“Krigets första offer är sanningen” – ett citat som sällan varit mer passande än för att beskriva filmen 5 Days of War
Filmen Five Days of War på Netflix är storartad underhållning och en mycket pedagogisk film. Inte för att den är bra, spännande, gripande eller realistisk (det är den inte), utan för att den är ett lysande exempel på en sorts propagandaspelfilm, som vi inte sett sedan möjligen Vietnamkriget.
Propagandaspelfilmer i samband med krig slog väl på allvar igenom under andra världskriget, men fortsatte leva sitt eget liv under det kalla kriget. De gröna baskrarna med John Wayne är en klassiker, men även modernare alster som ursprungliga Red Dawn/Röd Gryning (också Netflix, som lagt upp en bunt gamla klassiska 80-talsfilmer, som Wargames, Road House mfl) kan väl sorteras in i facket.
Missuppfatta mig inte nu. Five Days of War är en riktigt usel film, på gränsen till kalkonvarning. Men den är sevärd som studie i propaganda och informationskrigföring, och extremt aktuell med tanke på Krimkrisen, på fler sätt än man först kan ana.
Hollywoodproduktionen och finske Renny Harlins (Die Hard 2, Long Kiss Goodnight mfl) Five Days of War kostade endast 12 MUSD att filma, vilket ju är glädjande för de som önskar se Midvintermörker som film. Produktionen sägs inte ha finansierats av den georgiska regimen, men väl av diverse georgiska fonder, och även av georgiens kulturminister. Dessutom lånade georgiska försvarsmakten gratis ut manskap och fordon till produktionen, som innehåller en del masscener som kan få MÖP:ar att trilla omkull av glädje. Dock kalkonvarning ändå, när man knör ihop ett tjugotal T-72:or tätt tillsammans för att riktigt få med alla på bild.
Ser en framtida affärsmöjlighet och exportmarknad för Georgien här, om min spaning om Rysslands återkomst som filmskurk framöver är korrekt, där man spelar in film i Georgien för att få tillgång till rysk utrustning. Viss risk att Ukraina kommer konkurrera om den möjligheten framöver dock.
Och vilken strålande propagandafilm man producerade!
Till en början så var Georgienkriget 2008 en grov folkrättslig överträdelse och ett brott mot internationell rätt från Rysslands sida, och det var också Ryssland som provocerade fram kriget, som utbröt när georgierna försökte få stopp på beskjutningar med artilleri från rebeller i Sydossetien. Ryssarna stod då redo och krossade snabbt och lätt georgiens försvar och höll på att inta huvudstaden innan man gick med på eld upphör.
Så Georgien har, trots att även de begick övergrepp, rätten på sin sida. Det gör dock inte filmen till mindre propaganda.
Redan i inledningen inser man varthän det är på väg. De amerikanska och brittiska krigskorrenspondenterna i huvudrollerna hamnar i ett elakt islamistiskt eldöverfall, men räddas av georgiska trupper i Irak, som prompt förklarar att de är i Irak och hjälper sina vänner och nära allierade amerikanarna.
Lärdom: Georgierna hjälpte minsann amerikanarna och är lojala och snälla vänner. De förtjänar vår (USA:s) hjälp och att släppas in i NATO.
Sedan tas vi till Georgien, som gör en Nya Zeeland, och visar upp sitt spektakulära landskap. Så fort en person visas i Georgien så är det med en scenisk panoramautsikt. Gå ut ur bilen och kräks, så sker det bredvid ett spektakulärt stup. Sitt på en bar, så är det ett vackert upplyst palats i bakgrunden. Gå upp på morgonen så hamnar du i en äppellund, där du i soluppgångens motljus över de vackra böljande landskapet kan skåda ut över de böljande sädesfälten medan du andas den friska och rena luften.
Lärdom: Georgien är ett pastoralt och vackert land, som våldtas av de elaka ryssarna.
I vinjetten visas det hur ungdomar och äldre sitter på caféer, chattar på sina iPhones, unga kvinnor sitter och skrattar tillsammans, för att understryka att detta inte är ett muslimskt land. Bilderna kunde komma från Paris. Gamla kyrkor överallt. EU-flaggor i ett land som inte är med i EU. T o m presidenten har EU-flaggor bakom sitt skrivbord – lika många som georgiska flaggor. Det påtalas också att de äldsta kyrkorna i världen finns i Georgien. Att den georgiska flaggan består av kristna kors lär ingen missa.
