Gästinlägg: Archer markstridens frälsare, eller?

Nedanstående inlägg är ett gästinlägg från en erfaren arméofficer och replik på mitt tidigare inlägg om Archers förträfflighet. Slutsatsen här är att en bataljon Archer är likvärdig med en tidigare bataljon 77B och att vi därmed har alldeles för lite artilleri för markstrid.

Archer markstridens frälsare, eller?

Nu äntligen, efter ca 20 års försök med utveckling och tillverkning av haubits på dumper så har de första av de 24 Archerpjäserna börjat komma till förband. Kan Archern lösa allt det som flera hundra 77A, 77B och Bkan 1C var tänkta att kunna lösa för 15 år sedan?

Även om Archer är bra på många saker, så är svaret på den frågan nej!

Jag tänker nu försöka bena ut varför det är så.

Ett grundläggande problem grundar sig i att vi inom armén inte har en enad syn på hur artilleri ska användas. För att vinna strid med mekaniserade förband krävs understöd i form av eld. Mängder av ”demokratiskt” stål i huvudet på den fiende som finns omedelbart framför våra anfallande förband. I reglementen konkretiserat med konstaterandet att bataljons anfall behöver understöd av två till fyra artilleribataljoner (12 pjäser ingår i en bataljon). En skrivning som numer är borta, antagligen för att vi inte har så många artilleribataljoner, inte för att behovet försvunnit. Ett stort grannland beskriver behovet av eld genom antal pjäser per frontkilometer. Jämförelsevis så strävar de efter att understödja bataljons anfall med motsvarande 12 artilleribataljoner. Det här faktumet har representanter för inf/mek/pansar varit dåliga på att förmedla till artilleriet. Delvis p g a låg förmåga att omsätta taktiska behov till tekniska krav.

Inom artilleriet har man å andra sidan grottat ned sig för mycket i teknik och haft för dålig taktisk förståelse. Därmed har en syn växt fram, där artilleriet nästan på egen hand ska ha ihjäl fienden. Mekförbanden har mer eller mindre funnits till för att få fram eldledare och skjutande förband så de kan göra sitt jobb. Hur många gånger har man inte hört att ett ton granater (vikten av de i en eldstöt 24st ingående granaterna) har mycket större verkan än granater från ett stridsfordon. Ett felaktigt resonemang. 40mm granaten från stridsfordonet har större verkan då den tar i målet med extrem exakthet, jämfört med eldstötens fördelning över flera hektar, men bara kanske på målet.

En annan del av synsättet med artilleriet i centrum, är att man mer och mer vill avgöra striden genom att bekämpa fientliga ”högvärdiga” mål, med hög precision på långa avstånd. Detta har drivits framåt t ex av att man vill kunna använda artilleri i internationella insatser, där det är viktigt att undvika oönskade sidoeffekter. Man vill också kunna få full effekt av att vi har en artillerilokaliseringsradar. Inom artilleriet pratar man om understöd av markförbandens strid och bekämpning av prioriterade mål som sina två huvuduppgifter. Men ändå, påstår jag, är det bekämpning av prioriterade mål och de behov det genererar, som har fått bli dimensionerande för taktik och – vilket är en del av mitt resonemang – för utveckling av Archer. Detta innebär att lång räckvidd och förmåga att kunna träffa ett mål på långt avstånd, med högteknologisk ammunition, varit viktigare än att billigt kunna leverera stor volym eld åt våra mekförband.

Låt oss titta lite närmare på de tekniska förmågorna och jämföra med våra avvecklade pjässystem. Mitt fokus ligger här på understöd av mekaniserade förband, vilket jag menar är den absolut, utan jämförelse, viktigaste uppgiften för allt artilleri.

Archer skjuter ”smarta” spränggranaten Excalibur 50 km, med löjligt hög precision. 77B sköt 28 km med vanlig basflödesgranat. Excalibur kommer dock aldrig användas vid understöd av markförband, då den är dyr som en lyxbil och sällsynt som en vettig moderat försvarspolitiker. Med basflödesgranat skjuter Archer mer än 35 km. Men tyvärr får inte våra understödda förband någon nytta av den längre räckvidden jämfört med 77B. Detta bl.a. på grund av pjäsernas egenspridning och begränsad teknisk förmåga att mäta väder. Vi kan i praktiken bara använda oss av elden, med alla granatslag utom Excalibur, på kortare avstånd än 20 km. Dessa problem är likadana oavsett pjästyp, inte Artcherspecifika. Över 20 km blir spridning och därmed säkerhetsavstånd för egna förband så stor att den praktiska nyttan försvinner. På den punkten har Archer något större spridning än 77B. Den största nyttan med stor räckvidd vore dessutom att kunna kraftsamla eld från många förband i olika riktningar, utan omgruppering. Det faller därför att vi i – gud förbjude – eventuell strid har väldigt få förband och vi strider förhoppningsvis bara i en riktning.

