Försvarsmaktens perspektivstudie: Ökade anslag och Nato behövs för svenskt försvar efter 2020

910

Försvarsmakten har i dagarna levererat en delrapport om sin stora perspektivstudie om svenskt försvar efter år 2020 fram till år 2035. Utan ökade anslag kommer svensk försvarsförmåga minska. Försvarsmakten understryker både ett behov av 2% av BNP till försvaret samt Natomedlemskap (“traktatsbundna försvarsgarantier” med “bi- och multilateral operationsplanering”) för att trovärdigt krigsavhållande svenskt försvar. Beslut behöver också tas skyndsamt, dvs innan 2020, då uppbyggnad av försvarsförmåga kommer ta tid.

Perspektivstudiens principskiss om försvarsförmåga utifrån olika nivåer av finansiering.

Beskedet är att för att bibehålla aktuell försvarsförmåga behöver anslagen utökas. Detta innebär dock att förmågeglappet mot Ryssland ökar, då diktaturen i Kreml rustar upp betydligt snabbare än Sverige. Ekonomin behöver utökas för att öka förmågan.

Försvarsmakten påtalar också att vi måste samarbeta säkerhetspolitiskt med andra demokratier och att det enda som kan ge trovärdighet är faktiska försvarsgarantier och gemensam försvarsplanering. Kort sagt Natomedlemskap. Nuvarande konstruktion med EU levererar inte detta.

“Försvarsmakten gör bedömningen att säkerhetspolitiska samarbeten med våra partners, främst Finland, övriga nordiska länder, Nato, Storbritannien samt USA, starkt bidrar till att bättre kunna hantera ökad spänning i Östersjöområdet vilket bedöms leda till en ökad tröskeleffekt. För att dessa samarbeten ska fungera i samtliga faser av en eventuell konflikt, behövs ett fortsatt starkt fokus på interoperabilitet. För ett land som saknar traktatsbundna försvarsgarantier, ställer dock nationella försvarsoperationer särskilda krav på uthållighet i händelse av ett väpnat angrepp.[…]Utöver enskild förmåga till verkan så kan denna utökas genom operativt samarbete tillsammans med andra länder och organisationer. För att kunna verka tillsammans med andra krävs interoperabla metoder och rutiner. Fördjupade samarbeten med bland annat Finland, de nordiska länderna, USA och Nato kan förväntas bidra till att öka den säkerhetspolitiska tröskeleffekten. Den viktigaste faktorn för operativa samarbeten, oavsett om de är bi- eller multilaterala, är dock hur trovärdiga de är. De avgörande frågorna för trovärdigheten är vilken faktiskt militär förmåga som finns i samarbetet, hur troligt det är att denna ställs till förfogande, och hur snabbt detta sker. Endast ett samarbete som en potentiell angripare bedömer som trovärdigt bidrar till tröskeleffekten. Osäkerheterna i det internationella systemet gör att inga samarbeten med automatik bör ses som trovärdiga eller stabila. Samarbeten torde i allmänhet vara mer trovärdiga om de grundar sig på traktatsbundna försvarsförpliktelser. Genom att Försvarsmakten får möjlighet till bi- och multilateral operationsplanering med andra länder och organisationer, oaktat om samarbeten är traktatsbundna eller inte, finns en förutsättning att kunna agera tillsammans om politiska beslut fattas.“

Detta betyder alltså att Försvarsmakten förespråkar ett Natomedlemskap, om man är läskunnig. Man påtalar också behovet av att 2% av BNP går till försvaret, i enlighet med Natos krav, och att nuvarande anslag inte kommer räcka. Utan ökade anslag kan man idag inte heller prioritera nya områden, utan att andra områden måste stå tillbaka.

“För långsiktig utveckling är den framtida förväntade ekonomin helt avgörande för hur den operativa förmågan kan utvecklas. Försvarsutgifterna ökar åter i Europa, då fler länder strävar efter att uppfylla eller närma sig Natos målsättning om att försvarsutgifterna ska uppgå till minst 2% av BNP och att länder som ligger lägre än så ska uppnå 2%-målet senast 202411. 2% av BNP utgör en allt mer etablerad måttstock för var försvarsutgifterna som lägst bör ligga i ett västland.Försvarsmakten konstaterar fortsatt att reducerad köpkraft, prisförändringar och begränsningar i produktionskapacitet, som ligger helt eller delvis utom Försvarsmaktens kontroll, påverkar den planerade förmågetillväxten negativt. Kompensationen för pris- och löneomräkning enligt försvarsprisindex täcker inte Försvarsmaktens behov av kompensation  även med hänsyn till normalt produktivitetsavdrag..Alla Försvarsmaktens planeringsreserver har tvingats utgå i nu gällande planering. Det innebär att varje förändring i negativ ekonomisk hänseende måste åtföljas av att någon inplanerad verksamhet måste utgå eller reduceras i ambition.”

