Sveriges luftvärn – idag och i framtiden

Den svenska återupprustningen innebär bland annat en omfattande satsning både i kvantitet och kvalitet på ett återtagande av lufvärnet över hela organisationen, fokuserat på robotluftvärn. Nedan följer en sammanställning över aktuellt läge inom försvarsgrenarna.

EldE 23 BAMSE och PS90. Godkänt foto.

Svenskt luftvärn hamnade på efterkälken i och med den strategiska blackouten och regeringen Borg/Reinfeldts försök att helt avrusta Sverige. I den eviga fredens epok behövdes inget luftvärn, eftersom bondarméer i tredje världen inte hade något flyg, även om vissa delar gick att använda som t ex artilleriradar för att lokalisera improviserade granatkastare.

Idag har vinden vänt och luftvärnet byggs ut över hela organisationen. Till och med marinen ska få nytt robotluftvärn, både bland skogsmatroserna inom amfibieförbanden såväl som på ytstridsfartygen.

Men låt oss titta nedifrån och uppåt.

Arméns manöverförband idag

Ute på det som ett tag kallades manöverförbanden, dvs de bataljoner och framöver brigader som ska manövrera för att söka konfrontation med en motståndare, finns idag främst bara luftvärnskanonvagn 90, vilken återfinns på de sex mekaniserade bataljonerna, framöver nio mekbataljonerna.

Lvkv 90 till höger, syns på den stora tunnan som är radarn. Foto från arméövning 15. Att eldören är eleverade betyder att fordonen är utslagna av motståndaren. Därav besättningsens beredskapsläge.

En pluton lvkv 90 består av fyra vagnar utifrån vad Försvarsmakten publicerat om Gotland. Den förstärkta bataljonen på Gotland har två plutoner med totalt åtta vagnar, men om även övriga mekbataljoner har detta är oklart, men ska ha åtminstone en pluton vardera. Det är inte ovanligt med speciella så kallade G-lösningar för Gotland.

Lvkv 90 är åldersstigen, men det ska finnas en version med uppgraderad radar. Som eldrörsluftvärn är den mycket kompetent på att leverera mycket dålig stämning mot framför allt helikopter, men kanske även mot närgången attackflyg som ryska Su-25 i den mån sådana kommer uppträda på det moderna slagfältet. Förmågan mot RPAS (populärtekniska termen drönare i texten framöver) är oklar, särskilt mindre drönare som lämnar en mycket liten radarsignatur och på äldre system helt enkelt filtreras bort som brus om signalen alls hittar dem. Annars borde lvkv 90 vara mycket effektiv med kulsprängammunition mot drönare. Större drönare bör kunna hittas med lvkv 90-radar, men kan uppträda på en höjd som gör att de är utom räckhåll.

Arméns manöverförband i morgon

Under införande är EldE 23 Bamse till Stridsgrupp Gotlands mekbataljon, vilket ser ut att bli ett helt kompani.

Robotsystem 70. Godkänt foto.

Till brigaderna – tre mekbrigader och en reducerad motoriserad Mälarbrigad – ska robotsystem 70 och 90 återföras. Antagligen blir det med någon form av ny bärarlösning då de gamla bandvagnarna antagligen inte orkar med i dagens tempo. Systemen har kort räckvidd och måste följa med brigadens strid och får inte komma efter.

Robot 70 har använts buret och lastat ombord på Sisu-vagnarna pansarterrängbil 203, vilket bjuder på viss flexibilitet främst i stadsmiljö, där robot 70 gärna grupperas på hustak, vilket det finns foton på. Dock gör pansarterrängbilarna att man annars blir begränsad i grupperingsplatser nära väg vilket visat sig vara en svaghet vid övning mot flygvapnet.

Nya eldenhet 98 baserat på IRIS-T SLS togs initialt fram för att tillföras brigadnivå, men så blev det inte.

