Nedanstående är ett gästinlägg av läsaren med signaturen Kuckeliku.
Det goda livet flödar fram
Livet kännetecknas av förändring och rörelse och det gäller i än högre grad det goda livet. Inget är mer essentiellt för livet och det goda livet än ett flöde. Utan ett flöde får man inte bara svåraste tristess, utan också död. Flöde är liv och stimulans för själen.
De flesta torde vara medvetna om att det goda livet inte kan vara alldeles statiskt. Även om man tror att det goda livet är en känsla av lycka och inget mer så har man nog en viss aning om att den lyckan måste flöda och pulsera. En enda monoton signal av lycka torde mycket få acceptera som livets fulländning.
Redan Aristoteles konstaterade att det goda livet handlar om aktivitet. Han angav rationell aktivitet som det goda för människan, vilket förmodligen kan låta alltför intellektualistiskt för många av oss, men det är inte troligt att han syftade blott på förståndsaktivitet. Han syftade nog snarare på ett liv vars aktiviteter är i samklang med förståndet.
Det är förmodligen ganska få som vill bestrida att ett liv vars aktiviteter är i samklang med förståndet är det goda livet, men man kan förvisso önska ett mer uttömmande preciserande av det goda livet. Aristoteles hade förstås en del ytterligare idéer om hur det goda livet bör vara beskaffat, kretsande inte minst kring begrepp som dygder och ”eudaimonia”, men vi kan lämna dem därhän.
Världens tänkare var av ett eller annat skäl inte tillfreds med Aristoteles svar och frågan om innebörden av det goda livet har fortsatt att ställas in i våra dagar. De populäraste svaren har varit lycka/njutning, begärstillfredsställelse, självförverkligande samt någon kortare eller längre lista på goda ting, som exempelvis kunskap, kärlek och skönhet. Därtill har biologin fogat idéer om att livets goda är artens överlevnad, utveckling och utbredning, eller kanske blott livets överlevnad.
Psykologin har också formulerat idéer om vad människan eftersträvar. Teorin om att människan eftersträvar lycka eller njutning har ofta varit ganska populär. Vissa psykologiska teorier har snarare betonat människans strävan att följa eller tillfredsställa instinkter, drifter, behov och begär, utan att betona att målet skulle vara att uppnå sköna känslor. Vissa psykologiska teorier har snarare angett självförverkligande som det högsta målet för en människa. Vissa har förmodat att människan styrs av skilda motivationsprinciper och att ingen av dem nödvändigtvis är överordnad de andra. En del psykologer som intresserar sig för sociobiologi/evolutionspsykologi kan ha kommit ganska nära det biologiska svaret om att allt djupast sett handlar om att föra sina gener vidare.
Psykologin har därmed i hög grad upprepat och i viss mån utvecklat teorier som först kläcktes av filosofer och biologer. Däremot har psykologin knappast på tillfredsställande sätt besvarat frågan vad människan eftersträvar och vad som därför möjligen kan ses som det goda för henne.
Före andra världskriget dominerades psykologin av teorier som antog att människan strävade att tillfredsställa drifter så att hon sedan kunde återgå till ett tillstånd av passivitet. Efter kriget ökade medvetenheten om att människan tenderar att vara ganska rastlöst aktiv även när hennes drifter förefaller vara väl tillfredställda. Man konstaterade att människan är ett nyfiket djur, med ett stort aktivitetsbehov och stimulansbehov. Man talade om ett behov av en optimal aktivitetsnivå (arousal) och så småningom också om “sensation seeking” och “flow”.
Marvin Zuckerman riktade in sig på människor strävan efter häftiga sensationer och försökte förstå neurokemin bakom att en del människor jagar häftiga upplevelser intensivare än andra gör.
Mihaly Czikszentmihalyi försökte förstå de stunder då människor kände sig som mest levande och fann det lilla ordet flow (flöde), som han menade ofta återkom i människors redogörelser för sådana stunder. Människan behöver ett ständigt neuralt flöde kunde han kanske sagt, men istället utvecklade han en lätt märklig filosofi om att det goda är att vara så koncentrerad på någon lagom krävande aktivitet att man knappast ens hinner konstatera att man har det bra.
Csikszentmihalyis filosofi är lite spretig och motsägelsefull och bildar en egen liten tankeö med bristande koppling till annan kunskapsbildning. Jag menar att “flöde” är ett viktigt ord för psykologin såväl som för naturvetenskapen men att Csikszentmihalyi har gjort “flow” till ett alltför udda fenomen. Flöden finns överallt i vår värld, våra kroppar och våra psyken. Csikszentmihalyi gör smärre försök att placera flow i ett vidare sammanhang, men det blir relativt flummigt. Han utsätter knappast de egna idéerna om flow för en tuff logisk och vetenskaplig analys, utan gör sig istället till en predikant med ett frälsningsbudskap.
Bara det att budskapet inte är så frälsande. Entusiasmen för Csikszentmihalyis tänkande måste trots eller kanske på grund av nästan fyra gångna decennier betraktas som måttlig, både innanför och utanför psykologin. Det hjälper inte att Csikszentmihalyi understundom svävar ut i prat om lycka, kreativitet och evolution mm, när det handlar om löst prat snarare än om gedigen analys.
Det är inte begreppet flöde det är fel på, utan bara Csikszentmihalyis tämligen inskränkta förståelse av ordet flöde. Ett rikt kroppsligt och själsligt flöde är och förblir grunden såväl för livet som för det goda livet. Men det behövs helt nya analyser av detta flöde.
Det biologiska livet har inget annat “mål” – eller snarare ingen annan tendens – än att föra livet vidare, ofta i allt mer avancerade former. Detta mål kan mycket väl förstås i termer av att vidmakthålla och utvidga ett livsflöde.
