Nedan följer det första inlägget kring försöket att segla Nordostpassagen i sommar, som bloggen sponsrar.
Seglatsen börjar i Europa, och seglar längst med Norges kust, med avsikt att runda Nordkap. Kirkenes är utträdeshamnen, där görs utklareringen från Norge. Sedan följer en kort seglats (dryga dygnet) till Murmansk.
Foto: Lena Padukova Adrenalena.se |
Murmansk ligger inne i Kolabukten, och för att nå staden behöver båten passera Severomorsk, som är ryska Norra Flottans högkvarter. I närområdena finns tre stora baser som tillhör det ryska marinflyget. Men Murmanskhamnen ligger längre söderut – skyddad från väder, is och vågor av bukten som matas med sötvatten av Ulitafloden, Pechafloden, och fler. Där sker tillståndsarbetet för Nordostpassagen.
Efter Murmansk går seglatsen till Karahavet, lämpligtvis via Karaporten, en passage söder om Novaja Zemlja. Hela Novaja Zemlja är en stängd militärzon, än idag. På femtiotalet gjordes de ökända stora kärnvapentesterna där – inklusive Tsar-bomba (sovjetiska kodnamnet ”Ivan”), som är det hittills största kärnvapen som byggts och detonerats. Det bor och arbetar fortfarande folk där (enlig uppgifter från 2013 strax under 3 000 militärer och byggarbetare). Det finns enligt uppgift även forskningsstationer där nu.
Dikson, vid floden Jenisejs mynning mot Karahavet, är alltså nästa ställe efter Murmansk där det går att lägga till, fylla på vatten och bränsle, och kanske tvaga sig i en rysk banya (bastu). Då har båten seglat på i ca en vecka, eller kanske två om isen har varit tät. Lyckligtvis är strömmarna övervägande i ostlig riktning under hela Nordostpassagen, undantaget sundsområden mellan de olika haven där strömmarna är tidsvattenberoende.
Foto: Lena Padukova Adrenalena.se |
Staden Dikson är nämnd efter en svensk utforskare, Baron Oscar Dickson, och är en viktig punkt även för flodtrafiken. Jenisej är Rysslands största flod, och det går att ta sig hela vägen till Krasnojarsk på sommarsäsongen, som iofs är mycket kort. Isen lättar så sent som i juni och pumpas ut i Karahavet i stora bitar. Fler potentiella faror finns – en lotsbok säger tex att per 2010 fanns det endast 700 personer kvar i staden, ”the approaches were mined and anchoring is prohibited”. En kvalificerad gissning är att staden har återbefolkats till en viss del. Oklart gällande infarter och ankringen dock. Säkrast är alltid att anropa MRCC inför ankomst, och dubbelkolla med andra båtar som varit där nyss.
Från Dikson är det ca 450 nM till Kap Tjeljuskin, som är den största flaskhalsen på rutten vad gäller is. Med god förberedelse, god förståelse av färska iskort, och solid isnavigeringsvana så har det tidigare varit möjligt att ta sig vidare till Laptevhavet. Där mynnar Rysslands andra största flod Lena ut, och vid deltat finns en liten by som heter Tiksi (betyder ”förtöjningsplats” på Sakhaspråket). Här är alltså nästa möjliga stopp, efter en vecka eller två i det kärva Karahavet.
Seglatsen går vidare genom Laptevsundet, till Östsibiriska Havet. Medeltemperaturerna här i juli, årets varmaste månad, är 0 till +3C. Dimma 90-100 dagar per år, mest på sommaren. Dimma gör isnavigeringen extremt krävande, ibland omöjlig. Vissa år är det så mycket is att det är omöjligt att segla igenom alls. En klassisk fara för en liten segelbåt är att fastna i isen, och behöva övervintra där – eller att isen trycker upp båten på land. Mer info om isnavigering finns här för den intresserade.
Pevek är huvudhamnen i det kalla Östsibiriska Havet. Stadens befolkning når upp till några tusen personer. Här har det bland annat funnits Gulag-läger, övergivna idag – men fullt tillgängliga för besök om tiden skulle finnas (om båten måste vänta ut väder, eller liknande). Staden har krympt sedan 1990, och mycket har varit övergivet. Idag har den en ny roll i och med Rysslands militarisering av Arktis.
Efter Pevek går seglatsen till Providenya, som ju är en omväg – men en nödvändighet för att ordna utklareringen. Sedan går det att korsa Berings Sund mot Alaska (antingen Nome Harbor eller Dutch Harbor), eller fortsätta segla söderut. Vad målet nu råkar vara.
Lena Padukova, Adrenalena.se
Skribenten är just nu på resa och inte möjlighet att läsa eller kommentera feedbacken.
5 kommentarer
Kommer ihåg tiden på Novaja Zemlja som igår. Sprang som Delta Force omkring i den knarrande snön och bekämpade ryssar. Ja det var ett tidigt dataspel med vissa uppdrag där på öjn, men o så roligt. Ickelinjärt, med voxels istf pixels gjorde ytorna i det närmaste obegränsade, och man kunde utarbeta strategier för att utföra uppdraget på ett rimligt sätt (sniper på vakter och sedan närstrid).
Härlig resa! Önskar fakta och fina bilder, science facts, maps and plots, diskussions om food and resupply and where to get more pasta and vodka…
Hur funkar det att se isläget via satellit, Daily progress, how many Bottles of whiskey did you Take?
Isläget övergripande och på detaljnivå, väderprognoser, navigationsvarningar etc finns på http://www.nsra.ru – dock inte surfbart via satellittelefon, så där är jag beroende av externa källor som skickar in komprimerade rapporter.
Daily progress kan till viss del spåras via Marine Traffic, men jag brukar inte länka till det. EFtersom AIS-signalen försvinner från kartan när den inte kan vidareskickas av en annan station, så kan den lösningen orsaka lätt panik hos närstående som följer.
Progressen för whisky och vodka är enklare. Kommer stanna på 0 flaskor under hela resan. Dricker inte under expeditioner. 🙂
hur har ni tänkt att klara av ett läge där ni fastnar i packisen?
finns det hjälp att få ? räddningshelikopter? isbrytare?
Det finns inga sätt att få hjälp. På riktiga expeditioner måste alla risker kunna hanteras internt. Det finns ingen sjöräddning eller liknande i sådana situationer, det är därför det krävs komplicerade tillstånd, ordentlig erfarenhet och kompetens, och omfattande förberedelser för att komma så långt. Enda som kan rekommenderas är att INTE hamna i en oönskad situation. Dvs, du måste känna till båtens och besättningens begränsningar, och bedöma hotbilden på ett riktigt sätt. Jag skriver mer om detta om jag hinner, har ett par exempel som jag gärna berättar om. Många är ju vana vid att alltid kunna ringa räddningstjänsten, försäkringsbolaget, eller någon annan som fixar problemet. Men sådan lyx finns inte på extrema expeditioner (eller i länder med lägre levnadsstandard, som utgör en större del av resten av världen). Få förstår därför vad för risker en riktig expedition innebär. Men återkommer och klargör vid tillfälle. Tusen tack för frågan!