År 2011 var antalet gruv- och bergarbetare i Sverige 2 877. 2012 var alla anställda inom näringen, inklusive tjänstemän och andra arbetande ovan jord 7 128, inklusive sektorns serviceföretag. Gruvbranschen är en av Sveriges minsta branscher.
 |
| Antal anställda hos gruv- och mineralföretagen
mellan 2008 och 2012 |
För lite proportioner så hade LKAB 3 596 anställda, alla tjänster, i Sverige per den 31:e december 2012. Ungefär hälften av alla anställda i branschen hittas hos LKAB.
Trots den obefintliga mineralskatten om 2 promille, som kan jämföras med Australiens 30% eller Norges 50% på oljan, så jobbar alltså högst 2 877 goa LO-medlemmar i svenska gruvor, varav den absoluta majoriteten hittas hos LKAB. Av LO:s säg 1.5 miljoner medlemmar är alltså ca 1.9 promille gruvarbetare, vilket av en slump ligger nära mineralskattens två promille. Förutsätter vi att alla LO-medlemmar lydigt röstar på sossarna så ser vi hur stor betydelse dessa röster har i valet nästa år. Med drygt sex miljoner som röstade i valet 2010 kan man säga att gruvarbetarna står för 0.05 promille av rösterna. Multiplicera detta med tio för att få med anhöriga och övriga närmast sörjande så landar 0.5 promille av rösterna där.
Den enorma “gruvboomen” innebär 899 nya jobb sedan 2008. Samtidigt är det enbart löneskatterna som ska ge pengar till kommunkassorna och statskassan, medan teoretiska vinster räntesnurras bort ur landet.
Naturligtvis genererar en anställd andra jobb, men det är inget unikt för gruvnäringen, som alltså inte har någon särställning här. Jobben kunde lika gärna varit inom en annan industri, vilket hade gett samma kringjobb, men utan att nödvändigtvis förbruka ändliga resurser idag istället för att lämna dessa åt framtida generationer.
24 kommentarer
Sysselsättning är resursförbrukning. Det är bara bra att gruvnäringen lyckas producera så ekonomiskt att de inte behvöer anställa fler. Mänkslighetens välstånd byggs av effektiviseringar!
Dessvärre är talet om arbetstillfällen och löneskatter totalt missriktat i det här fallet. Modern gruvdrift är så mekaniserad att arbetsinnehållet i timmar per ton är försumbart. Det finns ingen relation längre mellan mängden som utvinns och den mänskliga arbetsmängden, och då försvinner ju fullständigt logiken i arbetstillfällestrategin.
Titta på dagbrottet Aitek exempelvis; en dumper opererad av en person flyttar 300 ton per lass. Lastmaskinen tar 28 ton i skopan. Vad blir lönedelen från föraren per ton?
Det finns en indirekt effekt. Mer mineraler som omvandlas till produkter skapar efterfrågan på massor av olika slags produktion längs vägen. Ju produktivare arbetet är och desto större utbud av mineraler att förädla, desto lönsammare och lättare blir det att anställa i en rad olika branscher, och desto billigare bli i slutändan konsumentvarorna och exportindustrins insatsvaror.
Jo, men nu handlade det om Sveriges intresse i det hela, och den berörda kommunen. Vad har de för nytta av att kinesiska leksaker blir billigare…?
Vad i "exportindustrins insatsvaror" är det du inte begriper?
Billigare mineraler exporterade till Kina ger billigare insatsprodukter till vår exportindustri, importerade från Kina.
Du frågar hur ett gangstergäng (kommunen) med våld kan p0ludnra skapande människor på det mesta av deras pengar, under utpressningshotet om att annars förbjuder kommunen med våld alla människro från att skapa någonting av värde så att alla dör. Då tycker alla att det är bättre att vara slav åt pamppacket, än att dö av att pamppacket förbjuder alla att skapa någonting av värde utan att de får plundra bort det mesta av det.
Det märkliga är att somliga tycker att pampadelns ensidiga plundringsvåld och utpressningshot är rätt och riktigt rent moraliskt. Och dessutom hetsar för att gangtstergänget ska använda ännu mer våld mot slavfolket för att plundra dem och förstöra välståndsskapande.
För att provocera lite undrar hur man bär sig åt för att förbruka den ändliga resursen järn?
Att man kan omforma det i olika legeringar (t.ex. stål) förstår jag, men den värdefulla råvaran finns ju kvar fast i annan form.