Människan ärver detta mål eller denna tendens från naturen, men är ibland så intellektuellt avancerad att hon kräver att förstå vad det är hon håller på med. Hon känner att hon vill en mängd saker och att det finns en del saker hon mår bra av och andra saker hon inte mår bra av, men kan ha lite svårt att begripa vad hon djupast strävar efter och vad hon borde sträva efter. Hon finner det inte självklart väldigt meningsfullt att föra sina gener vidare. Hon har lite svårt att se sig själv blott som ett medel för att föra livet vidare och undrar vad livet har för värde för henne själv och för andra människor.
Ett rimligt svar är att livet ofta är intressant, roligt, angenämt, spännande och fascinerande och att det är det som gör livet både värt att leva och att föra vidare. Ofta talar man istället om lycka, njutning och att livet skall vara kul, vilket förstås är ganska närliggande svar.
Av något skäl är många av oss dock inte helt och hållet nöjda med den sortens svar. Kanske för att livet rymmer för mycket kamp och frustration för att det skall vara så himla trevligt hela tiden. Kanske för att vi vill utveckla våra krafter och utföra stordåd. Kanske för att det låter som ett väldigt annorlunda mål än det om att föra sina gener vidare och vidmakthålla livsflödet.
Dessutom hotar vi inte sällan vår egen och vår arts framtid när vi anstränger oss för att ha kul. Att köra sig själv och världen i botten i ansträngningarna för att ha kul verkar inte alldeles lyckat. Ofta anar vi att det är roligare att bygga upp än att riva ner. Fast livet är inte nödvändigtvis väldigt kul mest hela tiden.
Ytterligare ett skäl till att inte vara helt tillfreds med utsagor om att livets mål är att ha kul eller att vara lycklig är att svaren är vetenskapligt tunna. Vad är lycka och exakt varför är lyckan så värdefull? Är det bara för att vi förmodas ha något “lustcentrum” eller “belöningssystem” i hjärnan som jagar efter sköna känslor och mer eller mindre framgångsrikt organiserar hela våra liv utifrån denna jakt på sköna känslor? Och vad innebär det att ha kul? Är det den guppande magen som är livets mål eller är det de besynnerliga luftutstötningarna som vi kallar skratt som gör livet värt att leva? Och det där med att livet är intressant, är det alldeles obetydligt i sammanhanget? Är inte nyfikenheten en mycket viktig mänsklig drivkraft?
Det finns en hel del väsentliga frågor kvar att besvara. Man kan börja med att påtala att vi vill ha ett neuralt flöde. Det har vi när vi sportar, när vi älskar, när vi festar, när vi spelar spel, när vi musicerar, när vi bygger ett bo, när vi skriver en novell, när vi utforskar, när vi reser och när vi arbetar med någonting som känns intressant och viktigt.
Självfallet har vi ett visst neuralt flöde så snart vi vaknar på morgonen, men vi behöver strax få lite mer fart på det neurala flödet för att vi skall känna att livet är som det skall vara. Vi företar oss alla möjliga saker för att få det rätta neurala flödet och för att vi skall ha goda utsikter att få ännu mer av det i framtiden. Det neurala flödet fördriver tristessen, som ersätts av intressanta, roliga, behagliga och spännande upplevelser.
Lite mer behöver dock sägas om hur det neurala flödet skall vara för att vara riktigt gott. Först och främst behöver det ha en sund relation till omvärlden. Man kan inte någon längre stund ha ett gott neuralt flöde om man har ett ganska obefintligt livsflöde. Det neurala flödet är relaterat till det vidare livsflödet. Livet måste knalla på rimligt bra för att man skall kunna njuta av ett gott neuralt flöde någon längre stund. Annars gör sig den yttre världen påmind i form av tristess, oro och smärta, vilket hämmar det goda neurala flödet.
Man behöver också ha ett livsflöde som ter sig rimligt hållbart för att man skall kunna ha ett hållbart och gott neuralt flöde. Våra kroppar, liv och neurala flöden bryts ner om de inte får det som de behöver för att fungera väl. Redan utsikterna för att saker skall bryta samman skapar hos de flesta av oss en oro och olust som går ut över det neurala flödet.
Snart sagt alla delar av hjärnan och kroppen behöver aktivitet, men viktigast av allt är att våra medvetanden och förstånd har neural aktivitet. Sannolikt har människan ett lägre och ett högre medvetande där det högre medvetandet är nära förbundet med språket medan det lägre medvetandet mer handlar om icke-språkliga perceptioner. Utan en rik aktivitet i bägge dessa system kan en människa inte ha ett bra liv.
Många delar av hjärnan vänjer sig vid stimuli, vilket innebär att vi efter ett tag knappast märker dem längre. Vi uppmärksammar exempelvis snart inte fåglarnas kvitter. Detta är sant inte minst för medvetandet, som har en mycket stark tendens att ägna sig åt det som är nytt eller illa förstått, snarare än åt det som redan är väl processat.
Det innebär att vi för att kunna ha en rik neural aktivitet i våra medvetanden antingen måste möta nya upplevelser hela tiden eller ha en stor mångfald av upplevelser som vår uppmärksamhet kan skifta mellan.
Därtill kommer mer kroppsbaserade krav på våra hjärnor, som ofta måste rätta sig efter saker som händer i omvärlden, exempelvis när vi blir hungriga eller törstiga, om det blir för kallt eller för varmt eller om det dyker upp någon fara. Även sexdriften utgör en ganska envis retning som man behöver förhålla sig till. Det är inte bara medvetandet som behöver ett kontinuerligt flöde, utan resten av kroppen behöver också ett flöde.
