Rysslands Ukrainakrig var inte planerat

861

En möjlig analys utifrån ryska manöverförbands utgångsgrupperingar, är att Ryssland inte planerade att gå i krig mot broderfolket i Ukraina. Det är både goda och dåliga nyheter – dels är broderskapet en möjlighet till fred och försoning, och dels är det dåliga nyheter då impulsiva kringshandlingar talar för oförutsägbara psykopattendenser i Rysslands ledning. Och psykopater med kärnvapen är aldrig bra.

Före Ukrainas folk förkastade den korrumperade Putinvänliga regimen under Euromaidan såg Ryssland Ukraina som sin kanske närmaste allierade – mycket av Rysslands helt avgörande militära industri fanns i Ukraina, inklusive för kärnvapenrobotar och stridsflyg. Och disponeringen av manöverförband utifrån dessas garnisoner talade ett tydligt språk. 

Kaukasus. Georgien är inringat och dryga 20 år av krig i Kaukasus i Tjetjenien, Armenien, Dagestan, Georgien mfl har satt sina spår.

Inga manöverförband utgångsgrupperades längs vare sig Ukrainas eller Vitrysslands gränser. Fokus låg istället på Arktis, Baltikum och Kaukasus.

Det hela blir mycket tydligt om man tittar på min kartläggning av utgångsgrupperingar för ryska arméns manöverförband, specialförbandsbrigader och fristående artilleribrigader.

Baltikum.

Man ska vara på det klara med att utgångsgruppering inte är samma sak som att förband endast sätts in i grupperad region. I Ukraina har man noterat både förband från Murmansk, som 200:e motoriserade skyttebrigaden, och östra militärdistriktet (ej kartlagt på kartan än). Manöverförband är per definition flyttbara.

Nordkalotten. 80:e motoriserade skyttebrigaden vid gränsen till Finland är ett nytt förband och kanske det sannolikaste att rulla in i Norrland via Finland, i ett försök att runda den flaskhals som Nordnorges enda väg utgör,  om storkrig bryter ut mellan NATO och Ryssland.

Det blir ändå tydligt att man inte vare sig visat sig aggressiva eller defensiva mot gränserna för vare sig Vitryssland eller Ukraina. Nya förband i de pågående reformerna har istället placerats i Arktis eller Kaukasus. Vid Estlands gräns finns tillräckligt med förband, inklusive 2:a Spetsnazbrigaden, för att köra över de baltiska NATO-ländernas lätta infanteri. Sedan Ukrainakriget bröt ut har dock NATO, främst USA, ständigt sett till att rotera in sina övriga insatsförband i Europa till Baltikum för övningar. I princip hela tiden finns 2:a Strykerbrigaden eller 173:e luftlandsättningsbrigaden på plats under övningar i Estland, Lettland eller Litauen, vilket visar att utgångsgruppering i tyska Vilsec eller italienska Vicenza betyder lika lite som att 200:e motoriserade skyttebrigaden är från Murmansk.

Inga manöverförband har garnisoner längs Vitryssland eller Ukrainas gränser, utom 22:e Spetsnazbrigaden i Rostov.

Men längs Vitryssland och Ukrainas gränser är det tomt på garnisoner för manöverförbanden.

Kraftfulla förband finns i Moskvaområdet inklusive Rysslands slägga 4:e pansargardesdivisionen och 2:a motoriserade gardesdivisionen. Dessa är inte tänkta att försvara Moskva, utan sättas in för avgörande på annat håll. Notera att de flesta förband på kartan är brigader, eller luftlandsättningsdivisioner, som är av brigadstorlek. 4:e pansargardesdivisionen och 2:a motoriserade gardesdivisionen är ca 3-4x så starka som en brigad och inkluderar även motsvarande minst en artilleribrigad.

Nu ska man skilja på att något är planerat och att det finns planer. Ockupationen och övertagandet av Krim sköttes så extremt professionellt, att man kan utgå från att det funnits planer och planering för detta. Fort gick det också. Avsikt fanns antagligen inte, men en beredskap för hur man kunde agera. Planer innebär inte avsikt, bara att man i motsats mot Sverige under den strategiska blackouten är professionella och faktiskt upprätthåller en planering för det värsta. Sverige har som bekant först det senaste dryga året återupptagit planering för försvar av Sverige, där decennier av planering helt enkelt kastats bort.

Sydöstra Ukraina visar istället upp en annan bild. Det ryska stödet var fram till augusti högst pliktskyldigt. Man lät kosackförband, ryska nazister och gangsters ta sig fritt över gränsen, så länge de ukrainska gränsposteringarna nedkämpats först. Man släppte in Spetsnaz från Rostov och “rådgivare” med kvalificerad utrustning som luftvärn och skickade in förnödenheter som ammunition. Full invasion med hela ryska fältförband skedde först efter de veckor man gett artilleristöd från ryska sidan gränsen mot slutet av den ukrainska anti-terroroperationen (ATO), och terroristerna var nära att helt utplånas av Ukrainas armé. Sedan vände det fort när Ryssland rullade in hela manöverförband över gränsen.

NATO i mörkblått, bufferstater i ljusblått, Ryssland i rött.

Den ryska initiala oviljan att stödja kriget i Ukraina är ett hopp om att man faktiskt ska tröttna och lyfta sin hand. Återuppta tankarna på broderfolken. Men det är inte sannolikt.

För tvärt om talar frånvaron av planering och utgångsgruppering av förband längs Ukrainas gräns för att hela invasionen var impulsiv. Det är dessvärre ett psykopatdrag. Kanske är inte Putin personligen en psykopat, även om det garanterat var ett plus för att rekryteras till kommunistiska KGB, men hela toppskiktet i Ryssland kan agera psykopatiskt. Och det är livsfarligt.

Kartan visar för övrigt tydligt att NATO inte hotar Ryssland. NATO har knappt några förband längs de få gemensamma gränserna i Baltikum och Nordnorge, och de förband man har är lätt infanteri. Istället finns buffertstater som Finland, Vitryssland och Ukraina, som inte är med i NATO.