Som bekant är jag för ett slopande av insättningsgarantin, då det är en gigantisk subvention av bankerna genom att de kan få inlåning utan att kunderna behöver ta hänsyn till risken. Bankerna kan därför också helt strunta i att betala ränta på stora delar av inlåningen, t ex lönekonton eller företagskonton.
Möjligen kan man behålla en minimal insättningsgaranti som skyddar de 95% av svenskarna som saknar större bankmedel på bankerna, t ex 25 000:- SEK.
Här är ett förslag på en väg framåt.
Vid avskaffad insättningsgaranti skapas förslagsvis en eller flera rena sparbanker, eller transaktionssparbanker, där man driver de samhällsviktiga bankfunktionerna transaktionshantering och kontosparande/företagskonton helt riskfritt.
En transaktionssparbank erbjuder inte lån, utan lånar ut hela sin inlåning över natten till Riksbanken enligt RB:s inlåningsränta. Samtidigt erbjuder man lönekonton utan ränta och sparkonton med ränta samt kort- och betalningstjänster. Eftersom RB inte kan misslyckas betala blir en transaktionssparbank helt riskfri att sätta sina sparpengar hos.
Riksbankens inlåningsränta är reporäntan minus 0.75%. I dagsläget är inlåningsräntan alltså 0.25%. Under rådande omständigheter skulle transaktionssparbanken förstås inte erbjuda någon ränta alls på sina löne- och sparkkonton.
Med en mer normal reporänta på säg 3% kan man erbjuda 1.75% på sparkonton och ändå få 0.5% i räntenetto och säg 0.5% på lönekonton med 1.50% i räntenetto.
Till detta kommer intäkter på korthantering, inklusive transaktionsavgifterna från butiker och inköpsställen. Man tar även betalat en summa, säg 100:- SEK om året, för Internet- och telefonbank, samt säg 200:- SEK om året för Internetbetalningar. Kortavgift lägger man på branschnormala 250:- SEK.
Om kundernas disponibla inkomst är i snitt 21 000:- SEK per månad och man får 1% i transaktionsintäkter på detta så ger varje lönekontokund 210*12=2520:- SEK om året på transaktioner. Till detta kommer ett räntenetto baserat på säg 10% av lönen som inte åker iväg direkt, utan är en medelbehållning på lönekontot under månaden. Idag är räntenettot 0.25%, eller 2100*0.0025*12=63:- SEK. Vid 3% reporänta skulle samma intäkt vara 567:- SEK om man erbjuder 0.5% ränta på lönekontot. Till detta kommer 300:- SEK för Internet- och telefonbank samt för Internetbetalningar. Och en kortavgift på 250:- SEK.
Intäkt per lönekontokund blir, riskfritt för kunden, 2520+63+300+250=3133:- SEK.
Därtill kan man erbjuda rena för banken riskfria spartjänster, t ex fondsparande, vilket man får procent på. Att ta betalt för Internet- och telefonbank, vilket många banker inte gör idag, får man helt enkelt räkna som en kostnad som kund för att vara kund till en riskfri bank.
När det inte finns någon insättningsgaranti bör en transaktionssparbank kunna locka till sig rejält med kunder, medan storbankerna och nischbanker alltid innebär en motpartsrisk då de lånar ut pengar och alltså kan gå i konkurs. Enligt ovanstående exempel skulle en transaktionssparbank ha en omsättning på 3.133 miljarder SEK om man kan locka till sig en miljon kunder, fondsparande oräknat. Detta bör täcka kostnaderna för att driva verksamheten.
Detta är ett fullt realistiskt upplägg och visar att vi inte behöver någon insättningsgaranti.
Insättningsgarantin behövs bara därför att bankerna idag tar risker med spararnas pengar och aldrig hade haft tillgång till samma inlåning om spararna behövt ta en risk.
Det sägs att banker är samhällskritiska, och när det gäller sparande, företags kassor, kassaflöde och transaktions- och betalningstjänster stämmer detta. Till viss del behövs även utlåning i ett samhälle, för att tillåta effektiv resursallokering i företag etc, men samhället faller inte omedelbart samman om en utlåningsbank går omkull när transaktioner och kassaflöden hanteras via riskfria transaktionssparbanker.
En sådan här reform kan genomföras utan systemet behöver göras om i övrigt. Naturligtvis skulle detta leda till en massiv kontoflykt från stor- och nischbankerna. Man etablerar transaktionssparbanksystemet medan man har kvar insättningsgarantin så folk hinner flytta sina pengar i god tid. Sedan kommer marknadsräntorna, speciellt på de kortare konsumtions- och blancolån som inlåningen går till, att sticka iväg. Upplåning via obligationsmarknaderna och med det bostadslåneräntorna bör inte påverkas i lika stor utsträckning. Däremot får man rimligtvis rejält höjda räntor på oansvarig kreditkonsumtion, vilket i sig gynnar sparande och investeringar istället för lån och konsumtion.