Mer än något annat behöver människan ett rikt flöde i själ och kropp. Detta rika flöde är essensen i överlevnad såväl som i njutning, nöje och lycka. Att fokusera ensidigt på sköna känslor är dock lika ofruktbart som att fokusera ensidigt på överlevnad. Fokuserar man på ett rikt neuralt livsflöde så fokuserar man lämpligt, både sett ur biologiska och psykologiska perspektiv. Människan behöver som individ och art ett hållbart och rikt diversifierat neuralt och kroppsligt livsflöde. Har hon det så har hon det goda livet, som är intressant, roligt, angenämt och väldigt väl värt att leva.
Det goda för en människa är ett rikt och hållbart neuralt och kroppsligt livsflöde. Man kan kalla denna filosofi för livsflödeism. Den kan utgöra underlag för bättre liv och en bättre värld, samt för en politik baserad på en socialliberaldemokratisk ekosystemism, som med största sannolikhet representerar ett avsevärt intellektuellt framsteg jämfört med de existerande, gravt undermåliga, politiska ideologierna.
Livets mål och mening är inte frihet. Även om man kan propagera för värdet av ”valfrihet” är det – för att travestera en känd formulering – viktigare att välja rätt än att välja fritt. Självfallet är det inte alltid självklart vad som är rätt, men man bör eftersträva kunskap om det rätta snarare än fastna i en evig agnosticism beträffande vad som är gott och rätt.
Liberalismen ter sig som en ihålig ideologi, som inte vill eller kan ge någon konkret vägledning utan bara säger att ”vad som är gott och rätt får du avgöra själv så länge det inte går ut för mycket över vad andra bestämt sig för är gott och rätt”.
En sådan filosofi ger dock inte människor, medborgare och politiker tillräcklig etisk vägledning. Den kan möjligen vara motiverad i tider när intelligenta människor känner sig extremt vilsna i fråga om vad som är gott och rätt, men är alldeles för diffus för att vara tillfredsställande och välfungerande i det långa loppet. Den innebär att man abdikerar inför sin egen oförmåga att precisera något gott och rätt. Det är snuddande nära en total värdenihilism och värderelativism.
Inget samhälle kan i längden fungera på en sådan grundval. Och som individ behöver man livsmål som ter sig sunda, kloka och motiverande. Har man funnit sådana mål finns det inget skäl varför man skall hålla dem alldeles för sig själv. Det ter sig inte heller politiskt rekommendabelt att sakna andra värderingar än värdeagnosticism, värderelativism och valfrihetism. Inte heller att man i politiken extremt hårt skall behöva undertrycka sina egna uppfattningar om vad som är gott och rätt för att inte riskera att trampa på någon annans uppfattningar om vad som är gott och rätt.
Snarare behöver man komma på vad som verkligen är viktigt här i världen, så får man en chans att försvara livets sanna värden, snarare än bara ryggradslöst säga att folk får kämpa för vad de vill så länge de inte trampar på andra människor. Trampar på andra människors preferenser gör man nästan oundvikligen när man förändrar världen i enlighet med sin vilja, i eller utanför politiken. Möjligheten för politiker att vara ”neutrala” torde också vara ganska obefintliga. Politikerna främjar nästan alltid vissa personers frihet på bekostnad av andra personers frihet.
Därför behöver vi mer etisk vägledning än blott en idé om att folk kan göra hur de vill så länge det inte går ut över vad någon annan vill. En sådan ”etisk vägledning” utgör i realiteten inte något mer än en kapitulation inför oförmågan att ge någon etisk vägledning.
Inte är det heller lätt att ”maximera livsmöjligheter” utan någon idé om innebörden av det goda livet. Det leder lätt till en fixering vid en ekonomisk tillväxt som man hoppas skall öka allas livsmöjligheter, men som regelmässigt också krossar många livsmöjligheter.
Som jag angav tidigare i den här texten anser jag att det goda är ett rikt och hållbart neuralt och kroppsligt livsflöde. Våra livsflöden är både separerade och förenade. Det är inte väldigt intelligent att försöka ha ett rikt och hållbart livsflöde helt åtskilt från alla andra människor. Det egna livsflödet blir rikast och hållbarast som en del i samhällets och planetens livsflöde, som har förutsättningar att vara mycket rikare och varaktigare än det egna livsflödet kan vara.
Man bör dock också vara klar över att individen har sitt eget livsflöde och att han eller hon inte kan förväntas gå upp helt i ett större livsflöde. Vi behöver alla tid för oss själva och vi kommer alltid känna att sådan tid kan vara verkligt värdefull.
Livsflödet är till sin natur dynamiskt, föränderligt och progressivt och det är därför inte helt och hållet nödvändigt att hetsa och stressa fram en progression i livsflödet. Det goda livsflödet är något vi slår vakt om, minst lika mycket som något vi förverkligar.
Kuckeliku
28 kommentarer
Thanks !! Flow-boken av mannen med det svåra namnet är en höjdare, jag läste den för första gången för ganska länge sen, den har en framträdande plats i bokhyllan ! Det är en sån bok som sätter ord på det som man själv omedvetet egentligen tyckte utan att man kunde formulera det på samma bra sätt som författaren sen gjorde — !
Problemet är att ideerna om flow har stagnerat. De har inte fått det genomslag de borde fått för att Csikzentmihalyi inte lyckats göra dem bra nog. Jag skall försöka hitta recensionen i PsycCRITIQUES av den här nedan länkade boken. Recensionen har möjligen försvunnit från det öppna nätet. Den gör det i alla fall tydligt att Csikzentmihalyis ideer om flow är behäftade med en massa problem.
http://www.amazon.com/Advances-Flow-Research-Stefan-Engeser/dp/1461423589/ref=sr_1_1?s=books&ie=UTF8&qid=1402511228&sr=1-1
Här är recensionen, som går att läsa utan registrering. Bara klicka bort download-rutan, för texten finns redan på bildskärmen:
http://www.academia.edu/3377542/Life_in_the_Here_and_Now_Enjoyment_versus_Happiness
Sorgligt med det ganska totala ointresset för värdefrågor. Vi kan inte få ordning på världen utan ett bättre värderingstänkande. Inte heller på våra egna liv. Ni tror väl inte att hedonismen, liberalismen eller miljöpartiets extremt murkna tänkande kan rädda oss? Ni struntar i att försöka förstå era egna drivkrafter och ett sunt tänkande kring vad som är värt att eftersträva? Too bad.
