Five Days of Propaganda

“Krigets första offer är sanningen” – ett citat som sällan varit mer passande än för att beskriva filmen 5 Days of War

Filmen Five Days of War på Netflix är storartad underhållning och en mycket pedagogisk film. Inte för att den är bra, spännande, gripande eller realistisk (det är den inte), utan för att den är ett lysande exempel på en sorts propagandaspelfilm, som vi inte sett sedan möjligen Vietnamkriget.

Propagandaspelfilmer i samband med krig slog väl på allvar igenom under andra världskriget, men fortsatte leva sitt eget liv under det kalla kriget. De gröna baskrarna med John Wayne är en klassiker, men även modernare alster som ursprungliga Red Dawn/Röd Gryning (också Netflix, som lagt upp en bunt gamla klassiska 80-talsfilmer, som Wargames, Road House mfl) kan väl sorteras in i facket.

Missuppfatta mig inte nu. Five Days of War är en riktigt usel film, på gränsen till kalkonvarning. Men den är sevärd som studie i propaganda och informationskrigföring, och extremt aktuell med tanke på Krimkrisen, på fler sätt än man först kan ana.

Hollywoodproduktionen och finske Renny Harlins (Die Hard 2, Long Kiss Goodnight mfl) Five Days of War kostade endast 12 MUSD att filma, vilket ju är glädjande för de som önskar se Midvintermörker som film. Produktionen sägs inte ha finansierats av den georgiska regimen, men väl av diverse georgiska fonder, och även av georgiens kulturminister. Dessutom lånade georgiska försvarsmakten gratis ut manskap och fordon till produktionen, som innehåller en del masscener som kan få MÖP:ar att trilla omkull av glädje. Dock kalkonvarning ändå, när man knör ihop ett tjugotal T-72:or tätt tillsammans för att riktigt få med alla på bild. 

Ser en framtida affärsmöjlighet och exportmarknad för Georgien här, om min spaning om Rysslands återkomst som filmskurk framöver är korrekt, där man spelar in film i Georgien för att få tillgång till rysk utrustning. Viss risk att Ukraina kommer konkurrera om den möjligheten framöver dock.

Och vilken strålande propagandafilm man producerade!

Till en början så var Georgienkriget 2008 en grov folkrättslig överträdelse och ett brott mot internationell rätt från Rysslands sida, och det var också Ryssland som provocerade fram kriget, som utbröt när georgierna försökte få stopp på beskjutningar med artilleri från rebeller i Sydossetien. Ryssarna stod då redo och krossade snabbt och lätt georgiens försvar och höll på att inta huvudstaden innan man gick med på eld upphör. 

Så Georgien har, trots att även de begick övergrepp, rätten på sin sida. Det gör dock inte filmen till mindre propaganda.

Redan i inledningen inser man varthän det är på väg. De amerikanska och brittiska krigskorrenspondenterna i huvudrollerna hamnar i ett elakt islamistiskt eldöverfall, men räddas av georgiska trupper i Irak, som prompt förklarar att de är i Irak och hjälper sina vänner och nära allierade amerikanarna. 

Lärdom: Georgierna hjälpte minsann amerikanarna och är lojala och snälla vänner. De förtjänar vår (USA:s) hjälp och att släppas in i NATO.

Sedan tas vi till Georgien, som gör en Nya Zeeland, och visar upp sitt spektakulära landskap. Så fort en person visas i Georgien så är det med en scenisk panoramautsikt. Gå ut ur bilen och kräks, så sker det bredvid ett spektakulärt stup. Sitt på en bar, så är det ett vackert upplyst palats i bakgrunden. Gå upp på morgonen så hamnar du i en äppellund, där du i soluppgångens motljus över de vackra böljande landskapet kan skåda ut över de böljande sädesfälten medan du andas den friska och rena luften.

Lärdom: Georgien är ett pastoralt och vackert land, som våldtas av de elaka ryssarna.