Små mängde försvinner till entropin och återvinns aldrig.
Annars har du helt rätt. Och återvinningsbranschen är gissningsvis i samma storlek som utvinningsbranschen. Med återvinning kanske vi inte behöver utvinna mer ur våra gruvor, vi kan börja med att riva alla övergivna industribyggnader i Sverige…
Nej, fel.
Efterfrågan finns på de rena, hållfasta stålsorterna, samt fin tunnplåt, typ till bilindustrin. Inget av detta går att göra med återvunnet järn. Recyklat järn används till enkel armering av inte höghållfast typ samt exv fartygsplåt.
Se för övrigt pappersåtervinning, samma princip. Det går att använda returpapper till kartong och dasspapper, men inte till reklamblad och kopieringspapper som behöver åtminstone 2/3 ny massa.
Pappersfiber går ju sönder, det gör inte grundämnen.
Som lekman undrar jag varför skulle det inte gå att t.ex. centrifugera smält återvunnet järn för att separera delarna baserat på densitet? Entropin flyttas då bort från blandningen. Dyrt blir/är det säkert men den dagen världens gruvor börjar bli tomma så finns det ju alternativ.
Sjukvården gör något liknande på rutin för att separera ut stamceller från blodet vid en benmärgstransplantation.
För övrigt växer det upp nya träd hela tiden.
Återvunnen metall duger inte att använda i någon större mängd om det ställs krav på den färdiga produkten. Det går inte att "dela upp" de olika legeringsämnena på ett lättvindigt sett, så vi måste hela tiden ha ny råvara till verken om de skall kunna producera stål.
Dock tycker jag att man borde förädla mer av malmen i Sverige, det gäller inte bara stål utan andra metaller.
Självklart går det bra att kemiskt dela upp legeringar. Det är bara för dyrt för att bry sig om när det finns efterfrågan på det mindre rena järnet samt skaplig tillgång på fräscht järn.
Vad Kingedward24 svamlar om saker hen inte vet något om. Den rostfria specialstålproduktionen i Sverige använder till absolut största del återvunna material som råvara.
Eller menar Kingedward24 att rostfritt specialstål inte är hållfast?
Aha, så det är ENTROPIN som Cornu är så livrädd för!
Då har jag dåliga nyheter. Entropin ökar nämligen nödvändigtvis och är omöjlig att hejda. Till slut faller neutronerna sönder och det enda som återstår är rödskiftad strålning. Men det tar några tusen miljarder år, fast siffror brukar inte bekymra de som är rädda för sånt.
Det enda vi kan göra är att minska entropin lokalt tillfälligt, genom att använda solenergi, som annars ändå strålar bort och ökar entropin, till att utvinna och förädla entropiskt fördelade mineraler till ekonomiskt värdefullt strukturerat och icke-entropiskt tillstånd i form av produkter. Stjärnenergi som skapat kärnkraft, vattenkraft, vindkraft och fossilbränslen lär inte ta slut ännu på några miljarder år, så inget som "peak:ar" där inte. bara att minska entropin här så gott vi kan, livet beror av det.
Nja Kingedward24, det där stämmer ju inte riktigt. Jag jobbar själv på ett stålverk som tillverkar höghållfast verktygsstål.
100 % av vår järnråvara är återanvänd skrot, förvisso uppdelat på olika "kvalitetsklasser" såsom bilbunt, klass 31 och klass 11.
Jämförelsen med pappersåtervinning haltar lite, eftersom man i den återvinningsprocessen tuggar sönder de långa träcellulosafibrerna, vilket gör att den återanvända pappersmassan inte duger till annat än dasspapper. (Kartong är för övrigt av finare kvalitet än exempelvis tidningspapper…)
I framställning av stål smälter man helt enkelt ner råvaran och återskapar den fysikaliska strukturen.
Det är inga problem. Människan med sin teknik kommer alltid att segra. Snart gör vi bilar av gammalt dasspapper.
Verkar som om jag hade fel. SSAB i Sverige använder nästan uteslutande "nytt" järn, men det beror inte på att det inte går att återvinna, utan att de har en produktion baserad på masugnar.
Jaha Mike, det visste jag inte, men då får det inte finnas en massa oönskade ämnen i råvaran.
