Gästinlägg: Det goda livet flödar fram

Nedanstående är ett gästinlägg av läsaren med signaturen Kuckeliku.

Det goda livet flödar fram

Livet kännetecknas av förändring och rörelse och det gäller i än högre grad det goda livet. Inget är mer essentiellt för livet och det goda livet än ett flöde. Utan ett flöde får man inte bara svåraste tristess, utan också död. Flöde är liv och stimulans för själen.

De flesta torde vara medvetna om att det goda livet inte kan vara alldeles statiskt. Även om man tror att det goda livet är en känsla av lycka och inget mer så har man nog en viss aning om att den lyckan måste flöda och pulsera. En enda monoton signal av lycka torde mycket få acceptera som livets fulländning.

Redan Aristoteles konstaterade att det goda livet handlar om aktivitet. Han angav rationell aktivitet som det goda för människan, vilket förmodligen kan låta alltför intellektualistiskt för många av oss, men det är inte troligt att han syftade blott på förståndsaktivitet. Han syftade nog snarare på ett liv vars aktiviteter är i samklang med förståndet.

Det är förmodligen ganska få som vill bestrida att ett liv vars aktiviteter är i samklang med förståndet är det goda livet, men man kan förvisso önska ett mer uttömmande preciserande av det goda livet. Aristoteles hade förstås en del ytterligare idéer om hur det goda livet bör vara beskaffat, kretsande inte minst kring begrepp som dygder och ”eudaimonia”, men vi kan lämna dem därhän.

Världens tänkare var av ett eller annat skäl inte tillfreds med Aristoteles svar och frågan om innebörden av det goda livet har fortsatt att ställas in i våra dagar. De populäraste svaren har varit lycka/njutning, begärstillfredsställelse, självförverkligande samt någon kortare eller längre lista på goda ting, som exempelvis kunskap, kärlek och skönhet. Därtill har biologin fogat idéer om att livets goda är artens överlevnad, utveckling och utbredning, eller kanske blott livets överlevnad.

Psykologin har också formulerat idéer om vad människan eftersträvar. Teorin om att människan eftersträvar lycka eller njutning har ofta varit ganska populär. Vissa psykologiska teorier har snarare betonat människans strävan att följa eller tillfredsställa instinkter, drifter, behov och begär, utan att betona att målet skulle vara att uppnå sköna känslor. Vissa psykologiska teorier har snarare angett självförverkligande som det högsta målet för en människa. Vissa har förmodat att människan styrs av skilda motivationsprinciper och att ingen av dem nödvändigtvis är överordnad de andra. En del psykologer som intresserar sig för sociobiologi/evolutionspsykologi kan ha kommit ganska nära det biologiska svaret om att allt djupast sett handlar om att föra sina gener vidare.

Psykologin har därmed i hög grad upprepat och i viss mån utvecklat teorier som först kläcktes av filosofer och biologer. Däremot har psykologin knappast på tillfredsställande sätt besvarat frågan vad människan eftersträvar och vad som därför möjligen kan ses som det goda för henne.

Före andra världskriget dominerades psykologin av teorier som antog att människan strävade att tillfredsställa drifter så att hon sedan kunde återgå till ett tillstånd av passivitet. Efter kriget ökade medvetenheten om att människan tenderar att vara ganska rastlöst aktiv även när hennes drifter förefaller vara väl tillfredställda. Man konstaterade att människan är ett nyfiket djur, med ett stort aktivitetsbehov och stimulansbehov. Man talade om ett behov av en optimal aktivitetsnivå (arousal) och så småningom också om “sensation seeking” och “flow”.

Marvin Zuckerman riktade in sig på människor strävan efter häftiga sensationer och försökte förstå neurokemin bakom att en del människor jagar häftiga upplevelser intensivare än andra gör.

Mihaly Czikszentmihalyi försökte förstå de stunder då människor kände sig som mest levande och fann det lilla ordet flow (flöde), som han menade ofta återkom i människors redogörelser för sådana stunder. Människan behöver ett ständigt neuralt flöde kunde han kanske sagt, men istället utvecklade han en lätt märklig filosofi om att det goda är att vara så koncentrerad på någon lagom krävande aktivitet att man knappast ens hinner konstatera att man har det bra.