Förslaget kan också genomföras via lagstiftning som säger att samhällskritisk verksamhet som transaktioner och lönekonton/företagskonton inte får hanteras av utlånande banker, och storbankerna etc får i så fall delas upp i separata bolag, dels som samhällskritiska transaktionsbanker och dels resten. Ingen behöver i så fall flytta sina konton. Transaktionssparbanker ska då vara förbjudna att låna ut sina pengar på interbankmarknaden, utan får bara låna ut dem till Riksbanken, för att på så sätt vara riskfria för spararen.
Varsågod och såga förslaget. Det är iaf ett inte helt orealistiskt förslag på en väg framåt.
57 kommentarer
Vad tror du att Anders Borgs väljare tycker om det?
Det säger sig självt vad många av de väljarna tycker, en del har pengar och vill ha en försäkring oavsett vad kostnaden för andra blir, andra har inga pengar och är bara lurade – de väljarna skiter i insättningsgarantin.
Att slopa insättningsgarantin är ett väldigt bra sätt att få bankerna att ta ansvar för sina egna affärer. Vi konsumenter kommer nämligen snabbt att börja ställa krav på bankers soliditet och kontinuitet så fort våra egna pengar står på spel. Annars bryr sig inte folk.
Det säger sig självt vad många av de väljarna tycker, en del har pengar och vill ha en försäkring oavsett vad kostnaden för andra blir, andra har inga pengar och är bara lurade – de väljarna skiter i insättningsgarantin.
Att slopa insättningsgarantin är ett väldigt bra sätt att få bankerna att ta ansvar för sina egna affärer. Vi konsumenter kommer nämligen snabbt att börja ställa krav på bankers soliditet och kontinuitet så fort våra egna pengar står på spel. Annars bryr sig inte folk.
"…där man driver de samhällsviktiga bankfunktionerna transaktionshantering och kontosparande/företagskonton helt riskfritt.!"
Hmmm helt riskfritt finns knappast i någon verksamhet. De kommer ha omkostnader för personal, teknik etc etc. Såklart att de kan konka. Men givetvis skulle det vara en helt annan risk än dagens banker, absolut en intressant tanke 🙂
Korrekt, helt riskfritt kan det inte bli. Bortsett från det så finns det ju möjlighet att de gör affärer som de inte skulle göra – se t.ex. spekulationerna angående bundesbanks deponering av guld hos FED.
En sak man skulle kunna göra för att minska risken är kanske att lägga verksamheten i hos en statlig myndighet, men det kan ju diskuteras ifall det blir säkrare. Andra bolagsformer där inte vinstintresset inte blir lika framstående kan tänkas som t.ex. ekonomisk förening eller stiftelse.
Tillägg: om man lägger verksamheten hos en statlig myndighet kan man dessutom tänka sig att kontobehållningen kan inkluderas som lagstadgat betalningsmedel.
Bygg ut Riksgäldskontorets nuvarande funktioner. Statligt garanterad bankverksamhet. Kan aldrig gå i konkurs. (Jo, MMT:s principer gäller!)
Finns det egentligen något som hindar en myndighet från att gå i konkurs rent formellt?
Om inte myndigheter spelar efter specialregler i det sammanhanget så är just riksgälden en ganska utsatt myndighet eftersom den har så stora skulder i kombination med att de kanske inte har utmätningsbara tillgångar.
För övrigt vad avser du med "MMT"?
Som politiker säger ibland: "Jag är tacksam att du ställer den frågan …". Jo, MMT innebär enkelt uttryckt att det du skriver i andra meningen inte är någon fara. Detta under förutsättning att Riksgälden är kopplad till en stat som ger ut sina egna pengar (och alltså inte fungerar som ett hushåll som måste ta hänsyn till en given kassa). Låt oss slippa det dumma uttrycket "trycka pengar". En stat som har en egen erkänd valuta kan direkt fylla igen hål i budgeten genom att någon knappar in några siffror i ett datakonto. En sådan stat kan inte gå i konkurs (eller det torde åtminstone vara synnerligen svårt). Och de summor som folk har innestående på sina Riksgäldskonton kan därmed inte bara försvinna. En sedelbunt eller guldtacka kan gå upp i rök, men man får väl förutsätta att Riksgälden har flerdubbel data-uppbackning på sina konton och att de därmed är betydligt säkrare … än exempelvis guldreserver som man inte vet var de är och om de ens finns längre.
