, Oskarshamns eller Forsmarks kärnkraftverk, Preemraff vid Lysekil eller andra viktiga hamnar, befolkningscentra eller infrastruktur som Öresundsbron och agera kraftfullt luftvärn. Hotet från ryska patrullbrännare är också lägre om man ligger som luftvärnsplattform och försvarar Göteborg, då sådana patrullbrännare ska löpa gatlopp genom Bälten eller Öresund innan de från Pillau i Königsbergexklaven når Västerhavet.

Amiral Ronarchklassen har som beväpning bland annat vertikala tuber (VLS) för franska Aster-robotar av typerna 15 eller 30, även kända från Ukraina som SAMP/T och iaf Aster 30 ska ha anti-ballistisk förmåga. ÖVrig beväpning är en 76 mm automatkanon, två Narwhal vapenstationer med 20 mm automatkanoner för närskyddsluftvärn och mot t ex patrullbrännare eller andra mindre mål på ytan, Exocet sjömålsrobotar vilke kan förmodas ersättas av robot 15 för svensk del, Simbad-närskyddsrobotluftvärn och två torpedtuber för ytattack, samt ett antal motmedel och telekrigförmåga, samt kapacitet att ha medelstora drönare ombord förutom en större helikopter i sin hangar.

Luleåklassen blir alltså förmodligen något annorlunda än Amiral Ronarch, med svensk radar och svenska sjömålsrobotar. Tillägg: Eventuellt är det Bofors 57 mm och 40 mm som blir automatkanonerna på Luleåklassen istället för ovan nämnda.

Besättningen är också rejält talrik med 125 kvinnor och män, samt 28 passagerare eller om man så vill en pluton med amfibiesoldater eller specialförbandsoperatörer, vilket bidrar till expeditionär förmåga eller för den delen att de kan agera förläggning för svensk försvarsledning under Almedalsveckan likt HMS Carlskrona annars ofta får göra. Man ska också ha en räckvidd på 5 000 sjömil, eller nästan en fjärdedel jorden runt och tar en Luleåklassen från Stockholm till Grönland och hem igen, eller från Stockholm till New York, eller nästan hela vägen till Falklandsöarna eller Kapstaden. Det är mer än den dubbla räckvidden mot Visbyklassen, som också med sin mindre storlek är mindre lämpad för öppet hav, utan är framtagen för sk green water istället för blue water, dvs kustvatten och inte öppet hav.

Beslutet och valet av de franska korvetterna knyter även Sverige närmare vår kärnvapenallierade Frankrike, det enda Natolandet utom USA som har egen kärnvapenindustri, då Storbritannien till 100% är beroende av USA för den förmågan. Genom att använda franskt luftvärn diversifierar vi också svenskt luftvärn bort från ensidigt beroende av amerikanska Patriot för antiballistiskt skydd, vilket är ett självändamål i sig.

Det finns som allierad andra värden än enbart militärt operativa. Beslutet om franska fregatter signalerar att Sverige nu är en Natomedlem och tar den uppgiften på allvar, speciellt i vår förmåga att stödja våra allierade i kris och krig.

För flottan blir det också en rejäl uppskalning av manskapsbehovet när man går från 43 i besättning på Visbyklassen till 125 på Luleåklassen. Våra norska syskon och allierade anskaffar också Amiral Ronarchklassen, vilket visar på ytterligare fördelar t ex kring tillgång till personal för drift, underhåll och reperationer i samverkan med våra vänner.

Vad detta innebär för Saab Kockums är en annan fråga. Kanske har vi nu sett det sista svenska skrovet ytstridsfartyg byggas, även om ubåtarna och en del service och tilläggsbeställningar kvarstår.

För mer information om Amiral Ronarch-klassen och en massa foton så har Corporal Frisk som första utländska media fått besöka det första fartyget april förra året och skrivit fem artiklar. 1, 2, 3, 4 och 5.