Archer och för den delen Bkan 1C, har ungefärligen förmågan att gruppera, skjuta, omgruppera och ladda om två gånger på den tid 77B verkar från en eldställning och omgrupperar till en ny. 77:an har då inte haft något behov av omladdning.

Om man understödjer och verkar i bataljonsförband så skjuter man inte mer än några granater i varje eldöppnande. Det vill säga att stridens förande inte tillåter Archerförbanden att nyttja förmåga att som enskild pjäs skjuta mycket och därefter snabbt omgruppera.

Sker omgruppering mellan varje eldöppnande, om ca 4 – 6 granater, så blir tillgängligheten mycket större för Archer, då den snabbare kan avge eld från ny eldställning. Står man däremot kvar och skjuter (lägre hot mot pjäserna eller högre risktagning, för att lösande av striden är viktigare än skydd) vilket är mer normalt, så har 77B högre tillgänglighet eftersom den skjuter mer utan behov av omladdning.

Eldkraft då? Momentant, läs de första tio sekunderna (eld i målet efter tio sekunder har nämligen bara 30% av den verkan elden de första tio sekunderna har, eftersom målet söker skydd) har 77B dubbla eldkraften jämfört med Archer. Vid fortsatt eldgivning jobbar Archer ikapp och förbi till precis innan det är dags att ladda om. Vi får räkna med omladdning efter max 18 skott, inte 21. Av olika anledningar kommer man normalt inte att kunna disponera fler granater än så ur varje magasin.

Jämfört med geniala, fantastiska, Bkan som kunde avlossa 14 skott på 48 sekunder står sig alla slätt. Hade understöd av strid varit högt prioriterat borde vikt lags vid att Archer skulle kunnat skjuta snabbare inledningsvis, kan man tycka.

Ytterligare en faktor som begränsar förmågan att ersätta många pjäser med några få, som skjuter mycket, är att eldrören blir varma. Fredsmässigt för 77 innebar varmt eldrör 60 skott på en timme. Archer är troligen likvärdig. Nyttjar man långa räckvidder ökar värmen. Hur mycket mer man kan skjuta krigsmässigt utan att eldrören tar skada vet jag inte. Men det kommer troligen att bli gränssättande. Låt säga att en 77B bataljon ska ersättas med ett kompani Archer, vilket diskuteras. Om man då skjuter en bataljonseldstöt på ett mål, eldreglerar och skjuter två eldstötar till, vilket är ett vanligt förfarande, så har man uppnått 100 skott per eldrör efter 5,5 mål bekämpats. Det har tagit en dryg timma om man använder Archerns maxkapacitet i alla avseenden. Att bekämpa sex mål på en timmes hård strid är inte ovanligt.

Allt detta sammantaget gör alltså att vi inte ska förvänta oss att två bataljoner Archer ska frälsa oss vad gäller understöd av manöverförband. Jag påstår att vad gäller detta så är en Archerbataljon likvärdig med en 77B eller Bkanbataljon.

Archer har sina främsta styrkor i att kunna överleva i en hög hotmiljö och ändå kunna leverera visst understöd, hög operativ och stridsteknisk rörlighet samt förmåga till precisionsbekämpning på långa avstånd. Den har också utvecklingspotential på så sätt att bankorrigerande tändrör skulle förlänga räckvidden vid t ex understöd av markförband. Frälsningen skulle vara sex Archerbataljoner till så vi kan anfalla med åtminstone två mekbataljoner samtidigt.

Gästskribenten har mångårig erfarenhet av att utbilda inom pansarskyttetjänst, eldledningstjänst med epbv90 och ledning av indirekt eld inom pansarbataljon. Vederbörande har utöver det jobbat med bl a haubits 77B, Bkan 1C och en kort period deltagit i skjutförsök med haubits 77A på dumper.