MMT = Modern Monetary Thory, modern penningteori, även kallad Chartalism. Är en hittills ignorerad, hånad respektive utskälld sidofåra inom nationalekonomin. Men på senare år har den börjat möta större respekt. Det finns lite om den på Wikipedia och några nationalekonomer bloggar om den. Lars P Syll är nog den mest kände svensken. Bill Mitchell i Australien en av de mer internationellt kända. Jag säger inte att det inte finns problem med den här modellen – men att den åtminstone har mindre problem än nuvande förhärskande modell. Sedan har vi ju frågan om vad pengar är och hur de används när de alltmer är i form av osynliga datatransaktioner, och hur det påverkar hela flödet av varor och tjänster, sparande, lån etc – men det är väl inte något att diskutera just här.
Det jag skriver i andra meningen innebär att om staten drar pluggen på riksgälden så möts de som köpt obligationerna av ett stort fett långfinger.
Utan specialregler så blir gången att de skickar kronofogden och kronofogden letar igenom tillgångarna och hittar inte mycket annat än fordringar på statsverket (som kan visa sig vara lika verklig som rödluvan). Man kan mot bakgrund av det fråga sig vad motivet skulle vara till specialregler som hindrar staten från att dra den rövaren.
Du behöver inga obligationer. Staten ÄR speciell. Är den sin egen penningproducent behöver den inte låna. (Till skillnad mot staterna i euro-zonen som inte har egna pengar utan faktiskt fungerar som ett hushåll.) Den ser till att Riksgälden har rätt antal ettor och nollor i sin dator. Därmed inte sagt att den skall skapa betalningsmedel för vad som helst. Men för att återgå till grundfrågan: en statlig bank, kopplad till Riksbanken, kan ge helt andra garantier än privatbanker. Och på lite sikt kanske ta oss över till ett penningsystem som inte är en mekanism för att ta in jättevinster åt bankägarna. Kanske kriser inom ekonomi, resurser och miljö under de närmsta årtiondena kommer att tvinga fram nya lösningar på banktjänster och betalninssystem – utan att bonusgubbar är inblandade.
Det som gör staten speciell är dess våldskapacitet som gör att man kan sätta spelreglerna (en liten brasklapp angående EU kaske är på sin plats – vad som skall stå på den lämnas som en övning åt läsaren). Dock så spelar staten också efter reglerna (man behöver ju ändå inte fuska eftersom man kan sätta reglerna ändå).
Att staten skulle kunna finansiera sitt budgetunderskott med pengatryckande är inte samma sak som att det är en bra ide. När allt kommer omkring är det nog bättre att låna för att finansiera budgetunderskottet och använda penningtryckeriet till att kontrollera inflationen.
När det gäller garantierna som en myndighet kan ge så sträcker den ju sig bara så långt som myndigheten har kapacitet och rätt (eftersom jag antar att staten spelar efter sina egna regler) att uppfylla garantin. Det är här som statens organisation kommer in i bilden – de olika myndigheterna är frikopplade organisationer (såvitt jag kommit fram till) så det spelar roll vilken myndighet som ställer sig bakom ett åtagande för att bedöma hur mycket garantin är värd. Med frikopplade myndigheter så kommer ju ett krav mot myndigheten inte kunna propageras vidare i organisationen.
Ser man nu till hur olika myndigheter fungerar så sysslar riksgälden och skatteverket bara med transport av pengar – skatteverket tar in skatt och skyfflar vidare in dessa i statskassan och riksgälden får (för närvarande) pengar av budgetöverskottet och transporterar tillbaks till fordringsägarna. Det ligger alltså inte mycket substans i dessa myndigheter som kan backa upp garantier de ställer ut – vill staten smita från att betala igen statsskulden så behöver staten alltså bara skita i att betala (och lämna riksgälden åt sitt öde). En bank driven av riksgälden är alltså beroende på att bli uppbackad av statsverket för att kunna fullfölja sina garantier.
Riksbanken däremot fungerar inte som en penningtransport till/från statskassan, pengar som kommer in till riksbanken stannar i riksbanken – därmed är risken minimal att riksbanken får problem med att fullfölja sina garantier, dessutom har riksbanken sitt penningtryckeri. Riksbanken kan alltså betydligt större möjlighet att fullfölja ställda garantier på egen hand.
Jag gillar förslaget men skulle satsa mot det på unibet för det kommer aldrig ske. Liksom slopandet av ränteavdraget.
Däremot borde alla lämna sina lönekonton på storbankerna. Marginalen bank erbjuder 2% på företagstransaktionskonto (Swedbank, SEB, Nordea, Handelsbankern ger 0%).
Forex lönekonto ger 2,05% där storbankerna ger 0. Gratis Internetbank och VISA ingår även.
OKQ8 ger gratis VISA-kort där du får tillbaka 1% av köpesumman (snacka om att kortavgifterna är lukrativa).
Har man stor familj och lite omsättning ligger det en gratis fjällresa i att välja bort storbankerna.