Det är ju inte det att den här texten är dålig. Ni är bara likgiltiga, eller rädda för att ställa stora frågor.
Jag har förståelse dock för att man kan behöva smälta en sådan här text. Kanske får jag intelligenta kommentarer i morgon? Jag har dock mina tvivel om detta.
Jag får väl försöka med Filosofiforumet istället, även om det ordbajsas för mycket där.
Om Aristoteles syn – att lyckan finns i att begrunda sanningen när man väl funnit den, eller i ungrarens med det konstiga namnet – att lyckan består i att hitta den rätta formen av väg till sanningen – det är alltså frågan.
Jag vet inte. Men är det ens säkert att lycka och sanningssökande är förenbart? Det är i alla fall visat att "maximizers", som alltid vill gå till botten med saker och "optimera" och ständigt omprövar, i genomsnitt är olyckligare än "satisficers", som nöjer sig tidigt med en förklaring som dövar deras "kognitiva dissonans".
http://diginole.lib.fsu.edu/cgi/viewcontent.cgi?article=7139&context=etd
För individen är det kanske ingen tröst, men för arten människas överlevnad är det en poäng i att det finns både "rävar", som vet litet om många ting och aldrig fastnar för Sanningen, och "igelkottar" som nöjer sig med att veta mycket om en sak. (Isaiah Berlins idéer om foxes and hedgehogs). Räven är bättre förberedd för svarat svanar, när igelkotten går under, men rävens liv är miserabelt jämfört med det slumpurval av igelkottar som, utan förtjänst, är perfekt och lyckligt anpassade till det som råkar vara just då.
Jag tycker att du skrev väl långt och väl ostrukturerat. Men meningsfullt och värt att reflektera över.
Nog var det en text som behöver sjunka in alltid. Uppskattar den dock mycket.
Jag tror att ett stort problem idag går att finna i folks strävan efter snabba belöningar, snabba resultat och omedelbar tillfredsställelse.
Själv knegar jag mina 40 h/vecka och har "backat" övrig tid. Kroppsarbete i trädgård och slit med ved ger en direkt fysisk tillfredsställelse och på längre sikt i form av grödor och värme.
Jag tror inte ett enda av riksdagspartierna kan duka bordet åt mig på något sätt. Det är enbart upp till mig själv att skapa min tillvaro som jag vill ha den, som jag mår bäst av.
Man kan leva hyggligt tom på en sjuksköterskelön om man inte kräver ny bil och jordenrunt-resor varje år.
Förr jobbade medelsvensson extra och sparade för att förverkliga sina drömmar och planer. Nu lånar hen.
OK. Tack för ett par kommentarer till. Om ni någon gång känner er olyckliga, svaga eller vilsna så kan ni pröva att kontemplera den här texten lite till. Jag har haft stora motivationsproblem, men fungerar väl numera, vilket jag knappast skulle göra utan det tänkande jag presenterar ovan. Jag skulle kunna utveckla mina tankar med många fler ord, men tror inte att jag kommer få till något väsentligt bättre tänkande. Jag betraktar mitt arbete som avslutat i och med den här texten. Jag tänker inte skriva en bok på 300 sidor för att folk skall fatta. För min del är arbetet fullbordat. Jag är tillfreds med min filosofi och betvivlar att ni kommer hitta en bättre filosofi någon annanstans.
Jag kommer länka till den här texten då och då, så skall den inte behöva bli alldeles bortglömd. Och så kanske plötsligt kompetenta människor fattar att jag slagit huvudet på spiken i väsentliga avseenden.
Möjligen att jag bara förbättrar Csikzentmihalyis tankar en gnutta. Men i sådana fall är det honom ni skall hylla. Kanske kunde jag starta ett forum för "flow"? Men i så fall ett som har ett ganska avslappnat förhållningssätt till Csikzentmihalyi.
Angelägen text i ett bortglömt centralt ämne för oss som intresserar oss för vad vårat liv egentligen är.
Men:
…"Jag är tillfreds med min filosofi"…"men fungerar väl numera"…
Detta är alltså en artikel om behovet av flöde med inslag av statiska utsagor av artikelförfattaren! 🙂
Livet upphör aldrig att utmana oss, din utmaning tycks just nu ligga i att du å ena sidan tycktes hitta sanningen och å andra sidan tycks våldföra dig mot den i samma stund du fick fatt i den.
Sola Fide.
Det verkar som att du hittar de "statiska utsagorna" i mina kommenterar efter själva inlägget. Jag känner nog att jag nått vägs ände. Jag ser inga problem i min filosofi och ingen har haft invändningar mot något av det jag skrivit. Om någon haft allvarlig kritik kunde jag tvingats fortsätta utveckla mitt tänkande, men varför skall jag göra det när ingen verkar hitta något att kritisera i tankarna och jag själv inte heller gör det?
TL;DR ?
Oversatt: Jag skulle rekommendera skribenten att ha med en inledande sammanfattning nar man postar ett inlagg som ar flera ganger langra an de normala pa bloggen.