Och hur stor del av de 100% återanvänd skrot är redligen förvärvad och hur mycket är häleri då..? 🙂
Angående återvinning av metall har samtliga skribenter ovan rätt. Vid extrema krav på hållbarhet och legeringens uppträdande under lång tid måste idag "jungfru material" användas. Detta är t ex fallet vid komponenter som levereras till kärnkraftsindustrin, ubåtar mm.
Däremot kan återvunna metaller användas i de flesta fall om man som Mike skriver håller lite koll på vad det är för metall man matar in i processen. Om en uringsnycket spricker efter 10 års användning kan man nog leva med det, om däremot reaktortanken drabbas av metallskörhet efter halva designade livslängden blir det lite tråkigare.
Till sysselsättningen i branschen får man väl också lägga geologer för prospektering som lär ha en god arbetsmarknad just nu. 2007 rapporterade SvD om "akut brist".
Cornucopia?, detta inlägg visar att du inte är insatt i gruvbranschen. Jag följer din blog i princip dagligen och finner den normalt mycket läsvärd men nu när du börjat skriva om gruvdrift, en bransch jag är insatt i, gör du väl stora förenklingar. En oinsatt person får helt enkelt en inkorrekt bild av att läsa ditt inlägg.
Den svenska mineralersättningen kan absolut inte jämföras med den australiensiska mineral skatten.
Den svenska mineralersättningen ska "motsvara två promille av av det beräknade värdet av de mineral som har brutits och uppfordrats inom koncessionsområdet under året."
http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Minerallag-199145_sfs-1991-45/?bet=1991:45#K7 (kap 7, 7§)
Detta är enligt mig ett lämpligt sätt att ta betalt för nyttjandet av en ändlig naturresurs. Utformningen är ytterst tydlig och lämnar inget utrymme för kreativ bokföring. Storleken på avgiften kan givetvis diskuteras men 30% är helt orimligt.
I Australien omfattar Minerals Resource Rent Tax (MRRT) endast järn och kol och omfattar i realiteten 22,5% av gruvföretagets vinst över 75 M AUD. Utöver detta finns en hel hög med avdrag.
(Sammanfattning av MRRT: http://www.futuretax.gov.au/conten /Content.aspx?doc=FactSheets/resource_tax_regime.htm)
Konstruktionen av skatten öppnar upp för skatteplanering och Fortescue metals group skriver tex i sin andra halvårsrapport för 2012, (Sid5): "Minerals Resource Rent Tax (MRRT) became operational from 1 July 2012. No liability has been incurred by Fortescue Group since the commencement of the MRRT regime. Based on the reviews performed by the Group including current iron ore price forecasts Fortescue does not expect to have any MRRT obligations in the foreseeable future."
I Australien med 30% mineralskatt betalar således världens fjärde största järnmalmsproducent 0 AUD i mineralskatt. Hade FMG istället bedrivit sin verksamhet i Sverige med 2 promille mineralavgrift hade de för helåret 2012 åtminståne betalat ca 100 MSEK. Helt plötsligt blev två promille nominellt mycket mer än 30 procent.
Att gruvindustrin direkt sysselsätter relativt få individer är förvisso korrekt men dryga 7000 relativt välbetalda jobb, i huvudsak i glesbygd, är inte så illa. Om vi därifrån fortsätter blicka nedströms i distributionskedjan/värdekedjan står SSAB med dotterbolag, vars existensberättigande i Sverige direkt bygger råvara levererat av LKAB, för ytterligare ca 6500 arbetstillfällen. Serviceföretag och underleverantörer ej inkluderade. Därefter levereras mycket av det stål SSAB tillverkar i Sverige till företag så som Atlas Copco, Seco Tools, SANDVIK, Stora Enso, AlfaLaval, AstraZeneca, Scania mfl. Så nog förädlar vi en relativt stor del av den järnmalm som bryts i Sverige vilket samtidigt leder till att arbetstillfällen skapas.
Cornucopias typ av nationalism är orsaken till att länders tillväxt statistiskt sett har visat sig ha en omvänd korrelation till mängden naturresurser. Problemet är nämligen att naturresurser eldar på socialism – man slåss om befintliga rikedomar som vore ekonomin ett nollsummespel istället för att fokusera på att skapa sig rikedomar.
Om vi i Sverige kan slippa den sjukan även framöver så kan vi fortsätta vara rika. Att samer och andra norrlänningar är urförbannade över att de inte får en ny snöskoter varje år utan att behöva jobba kan vi bortse ifrån.