Lärdom: Georgien är ett kristet och civiliserat land, en del av Europa och är ungefär som Frankrike. Georgien är inte muslimer, utan i princip fransmän, fast med ett annat språk.
När väl våldsamheterna bryter ut så får vi först se ett vackert och mycket kulturellt bröllop, som sedan bombas av ryssen, bara för att.
Lärdom: Georgierna vill bara vara lyckliga och har en alldeles egen och helt fantastisk kultur, som bara den är värd ett besök till landet.
Om och om igen vägrar presidenten att lyfta vapen och när man väl drar igång trupperna så är det för att skydda och evakuera civila. Ständigt med EU-flaggor i bakgrunden och ständigt med frågeställningar om när amerikanerna kommer.
Lärdom: Georgierna har bara försvarat sig, gick aldrig själva till anfall och blev svikna av väst.
Sedan är ryssarna förstås genomruttna, även om man via en karaktär sätter hoppet till de ryska ungdomarna. Ryssen mördar, våldtar, skjuter knäskålarna av gamla tanter, skär halsen av folk, dödar små barn, plundrar, bränner, spränger och kör över civila med sina stridsvagnar. Men är allmänt dåliga på att träffa något som är mindre än en ladugårdsvägg, medan den handfull georgiska elitsoldater (samma som räddade huvudpersonerna i Irak), som trotsar order och faktiskt skjuter tillbaka mot ryssen, träffar allt de siktar på.
Lärdom: Ryssar elaka, georgier fredliga. Ingen överraskning där, inte.
På slutet håller presidenten ett äkta Hollywood-tal, och då händer det kanske intressantaste och mest aktuella av allt. Inte bara står det en massa “EU-ledare” och håller handen på scenen, utan i folkhavet framför presidenten viftas det med tre flaggor. Georgiens vita med röda kors (i sig en stark symbol för hur himla fredliga georgierna är). EU:s blå flagga med sin katolska cirkel av stjärnor. Och Ukrainas gula och blå flagga. Hoppla.
Lärdom: Redan när filmen gjordes 2011 så var Georgiens sak Ukrainas, eller tvärt om. Ett mycket pricksäkert förebud.
Men man kan konstatera att i verkligheten har Ukrainas ledning lärt sig något av Georgienkriget 2008. Skjut för helvete inte tillbaka på ryssen. Svara inte på några provokationer. För gör du det, så blir du överkörd. Av stridsvagnar.
Efter själva spelfilmen är över visas en serie förmodat verkliga civilpersoner som visar upp foton eller berättar om sina anhöriga som dödades av Ryssland på mer eller mindre otrevliga sätt (t ex hängning). Om även den delen är fiktion låter jag vara osagt, men med tanke på resten av filmen så kan man inte annat än tvivla.
Se för all del filmen, men gör det i studiesyfte. Vi lär få se mer av sådant här om kalla kriget nu drar igång igen. Tidigt i filmen sägs rent av repliken Cold War: The Sequel.
Five Days of War är en usel film. Kom dock ihåg att målgruppen i mycket är det georgiska folket, som kanske stod up och applåderade i biograferna? Paul Verhoevens Starship Troopers (också Netflix) är betydligt proffsigare gjord som (dock fiktiv) propagandafilm. Återstår att se om Ukraina lyckas rekrytera Verhoeven till sin framtida Three Weeks of Not Shooting.
Trailrar nedan. Bättre än filmen.
15 kommentarer
Georgien för mig spontant två ting.
Argonauterna
Ja, naturligtvis Medea.
Helt utan kvinnor det inte går.
Dessutom vin.
Landet skall ha framställt vin i 8-9000 år.
Törs jag tillägga: och avyttrat detsamma utan ett Systembolag.
Fransmän helt enkelt. Skrev ju det.
Liknar till topografi Frankrike.
Bra, Lars!
Nu skrev jag om att vinet odlats i Georgien sedan långt tillbaka i tiden.
Vinodlingen i Frankrike kan ju inte vara äldre än grekiska kolonisationen
runt Marseille en 600 år f.Kr..
Imponerande nog.
Om ödet är oss bevåget kanske vi besöker de trakterna i nästa vecka.
Tar det negativa för sig.
1878 föddes ju i Gori i Georgien Josef Stalin.
Namnet är ju helt OK.
