Gästinlägg: Kirkenes – vid Rysslands gräns

Nedan följer det tredje inlägget kring försöket att segla Nordostpassagen i sommar, som bloggen sponsrar. Första inlägget hittas här. Andra inlägget innehöll dåliga nyheter om att seglatsen stoppats av ryska myndigheter enligt den ryska grundinställningen att om det inte uttryckligen är tillåtet är det förbjudet.

En av de allra nordligaste stumparna av E6:an slingrar sig fram mellan klippor och träd. Att det överhuvudtaget finns träd så långt upp i Arktis är fascinerande. Det är markant varmare i väderskyddade Kirkenes är i resten av Finnmark. Staden ligger lika långt norrut som arktiska Tromsø – och lika långt österut som St Petersburg. Medan vi passerar skogarna berättar byggarbetaren som skjutsar in mig mot stan om att norska staten gav bort mark nära gränsen i sin satsning på att få fler till att flytta hit, till arktiska taigan, för några år sedan. En del folk från Østlandet flyttade och bor kvar än nu, trivs hyfsat och lever av lantbruk.

Jag får mig en rundvisning i den lilla staden (det norska ordet för stad, ”by”, är mer passande). Det går fort. Några hotell flimrar förbi bilfönstret… polisstationen, grillkiosken, biblioteket, Vinmonolopet – och slutligen båthamnen. Den är full av ryska fartyg, trikolorflaggorna vajar i vinden. Rostiga fisketrålare trängs med de bättre utrustade krabb-båtarna. Kamtjatkakrabban är en stor business här. En populär turistaktivitet är ”krabbsafari”, den inkluderar även en måltid på delikatessen som också är känd som kungskrabba, rysskrabba, Stalin-krabba mm. Krabban är en invasiv art som planterades ut under Stalintiden i Murmansk, och har sedan snabbt och framgångsrikt övertagit kusten hela vägen till Lofoten. Krabban blir upp till 14 kg tung, är hyfsat lättfiskad, och mycket delikat. Och dyr. I Sverige kostar benen 600-800+ SEK/kg. Hotellet där jag bor erbjuder 1 st kokt krabba för 1 200 NOK inkl sallad och bröd.

Kirkenes är inte bara en fiskestad utan även en gruvstad, fast gruvan har haft det skakigt. Annars arbetar folk med turism (här är bl.a. sista stoppet för Hurtigruten) och i oljebranschen. Sør-Varangers Garnison ligger en bit utanför staden och utför spaningstjänst längs med de 20 mil som utgör gränsen mot Ryssland. Generellt sker detta i fyrmannagrupper som patrullerar området, som numera är uppdelat i 2 geografiska delar som faller under varsitt kompanis ansvar.

I Kirkenes bor det ca 3 500 personer totalt. Staden ligger dryga milen från ryska gränsen, och det märks. Det är bara 20 mil till Murmansk, ett antal olika bussar och taxin (i rysk regi) går mellan de två städerna. Gränsboendebeviset, som kommunerna kom överens om 2012, ger visumfritt inträde till de som bor nära gränsen – 9 000 norrmän vs 45 000 ryssar har möjligheten att utnyttja privilegiet. Rysk brytning och ryska språket hörs överallt, en sjundedel ska vara ryssar här enligt Wikipedia. Möjligheterna till att få bättre livsstandard utnyttjas. Gatuskyltarna är på norska och ryska.

Flera restauranger har öppet trots att det är Norge och söndag. Jag sätter mig nära Rådhusplatsen med utsikten mot kyrkan. Det visar sig att byggnaden med galler för fönstren är ryska generalkonsultatet. Utöver ambassaden i Oslo finns konsulat här, samt ytterligare ett generalkonsulat i Barentsburg. Det finns goda anledningar till det – med upp till 500 ryssar per stad finns det ständiga behov för konsulära ärenden. Det underlättar även för sjöfartsrelaterade pappersarbetet, antar jag. När det väl finns möjlighet att få tillstånd, det vill säga. Utöver privata båtar är det fler som lider av myndigheter som inte är samarbetsvilliga. Hurtigrutten ville utöka sina turer till Murmansk, men fick lägga ner planerna. Ryssarna var väl inte särskilt samarbetsvilliga gällande papprsarbete.