Luftvärnet hittas som ett luftvärnskompani på brigadnivå och verkar få gamla PS90 som spaningsradar, som dammats av från materielreserven och fått en modernisering. Antalet eldenheter kan diskuteras, men antagligen 4-8 per brigad och 1-2 spaningsradar.

Enligt försvarsbeslutet ska också “modernt buret luftvärn” anskaffas, dvs någon form av lätt luftvärn liknande amerikanska Stinger, en sk MANPAD – man portable air defence. Dessa kommer antagligen tillföras på bataljonnivå, feller rent av ner på kompani även om det kanske är mindre sannolikt. Istället underställs nog snarare en MANPAD-grupp ur en MANPAD-pluton kompani utifrån bataljonens bedömning av behov och prioritering.

Arméns luftvärnsbataljoner idag

Idag har vi två luftvärnsbataljoner, vilket vi också ska ha i morgon. Dessa har idag en kombination av de första EldE 98 och robot 70, samt EldE 97 HAWK, en moderniserad variant av den gamla robot 77 som ursprungligen anskaffades på 60-talet. EldE 98 kommer ersätta robot 70 helt, och robot 70 kommer flyttas till brigaderna.

EldE 97 – eldledningsradar och tom lavett. Godkänt foto.

EldE97 tar tid att gruppera och består av en eldledningsradar som belyser målet, samt två lavetter med vardera tre robotar. Operatörerna sitter i en container som helst grupperas på behörigt och tryggt avstånd, vilket kräver en del kabeldragning, så att manskapet överlever en bekämpning av systemet.

Robot 70 (och 90) har ingen eldledningsradar utan styrs med laser som belyser målet. Det gör att de inte fungerar vid dåligt väder, men å andra sidan går de inte att slå ut med signalspårande robotar.

UndE23 i sin container ombord på en MAN-lastbil. Godkänt foto.

Som spaningsradar har man UndE23.

Arméns luftvärnsbataljoner i morgon

EldE97 kommer ersättas helt av EldE 103 Patriot och EldE 98 kommer som främsta uppgift ha att vara närskyddsluftvärn för Patriot-systemen. Varje bataljon ser ut att tillföras två EldE103, med vardera en eldledningsradar och tre lavetter.

Bataljonerna ser också ut att få vardera två spaningsradar 103 och fyra av den mycket kompetenta svenska UndE 23, plus stridsledningscentral 103 och en ny GBDA-stridsledningcentral.

Patriots eldledningsradar täcker inte 360 grader, och för att skydda en plats helt behövs minst två eldenheter så man inte bara angrips från andra hållet.

Förenklat kan man säga att Patriotsystemen kan skydda två platser i Sverige. Fler om man bara vill skydda åt ett håll. Systemen kan också bekämpa ballistiska- och semiballistiska robotar likt Iskander eller ryska kärnvapenrobotar, men det förutsätter att man är grupperad nära målet.

Det är således en balansgång vilka två platser i Sverige som ska prioriteras för luftvärnsbataljonerna. Vi kan alltså inte ens försvara alla militära flygbaser eller marinbaser.

Tillägg: Försvarsmakten tillförs också nya AESA-radarn Giraffe 4A som kommer komplettera UndE 23 (Giraffe AMB), och nog får ses som ett extremt kvalificerat sensorsystem och kommer stödja Patriot.

Marinen idag

Marinen har idag eldrörsluftvärn i form av 57 mm allmålspjäser ombord på Visby-klassen och 57 mm och 40 mm allmålskanon på Göteborgsklassen. Det fungerar som närskyddsluftvärn mot sjömålsrobotar eller luftvärn mot närgånget flyg, vilket antagligen är mer ovanligt i dagens stridsmiljö när man främst bekämpar på distans. Det finns även 40 mm eldrörsluftvärn på HMS Karlskrona och Kosterklassens minröjare.

Amfibiekåren ska ha haft robot 70, men det är oklart om man fortfarande har detta.