Rimlig synpunkt. Jag tyckte nog att man bara behövde ögna lite på texten för att avgöra om det var något man ville ägna mer tid åt. Jag skall se om jag kan ordna en sammanfattning. Jag lägger i så fall till den som en kommentar till det här inlägget.
Här är en preliminär "abstract" till inlägget:
Det här inlägget utvecklar ett värderingssystem, psykologiska antaganden och politiska antaganden utifrån ideer som är besläktade med Csikzentmihalyis ideer om flow. Människan antas drivas av en önskan att upprätthålla ett rikt och hållbart neuralt och kroppsligt livsflöde kopplat till ett motsvarande flöde i omvärlden, vilket också antas vara det goda för människan.
Det hade varit fantastiskt om folk funderade mer på vad som egentligen är det goda livet. Karriär, tidsfördriv, familj och alllt annat kommer före och det goda livet hinner man inte med.
Om alla människor läste tex en bok som "Freedom from the known" av Krishnamurti så hade världen varit friskare och lyckligare. Även Krishnamurtis kompis Aldous Huxley har skrivit tänkvärda saker. Han vågade sig även på en utopi som heter "Island" som är läsvärd. Han har ju annars blivit mest känd för sin dystopiska bok "Brave new world".
Det är inte lätt att hitta ett forum där man kan föra en kontinuerlig, högkvalitativ diskussion kring livskvalitetsfrågor, som också innefattar de allvarliga framtidsproblem vi står inför. Ett inlägg försvinner här hos Cornu för snabbt ner i arkivet. I många forum håller deltagarna inte nog hög intellektuell nivå. Det kan också bli en uppvisningstävling i vem som låter mest som en riktig akademiker, snarare än handla om en genuin vilja att komma fram till bra svar.
Jag har inte fått ett enda argument mot tankarna jag framför här. Jag tror inte att någon klarar av att peta hål på dem. Jag tror inte att det finns skäl att söka svar någon annanstans. Folk verkar dock inte vilja bestämma sig för någon sanning. Man glider på sin höjd omkring lite och smakar lite lätt på olika svar.
Problemet är att man då får fortsätta lida under defekta svar som liberal hedonism, som verkar utgöra något slags default. Skall man bli kvitt dessa defekta och destruktiva teorier måste man bestämma sig för ett bättre svar och inte bara ägna sig åt ett slags ideology hopping.
"Jag har inte fått ett enda argument mot tankarna jag framför här. Jag tror inte att någon klarar av att peta hål på dem. Jag tror inte att det finns skäl att söka svar någon annanstans."
Varför har du överhuvudtaget gjort antagandet att livets mening ska mejslas fram- och förstås genom förnuftet?
Om jag talar om "livets mening" så är det normalt bara för att förneka att någon viss sak är livets mening. Jag misstänker att frågan bara fungerar i religiösa kontexter, där man antar att det finns ett liv efter detta och att livet på Jorden har någon mening i den religiösa kontexten.
Talar du istället om "livets mål" så kan det biologiska svaret om att överleva och föra vidare sina gener ha viss relevans.
Talar du om människans drivkrafter så är det uppenbart att de inte är något blott subjektivt, som man kan känna som man vill kring. Bara det att våra psykologiforskare inte varit särskilt duktiga på att precisera dem. Ett fåtal psykologiforskare kanske inbillar sig att de känslohedonistiska teorierna bekräftats, men flertalet psykologiforskare är inte benägna till sådana slutsatser.
En relativt rimlig teori är att människans drivkrafter avgör vad som är gott för henne.
Särskilt betydelsefulla torde förnuftets drivkrafter – i synnerhet nyfikenheten – vara eftersom det är de som är anledningen till att vi ställer oss frågor om livets goda, livets mål och livets mening.
Tack för texten. Jag förstår att du lagt mycket möda på den. Och tydligen är du en aning besviken att inte fler reflekterar och kommenterar den.
Anledningen tror jag är att den är ostrukturerad, abstrakt ("flummig") och repetitiv, att den är svår att destillera essensen av.
I princip tolkar jag den som: Det är givande, utvecklande och roligt att göra givande, utvecklande och skojiga saker. Och att vi har behov som vi vill uppfylla och stimuleras av när vi uppfyller dem.
Det är klart att ingen kan "peta hål" på en sådan intetsägande filosofi.
Ibland läser jag mig till att du nästan vill "tvinga" i din filosofi i folk och att du irriteras över att folk inte accepterar den som sann, men det tror jag är ett stort misstag. Jag tycker det är ett tecken på intolerans. En mans uppfattning om lycka, stimulans osv är inte nödvändigtvis den andres lik.
Förresten, grattis till att du hittat din väg i livet!
Låt andra hitta sin väg.
Okej för att jag är ganska frustrerad över sakers tillstånd. Dels med hur vi hanterar världen, som har en rad verkligt stora problem framför sig, dels över bristen på värdegemenskap och dels över föraktet för sanning.
Jag är säkert också lite frustrerad över min egen situation. Saker borde varit annorlunda, även om läget alls inte är enormt deprimerande. Jag har haft en hel del att kämpa med, eftersom jag är en högst tänkande människa och har haft svårt att hitta något sammanhang där jag kunnat omge sig med andra människor som jag uppfattat som verkligt kloka.
Läget är dock värre för världen än för mig. Jag frustreras mer över informationen jag får i media än över min personliga situation. Sannolikt står vi inför enorma svårigheter och jag behöver ett bra tänkande för att orka vara stark och duktig och att fortsätta försöka driva utvecklingen framåt i banor som kan ge mig lite större hopp om världens framtid.
Jag försöker också ägna mig åt en del kul saker av relativt avancerad art, vilket framskrider med viss tröghet, delvis för att jag ägnar mycket tid åt försök att få in samhällsutvecklingen i banor som gör att jag kan känna mig lite mer hoppfull om människosläktets framtid.
