Dags för modeblogg igen

En fördel med att vara född på 70-talet är att allt man gör, allt man säger och allt man skriver kan vara avsett att vara ironiskt. Det är en praktisk ursäkt att skylla allt trams på, medan de genomseriösa 80- och 90-talisterna inte kan skylla på detta.

Så nu är det dags att Cornucopia? blir en modeblogg igen.

Modebloggarnas storhetstid var väl 2007 – 2009, då gammelmedias förtjusning med segmentet ledde till dagliga tidningsrubriker. Men sedan 2010 har media väl allt mer tröttnat, även om de dominerande modebloggarna förstås är välmående. Antagligen är det hög tid för postmoderna modebloggare. Bloggtrafik generellt har minskat enligt SIS-Index (innan de bestämde sig för att göra om sin sajt), antagligen därför att nyhetens behag har minskat och allt mer trafik har flyttat över till Twitter och Facebook, där inläggen diskuteras istället för på själva bloggarna. Men de bloggar som hänger kvar fortsätter öka sin trafik ser det ut som, men jag gissar att det är färre som bloggar regelbundet, relativt sett.

Men på förekommen anledning så är det alltså dags för ett modeblogginlägg igen. Oroa er inte, vi återkommer med ordinarie sändningar senare.

Tidigare byxor

I alla fall så gav mina gårdsbyxor till slut upp. Eller snarare hade de gett upp för länge sedan och det var istället jag som gav upp. Det finns i princip inga kollektioner arbetskläder avsedda för jordbruk, utan man får hålla tillgodo med vad som står att finna. Tidigare byxor var ett par snickarbyxor. De fungerade, men var lite för tjocka och tunga. Man står inte hela dagarna i ett rum och sätter upp gips, utan en vanlig morgonvända kan innebära att man går en halv till en kilometer, vilket är en nackdel för tunga byxor. Tidigare körde jag ett par Fjällräven G-1000 på gården, men de kändes lite för dyra för slitaget. En annan nackdel med hantverkarbyxorna var att alla fickor var öppna, vilket innebar att de fylldes med en blandning av hö, flis, barr, gödsel och allsköns småskräp, för att till slut utgöra en alldeles egen biotop, som dessutom blev svåra att tvätta då det var omöjligt att få rent fickorna. För att inte tala om alla verktyg som tappats någonstans i skogen eller på gården. Det är en sak att tappa en skruvmejsel på en betongplatta och en helt annan att tappa en sidavbitare mitt i en dunge lövsly. Så byxorna blev lite väl dyra i form av borttappade verktyg.

Hål.

Men efter fler hål än en schweizerost blev det nu energiåtervinning av byxorna. Ja, man kunde kanske lappat dem istället.

Istället införskaffades ett par äkta kinatillverkade M90-imitationer (inga kopior – riktiga M90 finns inte i svart). Naturligtvis i svart, så man kan röra sig bland folk. Alla fickor är helt förslutbara, samtidigt som man får ner rejält med verktyg, inklusive en hel tumstock, i benfickorna.

Som jag minns M90 från 1991 – 1992 och 1995, så var de förstås väldigt bekväma och hade perfekt passform. När jag ryckte in vägde jag 61 kg som 21-åring, så det var storlek 180/65 som gällde. När jag muckade vägde jag 65. Idag väger jag 79.5 kg, och det är bara att konstatera att storlek 180/75 passade perfekt.

Nya byxor

Om äkta kinatillverkade imitationer är lika hållbara, dvs inte en söm som hade gått trots att de användes 9 – 24 timmar om dagen, mer än fem dagar i veckan under ett års tid, får tiden utvisa. De sitter iaf bra och som lättare byxor lär de vara enklare att bära på gården och i skogen. Och till en tredjedel av priset för ett par Fjällräven kan man nog även rekommendera dem som fritidsbyxor.

Ny profilbild

För att glädja de läsare som störde sig på min senaste profilbild, “raggarbilden”, så togs det därför lite nya autentiska foton på mig i svarta M90-imitationer och i mer passande omgivning och lämplig utrustning, så ni kan störa er på det istället.

Inte en chans att alla blir nöjda, men den här bilden kanske är mer representativ med er interna bild av mig?

Kängorna är från Viking (köper aldrig mer något annat tror jag, baserat på pris/prestanda/bekvämlighet) inköpta någonstans på Freeport i Kungsbacka, T-shirten med tryck (för att irritera de som anser att det är dålig stil på gamla gubbar) är från Threadless och motivet är passande nog “Into the woods” (ideomatiskt uttryck som har vidare innebörd än in i skogen) och yxan är en släggyxa från Hultafors, vikt 3.5 kg, inköpt någon gång på 90-talet och skär genom vedkubbar som en varm kniv genom smör. Och nej, man hugger inte ved så här års, men nu när veden börjar flyttas från torken och in i vedboden passar jag på att klyva en del vedträn som kanske blev på gränsen till för stora för kaminen.

Sedan finns det minst en person på mitt förlag som har en grej för män med yxor, så vad gör man inte?