Marinen i morgon

Robotluftvärn ska integereras i Visbyklassen och framtida ny korvettklass Visby NY ska ha robotluftvärn från början. Plats för vertikala tuber på befintliga Visbyklassen finns, men ströks av Moderaterna, och besättningens träningsutrustning får helt enkelt maka på sig.

Även de framtida två amfibiebatlaljonerna ska få ett nytt buret luftvärnssystem. Detta kommer fylla samma funktion som robot 70 och 90 på brigaderna.

Specialförbanden

Försvarsmakten kommenterar aldrig de svenska specialförbanden (plural – det är ett system under Specialförbandsledningen, inte ett enskilt förband som Särskilda operationsgruppen), men det har släppts filmsnuttar där det om man inte blinkar ser ut som att operatörer har bärbart luftvärn liknande amerikanska Stinger. Om vapenssystemet finns hos Försvarsmakten, eller om filmsekunderna är från samövning med utländska förband kommer vi aldrig få svar på.

Men att t ex innästla specialförband nära en motståndares flygbaser och skjuta ner flyg eller helikoptrar när de är som sårbarast och smäller bäst alldeles efter start kan förstås vara en tillämpning, inklusive att detta kan ske på angriparens eget hemmaterritorium på andra sidan Östersjön. I övrigt ska numera 31:a bataljon från K 3 omriktas till att stödja specialförbanden istället för att vara en lätt rörlig infanteribataljon.

Sensorkedjor

I Sverige har vi ett luftförsvar. Där ingår luftvärnet, men också stridsflyget. Dessa servas bland annat av fasta sensorer i form av radaranläggningar. Fasta anläggningar kanske inte har särskilt lång överlevnad i skarpt läge, men något förenklat kan alla sensorer inom svenskt försvar länkas samman. UndE 23 och Giraffe 4A kommer som omgrupperbara system kanske delvis ersätta de fasta anläggningarna i skarpt läge, och i övrigt kan våra flygande radarflygplan S100D/ASC 890 samla in spaningsdata och länka över till luftförsvaret, liksom våra örlogsfartyg såväl som stridsflyget som annars inte behöver använda sin egen radar för att förbli dolda.

Korvetten HMS Gävle kan peka ut en kryssningsrobot som sedan bekämpas av en BAMSE på land. Generellt vill man dock undvika att ha radar aktiv, eftersom man då skiner som en strålkastare i mörkret och snabbt riskerar att bli en måltavla för fjärrbekämpning, inklusive av signalsökande robotar. Olika delar av sensorskedjan kan därför vara tänd respektive släckt vid en given tidpunkt, och successivt roteras för att rörliga system ska kunna omgrupepras, och hela kedjan kanske först tänds när fientliga flygföretag upptäcks och bekämpning inleds. Vilket nog kan leda till dålig stämning hos angriparen när svenskt luftförsvar går från någon enskild spaningsradar till ett dussin, tillsammans med ett tiotal målradar som belyser målen.

Grupperingsplatser

Svensk terräng innebär en del utmaningar för luftvärnet. Större delen av Sverige är kuperat och skogbeklätt. Det innebär dålig sikt och sekunder att agera på mot lågflygande mål. Jag har själv haft påhälsning av både Försvarsmaktens helikopter och några gånger av lågtflygande transportflyg. Helikoptern hann jag filma, men när tp 84 Hercules har flugit förbi några meter över trädtopparna har jag hört ljudet innan men de har passerat så fort de två gånger jag känner till att jag inte hunnit ens fotografera. Vet att de lade in mitt hem i sitt navigationssystem när jag hälsade på dem på Såtenäs 2013 och ibland råkar de ha vägarna förbi. Säg till i förväg nästa gång, så jag kan vara ute med kamera.

Svenskt luftvärn – både eldenheter och spaningsradar måste alltså gruppera högt.

