Gästinlägg: Kökulturen – Coronaköer vs Sovjetköer

Nedanstående är ett gästinlägg signerat äventyraren Lena Wilderäng adrenalena.se, tillika gift med bloggaren.

En vinter med hårdare restriktioner har gett upphov till Coronaköer – folk som väntar på sin tur att prata med personalen, och står avsides med lagom avstånd mellan varandra. Nu pratar jag inte om reglerade fina köer, som t.ex på Systembolaget en fredag eftermiddag, där glad personal vinkar in en snabbt försvinnande kö med perfekta 2 meter avstånd mellan besökare. Nu menar jag köer som uppstår ad hoc, och hanteras med varierande effektivitet.

Det finns mycket att förbättra där. Och nu menar jag inte kölappar eller köhanteringspersonal. Det finns ju folk som är uppvuxna med metoder som inte kräver någon teknologi, och som funkar än idag i andra länder. Jag ska berätta lite om kökulturen jag själv växte upp med i Sovjet. Det är ju absolut inget att sträva mot i sig, men med behov för mer effektiv köhantering så kanske det kan finnas några tips, det är ju ändå en kultur som har fått hantera mer eller mindre extrema köer i över hundra år.

Brödkö i Sovjet på 30-talet.

Orsakerna till de stora köerna kommer ni kunna läsa om i nästa inlägg. Köer var en del av livet. Ibland var man dessutom tvungen att genomlida flera köer för att köpa en vara! När ett varuparti kom till en butik så började den säljas utan förvarning. En kö bildades rätt fort; i vissa fall fanns det flera köer på grund av den ”arbetsskapande processdesignen”. En kö var alltså till kassan, som hanterade pengar och gav dig ett kvitto – en annan kö var till utlämningen, som delade ut varor enligt kvittot. Processen var förmodligen designad för att kunna förhindra fiffel. Andra fördelar var förbättrad hygien (personen som delar ut bröd ska inte ta emot pengar, det finns ju andra smittor än Corona), och att endast en i personalen behöver kunna räkna ordentligt.

Om någon visste eller trodde att någon vara skulle börja säljas, så kunde de ställa sig och börja för-köa på måfå. Platspåsar var sällsynta, så folk tog alltid med sig en nätkasse att ha i fickan ”utifall att”, det kallades för avåsska, vilket motsvarar ”utifall-att-kasse”. Den minsta lilla kön drog till sig folk och till slut kunde dussintals eller hundratals köa för något de ibland inte själv visste var det var. Lång kö var ju lika med eftertraktad vara, och den självförstärkande effekten blev ibland helt bisarr. Det finns många som berättar om fall då två-tre personer dröjde kvar framför dörren till en butik, och orsakade timvisa köer bakom sig.

Om någon försökte tränga sig före så fanns det flera uttryck. ”Det är faktiskt kö här” är en klassiker. ”Ursäkta, men ni har inte stått här” är lite mer konfrontativt. ”Kön börjar där borta” är en härlig passivt aggressiv fast någorlunda artig uppmaning.

Det fanns ibland en sekundär kö för de privilegierade. En skylt som bestämde vem som är privilegierad (rörelsehindrade, krigsveteraner, småbarnsfamiljer mfl) hängde alltid vid kassan. Kompisar till kassörskan (eller betydelsefulla lokala personer) kunde väl också gå före, men det var förstås inte populärt. Men eftersom ingen ville bli ovänner med kassörskan efter att ha stått i kön i flera timmar så var det bättre att tiga.

Minnesmonument för ryska nordbor som dog i Stora Fosterländska Kriget. Inget Coronaavstånd, däremot kunnat vara en sovjetisk kö.

Fysiska köer

Det vanligaste var alltså en fysisk kö av människor som ringlade i butiken och även utanför. Folk tog hjälp av familjemedlemmar (inklusive småbarn) och grannar för att paxa sig en plats i en sådan kö, medan de handlade annat eller utförde andra sysslor – världen stannar inte av bara för att det tar tre timmar att köpa makaroner till barnen. Även på en liten ort kunde det finnas flera småbutiker, och när den ena hade fått in potatis, den andra mjölk och den tredje bröd så var det ett bra sätt att effektivisera. Föräldrar kunde skicka sina barn på patrull gällande köer – spana om det fanns en kö någonstans, fråga vad de köar efter, och återrapportera. Ifall det var en bristvara skulle det springas hem i ilfart. En lagom quest för barn i lägre ålder, med spänning samt sociala och fysiska inslag, långt innan spelplattor fanns.

Virtuella köer

Sedan fanns det köer som var helt eller delvis virtuella. Du behövde inte vara på plats, men du förväntades infinna dig när det är din tur, annars så var du ute. Det fanns inga kölappar, så hur skötte folk det?

