Alternativa vargstrategier för fårägaren

Så kallade rovdjursavvisande stängsel fungerar som bekant dåligt och är dessutom mycket kostsamma och tidsödande att underhålla, då de måste röjas flera gånger om året. Samtidigt är klassiska fårstängsel i metallnät i princip underhållsfria och ett ungefär likvärdigt skydd mot får. Jag kommer är fritt diskutera en del alternativa strategier för att skydda en fårbesättning mot den gråe ulven.

Rovdjursavvisande stängsel är förstås bättre än ett traditionellt elstängsel, med sina 2-3 trådar, men då den nedersta tråden högst får vara 10 cm från marken måste man flera gånger per säsong haka av tråden och klippa ner markvegetationen. Dessutom behöver det rovdjursavvisande stängslet vara helt rent från buskar och träd inom någon meter åt alla håll, för att undvika att det dräneras på spänning av grenar. Underhållskostnaden, som det aldrig utgår något statligt bidrag till, beräknas till ca 10 000:- SEK per kilometer. En normal fårgård har åtminstone fyra kilometer stängsel och därmed en kostnad på åtminstone 40 000:- SEK om året i att underhålla rovdjursavvisande stängsel. En del stadsbor verkar ha en dålig verklighetsuppfattning om hur mycket stängsel man faktiskt har på en gård. Vi pratar inte om en villatomt här, utan om områden som är stora som hela stadsdelar. Enbart kartan nedan är stor nog för 60 – 100 villatomter.

Dessutom strular alltid elstängsel och är mycket svåra att felsöka när någon ledning gått sönder utan att gå av. De fungerar inte heller vintertid om det är mer än 10 cm snö, då nedersta tråden därmed jordas bort helt och tanken är då att man alltså ska gå och skotta bort snö längs kilometer med stängsel om man inte vill tvinga djuren att vara inomhus, trots att de är vana att med svensk god djurhållning få gå ut och in som de vill.

I kontrast till detta är fårnät underhållsfria. Enligt principen att gräset faktiskt är grönare på andra sidan, så betas de rena åtminstone en halv meter utanför stängslet. Finns alltid några tackor som specialiserar sig på att beta på andra sidan stängselet och dessa växer alltså aldrig igen. Inte för det spelar någon roll, då de ändå inte är strömförande. Övrigt underhåll består i att ständigt ha med sig en hammare och lite stängselkrämpor när man rör sig i hagarna för att åtgärda eventuella platser där älg eller annat vilt och tamdjur haft loss stängslet, eller där grenar trillat ner etc. 

Men fårnät är inte perfekta, lika lite som rovdjursavvisande stängsel. Det är också dyrt, uppåt 2000:- SEK per hundra meter, 20 000:- SEK per kilometer, enbart i materialkostnad. Arbetskostnaden är det enklast att inte låtsas om, men man kan nog räkna med åtminstone 12000:- per kilometer.

Ett annat problem är våra gamla kulturmarker med stenmurar, där den gråe enkelt kan hoppa upp på muren och sedan över intilliggande stängsel. Samtidigt har man EU-åtaganden att beta hela vägen fram till muren och kan inte bara flytta bort stängslet från murarna och låta dessa växa igen i skog och sly. Murar som för övrigt är kulturminneskyddade och inte får rivas. Som bekant motarbetar alla myndigheter jordbrukarna.

En variant kan vara ett införande av en speciell paragraf 28-zon. 

Man delar helt enkelt in hagarna i en inre och yttre zon, där vi kallar den yttre zonen för paragraf 28-zonen. I denna yttre zon får fåren bara beta dagtid eller under överinseende av beväpnad människa. När det skymmer flyttar man bort djuren från zonen och stänger grinden. Kvar lämnar man bara baggar.

Därmed måste den gråe över (minst) två fårstängsel för att komma åt tackorna och lammen, men i en form av honungsfälla eller damoffer (baggoffer) så låter man alltså baggarna vara kvar i paragraf 28-zonen. Tar sig den gråe över stängslet så kommer han bara gå bärsärk bland baggarna, medan tackorna kan fly undan och gömma sig utan att den gråe kan sätta efter dem. Den gråe kommer därmed äta sig mätt på baggarna och inte sätta efter tackorna för nöjes skull.