Csikszentmihalyis filosofi är lite spretig och motsägelsefull och bildar en egen liten tankeö med bristande koppling till annan kunskapsbildning. Jag menar att “flöde” är ett viktigt ord för psykologin såväl som för naturvetenskapen men att Csikszentmihalyi har gjort “flow” till ett alltför udda fenomen. Flöden finns överallt i vår värld, våra kroppar och våra psyken. Csikszentmihalyi gör smärre försök att placera flow i ett vidare sammanhang, men det blir relativt flummigt. Han utsätter knappast de egna idéerna om flow för en tuff logisk och vetenskaplig analys, utan gör sig istället till en predikant med ett frälsningsbudskap.

Bara det att budskapet inte är så frälsande. Entusiasmen för Csikszentmihalyis tänkande måste trots eller kanske på grund av nästan fyra gångna decennier betraktas som måttlig, både innanför och utanför psykologin. Det hjälper inte att Csikszentmihalyi understundom svävar ut i prat om lycka, kreativitet och evolution mm, när det handlar om löst prat snarare än om gedigen analys.

Det är inte begreppet flöde det är fel på, utan bara Csikszentmihalyis tämligen inskränkta förståelse av ordet flöde. Ett rikt kroppsligt och själsligt flöde är och förblir grunden såväl för livet som för det goda livet. Men det behövs helt nya analyser av detta flöde.

Det biologiska livet har inget annat “mål” – eller snarare ingen annan tendens – än att föra livet vidare, ofta i allt mer avancerade former. Detta mål kan mycket väl förstås i termer av att vidmakthålla och utvidga ett livsflöde.

Människan ärver detta mål eller denna tendens från naturen, men är ibland så intellektuellt avancerad att hon kräver att förstå vad det är hon håller på med. Hon känner att hon vill en mängd saker och att det finns en del saker hon mår bra av och andra saker hon inte mår bra av, men kan ha lite svårt att begripa vad hon djupast strävar efter och vad hon borde sträva efter. Hon finner det inte självklart väldigt meningsfullt att föra sina gener vidare. Hon har lite svårt att se sig själv blott som ett medel för att föra livet vidare och undrar vad livet har för värde för henne själv och för andra människor.

Ett rimligt svar är att livet ofta är intressant, roligt, angenämt, spännande och fascinerande och att det är det som gör livet både värt att leva och att föra vidare. Ofta talar man istället om lycka, njutning och att livet skall vara kul, vilket förstås är ganska närliggande svar.

Av något skäl är många av oss dock inte helt och hållet nöjda med den sortens svar. Kanske för att livet rymmer för mycket kamp och frustration för att det skall vara så himla trevligt hela tiden. Kanske för att vi vill utveckla våra krafter och utföra stordåd. Kanske för att det låter som ett väldigt annorlunda mål än det om att föra sina gener vidare och vidmakthålla livsflödet.

Dessutom hotar vi inte sällan vår egen och vår arts framtid när vi anstränger oss för att ha kul. Att köra sig själv och världen i botten i ansträngningarna för att ha kul verkar inte alldeles lyckat. Ofta anar vi att det är roligare att bygga upp än att riva ner. Fast livet är inte nödvändigtvis väldigt kul mest hela tiden.

Ytterligare ett skäl till att inte vara helt tillfreds med utsagor om att livets mål är att ha kul eller att vara lycklig är att svaren är vetenskapligt tunna. Vad är lycka och exakt varför är lyckan så värdefull? Är det bara för att vi förmodas ha något “lustcentrum” eller “belöningssystem” i hjärnan som jagar efter sköna känslor och mer eller mindre framgångsrikt organiserar hela våra liv utifrån denna jakt på sköna känslor? Och vad innebär det att ha kul? Är det den guppande magen som är livets mål eller är det de besynnerliga luftutstötningarna som vi kallar skratt som gör livet värt att leva? Och det där med att livet är intressant, är det alldeles obetydligt i sammanhanget? Är inte nyfikenheten en mycket viktig mänsklig drivkraft?