Dessvärre är de flesta berg skogbeklädda, medan bebyggelse och jordbruksmark främst hittas i dalarna.

Därför har det funnits ett antal förberedda grupperingsplatser, med tillgång till både väg såväl som röjd plats att ställa sig på. En del av dessa platser kan också haft såväl strömförsörjning som koppling till Försvarets telenät vilket skyndar på grupperingstider då man slipper dra tråd och sätta upp radiolänkar för att koppla ihop sig med sonsorkedjorna. Särskilt spanings- och eldledningsradar slukar enorma mängder energi. Man har förtstås dieselgeneratorer och UndE 23 har en sådan inbyggd i sin containerlösning, även om bränslet inte räcker så länge om man lyft av containern från lastbilen med sina större tankar, utan i så fall måste fyllas på löpande. Dessutom låter det en del när man kör på dieselgenerator, vilket kan vara trist i en fientlig miljö.

Med grupperingsplatser med strömförsörjning löser sig detta och driftsäkerheten höjs också.

Huruvida dessa grupperingsplatser finns kvar är en annan fråga, liksom hur markägaren skött omgivningen. Kanske har träden runt blivit för höga. Eller så har de avverkats så man inte längre får visuellt skydd.

Vid Obamas statsbesök till Stockholm och Sverige 2013 grupperades minst två UndE 23 på höga platser i Stockholm.

En del fasta grupperingsplatser används i fredstid på övningar eller beredskapsinsatser och -kontroller, men det är inte samma sak som att dessa kommer användas i skarpt läge.

Robot 70 kan som sagt annars grupperas på hustak i stadsmiljö, medan de fordonsburna systemen har större problem med lämpliga grupperingsplatser.

Oavsett kan inte luftvärnet i svensk terräng grupperas var som helst, utan att kraftigt begränsa sin förmåga att leverera verkan och dålig stämning hos motståndaren. Men framför allt är detta en styrka för svenskt försvar och en nackdel för en angripare med fötter, hjul och larvband på svensk mark. Angriparens medföljande luftvärn kommer utan förberedda grupperingsplatser ha mycket svårt att verka.

I delar av Sverige är det bitvis enklare. Platån som kallas Gotland är på sin bergrund av korallskelett i princip helt platt, men skogen ställer ändå till problem och begränsar därmed grupperingsplatser. Men även i t ex Skåne vill man gruppera högt.

Svensk spaningsradar finns traditionellt på mast för att kunna komma upp över trädtoppar. Det gäller dock inte spaningsradarn för EldE 103 Patriot, som därmed garanterat kommer behöva förberedda grupperingsplatser. EldE 23 Bamse har sin eldledningsradar på mast, vilket gör systemet mer flexibelt att gruppera, men varken EldE 103 eller EldE 97 har detta utan behöver i princip helt fri sikt i radarns riktning och därmed förberedda eller ordentligt rekade grupperingsplatser.

Kommentar

Gammalt eldrörsluftvärn vid museumet Aeroseum.

Vad som än så länge saknas i återtagandet är luftvärn för flygbaserna och marinbaserna. Detta fanns i form av närskyddsluftvärn både radarkopplat eldrörsluftvärn och robot 90 förr, men det ser inte ut att finnas några planer på att återinföra detta. Detta luftvärn var organiserat under armén förr, men borde i en moderniserad organisation direkt tillföras flygvapnets och marinens basförband. I dagens stridsmiljö handlar det framför allt om ett behov av närskyddsluftvärn mot fjärrbekämpning med kryssningsrobot. Att detta inte finns i de politiskt styrda besluten är att betrakta som en allvarlig brist – de två luftvärnsbataljonerna kan inte försvara alla svenska baser, och om man prioriterar två baser måste man släppa exempelvis strategiskt viktiga hamnar.

I den mån beslutsfattare läser detta så ta till er budskapet att det behövs luftvärn för svenska flyg- och marinbaser.