Dags för MÖP-måndag. Carl “Wiseman” Bergqvist har skrivit ett av sina allt mer sällsynta blogginlägg, där han tar upp Försvarsmaktens verkliga och största problem. Nämligen bemanningen av officerare. Det spelar ingen roll hur mycket eller vilka materielsystem vi köper in eller återuppväcker, eller vad för nya förband vi sätter upp, när det tar femton år att få fram en ny officerskader – tid som inte kan köpas för pengar.
Försvarets flaskhals är officerskåren. Sedan nedläggningarna under sosseriets Göran Persson-regering har man i princip fått en officersfördelning som är upp och ner, där man kanske har fler överstelöjtnanter än löjtnanter. Dessa faller snart för åldersstrecket och tills år 2025 kommer nu en tredjedel av alla officerare att sluta enbart på grund av pension. Till det kommer alla som byter till en mer välavlönad civil karriär.
Carl “Wiseman” Bergqvist har skrivit ett omfattande inlägg om detta, som ni bör läsa.
“Vidtas inte handfasta åtgärder omedelbart så kommer Sverige inom några år att ha ett försvar som lider mycket allvarliga personalbrister, inte minst när det gäller ledning och chefer. Två saker står klara. Det ena är att för varje dag som man sitter på händerna så förvärras konsekvenserna. Det andra är att de åtgärder som Försvarsmakten behöver vidta kommer att kosta, varvid det krävs medel för att täcka ökade personalkostnader. Det måste nu till tydlig, omedelbar och långsiktig ledning från politisk nivå för att reducera de ofrånkomliga konsekvenserna i personalförsörjningen p.g.a. tidigare beslut. Det här är inte en fråga som kan överlåtas till Försvarsberedningen att diskutera för att inlemmas i 2020 års försvarsbeslut.”
Men tror ni att politikerna alls förstår problemet, eller bara kommer tävla om vem som slänger mest pengar på ett försvar utan officerare, och väljer de politiskt mest sexiga materielanskaffningarna? Det behövs förstås mer pengar och ett större och starkare försvar, men risken är överhängande att vi åter bygger upp ett pappersförsvar, där förmågor på pappret inte backas upp av verkligheten. Under invasionsförsvaret var det i mobbförråden verkligheten och dikten inte stämde överens. Det nya försvaret riskerar istället sakna personal. Sedan kan vi låtsas ha 2-3-15 brigader bäst vi vill.
Just tiden att utbilda officerare är den främsta anledningen till att det tar så lång tid att rusta upp igen. Upprustningen skulle börjat senast 2008 och Göran Persson-regeringens totala avveckling 2004 borde förstås aldrig skett.
Nu har 10 år snart gått sedan Georgienkriget och det enda som egentligen sker är modernisering av materiel, en stridsgrupp på Gotland, samt att 7:e lätta bataljon har delats upp i två halvbataljoner – 31:a lätta och 11:e motorskyttebataljon – egentligen inget mer än stridsgrupper likt på Gotland. För personal till att både 31:a och 11:e skulle vara fulla bataljoner finns helt enkelt inte.
Beslutsfattarna behöver nu bestämma sig om de menar allvar med att vi åter ska kunna försvara oss. Det ska inte handla om antal förband eller vilken utrustning, utan om hur man ska rekrytera och behålla en avsevärt större och korrekt utformad pyramid av officerare.
Vad det gäller att rekrytera officerare ur yrkessoldaterna, vilket vore optimalt, då man istället för en nybakad och grön kadett får en gammal yxa som kan hantverket och materielen innantill, så har många i den erfarna och cyniska sk vinkelmaffian uppfattningen att de inte vill bli officerare. Möjligen specialistofficerare, men de har ingen lust att sluta skicka 600 – 800 handhjärtan i minuten på skarpskjutningsövningar för att istället sitta och administrera IT-systemet PRIO. Mycket skulle vinnas om åtminstone varje kompani och skvadron kunde anställa en civil kompaniadministratör, som kunde ägna sig åt PRIO och administration, så kan plutonchefer och kompanichef ägna sig åt att bli bäst på att vinna strid istället för att knappa på ett tangentbord.