Mycket enkelt. När du kommer till en kö så frågar du vem som är sist. Det är den enda personen du verkligen behöver hålla koll på. Du meddelar personen att du nu står i kön bakom dem. De bekräftar. Klart! Du står kvar som ”sist” tills det kommer någon och tar en plats bakom dig. Sedan är det fritt fram att gå någon annanstans och göra vad du vill. Sätta dig och vila, spana efter andra köer, besöka en toalett, prata med en kamrat, läsa en tidning (eller surfa på din mobil om du befinner dig i Sverige 2021). Då och då kastar du ett öga på kön. När du ser att personen framför dig har kommit tillbaka, så ska du också skynda dig dit, då är det din tur snart. Allt är självreglerande – personen bakom dig kommer också se dig och infinna sig i lagom tid. På så sätt behöver du inte ha koll på vem som är framför dig eller bakom dig. Och då kan du stå i flera virtuella köer inom samma geografiska område. Helt plötsligt har du sparat dig flera timmars, eller kanske en hel dags väntan.

När jag försöker mig på den här metoden i Coronaköer i Sverige så tittar folk helt oförstående på mig. Varför vill jag veta vem som är sist? Ingen svarar. Svenskarna vill istället ha koll på vem som har tillkommit, så att ingen jäkel tränger sig fram. Lite svårt om det är mycket folk, och blir lite taffligt när ingen egentligen vet när det är deras tur. Och helt omöjligt att göra något konstruktivt under tiden. Hoppas att folk fattar det virtuella systemet och anammar det snart!

Rysssar i väntan

Övriga köer

När läget blev tillräckligt desperat, tex om något skulle ta slut fort – eller var gratis – så uppstod kaosartade köer, med trängsel och skador som följd. Där hade starka och långa personer en fördel. Folk ropade gärna ut att de är gamla och sjuka, eller att de har barn med sig, i hopp att de inte skulle bli nedtrampade. Det var lite av en extremsport – mycket risk, mycket reward. Nu är ju få så desperata i Sverige idag. Däremot så förekommer det fortfarande i Ryssland. Tex skulle det delas ut gratis fisk till Kamtjatkaborna, som någon slags gest från borgmästaren. Kamtjatkas fiskproduktion genererar äckliga mängder pengar, men de går förstås inte till lokalbefolkningen, som har det väldigt dåligt ställt och lider ekonomiskt. Så de skulle få gratis fisk och borgmästarens opinionssiffror skulle bli lite bättre. Dock misslyckades det hela, då desperata folkskaror orsakade trängsel och flera äldre skadades. Enligt vittnen sp var det ”lika illa som på 90-talet”, och att det inte bara var fattigpensionärer som kom utan resterande befolkning, dvs vuxna, barnfamiljer osv. Matbrist och fattigdom är således långt ifrån utrotad i Ryssland, speciellt om vi tittar på glesbygden långt borta från Moskva och Piter.

Butikerna i modern tid är fulla med mat, dock inga europeiska eller amerikanska varor på grund av sanktioner. Eventuell matbrist i Ryssland idag kan inte skyllas på planekonomin – det är en direkt påföljd av korruption, då “vanligt folk” inte alltid har råd – och de rika klagar över att ryska parmesanosten inte smakar som den riktiga.

Tillbaka till Sovjet. Det är klart att folk försökte kapitalisera på det hela – ibland kunde man köpa sig en plats i kön. Det fanns professionella köare som tjänade pengar på det, vilket stiftade ordspråket ”om man står i kön ordentligt så kan man till och med slippa jobba”.

När det gällde vissa varor, som tex audio- och videoelektronik, så fanns det inga fysiska köer, utan det var krav på att skriva upp sig på en kölista. Ibland betydde det att du skulle ta med ett frankerat vykort med din hemadress, som skulle skickas till dig när det är dags att hämta ut din videomaskin eller vad det nu var. Men det bildades ändå köer för att skriva upp sig – folk köade över natten, hela familjen bytte av varandra för att kunna få sova eller värma upp sig lite. 

Otroligt nog så är det åter inne med kaféer och restauranger i sovjetisk stil. I den här får man till och med trängas i kön med sin bricka. Och biträdet var lika kärv och ogästvänlig som tillbaka i CCCP.

Ett innovativt kösystem jag nyligen såg i Sverige var köerna till elbilsladdningen. Teslaladdarna i norra Sverige går varma de dagarna folk påbörjar och avslutar skidsemestern. Det var helt fullt, och bilar fortsatte komma. Systemet blev att bilen som är näst på tur kör fram och ställer sig i ”väntläge”, och alla andra parkerar på rad utan inbördes ordning och väntar på sin tur. Det hade kunnat bli hur komplicerat som helst, men nu handlar det om Teslaägare. Efter att ha suttit och observerat dem i väntrummet på Teslas serviceställe (och i andra sammanhang) så har jag kartlagt vissa gemensamma drag bland dem. De är kommunikativa och problemlösande, med en stor portion karisma – räckte att observera hur en trasig Nespressomaskin hanteras av random Teslaägare för att bli rejält partisk, om inte övertygad. Så det här bevisade min teori – folk klev ut ur bilar, kommunicerade, redde ut det hela på ett socialt kompetent sätt, och allt detta i artiga och positiva toner. Undrar dock vad som hade hänt om någon hade knött sig förbi kön och börjat ladda – hur är det med Teslaägarnas våldskapital?

Vit Tesla i vänteläge vid fullt vid Supercharger Mora