Hybridkrigets informationskrigföring påtalas som ett tydligt hot.

“Försvarsmakten gör bedömningen att ett sådant försvar, i alla faser av en konflikt, måste kunna hantera en motståndare som för att nå egna strategiska målsättningar väljer att systematiskt försöka utnyttja vårt demokratiska systems öppenhet. Speciellt gäller det en motståndare som väljer att verka i gränslandet mellan krig och fred, i den s.k. gråzonen. […]En viktig del i Försvarsmaktens förmåga att kunna möta ett eventuellt väpnat angrepp, är ett tidigt kraftfullt agerande mot de påverkansoperationer av olika slag som en motståndare kan genomföra under lång tid och med stort tålamod. En motståndares syfte med sådana operationer är att utmatta och kraftsplittra svenska resurser, försämra svensk situationsförståelse, försvåra våra möjligheter till strategisk kommunikation och minska allmänhetens förtroende för de svenska myndigheterna. När sådana operationer genomförs förtäckt eller dolt, i gråzonen, utmanar detta vår förmåga till situationsförståelse och i förlängningen kan detta försvåra det svenska politiska beslutsfattande som krävs för användning av egna militära förband samt för att engagera partners i konflikten.”

Sverige måste också vara beredda på att bli angripna av taktiska kärnvapen. Man gör dock inte någon uttrycklig bedömning att vi även måste kunna hantera strategiska kärnvapen och rent civila måltavlor.

“Rätt nivå på skydd av IT-infrastruktur och mot CBRN hot, inklusive taktiska kärnvapen, behöver säkerställas. Relevanta resurser för skydd och bevakning av både fredsgrupperingar, baser och skyddsobjekt behöver finnas.”

Detta är inget nytt för bloggens läsare. Kärnvapen ingår i rysk doktrin, dels som den sk kärnvapenskalpellen, och dels för att de-eskalera en konflikt. Kort sagt att få motståndaren att ge sig.

Överbefälhavare Micael Bydén.

Ökade anslag behövs oavsett omgående till försvaret för att vi inte ska tappa i försvarsförmåga redan 2020.

“I syfte att utveckla Försvarsmaktsorganisation 2016 så att samtliga förband kan lösa sina nuvarande fastställda huvuduppgifter utan begränsningar krävs en ökad ekonomi för att kunna utveckla förband och förmågor efter år 2020. Ekonomi för detta behöver allokeras redan inom innevarande inriktningsperiod för att säkerställa fortsatt förmåga och tillväxt efter år 2020. […] Behov av tidiga beslut föreligger här för materiel-, för att kunna säkerställa personell tillväxt och för nödvändiga infrastruktursåtgärder som följd av de långa ledtiderna för tillväxt av förband och vidareutvecklade förmågor. I synnerhet ledtider för att kunna rekrytera och utbilda officerare och specialistofficerare m.fl. i syfte att kunna hantera en tillväxt av förband förväntas kräva tidiga beslut. Beroende på vilka förbandstyper som behöver tillväxa tidigt och dess materiella innehåll samt anskaffningsledtider förutses även här tidiga beslut för relevant materiel.”

Slutligen blickar man framåt på två möjliga utformningar (“optioner”) av ett framtida svenskt försvar. Antingen ett försvar där man enbart möter motståndaren i eller nära Sverige i en återhållen defensiv respons, eller den andra optionen med en modernisering av svensk förmåga till dagens system.

Pluton med stridsfordon 9040.

Kort sagt att vi ska kunna gå till motangrepp mot angriparens basresurser på dennes eget territorium, och att detta i princip ska kunna ske omedelbart och från svenska fredsgrupperingar.