Inga privata båtar syns till, bara yrkestrafik. Fisketurer som går ut till Barentshavet lovar storfångst for the buck. Många Kirkenesare fiskar direkt från land; jag går ut på piren och byter några ord med två män som hukar med sina fiskespön på ett typiskt slaviskt sätt. De är från Litauen och jobbar här över sommaren. Den ena får napp, drar upp en fisk, och är synbart besviken. Det visar sig att de fiskar kungskrabbor (”kackerlackorna”, som de kallar dem). De visar stolt upp en bild på krabban de drog upp tidigare. Jag får några fisketips och vi önskar varandra lycka till.

Det finns faktiskt mer att göra här än att fiska och dricka vodka (den tomma flaskan låg på asfalten framför konsulatet). Nu finns det förstås de överreklamerade turistattraktionerna – renar, slädhundvalpar, båtturer till Rysslands gräns, snöskoter-åkning och norrskenssafari vintertid, och någon ATV-utflykt sommartid. På vintern finns ett snöhotell, från hemsidan att döma inte helt olik ishotellet i Jukkasjärvi.

Och så finns det krigsminnesmärken. Kirkenes är värt ett besök bara på grund av dess krigshistoria.

Under tyskarnas ockupation av Norge var Kirkenes en viktig punkt för tyskarna. Dels fanns det här en bas för både Kriegsmarine och Luftwaffes Jagdgeschwader 5. Dels så bröts järnmalm här, och skeppades bort söderut för att mata krigsindustrin.

Sovjet kände till det, och bombade området hårt – mest hamnen och båtarna, men ofta även staden. Med 1 080 st flyglarm under kriget, och 328 ryska flygbombningar är det endast Malta som har upplevt fler lufträder i hela Europa. Större delar av staden förstördes men civila klarade sig tack vare bombrum, det fanns även en hel bosättning som tog skydd i en gruvtunnel under en längre tid (och klarade sig hyfsat bra; det föddes iaf fler där än vad det dog under tiden). Ett av skyddsrummen (Andersgrotta) går att besöka idag.

Samarbete med ryssar och partisanverksamhet bestraffades hårt. Ett minnesmärke finns vid massgraven efter 11 personer som avrättades för partisansamarbete; de misshandlades till döds.

I samverkan med Sverige evakuerades många barn från området för att vidare bo i svenska fosterfamiljer och på barnhem i Sverige.

Informationskrig drevs intensivt från tyskarnas sida. Bilderna nedan är tagna på Grenselandmuseet. Huruvida Sovjet bedrev propagandakrig mot Norge förtäljer icke museets utställning.

Museet visar även upp en fullt restaurerad IL2-M3 ”Sturmovik”, av tyskarna kallade ”den Svarta Döden”, en av de två som går att beskåda i Väst.

Grenselandmuseet är värt ett besök, dock så saknar jag sammanhängande tidslinjer, faktarutor, eller beskrivningar på vad som ställs ut. Istället presenteras utställningen mha laminerade blädderböcker med texter utformade som dikter, skrivna på ett väldigt norskt vis (dvs med enkla ord och mycket korthuggna meningar). En viss lyrisk touch finns i norska versionerna, men tappas bort fullständigt i den icke-korrlästa översättningen, som upplevs som hämtad ur ett projektarbete från mellanstadiet. De ”lättsmälta” och emotionellt laddade texterna är helt malplacerade på museum. Jag är ute efter fakta, inte känslor.

Kirkenes var den första norska staden som befriades av Sovjet från den tyska ockupationen, i oktober 1944. Tyskarna hann dock bränna ner det lilla som fanns kvar av sönderbombade staden innan den intogs av Sovjet. Endast 13 byggnader överlevde kriget. De sovjetiska styrkornas frigivning av Kirkenes hedras med ”Russermonumentet” – Soviet Liberation Monument, som ligger på Roald Amundsens gate, högst upp i hela staden.

När jag kommer fram till monumentet ligger det blomsterkransar framför, som på alla krigsmonument i Ryssland. Jag ser även två pojkar i knäböjande ställning på monumentets trappa. Har ryska krigskulturens krabbklor nått hela vägen hit? När jag kommer närmare ser jag att deras mobiltelefoner ligger på trappan framför dem. Ett poké-gym ligger nämligen precis vid monumentet.

Lena Padukova, Adrenalena.se

Skribenten är just nu på resa och inte möjlighet att läsa eller kommentera feedbacken.