Lite osvenskt, bara…
Den var rätt snyggt filmad kommer jag i håg men väl klychig vill jag minnas.
Annars kan man kolla på den bara för att få se Emmanuelle Chriqui som är så jävla vrålsnygg.
Sådana här våldsamma filmer visades aldrig på Blidö Bio när jag var ung.
Jag är nöjd med lite blod.
Georgien ÄR episkt vackert även utan propagandan.
Kriget i Georgien 2008 är intressant ur ett propagandaperspektiv men visade också att den ryska krigsmakten på taktisk nivå var bristfälligt tränad, utrustad och uppträdde enligt sovjetisk doktrin. Dvs den är fortfarande skitdålig på taktisk nivå, vilket visat sig bl a i Afghanistan och Tjetjenien, men accepterar förluster och kan därför nå framgång genom att "pressa på".
Några observationer från Georgien:
Framryckning och strid skedde till stor del på kolonn med ögonsambandsavstånd pga bristande sambands och navigeringsutrustning. Av samma orsak träffade det ryska artilleriet fruktansvärt dåligt men kompenserade på sovjetiskt manér med kvantitet. Inte heller lyckades man nedkämpa det Georgiska artilleriet då man verkar ha saknat artillerilokaliseringsradar och annan nödvändig spaningsutrustning.
Ser man till flygstridskrafterna lyckades Georgierna bland annat skjuta ned 6-7 ryska flygplan, bland dem en TU-22 med SA-11 system från 80-talet som man köpt från Ukraina. Men ryssarna lyckades inte i någon större omfattning störa ut/nedhålla/nedkämpa det georgiska luftvärnet vilket är väldigt dåligt med tanke på att systemen var tillverkade i Ryssland och alla tekniska prestanda och svagheter torde vara kända.
Även om Ryssland satsat på att tillföra modern materiel till förbanden och de lokaliserade i västra delarna är prioriterade kommer med högsta sannolikhet en ev väpnad insats inte bli speciellt "kirurgisk" utan mer traditionell knölpåk som ryssarna vinner pga överlägsna resurser. Samtidigt kan det bli ett brutalt uppvaknande för Moskva om hur illa det faktiskt är ställt i krigsmakten även om man slängt väldigt mycket pengar på problemet.
Det ligger mer i det gamla brittaiska uttrycket att "det tar tre år att bygga ett slagskepp men 300 år att bygga en flotta" än man kan tro. Ny prylar i händerna på inkompetenta individer gör sällan att utrustningen utnyttjas till mer av bråkdelen av sin potential.
793-1805
Apropå att bygga en flotta…
Gissningsvis klarar väl Renny Harlin bara av att regissera rullar med svartvita storylines.
Skulle vilja se en serieisering av Artyom Boroviks bok om rysk-sovjetiska Afghanistan-kriget(se: http://www.svd.se/nyheter/utrikes/krigets-vansinne-gar-i-cirklar_3362396.svd )
"Till en början så var Georgienkriget 2008 en grov folkrättslig överträdelse och ett brott mot internationell rätt från Rysslands sida, och det var också Ryssland som provocerade fram kriget, som utbröt när georgierna försökte få stopp på beskjutningar med artilleri från rebeller i Sydossetien".
Svenska Wikipedia är mer nyanserad:
"EU lade i en rapport under hösten 2009 skulden för kriget på Georgien och meddelade däri att "Georgien startade kriget genom sina nattbombningar i Sydossetien". Vidare hette det att Rysslands inledande svar var legalt eftersom "delar av den ryska fredsstyrkan hade dödats". Ryssland fick emellertid också kritik då den ryska reaktionen gick "över rimliga gränser". I rapporten framgick också att samtliga sidors styrkor brutit mot internationella humanitära regler. Bland annat skall det ha förekommit en etnisk resning av georgier; minst 30 000 är 2009 fortfarande hemlösa. Både Ryssland och Georgien ser rapporten som ett stöd för respektive sidas rätt i saken. EU konstaterar även att riskerna för nya konfrontationer är "allvarlig".
Jag såg den här filmen för ganska exakt två veckor sen på Netflix (lagom till att det rördes om på Krim) och kom också fram till slutsatsen att den är kass.
MEN den påminner mycket om en film som just Ryssland producerade 2009. Återkommer till den, först en liten prolog.
