Lågkonjunkturen – ska man vara offentligt eller privat anställd?

989

Nu när lågkonjunkturen rusar mot oss snabbare än det går att bilda en regering kan det vara intressant att fråga sig om man när tillväxten uteblir och ladorna blir tomma ska vara privat eller offentligt anställd. Ska man dra en slutsats utifrån datat är den att privat anställda är beroende av konjunkturen med eftersläpning medan offentligt anställda är beroende av politiska beslut.

BNP-tillväxt och förändringen antal anställda per sektor statlig-kommunal-privat 2006 – 2018P11. Data: SCB, Konjunkturinstitutet

Är man tryggast som privat anställd eller som offentligt anställd när konjunkturen sviker?

Ser man ovan så är den matematiska korrelationen mellan BNP-tillväxten och anställda i privat näringsliv dubbelt så hög som inom den offentliga sektorn. Dock är det så att i tillväxtsamhället är ju trenden evig tillväxt i en ändlig värld, och alltså generellt både tillväxt och fler anställda. Samband kommer alltså uppstå oavsett, men det beror egentligen inte på kausalitet. Däremot kan man nog säga att det gäller för det privata näringslivet.

Dock ser man att folk sparkas i det privata näringslivet med ett års fördröjning, och även återanställningarna fördröjs ett år. 

I sig naturligt. Få företag sparkar i stor volym innan krisen kommer, utan försöker klara sig ett tag tills det är dags att sparka folk. Sedan vågar man inte gasa så fort konjunkturen vänder.

En annan faktor som framgår är att anställningstryggheten inom den offentliga sektorn är beroende av politiska beslut. Det är således inte konjunkturcykliskt, utan politikcykliskt. Inte de generellt nio år långa konjunkturcyklerna, utan fyra år långa valcykler.

Privat anställda ökade 11% under alliansens år. Kommunalt anställda backade med en procent. Till kommunalt anställda räknas för övrigt landstingens sjukvård. Vad vi ser är privatiseringen av vård och skola. Därmed flyttas anställda från det offentliga till det privata. De blev egentligen inte av med jobben, utan bytte bara huvudman och arbetsgivare.

Däremot var alliansen duktiga på att öka mängden statligt anställda. Dessa ökade med otroliga 12% under alliansens år vid makten, trots att man kraftigt minskade antalet statlig anställda 2008.

Vad exakt det var som hände 2008 får någon gärna svara på? Apoteket privatiserades först 2009. Den akuta finanskrisen drog först igång på hösten 2008, och staten hann således knappast sparka folk. Antar att något statligt företag avvecklades eller såldes ut?

En del av ökningen statligt anställda under alliansen från 2011 och framåt beror förstås på yrkesförsvaret. Detta kanske också förklara det tvära stoppet för ökat antal statligt anställda 2017, när värnpliktsrekrytering återinfördes?

Annars har socialisterna lyckats öka statligt anställda med 17% på sina fyra år och om möjligt alltså ännu mer än de borgerliga.

Här syns annars den tydligaste skillnaden i politisk styrning.

Medan kommunalt (landsting+kommun) anställda minskade två procent under alliansen, så ökade dessa 11% under socialisterna. Det är ett tydligt utfall av politiska beslut, men ska inte blandas ihop med ökande välfärd – välfärden blir inte mindre bara för att den utförs av privat anställda även om en del tror att det inte är välfärd om inte läkaren är offentligt anställd, utan bara offentligt finansierad.

Överlag kan man dock underkänna alliansens arbetsmarknadspolitik. Ökningen av statligt anställda var större än det privata. Vi fick alltså mer stat under alliansen, och inte som sig bör tvärt om. Därtill kan garanterat en väsentlig del av ökningen av de privat anställda hänföras till privata utförare av offentligfinansierad välfärd.

Ändå ökade alltså privat anställda endast med 11%, mot 10% med socialisterna. I rättvisans namn så beror alltså privat anställda främst på konjunkturen, och inte på politiken, och det handlar alltså bara om att ha tur i när konjunkturtoppar och konjunkturdalar inträffar, så politikerna kan hävda att de är så himla duktiga.

Notera också 2007 – 2008 hur det privata näringslivet gasade rakt in i väggen, trots att konjunkturen och börser redan börjat falla 2007. Enligt devisen marknadsandelar så är det privata företags envetenhet som gäller – man bromsar inte förrän det är för sent i hopp om att istället konkurrera ut konkurrenterna. Så det kommer fortsätta att anställas i privat näringsliv även den här gången – rätt in i kaklet. Den som inte gör det tappar marknadsandelar och står då enligt logiken sämre rustad när det smäller.

Slutsatsen är att offentligt anställda inte är beroende av konjunkturcyklerna – deras arbetsgivare betalar trots allt lönerna med någon annans pengar – men väl beroende av politiska beslut. Dessa kan lokalt egentligen komma när som helst, även om det finns en tydlig generell landsomfattande valresultattrend enligt ovan. De som främst ska oroa sig över konjunkturen är de privat anställda. Sviker kunderna kan man inte likt det offentliga ta någon annans pengar.

Så är du offentligt anställd gäller statens kaka är liten men trygg, medan du som privatanställd kan börja svettas lite över den kommande konjunktursvackan. Sedan väntar vi alla just nu på inriktningen på de kommande fyra årens politik, vilket kommer avgöra mycket för de kommunalt anställda. Men alla politiker vill öka sin makt och sitt förtryck av folket, så oavsett utfall kommer vi få se allt fler statligt anställda. 

Datat för förändringar avser 2006-2014 och 2014-2018. Procentsatserna är avrundade till hela procenttal. Datat för 2018 är preliminärt utifrån Konjunkturinstitutets senaste gissning på årets BNP, samt avser november månads antal anställda per sektor.