I vinjetten visas det hur ungdomar och äldre sitter på caféer, chattar på sina iPhones, unga kvinnor sitter och skrattar tillsammans, för att understryka att detta inte är ett muslimskt land. Bilderna kunde komma från Paris. Gamla kyrkor överallt. EU-flaggor i ett land som inte är med i EU. T o m presidenten har EU-flaggor bakom sitt skrivbord – lika många som georgiska flaggor. Det påtalas också att de äldsta kyrkorna i världen finns i Georgien. Att den georgiska flaggan består av kristna kors lär ingen missa.

Lärdom: Georgien är ett kristet och civiliserat land, en del av Europa och är ungefär som Frankrike. Georgien är inte muslimer, utan i princip fransmän, fast med ett annat språk.

När väl våldsamheterna bryter ut så får vi först se ett vackert och mycket kulturellt bröllop, som sedan bombas av ryssen, bara för att. 

Lärdom: Georgierna vill bara vara lyckliga och har en alldeles egen och helt fantastisk kultur, som bara den är värd ett besök till landet.

Om och om igen vägrar presidenten att lyfta vapen och när man väl drar igång trupperna så är det för att skydda och evakuera civila. Ständigt med EU-flaggor i bakgrunden och ständigt med frågeställningar om när amerikanerna kommer.

Lärdom: Georgierna har bara försvarat sig, gick aldrig själva till anfall och blev svikna av väst.

Sedan är ryssarna förstås genomruttna, även om man via en karaktär sätter hoppet till de ryska ungdomarna. Ryssen mördar, våldtar, skjuter knäskålarna av gamla tanter, skär halsen av folk, dödar små barn, plundrar, bränner, spränger och kör över civila med sina stridsvagnar. Men är allmänt dåliga på att träffa något som är mindre än en ladugårdsvägg, medan den handfull georgiska elitsoldater (samma som räddade huvudpersonerna i Irak), som trotsar order och faktiskt skjuter tillbaka mot ryssen, träffar allt de siktar på.

Lärdom: Ryssar elaka, georgier fredliga. Ingen överraskning där, inte.

På slutet håller presidenten ett äkta Hollywood-tal, och då händer det kanske intressantaste och mest aktuella av allt. Inte bara står det en massa “EU-ledare” och håller handen på scenen, utan i folkhavet framför presidenten viftas det med tre flaggor. Georgiens vita med röda kors (i sig en stark symbol för hur himla fredliga georgierna är). EU:s blå flagga med sin katolska cirkel av stjärnor. Och Ukrainas gula och blå flagga. Hoppla.

Lärdom: Redan när filmen gjordes 2011 så var Georgiens sak Ukrainas, eller tvärt om. Ett mycket pricksäkert förebud.

Men man kan konstatera att i verkligheten har Ukrainas ledning lärt sig något av Georgienkriget 2008. Skjut för helvete inte tillbaka på ryssen. Svara inte på några provokationer. För gör du det, så blir du överkörd. Av stridsvagnar.

Efter själva spelfilmen är över visas en serie förmodat verkliga civilpersoner som visar upp foton eller berättar om sina anhöriga som dödades av Ryssland på mer eller mindre otrevliga sätt (t ex hängning). Om även den delen är fiktion låter jag vara osagt, men med tanke på resten av filmen så kan man inte annat än tvivla.

Se för all del filmen, men gör det i studiesyfte. Vi lär få se mer av sådant här om kalla kriget nu drar igång igen. Tidigt i filmen sägs rent av repliken Cold War: The Sequel.

Five Days of War är en usel film. Kom dock ihåg att målgruppen i mycket är det georgiska folket, som kanske stod up och applåderade i biograferna? Paul Verhoevens Starship Troopers (också Netflix) är betydligt proffsigare gjord som (dock fiktiv) propagandafilm. Återstår att se om Ukraina lyckas rekrytera Verhoeven till sin framtida Three Weeks of Not Shooting.

Trailrar nedan. Bättre än filmen.