Det finns en hel del väsentliga frågor kvar att besvara. Man kan börja med att påtala att vi vill ha ett neuralt flöde. Det har vi när vi sportar, när vi älskar, när vi festar, när vi spelar spel, när vi musicerar, när vi bygger ett bo, när vi skriver en novell, när vi utforskar, när vi reser och när vi arbetar med någonting som känns intressant och viktigt.

Självfallet har vi ett visst neuralt flöde så snart vi vaknar på morgonen, men vi behöver strax få lite mer fart på det neurala flödet för att vi skall känna att livet är som det skall vara. Vi företar oss alla möjliga saker för att få det rätta neurala flödet och för att vi skall ha goda utsikter att få ännu mer av det i framtiden. Det neurala flödet fördriver tristessen, som ersätts av intressanta, roliga, behagliga och spännande upplevelser.

Lite mer behöver dock sägas om hur det neurala flödet skall vara för att vara riktigt gott. Först och främst behöver det ha en sund relation till omvärlden. Man kan inte någon längre stund ha ett gott neuralt flöde om man har ett ganska obefintligt livsflöde. Det neurala flödet är relaterat till det vidare livsflödet. Livet måste knalla på rimligt bra för att man skall kunna njuta av ett gott neuralt flöde någon längre stund. Annars gör sig den yttre världen påmind i form av tristess, oro och smärta, vilket hämmar det goda neurala flödet.

Man behöver också ha ett livsflöde som ter sig rimligt hållbart för att man skall kunna ha ett hållbart och gott neuralt flöde. Våra kroppar, liv och neurala flöden bryts ner om de inte får det som de behöver för att fungera väl. Redan utsikterna för att saker skall bryta samman skapar hos de flesta av oss en oro och olust som går ut över det neurala flödet.

Snart sagt alla delar av hjärnan och kroppen behöver aktivitet, men viktigast av allt är att våra medvetanden och förstånd har neural aktivitet. Sannolikt har människan ett lägre och ett högre medvetande där det högre medvetandet är nära förbundet med språket medan det lägre medvetandet mer handlar om icke-språkliga perceptioner. Utan en rik aktivitet i bägge dessa system kan en människa inte ha ett bra liv.

Många delar av hjärnan vänjer sig vid stimuli, vilket innebär att vi efter ett tag knappast märker dem längre. Vi uppmärksammar exempelvis snart inte fåglarnas kvitter. Detta är sant inte minst för medvetandet, som har en mycket stark tendens att ägna sig åt det som är nytt eller illa förstått, snarare än åt det som redan är väl processat.

Det innebär att vi för att kunna ha en rik neural aktivitet i våra medvetanden antingen måste möta nya upplevelser hela tiden eller ha en stor mångfald av upplevelser som vår uppmärksamhet kan skifta mellan.

Därtill kommer mer kroppsbaserade krav på våra hjärnor, som ofta måste rätta sig efter saker som händer i omvärlden, exempelvis när vi blir hungriga eller törstiga, om det blir för kallt eller för varmt eller om det dyker upp någon fara. Även sexdriften utgör en ganska envis retning som man behöver förhålla sig till. Det är inte bara medvetandet som behöver ett kontinuerligt flöde, utan resten av kroppen behöver också ett flöde.

Mer än något annat behöver människan ett rikt flöde i själ och kropp. Detta rika flöde är essensen i överlevnad såväl som i njutning, nöje och lycka. Att fokusera ensidigt på sköna känslor är dock lika ofruktbart som att fokusera ensidigt på överlevnad. Fokuserar man på ett rikt neuralt livsflöde så fokuserar man lämpligt, både sett ur biologiska och psykologiska perspektiv. Människan behöver som individ och art ett hållbart och rikt diversifierat neuralt och kroppsligt livsflöde. Har hon det så har hon det goda livet, som är intressant, roligt, angenämt och väldigt väl värt att leva.