Det är nog så att banker som BlueStep som har nytta av insättningsgarantin, ärligt talat hur många skulle låna ut pengar till ett företag som lånar ut dem till folk med betalningsanmärkningar ifall det inte backades upp av insättningsgaranti? Därmed inte sagt att det är fel att använda nischbankerna för att få hög ränta garanterad av staten – vi blir ju trots allt som skattebetalare ändå skyldiga att gå in och städa upp ifall någon sån bank går omkull.
Tillägg: om man skall få en gratis fjällresa så får man ju ha rimligt mycket pengar på banken. En skillnad på 2% ger bara 200kr/år ifall man snittar på 10tkr på banken.
Skillnaden fjällresa var i mitt fall om man även hade företag, privatkonto och snurrar en hel del pengar på visa-kortet. Jag tror många har betydligt mer än 10k på banken i snitt som man bjuder banken på gratis.
Nu vet jag inte vad en resa till fjällen kostar, men man får nog anta att man måste ha närmare 100tkr i snitt för att det skall komma i närheten av en fjällresa (räcker ett par tusen till en fjällresa?) – då är det inte längre ett "normalt" lönekonto (och VISA-kortet är mig veterligen en fast kostnad på ett par hundralappar).
Givetvis skall man om man driver ett företag se till att man inte ligger och har onödigt mycket pengar på ett lågräntekonto.
Jobbar du på bank? 😉
VISA-kortet handlar inte bara om ett par hundralappar – visst det är gratis – men man får tillbaka 1% av allt man handlar för. Det visar bla. hur höga kortavgifterna är när man kan ge bort 1% och ändå gå med vinst.
Som företagare behöver man ha likviditet på kontot och man kan inte hålla på och bokföra transaktioner mellan olika räntekonton flera gånger i månaden. Bättre då att byta till en billigare bank som ger en bra ränta. Inte ens swedbanks "placeringskonto" kom upp i den räntan jag får på transaktionskontot på nya banken. Epic fail swedbank – som kidsen säger. 😉
Väldigt få människor har provat driva ett företag tyvärr och kunskapsnivån blir därefter.
Nej jag jobbar inte på bank. Med sådana marginaler på VISA-transaktioner så bör det ju finnas pengar att spara på annat håll – det är väl trots allt inte banken eller VISA som genererar den marginalen utan den man handlar av. Det borde alltså gå att avtala om bättre pris om man optimerar sättet man betalar för varan/tjänsten.
Med mindre än att man har väldigt mycket pengar stående så är det alltså inte räntan man skall prioritera när man letar efter bästa alternativ. Man bör nog se över alternativen med jämna mellanrum för att se vilket som är bäst – det tråkiga med jämförelse-siter är att de inte ger tillräckligt med detaljer för att man skall kunna välja rätt bank (eftersom det finns mer än just bara inlåningsräntan som är av betydelse).
En transaktionsbank enligt dina linjer plus Avanza skulle räcka för mig. Forex Bank skulle kanske passat som transaktionsbank fast dom har ju lite skamfilat rykte nu.
Det sköna med transaktionsbank + Avanza är att det är mycket mindre overhead man är med och betalar. Det kan säkert frigöra hjärnceller som jobbar med onödiga saker på storbanker till att ingå i nyttigare tankeprocesser.
Väldigt intressant som vanligt!
Har du lust att skriva ett snabbt inlägg där du gör någon form av tabell som visar hur mkt bostadspriserna skulle sänkas om reporäntan blev säg 2, 3, 4, eller 5 %.
Om man räknar med att hushållen vill ha samma månadskostnad menar jag. Då bör ju priserna gå ned och möta på de olika procent-talen?
Det kan du räkna fram själv: reporäntan + bankens påslag * lånets storlek <= maximal månadskostnad svenne och svennelina kan bära. Bankerna lånar även av varandra men så fort det blir hicka och den källan torkar ut kommer riksbanken att gå in och låna ut för att undvika "störningar i systemet" eller någon liknande ursäkt. Och så tror folk att vi har en marknadsekonomi i Sverige…
Den svenska insättningsgarantin infördes 1996. Dvs den är ett förhållandevis nytt påfund och vi kan alltså titta på perioden från banksystemet grundande fram till 1996 för historik.
Har införandet av insättningsgaranti fått medelsvensson att förändra sitt bankval? Skulle ett slopande av insättningsgarantin fått folk att i panik flytta ut sina pengar från våra storbanken?
Hur man än vänder och vrider sig så kommer man alltid till pudelns kärna att bankens kunder kommer få betala de tjänster man nyttjar allternativt att det är någon form av allmännyttig stiftelse såsom ex. fristående sparbanker.
"Den svenska insättningsgarantin infördes 1996"
Det är ett mycket intressant påpekande!
Som jag ser det var införandet av insättningsgarantin en formalisering av Svenska statens redan informellt utställda löfte att rädda insättningar, vilket redan man ägnat sig åt 1991-2.
