“Där ute är det krig, men innanför det här hemmets dörrar har det alltid varit fred. Krig är något politiker för, folk vill ha fred.” – vår ukrainske värd
Det pågår sedan 2014 ett krig i Europa, Rysslands krig mot Ukraina. Tecknen finns överallt även i den till synes fredliga huvudstaden Kyiv, om man bara tittar. Men en av krigets tragedier är att det blir vardag och normalt. Samhället har gått från ett normaltillstånd till ett annat.
 |
| Början på minnesväggen över Ukrainas stupade militärer och poliser 2014 till början av 2018. |
På flygplatsen märks inte mycket, annat än den vanliga säkerheten på internationella flygplatser. Möjligen en lite högre närvaro av folk i kamouflageuniform, men utan synliga vapen eller annan personlig utrustning. Kanske är de bara på väg till något internationellt utbyte, eller där för att möta upp en kollega eller anhörig?
 |
| … och väggen fortsätter. Under fotot med vissna solroser står det “kriget som inte finns”. |
Men strax innan vi korsar motorvägsbron över Dnepr möts vi av polisens blåljus i motsatt färdriktning, följda av en militär konvoj av fordon. Sex stora civila långfärdsbussar och fyra täckta militära lastbilar, och sedan en polisbil i slutet på konvojen. Antagligen förflyttning av militär personal, gissningsvis en bataljons storlek baserat på antalet bussar, som kanske slukar 80-100 personer styck. Flygplatsen ligger öster om Kyiv, liksom kriget, och det var den riktningen konvojen färdades. Kanske rotation av personalen vid fronten. Förtydligande: Det var inte sex bussar och fyra militära lastbilar, faktiska siffror skiljer sig något, tidpunkt och datum är ej heller angivet.
 |
| Runt de hårdaste striderna, när Ryssland inledde sin massiva mekaniserade och artilleriunderstödda motoffensiv gapar många foton svart. De fallna är saknade, eller så har de anhöriga inte accepterat deras död. |
Även på järnvägsstationen när vi ska på tåget till Poltava, så märks uniformerna av. Även om det fanns skyttegrupper stående i beredskap runt stationen, så märks uniformerna främst i form av enstaka unga män med motsvarande persedelpåse. Kanske på väg hem på permission eller på väg tillbaka från permission.
 |
| Väggen med de stupade från andra sidan. Det går inte att få med hela väggen på ett foto. Den har inte officiellt uppdaterats sedan mitten 2018, men enskilda stupades anhöriga eller kamrater har själva satt upp lappar. Men detta är bara några få, antalet stupade sedan dess kan räknas i hundratalet. |
Tåget är helt, rent och till skillnad mot i Sverige i tid, samt betydligt modernare och rymligare än något SJ kan trolla fram. På teveskärmarna blandas underhållning med samhällsinformation och reklam. Inklusive reklam för en internationell spelfilm och Sovjetunionens folkmord på ukrainarna under Holodomor 1932 – 1933, där Moskva och Stalin såg till att upp mot 10 miljoner, rent av fler, svalt ihjäl.
 |
| Minnesmärke över Holodomor i Kyiv, med en av alla minnesmärken över de himmelska hundra, som satte livet till i Värdighetsrevolutionen 2013-2014. |
Det här går igen även på museumet vid slagfältet i Poltava. Att Peter den store dödade 50 000 ukrainska bybor, som svar på alliansen mellan hetmanen och Karl XII pekas noga ut av guiden. Och hetmanen, som skinflåddes levande och steglades, efter kapitulationen, och de ukrainska kosackerna som avrättades till siste man påtalas också. Poltava är inte bara punkten där den svenska stormakten vände, och den ryska uppstod, utan också där Ukraina förlorade sitt oberoende under hetmanerna.
 |
| Ukrainsk militär läser en av texterna på museumet i Poltava. |
Jag ställer frågan till värden på middagen i deras hus i en by mellan Poltava och Kharkiv, en stad där Kreml liksom i Odessa misslyckades att dra igång väpnade strider som ursäkt för att gå in militärt. Kommer husets unge man att kallas in? Som hos så många andra bor man tre generationer i huset, farfar, farmor, son i trettioårsåldern, sonhustru och barnbarn. Samt förstås ute i trädgården alla de djur som är så viktiga för att sätta mat den mat man så frikostigt bjuder av på bordet.
Värden skakar på huvudet. “Nej, inte som det ser ut nu. Den nye presidenten är mer en man av folket. Men man vet aldrig.” Vi byter samtalsämne, även om värden tar upp oron kring energiberoendet av Ryssland. De ryska gasledningarna går genom området, men när de ursprungligen byggdes kom gasen från Ukraina, men pumpades upp och såldes först av Sovjetunionen, där Moskvastyret som alltid först ville dränera Ukraina innan man gick på Rysslands egna resurser.
 |
| Lite otippat har Natos 70-årsjubileum plats i Kyiv. |
“Är du reporter? Nej, du ser ut som en terrorist.”