Rent cyniskt så är inte baggar speciellt viktiga. Det finns alltid något bagglamm i besättningen, som kan rekryteras som ny avelsbagge, alternativt köper man in nya baggar varje år i takt med att den gråe äter upp dem. På så vis kan rent av aveln stärkas, speciellt av utrotningshotade lantraser, om man nu inte sitter på en genetiskt väldigt viktig bagge. De svenska utrotningshotade lantrasfåren består idag av allt från något hundratal överlevande djur till som bäst 5000 djur, att ställa i kontrast mot 200 000 canis lupus globalt, som alltså inte är ett dugg hotad. Det är lite underligt att staten vurmar för 200 000 vargar, men gärna ser att de sista hundra djuren av någon genetiskt värdefull lantras äts upp av varg.

Till detta slutar man att avla på snälla baggar, utan behåller hela tiden de mest aggressiva baggarna. Dessa utrustas också med lämplig rustning runt halsen, t ex någon form av ringbrynja, så att den gråe knäcker sina tänder utan att kunna skada baggen, som sedan inleder motangrepp mot en varg med avbrutna huggtänder. Förmodlingen är halsrustning, eventuellt spikutrustad sådan, olaglig då den är elak mot vargen, men det är en tanke.

Tyvärr innebär detta merarbete. Man måste flytta in fåren varje kväll och öppna upp paragraf 28-zonen igen varje morgon. Aggressiva baggar innebär också merarbete, då man inte kan vistas ensam inne hos en könsblandad flock. Vår gamla bagge var aggresiv. Vid daglig tillsyn och inräkning kunde man konstatera att han var 100 m bort och betade i lugn och ro, medan man räknade in tackor och lamm. Sedan vände man sig om för att gå hem till gårdscentrum och strax därefter tacklas man omkull av baggen, som så fort man vänt sig om tyst travar närmare och anfaller när man vänt ryggen till. Blåmärken och eventuellt knäckta ben som resultat, plus en hel del stress, smärta och ibland sängliggande.

Eftersom det finns får kvar i paragraf 28-zonen, så får man också tillämpa paragraf 28 på varg som tar sig in dit och skjuta vargen.

I övrigt stärker man upp vinterhagen rejält, t ex med två meter högt stängsel, för att trygga djurhållningen maximalt under vintern och lammningsperioden.

Bifogar en förenklad skiss över det egna hemskiftets stängsling, idag, i morgon och enligt teorin om paragraf 28-zoner. Skattad merkostnad i material, om jag alltså bjuder på min egen tid och inte bloggar eller skriver bok på några veckor, blir ca 15 000:- SEK, pengar jag får ta ur egen ficka för att stadsbor ska kunna drömma om härliga naturupplevelser.

Blå streck är stenmurar.

Grönt är befintlig stängsling.

Rött är redan planerad (och ibland påbörjad) stängsling

Lila är stängsling för paragraf 28-zoner. Anpassad efter var det är lämplig jordmån. Därtill sätter man upp grindar vid infart till gårdscentrum, vilket alltså gör att man får en ytterligare skydsszon. Notera att det även stängslas mot sjön och våtmarkerna runt denna, då ulven inte är lika kräsen som fåren. Dessa stängsel lever antagligen inte så länge vintertid, då en älgko med kalv normalt bor halva vintern runt sjön.

Sedan kommer väl någon gnälla över att alla dessa stängsel inkräktar på deras allemansrätt. På köpet vildsvinssäkrar man marken rätt väl, vilket dock är negativt rent jaktmässigt.

Nu är inte detta någon platt fotbollsplan heller, utan kuperade naturbeten. Höjdskillnaderna är upp till 20 meter och lutningarna upp till 90 grader, jordmånen är på sina håll 5-10 cm, om det inte är kalt berg, och det är bitvis extremt svårt att stängsla bra. Det går alltså inte att stängsla fritt.

En absurd konsekvens av vargen är att fårhållningen har flyttat ut på slättbygdernas lättstängslade åkermark, inklusive de skånska slätterna, där åkermark förvandlas till bete, istället för att som traditionellt låta får beta oplöjbara marker som bara duger till gräsproduktion och bete.

Fåren överlevde för övrigt natten. En gång till. Som ni ser ovan är jag kvar i förhandling. Acceptans innebär att man gör som staten vill: slaktar ut besättningen och lägger ner.

Återkommer med lite illustrativa foton under dagen, men nu ska jag fortsätta stängsla om ena utskiftet. Ovanstående är hemskiftet. Att tillämpa paragraf 28-teorin på utskiftet är svårare då det är ännu mer kuperat, svårstängslat och när omöjligt att få till bra buffertzoner, så man får väl nöja sig med att enbart låta baggoffer beta där. Alltid blir någon genusteoretiker glad över att man offrar baggar.