1991 var det här med nära oreglerade "Damokles-banker" ganska nytt, mindre än 10 år. Det var det första krisen efter Feldt/Dennis avreglering 1985 (den som inte var med, kan ju kolla wikipedia). Jag skulle vilja påstå att tanken på att banker kunde konka och dina besparingar sumpas snabbt vara ganska främmande för de flesta 1991.
Idag är den inte det, så jag skulle tro att om det infördes en ny "lågrisk-bankklass" och det förklarades att de andra inte var skyddade, så jo, nog skulle folk reagera.
"Eftersom RB inte kan misslyckas betala blir en transaktionssparbank helt riskfri att sätta sina sparpengar hos."
Fel, du glömmer risken för stöld och bedrägeri, framförallt från ledningens sida.
Riksgälden bör utökas med betaltjänster, något privat system kan definitionsmässigt aldrig bli helt riskfritt.
De fristående sparbankerna är så nära man kan komma ett riskfritt privat system, även om dessa inte är privarägda i egentlig mening. Man har tillgång till Swedbanks internetbank utan att riskera sina pengar i Swedbank.
Bedrägeri kan man aldrig skydda sig mot. Banksystemen och försäkringssystemen förutsätter alltid att aktörerna är hederliga.
Men visst kan man låta Riksgälden utökas med tjänster motsvarande förslaget, men Riksgäldens funktion är egentligen bara att ordna upplåning åt staten, samt några tjänster till som att förvalta insättningsgarantin.
Dock, varför inte göra det möjligt att få sin lön in på Riksgäldskonto, och koppla på betal- och korttjänster. Bör minska statens upplåningskostnader…
http://sv.wikipedia.org/wiki/Sparbank
Sparbank är i Sverige en associationsform för att bedriva bankverksamhet. I likhet med en stiftelse saknar en sparbank egentliga ägare, och verksamheten står istället under överinsyn av ett antal huvudmän som utser bankens styrelse. En sparbank är inte en ideell verksamhet utan drivs med vinst, även om vinsten inte är målet i sig. Sparbankerna kan därmed hänföras till de idéburna organisationerna och den tredje sektorn. Eftersom det saknas ägare får vinstmedel endast delas ut i enlighet med de villkor som angivits av de ursprungliga stiftarna eller återinvesteras i den egna bankrörelsen. Villkoren är ofta att vinstmedel endast får delas ut till verksamheter som kommer bygden till fromma där sparbanken är verksam, vilket bland annat kan innebära stöd till lokalt föreningsliv, kulturliv, näringsfrämjande projekt, innovationsstöd, och liknande. Verksamheten för sparbanker regleras genom sparbankslagen.
Har ofta funderat på hur man skulle kunna hitta på en ny bankklass som bara fick ägna sig det som folk behöver banken till mest, men jag tycker din tanke är bättre än min. Annars är väl allmänna riksbankskonton en bra ide.
"En transaktionssparbank erbjuder inte lån, utan lånar ut hela sin inlåning över natten till Riksbanken enligt RB:s inlåningsränta"
Riksbanken betalar ingen ränta i ditt exempel, deras balansräkning skulle inte stämma, varifrån skulle dom få pengarna till ränteutbetalningen, menar du sedelpressen?
Sen måste våra pengar lånas ut till företag, pengarna kan inte bara ligga förvarade i ett valv.
Det går att försätta en bank i konkurs och ändå rädda spararnas pengar.
Bankerna fonderar pengar till insättningsgarantin (bankfolk kan berätta mer) sen så går det utmärkt att göra QE och rädda insättarnas pengar, men vi behöver inte rädda bankens aktieägare, staten kan ta över banken.
Jo riksbanken betalar ränta – det är ju det som de återkommande besluten som riksbankens styre beslutar om ifall de skall lämna räntan oförändrad eller inte. Varför riksbanken skulle ha problem med att få fram pengar att betala räntan skulle vara intressant att veta – hur tänkte du nu?
Varför måste pengarna lånas ut till företag? De kan som sagt lånas ut till riksbanken som cornu skrev.
Att försätta en bank i konkurs och ändå rädda spararnas pengar är det som görs med insättningsgaranti. Att du talar om att rädda aktieägarna visar ju på att du inte verkar ha någon kunskap om vad konkurs innebär.
Vidare är det så att de pengar som bankerna betalar för insättningsgarantin inte på något sätt fonderas – de går rakt in i statsverkets kassa.
Anonym nu försa du dig gäller inte balansräkningen för riksbanken nu?
Jag vet att dom betalar ränta, men som cornu utformade förslaget så går det inte.
Nu får du ta till lite av din utbildning i retorik som dom la så mycket pengar på.
Dagens insättningsgaranti kunde dom som kan reglerna i detalj berätta lite om, det är inget som behöver hemlighållas.
Hur pengar skapas måste däremot hållas hemligt.
Vad är skillnaden jämfört med gamla Postgirot?