Jag behöver inte så mycket för egen del, men frustreras över den stora bristen på intelligens i världen. Och över bristen på moralisk resning. Vi borde ha mer engagemang för mänsklighetens framtid, men jag uppfattar att människor som borde utöva ett gott ledarskap tycker att det är viktigare med fri bosättningsrätt än att civilisationen och mänskligheten fortlever med en stabil livskvalitet.
Jag misstror människor som tror att frihet, tolerans, värderelativism och kunskapsrelativism är vägen framåt och att systemvillkor och sinande naturresurser inte är något vi behöver bry oss om. Jag tror att vi behöver mer sanning, kunskap och målmedvetenhet snarare än mer tolerans inför att folk beter sig precis som de vill. Det globala livsflödet är mycket viktigare än att folk skall få göra allt vad som faller dem in.
Inte så att jag är en vän av enormt mycket förbud, men jag tror att vi behöver högre livsmål än individens rätt att företa sig precis vad han vill. Vi har som jag ser det inga högre värden som inte är individrelaterade. Allt i den rådande samhällsandan handlar om att individerna är viktigare än systemvillkoren. Skit samma om hela världen havererar. Det viktiga är att folk inte behöver bry sig om något annat än sig själva.
Fast det är förstås inte min uppfattning. Jag behöver en livsfilosofi som respekterar de bärande ordningarna minst lika mycket som individens önskemål. Världen behöver en sådan filosofi.
Kuckeliku,
jag tror inte att du behöver oroa dig så mycket över sakernas tillstånd. Visst har den mänskliga populationen vuxit enormt och visst gör vi av med mycket resurser. Men det är långt ifrån säkert att vi rör oss mot stora problem resurs- och miljömässigt. Det finns väldigt många osäkerhetsfaktorer (t ex framtida teknologi som vi ännu inte känner till) och väldigt många alarmister har en politisk agenda eller är nyttiga idioter.
När det gäller människans drivkrafter så skulle jag kunna skriva en hel del men tänker inte göra det här och nu. Kortfattat så går det att, på rimliga grunder, förstå alla mänskliga drivkrafter som evolutionärt skapade. Det inkluderar nyfikenhet och kärleksfull omvårdnad (vilket människan excellerar i). Det finns mycket att vinna på att ytterligare odla sin kärleksfulla sida och inrikta sig mer på sina medmänniskors väl och ve. Jag skulle kunna skriva mycket mer om detta men det får bli en annan gång.
Slutligen så har liberalism visserligen stora brister. Men det är ändå det minst dåliga alternativet så vitt jag kan bedöma. Vi lever inte i en perfekt värld men liberalism och marknadsekonomi förefaller att vara det minst irrationella system som vi har tillgång till i dagsläget. En stor anledning till detta är maktproblematik som blir ännu större med alla andra system som hittills prövats. Även detta skulle jag kunna fördjupa mig i. Men inte i kväll.
Mycket bra skrivet. Och ärligt.
Jag håller till stor del med dig. Jag, precis som du, känner oro över förfallet som pågår på många håll i vårt samhälle. De "framgångsrika" plundrar i många fall vårt sociala arv och de som skriker högst är viktigast.
Alla bör förstå att alla mår bra om alla mår bra!
Tyvärr är det är inte åt det hållet utvecklingen går. Snarare frodas girighet och misstänksamhet, och att materiella ting är den mätbara storheten för framgång och beundran. Frustrationen finns också att dumhet går obestraffad. Så länge ingen upptäcker det, eller man orkar rida ut en eventuell media-storm så är allt ok. Till och med eftersträvansfullt eller "smart".
Men vi kommer till två olika slutsatser.
Jag vill eftersträva så lite makt som möjligt för varje enskild människa över andra människor. "Makt korrumperar" heter det en sliten fras som i högsta grad är sann. Jag tror att vi måste minimera makt-centrum och missbruk. Ingen, eller väldigt få människor kan hantera makt. Jag drar därför slutsatsen att vi ska ha minimalt med tvingande regler och förhållningar för andra människor. Det är en form av maktutövande. Någon ska skapa och upprätthålla reglerna och förhållningarna, och hamnar därför i ett överläge jämfört med medmänniskorna.
För egen del håller jag på med programvaruutveckling. Jag ser med fascination på hur "Open Source"-rörelsen möjliggör valfrihet och mindre beroende till maktutövare. Det är ju ingen samlad rörelse, utan ett litet eller stort bidrag från en mängd människor. Och jag tycker mig ana en tillfredsställelse och glädje från de som bidrar. Man ska inte underskatta belöningen man kan få från andra människors ovillkorliga tacksamhet. Det känns bra, och man känner att man deltar i ett större sammanhang!
Den ekonomiska modellen faller platt här. Om de flesta har det så bra att vi har tid att frivilligt hjälpa och bidra för allas bästa så utvecklas vi alla och det frodas en stark, nästan ostoppbar, kraft. Jag tror att värdegrunden växer fram naturligt i en sådan miljö. Man känner att man är del av något positivt, och mår bra av att samverka med det.
Som slutsats har jag därför kommit fram till att vi måste få alla att ha det så bra att de vill och kan bidra på det sätt som varje individ själv kan. Alla har olika förutsättningar, och det ska vi tillvarata. Utan tvång.
Själv bidrar jag med programkod 🙂
Du är liksom Cornucopia lite anarkistisk. Själv tror jag mer på samarbete, även om det begränsar individens frihet en del. Det är dock viktigt att konstatera att det inte bara är de starka som skall idka självbehärskning. De svaga måste också visa förmåga till återhållsamhet. I annat fall fungerar inget socialt kontrakt.