“Optionen bygger på en utvecklad förmåga att möta en angripare med större frihet i val av tid, plats, medel och arena. Det kan ske såväl framskjutet som tillbakadraget, nyttjande moderna vapens långa räckvidder för att därigenom förflytta konflikten utanför det egna territoriet och hota en angripare längs hela anfallsrörelsen. Härigenom bemöts och uppvägs den tekniska och doktrinära utveckling som varit oproportionerligt gynnsam för en angripare i så måtto att angreppsmedlen ofta är billigare än motsvarande system för försvar som möter högre krav på

Syftet är att i anslutning till angriparens första våldsanvändning eller omedelbart därefter kunna kraftsamla egna stridskrafter och nyttja dessa i ett försvar med stort djup med möjlighet att hota en angripare från utgångsgrupperingen genom hela anfallsrörelsen till svenskt territorium, på den plats och det sätt som bäst gynnar försvararen. Angriparen tvingas därmed avsätta resurser för att öka sin skyddsförmåga alternativt till ett genomförande med högre risktagning.”

Eller om man så vill – kryssningsrobotar. För övrigt har Saab nu visat upp möjligheten till VLS-tuber för konventionella kryssnings- eller sjömålsrobotar ombord på de kommande A26-ubåtarna. Sådana ubåtar skulle avsevärt öka svensk förmåga att omedelbart slå mot angriparens utgångsgrupperingar och basresursen från en för angriparen dold position under Östersjöns yta. Ubåtarna kan idag bara slå mot andra fartyg.

Om vi inte kan slå mot fiendens basresurser på dennes eget territorium (t ex Königsbergexklaven, flygbaser i Ryssland, kryssningsrobotutrustade örlogsfartyg i Vita Havet, semiballistiska Iskander-system och kryssningsrobotar på Kolahalvön mm) så kan vi helt enkelt inte försvara oss när angriparen utan risk kan skjuta bort svenskt försvar och infrastruktur på distans. Sverige behöver alltså förmågan att kunna göra det samma tillbaka. Vi är inte längre kvar på 60-talet med bombplan som måste flyga över målet för att kunna verka, utan idag kan man verka på hundratals och tusentals kilometers avstånd.

RFS Admiral Makarov. Modernt ryskt örlogsfartyg av Admiral Grigorovich-klassen bestyckat med Kalibr-robotar, som kan slå mot mål på upp till 2 600 km avstånd, i fullständig trygghet från svenska motåtgärder.

Omvärlden har gått vidare och det är inte lönt att blicka tillbaka till DDR-Sveriges invasionsförsvar och totalförsvar. Dagens totalförsvar behöver enligt Försvarsmakten vara förankrat i dagens samhälle och inte leva i en svunnen tid.

“Detta nya totalförsvar som behöver utvecklas kommer dock att fungera i en annan typ av samhälle än det totalförsvar som vi hade under det kalla kriget och totalförsvarets förmåga att verka utan att riket är i krig behöver stärkas.”

Detta kan vara värt att ta med sig för försvarsnostalgiker, kalla kriget-romantiker och folkhemsfundamentalister. Vi kan inte gå in i framtiden genom att titta i backspegeln. Exempelvis är inte värnplikten en lösning, utan fler kontinuerligt anställda förespråkas av Försvarsmakten.

“En viktig faktor för tillgänglighet är antal kontinuerligt tjänstgörande i Försvarsmakten. Genom att inneha en högre andel kontinuerligt tjänstgörande kan en högre tillgänglighet innehållas för att kunna möta snabba händelseförlopp och därmed skapa en högre tröskeleffekt.”

Värnpliktsutbildningen ska ses som en rekryteringsform och inte som en bemanningsform. Vi kommer inte gå tillbaka till forna tiders Mauser- och vadmalsutrustade köttväggar. För ja, det var vad som fanns i många “kvalificerade förbands” mobförråd i verkligheten fram till kalla krigets slut. Det svenska invasionsförsvaret var i mycket en papperskonstruktion.

Den återinförda värnpliktsutbildningen berörs över huvud taget inte i perspektivstudien. Rimligtvis därför att den inte är en lösning för ett modernt svenskt försvar anpassat till 2020-talet och inte 1960-talets Vi på Saltkråkan-Sverige.

Delbetänkandet i perspektivstudien kan ni hitta och läsa här.

Detta inlägg publicerades förstås klockan 1 5:56 för er som inte noterat siffermagin i många artiklars tidsstämplar. 13:37 är annars populärt. Det är sen gammalt.