Wiseman har fem konkreta punkter i sitt blogginlägg. De kommer kosta, men Försvarsmakten kan inte vara omvänt ledande i löneläget om vi ska ha ett försvar annat än på pappret.
35 kommentarer
Oj. Redan 10 år. Och ingenting hände förrän först efter 2014. 2008-2014 var verkligen förlorade för det s.k. ”särintresset” Försvarsmakten. De senaste 3 åren har det i alla fall börjat rulla igång lite. Man får ju hoppas att folk fattar allvaret så att det kan fortsätta satsad i minst 4 år till.
"Mycket skulle vinnas om åtminstone varje kompani och skvadron kunde anställa en civil kompaniadministratör, som kunde ägna sig åt PRIO och administration, så kan plutonchefer och kompanichef ägna sig åt att bli bäst på att vinna strid istället för att knappa på ett tangentbord." Är ine det här som kallas en adjutant?
Mm, och varför är det inga sergeanter som vill bli officerare och kompanichefer då? Beror det verkligen på arbetsuppgifterna?
Har man en personalkader som inte fyller de behov organisationen har, så kan det ju också vara så att man rekryterat fel folk från början.
Det kan inte då ha något att göra med att officersyrket uppfattas som för mycket adm i förhållande till lön utan att man för den del är ett dåligt befäl?
Vilket jobb har inte för mycket administration i förhållande till lön?
Officerarna är oftast bra eftersom rötäggen inte kan bli kvar särskilt länge i officersyrket. De kickas ut i kylan eller lämnar det självmant.
Det finns för få av dem som vill bli officerare som uppfyller de höga krav som ställs på officerare. Det måste finnas en bred och stabil grund att plocka från för att få de mest lämpade att vilja stanna. Problemet, till skillnad från ex. Ryssland, Tyskland, Frankrike och USA, är att vi har en rätt liten befolkning. Enbart frivillighet duger (som bevisat) inte.
Det ska vara 12:e motskbat, 11:e bat är MP-bataljonen.
En tanke på varför vinkelmaffian väljer specoff är att man dels behåller lönen (ASOU) och för att man kan bli garanterad plats på hemmaförbandet när man är färdigutbildad.
Ja, idag är en taktisk officer mer eller mindre livegen och måste flytta runt. Förr var det överstelöjtnant som var utsatt för det, men nu är det väl redan för en kapten.
Du skriver om 11. Bataljonen, men menar väl 12. Bataljon.
Betr kompaniadministratör: på min tid fanns Kompadjutant (Rustmästare). För att snabbt förbättra situationen bör nog civila handläggare anställas. På lite sikt vore kanske "överåriga" vinkelsergeanter lämpliga.
Det tar väl c:a 8-10 år för en framåt Fk för att bli Kompchef och uppåt 15 år att bli Batch.
Lika allvarligt är läget inom Flygvapnet: det tar väl c:a 8 år för att få fram en fäig Stridsflygförare.
Återstår att placera de bästa juniora officerarna på högre befattningar än de normalt skulle bemanna.
Under tiden kan man ju höja lönen med ett par 1000-lappar för alla OR2 -8 samt OF 1-3.
Sverige dräller av officerare jämfört med andra länder. Vi har få soldater men vi har skrivbordskrigare så det räcker och blir över. En stor skillnad mellan oss och andra länder med yrkesförsvar är att soldaterna fortfarande behandlas som korkade 19-åringar.
I USA/UK/Frankrike så kan man som soldat stanna hela livet. Det betyder inte att man springer runt med en AK när man är 50 utan en sergeant kan lösa administrativa uppgifter. Försvaret kastar ut gamla soldater som skulle vara perfekta för dessa jobb. Speciellt om man gav stora fördelar av att vara kvar i 20-25 år istället för att avskeda folkefter 8.
Går man runt på valfritt kontor som försvarsmakten har så ser man mängder av folk som borde vara bataljonschefer enligt gradmarkeringarna men istället är chef över tre skrivsbordskrigare.
Haha, även i hemvärnet så behandlar många gamla övervintrade officerare 35-40 åriga soldater, som både är chefer och specialister på sina jobb, som om de vore 19 åriga fjunisar. Löjligt men en realitet. Kanske det gamla måste dö ut helt ?