Jag anser att bankväsendet ska delas upp i sparbanker och affärsbanker. Sparbankerna ska vara nationella och ha hand privatpersoners/företags sparande och lån med relativt låg risk och låg ränta. Insättningsgaranti bör också gälla här.
Affärsbanker bör också vara nationella. Möjligen kan de vara multinationella under förutsättning att länderna inte ställs inför fullbordat faktum att affärsbanken är för stor och viktig så att den inte kan tillåtas att gå i konkurs. Dvs. att skattebetalarna måste rädda banken. Affärsbankerna bör kunna erbjuda hugade relativt högre räntor beroende på högre risker, och ska inte omfattas av insättningsgarantin.
Om det går att göra i praktiken så låter det ganska vettigt !
Men det är ju lånen som är risken för banken – det är det som förslaget här syftar till att separera från betalsystemsfunktionaliteten (som har väldigt liten risk) från finansierinsfunktionaliteten. Om en bank som bara sysslar med att förmedla riskvilligt kapital går omkull så drabbar det ju bara riskvilliga kapitalägare och bör egentligen inte vara något kritiskt, men går en bank som sysslar med betalningsystemet omkull så drabbas alla.
Jag håller med. Inte för att jag tycker insättningsgaranti som sådan är en dålig idé – eftersom den i viss mån skyddar den globala finansmarknadens mjölkkor småspararna – utan främst eftersom nivåerna idag är rena lögner och skämt i samma storleksklass som Sveriges försvar.
Det är en fantasi i storleksordningen "utan att betala en krona i premie kommer alla i hela världen att få minst en varsin miljon även om allt går käpprätt åt skogen"
En trovärdig insättningsgaranti istället för en aldrig så smaklig ersättningsförhoppning vore smakfull.
Fria fantasier, sagor och "stjärnstopp"-löften verkar vara det nya svarta i europeisk politik…
@Cornucopia? Varför skriver du 3.133 miljarder när du menar 3,133 miljarder? Eftersom texten är på svenska och inte engelska (då det främst är anglosaxiska länder som använder punkt som decimaltecken) så kan det misstolkas som 3 133 miljarder eftersom punkt kan vara tusentalsavgränsare.
Det finns inget i lagen som hindrar, och heller inga moraliska skäl för att inte Riksbanken själva öppnar inlåning från privatpersoner med girorörelse.
Det är till och med så att löftet att inte ha inlåning från allmänheten var direkt kopplat till monopolet för att utge lagliga betalningsmedel 1903. Men nu består knappt 4% av Riksbankskontanter och kanske någon procent till av elektroniska kontanter i RIX, och resten elektroniska privata bankskuldsedlar. Så det löftet är kanppast längre giltigt.
Riksbanken kan alltså utan vidare öppna upp något liknande RIX för allmänheten. Därmed försvinner också tvånget med tredjepartsrisk för alla transfereringar till och från staten, vilket är en hel del.
Tredjepartsrisken vid skattebetalningar är nu ett tvång, eftersom enbart bankgiroöverföringar eller Skatteverket konto i SE-Banken är möjliga för att betala skatt.
Det kan ju diskuteras i vilken omfattning det finns laghinder för riksbanken att göra detta. Riksbanken får nämligen inte syssla med sånt som inte är riksbankens uppdrag – det bör innebära att riksbanken bara har rätt att göra detta om det "krävs" för att fullgöra sitt uppdrag (om det verkligen krävs är de dessutom tvugna).
Som jag ser det dock finns det nog inget hinder (innebär för övrigt inte att det inte finns) att skatteverket hanterar skattekontot i egen regi – då hade man ju kunnat undvika den påtvingade tredjepartsrisken (bortsett från sättet man får in pengar på skattekontot).
Det ligger nog närmare tillhands att riksgälden hanterade ett sånt system med tanke på att de redan har kontohantering för allmänheten, även SKV har ju iaf administrativt kontosystem av likartad omfattning. Det enda otympliga med att lägga det hos någon av dessa är ifall man vill använda det systemet för att justera penningmängden.
På liknande sätt kunde staten ordna ett pensionskonto där inom vissa begränsningar för att undvika missbruk, får placera sina pensionspengar som man vill. Liknande en vanlig depå. Ränta enligt Cornu för likvida medel.
Uttag får göras efter 65-årsdagen.
Tycker det är en intressant idé. Gladast om man kunde haft en transaktionsbank och på detta kan man koplla sig till avanza/nordnet eller någon större bank där man kan föra över kapital för att köpa aktier/Fonder eller vad man nu vill, men så att det alltid hålls separat.
Som jag ser det borde det räcka att Avanza inför lönekonton, Internetbetalningar och kort, så har vi nästan en riskfri transaktionsbank. Dock har Avanza viss utlåning pga överlikviderna på deras konton.