Jag reste i länderna runt Kaspiska Havet 2008 och landade in i Azerbadjan ungefär samtidigt som Georgienkriget bröt ut. Hembiljetten gick lägligt nog från Tbilisi… så det blev att stanna lite längre i Iran (inte helt fel, rekommenderas). Kriget var ju som bekant kort o det dröjde inte länge innan vi turistade i just Gori. Endast 5 dagar efter att ryssarna dragit sig tillbaka från staden. Staden var givetvis inte lika sönderbombat som ”Five days..” vill göra gällande med sitt extensiva nyttjande av CGI. På sin höjd krossade rutor i alla affärer runt det centrala torget. Det enda som var utbombat var ett bostadsområde som hade oturen att ligga i närheten av några armékaserner i utkanten av stadskärnan.
Hursomhelst, ett år senare åker jag transibiriska o bor i b&b-lägenhet i Irkutsk och på kvällen ett år efter "080808" har de på rysk TV en temakväll (såsom SVT också hade vissa kvällar i slutet på 00-talet) vigd åt Georgienkriget och medias makt! Först ut är filmen "Olympus Inferno". Jag tappar hakan. På mindre än ett år har ryssarna lyckas producera en riktigt hygglig krigsfilm. Storyn är ungefär densamma som i "Five Days". Några kids lyckas filma Georgiens illegala invasion av Sydossetsien. Sen blir de jagade genom hela konflikten av onda georgier som vill lägga beslag på detta material. Jag kan inte mer än turist-ryska men lyckas ändå förstå en hel del av filmens innehåll. Väldigt intressant är en scen när de möter ett nyhetsteam likt BBC/CNN och visar dem materialet. Nyhetsteamet är helt ointresserade av detta eftersom det inte passar deras "story" som är pro-georgisk (oväntat?). Den georgiske samverkansofficeren är dock mer intresserad av att lägga beslag på deras material och jakten är snart igång igen… Min sambo var dock mindre road av filmen och ville se vadsomhelst annat, så jag fick inte se hela.
Efter filmen var det (mot sambons protester så zappade jag ibland) en timmes dokumentär om hur media förvränger bilden av krig. Förstod delar av det eftersom flera "experter" var engelskspråkiga. Allt givetvis vridet till ett perspektiv som rättfärdigar den ryska versionen av vad som hände i Georgien 2008. Välregisserat propagandaspel. Intressant och med detta i bakhuvudet blev "Midvintermörker" ännu kusligare när jag läste den några år senare.
Jag är ledsen Renny, men "Olympus Inferno" är en betydligt snyggare och hantverksmässigt mer välgjord film än "Five days of war". Båda är propaganda-skräp-filmer när det kommer till innehåll, men "Olympus" är snyggast. Finns på youtube för den som vill beskåda.
Blir lätt för Ryssland att göra en "Olympus Inferno II" av Krim – titeln passar fortfarande 😉
I övrigt ÄR Georgien, som flera påpekat, ett fantastiskt land. Bra vin, god mat, fantastisk natur. I min topp-5 av 90-talet besökta länder.
Tack för filmtipset Stridsfotografen.
Helt klart värd en klickbar länk.
Scenen med det ointresserade västerländska journalistteamet i Olympus Inferno återspeglar något som många journalister och observatörer i området faktiskt anmärkt på, att stora delar av det västerländska kollegiet hade storyn klar innan de ens kommit dit och att de blev mycket irriterade över faktumet att de inte fann saker som bekräftade denna. Det finns rätt mycket material om detta och förutom EUs och OSCEs egna rapporter (som f.ö. överlag stöder den ryska versionen) så kan jag rekommendera BBC Newsnights "What really happened in South Ossetia" och den eminente Ames utläggningar om sina erfarenheter med t.ex. New York Times på plats i Sydossetien.
Det var ett rätt märkligt ögonblick, det där kriget. Bägge sidor var lika goda kålsupare men västs överseende med den georgiska sidans lögnaktiga propaganda och övergrepp fick den något komiska effekten att det var rysk media som med facit i hand låg närmast sanningen. Det ser man inte varje dag, må jag säga!
Fick man med att i Georgien var det statskupp, precis som i ukraina, och att en usa-tillsatt regering och president kom till makten?
Missade man också att ryssland hade baser uner UN flagga i de autonoma republikerna?
Och att dessa baser blev beskjutna innan Ryssland mobiliserade?
Tre intressanta fakta att tänka på oavsett vilken film man ser.