Eller så måste dessa HV-soldater bete sig som det förväntas?
Men kan inte det här ses som en möjlighet? I Wehrmacht under mellankrigstiden så utbildade man väl I gemen manskapet så attt de skulle kunna verka på 2 nivåer högre upp än deras befintliga nivå, för att vara förberedd på att expandera snabbt.
least;
Eller så har kraven på HV-soldater blivit för höga.
HV-soldaterna är inte den militära elit som många av HV-soldaterna försöker se sig själva som. Det finns soldater med mycket stor militär erfarenhet bland HV-soldaterna (ännu mer bland befäl), men det är nog inte samma sak att strida tillsammans med en grupp ibland stelbenta. trötta, långhåriga och ibland otränade HV-soldater som klagar på dålig(t skött) utrustning, för torrt bröd och har blandad erfarenhet (gsu/gmu + några dygn per år) som att strida i Afghanistan med vältränade personer som har liknande och lång erfarenhet.
I värnplikten har de flesta i slutet av utbildningen en liknande erfarenhet, vilket gör dem kompetenta för strid (men detta faller snabbt sen bort i det civila och med andra grupperingar). Då ser man vilka som passar för yrket och de som inte gör det. Det viktigaste man får ut av värnplikten är vilka som passar som officerare och soldater i utlandstjänst. Soldaterna som går vidare i livet blir viktiga senare i samhället (och i händelse av krig – men de är inte fullfjädrade för strid efter några civila år).
Det lär finnas många att snabbutbilda bland de nya svenskarna som har militär erfarenhet. Win-win-win för försvaret och mottagningen samt integrationen.
Och där fick du in invandringen! Oväntat.
Men omman ska se allvarligtpåsaken så även om arbetsgivaren leder och fördelar arbetet så har försvaret fel struktur på officerskåren för att kunna utbilda fler värnpliktiga och officerare på ett bra sätt.
Nu verkar brist på utbildad personal vara ett genomgående tema i samhället. Officerare, lärare, sjuksköterskor, specialister av olika slag. Exempelvis en del i den pågående problematiken om väntetider på canceroperationer beror på just brist på sjuksköterskor och specialistsjusköterskor. Och gemensamt för dessa är att det lönar sig dåligt att utbilda sig. Exempelvis specialistutbildning för sjuksköterska ger ca 1500:- extra i lön, inte värt besväret för de flesta.
Som yttre betraktare skulle jag diagnostisera problemet som ett strukturellt problem med för få konkurrerande arbetsgivare vilket sätter marknadskrafterna ur spel för löntagare, för mycket centralstyrning, och en komprimerad lönestruktur som genomsyrar hela samhället. Löneklyftorna måste öka, inte minska, för att råda bot på den här situationen.
Och för att kunna höja lönerna, så måste det till mer resurser.
Och nej, att höja skatten är inte lösningen.
Lösningen måste ligga i att stat och kommuner handskas försiktigare med skattemedlen, och även våga stänga ner verksamheter som inte tillför nytta.
Staten måste tänka om i grunden. Slå ihop Skattemyndigheten, Kronofogden, Försäkringskassan, CSN, arbetsförmedlingen och migrationsverket i samma myndigheter och börja skapa synergieffekter. Sätt ett tak på antalet anställda i regeringskansliet till 3500 personer och sålla uppgifterna. Slå ihop Polis och Tillverk. Mm, mm. Moderna informationssystem ger möjlighet till detta. Men vi tar inte chansen. Eller så görs omorganisationen på ett sånt sätt att personalen vill inte vara med = med fel mål.
Du har en bra poäng där, BW. Däremot tror jag mindre på lönen utan mer på hur människor blir behandlade av chefer, kollegor och av kunder. Äldre officerar jag känt till som blivit kvar i yrket har sällan blivit kvar som officerare pga hög lön. Lön ska inte underskattas, men är av mindre roll än vad som ofta framhävs. Ofta så lever/levde många duktiga officerare för sitt jobb. När man frågat en del varför de blev officerare så var det oftast en ren slump (om de inte har efternamnet ”Granat”, osv) enligt dem själva. De var bra på det de gjorde, gillade kamratskapen eller friluftslivet och att de fick beröm av någon de såg upp till och blev rekommenderade att vidareutbilda sig. Det var inte så många som från början var intresserade av officersyrket (om de blev kvar länge).