Man skulle med elektroniska signaturer kunna upprätta någon slags elektronisk motsvarighet till checkar och därmed kunna utföra betalningar direkt från kontot till aktiemäklaren t.ex. (eller vad man nu vill köpa).
En allmän fullmakt dock (typ autogiromedgivande) öppnar ju upp risken för missbruk och då måste man lita på betalningsmottagaren.
Givet, det jag fudnerade över är om det finns en nationel (statlig?) transaktionsbank så får de andra parterna(de som tar risk) en möjlighet att "ansluta sig" till denna bank och på så sätt kan individen t.ex. vid behov av lån navigera sig vidare till de som erbjuder lån och således välja den som passar enligt sina egna preferenser (samma för akitemäklare, fondmäklare, "fylli-själv"-mäklare)
Detta för att man skall ha möjligheten att snabbt och enkelt flytta kapital till t.ex. avanza, nordnet, aktiemäklare, fonderbolag etc etc. Således får individen själv välja bolaget och dess risk. Borde väl kunna gynna marknaden, bör bli många nischade olika ting som dyker upp..?
Är väl lite inne på det som anonomyn säger.
Har detta inte varit på förslag föresten? Separera själva betlafunktioner i banken från den risktagande parten (lån, derivat, aktier mm)?
Anonym, du är fantastisk på att skriva många inlägg. Hur har du tid att skriva dygnet runt? Vad har du för jobb som tillåter dig att göra det? Eller är det ditt jobb 🙂
Bara en undran.
"bortsett från sättet man får in pengar på skattekontot"
Det var just det som skulle undvikas – att det är nödvändigt att använda betalningsmedlet "privata elektroniska banksskuldsedlar" för att betala skatt. Och det därmed förbundna tvånget att växla till sig "privata elektroniska bankskuldsedlar" vilket vi såg riskerna med i Panaxiaaffären. Skatteverket godtar inte statens skuldsedlar, kontanter, i skatteuppbörden utan tvingar till växlingsaffärer hos "hederlige Harry".
Alltså bör det vara möjligt att använda betalningsmedel som direkt är statliga, som kontanter eller motsvarande digitala kontanter. För det senare är det helt enkelt lämpligast att det är Riksbanken som får utge dem, eftersom lagen redan föreskriver att RB har monopol/får utge lagliga betalningsmedel.
Samt bör ett "distribuerat" tredjepartsberoende betalningsmedel också godtas vid skattebetalningar. Som till exempel Bitcoin, när det börjar nå sin maxmängd och såväl fluktuationer som enskilt berikande klingat ut.
Man måste isf granska hur säkert det är med distribuerad clearing, sen gäller det ju att någon tillräckligt kreditvärdig står som garant för värdet för att det öht skall vara aktuellt att förvänta sig att någon accepterar det som betalning.
I vilket fall som helst så uppfyller inte bitcoin kraven för att kunna accepteras som betalningsmedel när det gäller skatteinbetalningar då det saknas någon som ställer sig som garant bakom dem.
Håller jag inte med om. I så fall skulle guld inte kunna accepteras som betalningsmedel, därför att det inte finns någon garant bakom det.
Men gulds "inarbetning" som betalningsmedel innebär på sätt och vis en "distribuerad" tredje part.
Dagens monokultur med inom betalningssystemt är ett högriskprojekt som bara kan säkras genom ständigt starkare "garantier" och minimikrav på bankerna. En systemteoretisk fälla. Istället bör betalningssystemet diversifieras, med såväl fysiska som elektroniska betalningsmedel, såväl statliga som tredjepartberoende och med tredjepartsberoende såväl till utpekbar tredje part som till "distribuerad" tredje part.
Problemet är att de flesta inte accepterar guld som betalningsmedel. Jag ser ingen anledning till att speciellt RSV skulle acceptera guld (eller vad som helst som handlas på börsen).
Det är i sig rätt märkligt att RSV inte accepterar sedlar och mynt som betalning – det finns ju en teori om fiat-pengar som säger att de har värde iom att man garanterat kan frigöra sig från skatteskulder med dom, då borde ju det lagstadgade betalningsmedlet funka.
Låter väldigt intressant. Undrar dock hur man har tänkt sig att få politikerna till detta eftersom de alltid först och främst ser till bankernas och storföretagens bästa. Att det sedan är en EU-lag som stadgar insättningsgarantin gör ju inte saken bättre, eller?
Så fort något skall göras hindras alltid det av det där EU!
Mycket intressant förslag.
En lite teknisk anmärkning rörande din beräkning. Idag får
bankerna vanligen högre ränta (än styrräntan – 0,75) på de överskott de placerar hos Riksbanken. Den ränta du tar upp gäller endast för inlåningsfaciliteten som knappast används (senaste veckans statistik från Riksbanken visar att det endast var 268 mkr placerade i inlåningsfacilitiet. Bankernas överskott tas istället i huvudsak in via vad man kallar för finjusterande transaktioner (24 413 mkr) och emitterade skuldcertifikat (6999 mkr) till en högre ränta. Skuldcertifikaten avkastar som styrräntan och finjusterande transaktionerna ger i princip också denna avkastning men kan som jag förstått det variera något.