Intressant text och jag gillar delen med värdenihilism. Idag lever vi i ett samhälle där man ska vara PK där vi inte vågar ha tydliga åsikter eller stå för dem. Tyvärr är det också så att de som har dessa tydliga åsikter är extrema på något sätt. En tydlig moralisk kompass för medelsvensson finns inte i det allmänna samtalet idag. Istället förfäras vi över alla extrema yttringar av sjuka människor, istället för att inse att de faktiskt är sjuka och utgör en liten minoritet i samhället. Vi skapar ”arga-lappen”-lagar och ökar bevakningen i samhället. Min tolkning är att vi i grunden saknar en tydlig moralisk ledstång och det är en bidragande orsak till mer bevakning, mer lagstiftning och att vi ändå tillåter mer extrema åsikter och andra extrema yttringar i samhället.
Vad som i grunden utgör det ”Goda livet”?. Jag uppfattar att vi idag har tappat greppet om vad som ger ett gott liv (om vi nu någonsin haft det). Jag läste Flow för många år sedan och jag uppfattar konceptet så att vi upplever lycka när vi gör något som utmanar oss på en nivå som ligger vid gränsen för det vi klarar av. För att klara av göra det som är utmaningen måste vi fullständigt fokusera oss på det vi gör och släppa allt annat som händer runt omkring oss. Jag uppfattar att det är ungefär som att gå in i ett transtillstånd eller ett meditativt tillstånd. Och där finns ju många hundra års erfarenhet. Flow är något som vi kan uppnå utan särskild träning medan meditation kräver träning och/eller vägledning.
Jag tror inte att det goda livet ligger enbart i detta och framförallt inte i ett konstant neuralt flöde, inte heller i njutning och att ha kul. Jag tror att ”Det goda livet” finner man i sitt eget förhållningssätt till livet, att förstå sig själv, uppnå en tacksamhetskänsla mot livet (jag vet att det låter flummigt). . Jag tror att de hänger ihop och att de är ett förhållningssätt till livet. Jag tror också att man kan bestämma sig för att känna lycka och tacksamhet och att vara snäll mot sina medmänniskor (utan undfallenhet) men att det kräver arbete och eftertanke. Glädje tror jag också ligger i det här komplexet, glädje, lycka, tacksamhet och snällhet. Är inte det något att försöka sträva efter?
Intressant text och jag gillar delen med värdenihilism. Idag lever vi i ett samhälle där man ska vara PK där vi inte vågar ha tydliga åsikter eller stå för dem. Tyvärr är det också så att de som har dessa tydliga åsikter är extrema på något sätt. En tydlig moralisk kompass för medelsvensson finns inte i det allmänna samtalet idag. Istället förfäras vi över alla extrema yttringar av sjuka människor, istället för att inse att de faktiskt är sjuka och utgör en liten minoritet i samhället. Vi skapar ”arga-lappen”-lagar och ökar bevakningen i samhället. Min tolkning är att vi i grunden saknar en tydlig moralisk ledstång och det är en bidragande orsak till mer bevakning, mer lagstiftning och att vi ändå tillåter mer extrema åsikter och andra extrema yttringar i samhället.
Vad som i grunden utgör det ”Goda livet”?. Jag uppfattar att vi idag har tappat greppet om vad som ger ett gott liv (om vi nu någonsin haft det). Jag läste Flow för många år sedan och jag uppfattar konceptet så att vi upplever lycka när vi gör något som utmanar oss på en nivå som ligger vid gränsen för det vi klarar av. För att klara av göra det som är utmaningen måste vi fullständigt fokusera oss på det vi gör och släppa allt annat som händer runt omkring oss. Jag uppfattar att det är ungefär som att gå in i ett transtillstånd eller ett meditativt tillstånd. Och där finns ju många hundra års erfarenhet. Flow är något som vi kan uppnå utan särskild träning medan meditation kräver träning och/eller vägledning.
Jag tror inte att det goda livet ligger enbart i detta och framförallt inte i ett konstant neuralt flöde, inte heller i njutning och att ha kul. Jag tror att ”Det goda livet” finner man i sitt eget förhållningssätt till livet, att förstå sig själv, uppnå en tacksamhetskänsla mot livet (jag vet att det låter flummigt). . Jag tror att de hänger ihop och att de är ett förhållningssätt till livet. Jag tror också att man kan bestämma sig för att känna lycka och tacksamhet och att vara snäll mot sina medmänniskor (utan undfallenhet) men att det kräver arbete och eftertanke. Glädje tror jag också ligger i det här komplexet, glädje, lycka, tacksamhet och snällhet. Är inte det något att försöka sträva efter?
Tack för kommentaren. Jag svarar troligen något innan veckan är slut, men behöver koppla av nu!
Din redogörelse för Csikzentmihalyis ideer om flow torde vara nog bra. Att du inte känner dig frälst på hans ideer har jag full förståelse för. Jag är själv inte frälst på dem.
Du byter lämpligen ut orden "konstant neuralt flöde" mot "dynamiskt neuralt flöde". Det är ett grundtema i mitt tänkande att vi behöver en hög grad av variablitet, för att livet skall vara intressant och roligt.
Meditation handlar normalt om att kraftigt begränsa flödet av intryck och tankar och är därmed motsatsen till det jag talar om. Jag vill ha en mångfald av intryck och tankar!
Livet skall framförallt vara intressant för sinnen och intellekt, enligt min mening. Det är viktigare än att saker är sköna och även viktigare än att saker är "roliga". Nyfikenheten är som jag uppfattar det min viktigaste drivkraft och den är inte inriktad på sköna känslor! Sköna känslor förlorar man snabbt intresset för. Det är det pulserande, komplexa, rika livet som är intressant.
Vi har dock också en däggdjurshjärna och den förmår att stilla ner oss lite när vi är med andra människor. Den är dyrbar och nödvändig, men jag uppfattar den inte som kärnan i min själ.