Det som krävdes var:
– värnplikt (de kom in i systemet trots att de tänkte sig bli något helt annat)
– var duktiga på den befattning de blivit tilldelade
– fick därför uppskattning och beröm
– blev rekommenderade att söka sig vidare och bli officerare
– de kunde kombinera ett gammalt intresse med den tjänst de tog
Lön spelar inte särskilt stor roll när människor väljer karriär. Den kan dock få människor att ge upp en karriär, men trivs man väldigt bra och brinner för det man gör kan man ofta jobba extremt mycket för väldigt lite (som många entreprenörer som nyligen startat eget företag är exempel på).
Med tanke på hur förvirrat och dystert det varit kring försvarsmaktens organisation under en herrans massa år och allt anmat negativt som varit, så är det inte konstigt att det är få av dem som kan som vill jobba vidare som officerare. Det är för mycket press på de få som är lämpade. Förra ÖB blev ju (för i helvete) utbränd, det lär väl säga en hel del om hur organisationen har behandlats.
Niklas;
Varför är det ”staten” som måste tänka om? När ska var och en börja tänka själva? Starta med dig själv istället. Hur väl fungerar egentligen ditt eget hushåll, ditt eget företag, ditt sätt att vara mot andra människor, ditt sätt att arbeta (varför åker du till jobbet), ditt sätt att hantera din ekonomi, ditt sätt att laga mat, ditt sätt att hantera din fritid, ditt sätt att uppfostra dina barn? Hur beroende är du av att köpa tjänster för att få livet att gå ihop? Hur beroende är du av att få in pengar? Med mera.
Börja först och främst med dig själv så ska du se att ”staten” till slut kommer att förändras den med.
Jag klagar gärna på andra, men det är bara mig själv som jag kan förändra. Den enda som måste förändras i grunden – det är vi själva. Alltså jag. Det tror jag de flesta här håller med om. Men tänk då på hur ni själva håller på. Höhö. Ansvaret ligger hos var och en av oss.
@Frihet, en god tanke som inte fungerar då vi inte har obegränsat med tid. Din tes bygger på en närmast naturlig/evolutionär tanke vad gäller förändring. Men, den faller på att det tar många generationer innan den får genomslag.
least;
Och vad får dig att tro att vi inte har obegränsat med tid för förändring?
I definitionen "vill ha förändring under min egen livstid".
least;
Så du tror alltså att förändringsarbetet blir färdig en vacker dag? En god tanke det med.
Sanningen är att ingenting slutar att förändras. Det enda du styr över är i vilken riktning du vill att det ska förändras och hur du själv ser på förändring.
Du har dessutom all tid i världen – frågan är bara vad du vill göra med all den enorma tiden som du har. Just nu sitter du här och använder den till att läsa mina kommentarer.
Hehehe, inför samma system som i vården, skolan eller socialtjänsten – hyrofficer. Betala honom eller henne 3ggr nuvarande lön så är det klart. Problemet med att få fram kompanichefer, bataljonschefer och stabspersonal på bataljon, brigad och fördelning kommer finnas med oss i 15 år ca om vi rustar upp, de som kan gå in och lösa en del av problemet är reservofficerare och fd officerare som idag är kring 50-55 år gamla idag och har ca 5-10 år kvar att ge. De kan spela en roll i att återuppväcka systemet. Om de vill och har intresse, dvs någon skapar incentiv för att intresset skall vakna.
Det som är beklämmande är att se hur tafatt och svagt regeringen hanterar information från omvärlden. Signalerna var tydliga 2008, men instället för att samla krafter och vända utvecklingen så avskedar man försvarsministern och lägger locket på ännu en mandatperiod. Detta ledde till att Sverige stod utan artilleri och, mer eller mindre, relevant luftvärn under flera år. Och nu står vi med ett 50-tal kanoner och inget luftvärn – fortfarande. Finland har 1000-talet eldrör – men så har de också erfarenhet som vi saknar.