En allmän reflektion. Om storbankerna inte ska kunna fortsätta att hota med att krascha det samhällskritiska betalsystemet om förslaget skulle införas måste ju folk verkligen flytta över sina konton till den nya transaktions-/sparbanken. Kanske skulle en del kunder flytta över när insättningsgarantin slopas (eller trappas ner), men många skulle nog inte bry sig, framförallt inte den stora majoritet av befolkningen som inte har några större summor på banken så för att förslaget ska bli effektivt kanske det behövs något ytterligare incitament för kunderna att flytta?
Flyttar däremot de flesta över sina löne- och sparkonton till den nya banken torde det dock bli andra problem. Kortsiktigt stora likviditetsproblem för övriga banker, (om den nya banken inte ska låna ut på interbankmarknaden). Långsiktigt enorma finansieringsproblem för övriga banker. Sammantaget lär ju särskilt det senare leda till minskad utlåningen i samhället generellt. Minskad skuldsättning(eller minskad skuldökningstakt) leder i förlängningen till minskad efterfrågan på varor och tjänster. Vilket leder till sämre lönsamhet för företag, varsel, uppsägningar, konkurser och så vidare i recessionens nedåtgående spiral. Offentlig sektor får då mindre inkomster och större utgifter och med tanke på politikerna i Sverige oavsett färg verkar vara helt övertygade om att offentlig sektorn inte får gå med några större underskott(helst överskott)överhuvudtaget så kommer nedskärningar i offentlig sektor att ytterligare förstärka recessionen.
Så jag tror inte att förslaget skulle leda till någon bra utveckling för Sveriges ekonomi om det inte kombineras med en total översyn av finans- och penningpolitiken och finanspolitiken kompenserar de större fall i efterfrågan som uppkommer när skuldsättningen minskar.
Ett bra förslag. En sådan lag instiftades i USA efter depressionen (Glass-Steagall Act) men togs bort under Bush den förste om jag minns rätt.
Här i Sverige har Vänsterpartiet motionerat om exakt en sådan här lag för ett par år sen, har ingen länk till det tyvärr.
Exakt den här lagen är för övrigt också en del av den allt mer aktuella Chicagoplanen och, dessutom, en central del i avskaffandet av skuldvalutasystemet.
Helt riktigt, det finns mycket som liknar Chicagoplanen.
För den som vill läsa mer om Chicagoplanen, så finns en översättning till Svenska här:
http://intressantanyheter.blog.se/losningen-pa-skuldkrisen/skuldfri-valuta/
Alltså, skall vi på något sätt kunna förvara våra kontopengar i Riksbankens regi måste det bli i valutan SEK. Det innebär att vi direkt eller indirekt öppnat Riksbankens kontosystem för allmänheten. Därmed uppstår frågan hur privatbankerna ska klara den nya likviditetssituationen, och samtidigt uppstår frågan om det egentligen finns något behov av dyra privata banker som mellanhänder. Vi kan alltså lika gärna ta steget fullt ut och låta Riksbanken konkurrera ut privatbankerna. Riksbanksfilialer över hela landet borde ju vara det enklaste, säkraste och billigaste kredit- och betalningssystemet.
De får väl finansiera sig på samma sätt som de gjorde före Riksbankens sedelmonopol och löfte att avstå från inlåning från allmänheten: Genom att avskaffa monopolet samtidigt med inrättandet av ett Riksbanksgirosystem och låta privatbankerna sätta fysiska privatbanksedlar i cirkulation. Om någon nu vill ha dem, när de inte garanteras av staten längre.
Nu tvingas ju alla att finansiera bankerna genom att tvingas inneha och växla till sig deras elektroniska privatbanksedlar. Ett fett seignioraget de kan tillgodoräkna sig på det för övrigt.
Man skall nog inte överdriva betydelsen av pengarna som står på lönekontot mellan den 25:e och den 30:e, det är helt andra pengar som är huvudparten av bankens finansiering idag. Man får se till att erbjuda konto för de som kan binda upp större mängder pengar under en tid och betala ränta för det besväret. Detta finns redan idag så det är nog inte några gigantiska problem att finansiera verksamheten.
Sen skall man ju ha i åtanke att riksbanken i ett sådant läge måste justera penningmängden MB för att korrigera för det faktum att privatbankernas skuldsedlar (ie M1-M0) inte kommer förekomma i samma omfattning. Frågan är hur mycket dessa kommer minska i omfattning och hur mycket man behöver öka MB för att korrigera för det – i chicagoplanen så antog man att man skulle justera MB till tidigare M1.