Dock tror jag mycket mer på umgänge med andra människor än på österländsk meditation, som i mina ögon ter sig högst asocial. Man har så vitt jag förstår ingen som helst kontakt med andra människor när man mediterar. Möjligen blir du starkare när du mediterar, men det är inte när du mediterar som du lever.
Csikzentmihalyi är nog också ganska benägen att hålla med om det.
Detta svar är antagligen rätt spretigt och ostrukturerat. För detta ber jag om ursäkt på förhand.
Jag saknar något mer konkret i din text. Att bara konstatera grundläggande förutsättningar för hur människor skulle kunna leva och ungefär vad som gör livet värt att leva känns alldeles för lite. Kanske skulle det i sådana fall räcka med att staka ut ramarna för naturen och ramarna för människan.
För att vara en filosofi eller politik innehållande namnet ekosystemism saknar jag naturens perspektiv. Hur interagerar vi med naturen? Eller spelar den ingen större roll än att sätta ramarna för vad vi kan/bör göra?
Skulle man kunna komplettera dina idéer med lite grundläggande information om vad som faktiskt gör att människor mår bra och vad många tror att man mår bra av men inte gör det. Det blir liksom svårt att argumentera mot något som i mångt och mycket är grunden i många filosofier men inte ger någon väg att följa. Jag skulle även kunna tänka mig att införa lite av religiösa idéer idet hela utan att gå in på religion. Kan rekommendera jonathan Haiths bok happiness hypothesis som tar upp många av flera religioners grunder och utvärderar dem vetenskapligt.
Hur ska vi kunna uppnå detta livet? Finns det något mer än konstaterandet att så här måste vi i grova drag göra för att inte förstöra planeten och det här är grunden för ett lyckligt liv. Även med det här i tankarna skulle jag själv inte ha en aning om hur jag skulle bete mig. Du pratar om etisk vägledning men kastar bort det snabbt. Jag tror att det ligger mer i denna vägledning. Kanske ligger det mer än bara etik i den. Hur ska man kunna skapa sitt eget liv till något fantastiskt om man inte får hjälp. Individualism är antagligen bara eftersträvansvärt om man gör det tillsammans med andra. Kan man endast själv hitta sig själv? Eller skulle det bästa vara att få hjälp att hitta sig själv genom att få veta vad man mår bra av och vägledning genom denna oändliga djungel av aktiviteter som man skulle kunna bli lycklig av men endast några som passar just mig där jag är i livet just nu. Skulle man kanske behöva en guide, lärare, guru eller vad man nu vill kalla det. Antagligen skulle man behöva flera som hjälper med olika delar av livet och olika intressen och hur man kan gå vidare om man skulle tröttna på något.
Att det finns förhållningssätt till naturen och människor som vi måste följa kanske går emot vår frihet. Dock får man nog ändå se vår frihet som något fiktivt eftersom man själv inte skulle vilja att andra skulle ha friheten att göra vad dem vill på min eller andras bekostnad. Något man kanske inte tänker är att vi faktiskt mår sämre av för många val och att de till och med kan paralysera oss när vi på grund av detta inte förmår att välja av rädsla att kasta bort något bättre alternativ. På det här ämnet har Barry Schwartz lite intressanta teorier.
Jag får även känslan att din filosofi utgår ifrån att de flesta människor fungerar likadant. Om man ska utforma en lite mer fullkomlig filosofi bör man även ta med detta i beräkningarna. Människor mår bra av att röra sig, socialisera, vara kreativa etc. i olika utsträckning. Vi fungerar väldigt olika även att vi alla är människor. Vad som skulle vara en komplett guide till mitt liv är självklart inte samma som du skulle ha till ditt liv. Finns det ändå något sätt att skapa en vägledning som fungerar för alla eller måste man kanske utforma flera olika?
På dina tankar om meditation kanske man kan fråga sig om det endast är tiden man ”lever” som får en att må bra? Om mitt generella välmående ökas genom att jag tar hand om min kropp och mitt sinne vilket får mig att må bättre i alla andra stunder än just när jag tränar dem, borde inte det vara en positiv sak att utföra?
Jag tror att du går lite väl långt när du förutsätter att din egen text är klar när den, som jag ser det, bara är grunden till något mycket större. Själva idéerna om hur vi bör förhålla oss till naturen och till varandra är en bra start. Det säger dock väldigt lite om hur man faktiskt bör utforma sitt liv. Förkorta det tills sin essens och ha det som en inledning till hela filosofin. Som jag ser det finns det gott om utrymme att utveckla för att göra det hela mer begripligt.
I det stora hela förstår jag hur du tänker och tycker att du är något på spåren. Skulle du fortsätta ditt arbete kan det nog bli riktigt bra.
En tänkbar fortsättning på det hela skulle kunna vara att fundera på hur vi faktiskt kan ta oss till det samhälle som behövs för att kunna uppnå det här livet för allt. Hur går man från vårt sätt att leva och vår samhällsstruktur till den struktur som är sundare och skulle få både oss och planeten att må bättre.
Många tankar, möjligtvis en del flum och annat. Är första gången mina tankar om det mesta här kommer till uttryck vilket kanske förklarar det. Hoppas något är intressant och att du fått någon slags konstruktiv kritik av din text.
Fyra månader efter gästinlägget vill jag lägga till ett par konstateranden som gärna kunde varit med i gästinlägget. Möjligen skriver jag ett nytt inlägg som betonar dessa två saker:
Lycka är ett neuralt flöde som måste vara rikt och hållbart för att vara bra och för att vara det högsta/intrinsikala/finala goda.
Liberalismen måste bli en hållbarhetsliberalism om den skall ha något med en positiv framtid att göra.