Fast, de 10 åren som vi räknar med är enligt gamla mått. Om vi säger att vi skapar en bra plutonchef på 4-5 år så borde vi med fokus, simulering och coaching kunna driva fram hyfsade kompanichefer på säg 6-7 år. Men då måste vi ha relevanta FM övningar varje år och ge dem varje övningstillfälle som finns och minimera deras roll som lärare och instruktör samt PRIO-fjantet. Kompanichefen är liksom gruppchefen en roll som bestämmer vad ett kompani kan användas till. En kompanichef skall kunna ta över befälet över en bataljon och föra ett taktiskt samtal inkluderande underhåll och understöd från både art och flyg med en brigadchef. Det kräver lite erfarenhet = övningstillfällen för att få känsla för verkligheten ute i fält.
Jag säger som Brexit generalen Michael Gove – specialister – ha! – vi är trötta på dom. Naturlgtivis behöver vi inga officerare. Vi behöver fler akrobater! Är det ngt samhället verkligen saknar så är det apekatter. Mer sådant tack och inga fler förbaskade arkitekter.
Nulli secundus
Wiseman har givetvis rätt i det han skriver men verkar ha missat en avgörande punkt i sin förslagslista, förenkla verksamheten och avskaffa/minimera verksamhet som inte bär mot ökad numerär och duglighet hos krigsförband.
Om man sedan skulle lyckas fastställa organisationen på lägre nivå, t ex mekbataljon, lätt skyttebaltaljon etc, samt var utbildningen sker och därefter göra ytterst få förändringar under en lagom lång period, säg 10 år, skulle det höja produktiviteten något oerhört jämfört med idag där ständig förändring är normalbilden vilket leder till att personal ständigt måste omutbildas, materiel omfördelas, planering göras om mm mm.
Ocke; Du menar alltså en dubbel fem-årsplan?
Vill FM ha personal med specialkunskaper och spjutspetskompetens måste man var beredd att betala för det… Tyvärr är man inte det i dagsläget.
Löneskillnaden mellan en officer som presterar och som är funktionskritisk för sitt förbands verkan jämfört med en äldre, trött som sover på jobbet och väntar på pension är ofta inte mer än ett par tusen i månaden.
Detta tillsammans med besparingskrav gör att förbanden "blir glada" när unga och dugliga officerare säger upp sig, då behöver de ju inte sparka någon.
Problemet är att man då huvudsakligen får behålla dom gamla och slöa knivarna i lådan samtidigt som teknikutvecklingen går framåt i explosionsartad takt. Denna ekvation kan nog dom flesta räkna ut hur den slutar.
Wiseman har helt rätt att hela FM dessutom är en huvudfoting….. en stor skalle (HKV) och nästan inga fötter (förband)
Behöver HKV 30 generaler, 150 överstar för att leda 2 brigader och 3 Marina flottiljer och 5 flyg-flottiljer (totalt 10 krigsbefattningar för överstar/motsv)?
30 generaler och 140 överstar skall därmed leda 10 överstar och hela deras förband….
Verkar inte klokt….
Nazitysklands arme byggdes upp på cirka fem år baserat på att alla meniga och underbefäl i Weimarrepublikens arme blev underofficerare (vilket idag motsvarar officerare på trupp). Så det är en beprövad lösning och naturligtvs den enda som har
någon chans att fungera.
Jo men Reichwehr hade i smyg hela tiden förberett sig för detta, genom att träna manskapet att klara av två nivåer högre än den faktiska tjänsten. Frågan är om FM har gjort detta.
Hörde idag på SR P1 att i en Norrlandskommun kostar snöröjningen 14 MkR/år. 7 Mkr/år till entreprenörer som sköter snöröjningen och 7 Mkr/år till administration av detta. Samma i det multinationella företag jag jobbade i för länge sedan: Ett utvecklingsprojekt i et internaionellt storföretag drar nu lika mycket i personalkostader för administratörer som ej begiper något tekniskt alls som till forskare och mättekniker.
🙂
https://www.youtube.com/watch?v=VFtDZL3lpNk