Det goda för en människa är ett rikt och hållbart neuralt och kroppsligt livsflöde. Man kan kalla denna filosofi för livsflödeism. Den kan utgöra underlag för bättre liv och en bättre värld, samt för en politik baserad på en socialliberaldemokratisk ekosystemism, som med största sannolikhet representerar ett avsevärt intellektuellt framsteg jämfört med de existerande, gravt undermåliga, politiska ideologierna.

Livets mål och mening är inte frihet. Även om man kan propagera för värdet av ”valfrihet” är det – för att travestera en känd formulering – viktigare att välja rätt än att välja fritt. Självfallet är det inte alltid självklart vad som är rätt, men man bör eftersträva kunskap om det rätta snarare än fastna i en evig agnosticism beträffande vad som är gott och rätt.

Liberalismen ter sig som en ihålig ideologi, som inte vill eller kan ge någon konkret vägledning utan bara säger att ”vad som är gott och rätt får du avgöra själv så länge det inte går ut för mycket över vad andra bestämt sig för är gott och rätt”.

En sådan filosofi ger dock inte människor, medborgare och politiker tillräcklig etisk vägledning. Den kan möjligen vara motiverad i tider när intelligenta människor känner sig extremt vilsna i fråga om vad som är gott och rätt, men är alldeles för diffus för att vara tillfredsställande och välfungerande i det långa loppet. Den innebär att man abdikerar inför sin egen oförmåga att precisera något gott och rätt. Det är snuddande nära en total värdenihilism och värderelativism.

Inget samhälle kan i längden fungera på en sådan grundval. Och som individ behöver man livsmål som ter sig sunda, kloka och motiverande. Har man funnit sådana mål finns det inget skäl varför man skall hålla dem alldeles för sig själv. Det ter sig inte heller politiskt rekommendabelt att sakna andra värderingar än värdeagnosticism, värderelativism och valfrihetism. Inte heller att man i politiken extremt hårt skall behöva undertrycka sina egna uppfattningar om vad som är gott och rätt för att inte riskera att trampa på någon annans uppfattningar om vad som är gott och rätt.

Snarare behöver man komma på vad som verkligen är viktigt här i världen, så får man en chans att försvara livets sanna värden, snarare än bara ryggradslöst säga att folk får kämpa för vad de vill så länge de inte trampar på andra människor. Trampar på andra människors preferenser gör man nästan oundvikligen när man förändrar världen i enlighet med sin vilja, i eller utanför politiken. Möjligheten för politiker att vara ”neutrala” torde också vara ganska obefintliga. Politikerna främjar nästan alltid vissa personers frihet på bekostnad av andra personers frihet.

Därför behöver vi mer etisk vägledning än blott en idé om att folk kan göra hur de vill så länge det inte går ut över vad någon annan vill. En sådan ”etisk vägledning” utgör i realiteten inte något mer än en kapitulation inför oförmågan att ge någon etisk vägledning.

Inte är det heller lätt att ”maximera livsmöjligheter” utan någon idé om innebörden av det goda livet. Det leder lätt till en fixering vid en ekonomisk tillväxt som man hoppas skall öka allas livsmöjligheter, men som regelmässigt också krossar många livsmöjligheter.

Som jag angav tidigare i den här texten anser jag att det goda är ett rikt och hållbart neuralt och kroppsligt livsflöde. Våra livsflöden är både separerade och förenade. Det är inte väldigt intelligent att försöka ha ett rikt och hållbart livsflöde helt åtskilt från alla andra människor. Det egna livsflödet blir rikast och hållbarast som en del i samhällets och planetens livsflöde, som har förutsättningar att vara mycket rikare och varaktigare än det egna livsflödet kan vara.

Man bör dock också vara klar över att individen har sitt eget livsflöde och att han eller hon inte kan förväntas gå upp helt i ett större livsflöde. Vi behöver alla tid för oss själva och vi kommer alltid känna att sådan tid kan vara verkligt värdefull.

Livsflödet är till sin natur dynamiskt, föränderligt och progressivt och det är därför inte helt och hållet nödvändigt att hetsa och stressa fram en progression i livsflödet. Det goda livsflödet är något vi slår vakt om, minst lika mycket som något vi förverkligar.

Kuckeliku