Bensinmacksägaren utanför Poltava reagerar starkt på att jag fotograferar terrängen där tusentals svenskar och tvångsinkallade oerfarna ryssar dog 310 år tidigare. Värden försöker skämta bort det hela, men mackägaren står på sig. Jag slutar fotografera och sätter mig i bilen. Terrorist är förstås en omskrivning för någon form av hantlangare under Kreml. Värden skakar på huvudet och ber om ursäkt när vi är på väg igen. Ordet идиот behöver ingen översättning, utan är internationellt gångbart.
På tåget tillbaka rullar återigen reklamen för Holodomor-filmen. Bland informationsfilmerna finns reglerna som gäller vid resor till och från EU, specifikt Polen.
När vi går runt bland minnesmärkena från Värdighetsrevolutionen i Kyiv blir vi på Självständighetstorget uppvaktade av män och kvinnor som säljer flätade plastband i Ukrainas färger. Pengarna går till ett veteransjukhus. Jag frågar hur mycket de kostar. “Det väljer du själv. En del betalar 20 hryvnia, andra 200.” Jag köper ett band för de småsedlar jag har på fickan.
 |
| Plastband fastknutna vid minensfotona över de himmelska hundra, som föll under Värdighetsrevolutionen 2013 – 2014. 166 demonstranter saknas fortfarande, bortförda och sedan aldrig återfunna igen. |
En man får eskort av beväpnade militärer på flygplatsen. De skrattar och skämtar tillsammans. Någon form av VIP, makthavare eller annars viktig person, och inte någon avvisning.
Så här långt från fronten ter sig kriget banalt, rent av normalt. Och det är krigets tragedi – det upplevs en dag i taget och blir vardag. Samhället ställer om till det nya normalläget, och det som en gång var kris har istället blivit normalt och något man bara hanterar.
Samtidigt står Ukrainas försvar starkare, erfarnare och mer välutrustat än någonsin. Kreml kanske håller Krim och sydöstra Ukraina, men har förlorat det tidigare hunsade broderfolket, som brutit sig loss och på allvar kastat av sig Kremls bojor efter så många hundra år.
På flygplatsen är priserna i euro.
Kriget i sydöstra Ukraina har enligt Wikipedia per dags datum orsakat 4 326 dödade och 71 saknade militärer och poliser på den ukrainska sidan. 11 813 ukrainare i uniform har sårats. På den ryska sidan uppges 5 650 dödats. 3 339 civila har dödats, och finns inte med på väggbilderna ovan. Totalt antal sårade ligger på upp till 30 000 personer. 1 414 798 ukrainare är internflyktingar och 925 500 har flytt utomlands.
Det kortaste avståndet Sverige – Ukraina är antagligen från Ölands södra udde och ligger på ca 70 mil inklusive jordens krökning. Det är samma avstånd som ungefär fågelvägen från Stockholm till Luleå, eller kortare än sträckan Stockholm-Hamburg.
20 kommentarer
jag tror man inte ska underskatta vad ryssland gjorde i Ukraina. Innan kriget fanns det en stor splittring. Många som såg sig sig som ryssar, en stor del yngre som längtade efter europa. men natianlismen bland de normala ukrainare jag mött var främst "vi har en lite annorlunda kultur och vi är stolta över den".
Nu kan även unga liberala kvinnor fara ut i haranger över hur mycketde hatar ryssland och att ryssar är ett ondskefullt folk som stödjer det somhänder i ukraina. (Sen är jag övertygad om att hatet mot individer är överdrivet)
Precis som bloggarn skriver har man skapat ett land. Ett Europeiskt land.
Ukraina plågas av korruption och stora problem…. Men. En klar majoritet ser att vägen framåt för ett bättre liv är ett Ukraina efter en Europeisk modell. Inte en slavisk och rysk.
Vi var i landet efter krisen 2009 och besökte Kyiv och Pripyat (Till så lågt pris att jag skäms för det än idag). Lärde känna flera ukrainare. En i sällskapet är gift med en elektroingenjör. Har träffat flera ur den diaspora som finns i Sthlm.
Roligt är att på den tiden. Före tv-serien. Så var det max ett sällskap i veckan som åkte till pripyat. De flesta månadert var det ett sällskap i månaden. på 20-50 personer. Nu är det en industri som kanske kan ge tillbaka en del av den enorma kostnad Zonen är för landet.
Och för de som inte besökt Ukraina. Gör det. Det är ett fattigt land men ett stolt och vänligt folk som gärna pratar med främlingar.
Kreml har fått miljontals av rysktalande ukrainare att förakta Kreml. Det var inte det Putin och Kremlisarna försökte åstadkomma. De planerade och försökte genomföra ett regelrätt Anschluss 2014 och misslyckades å det grövsta.
Ukraina är forged by fire och har stått upp mot den ryska våldtäktsstaten.
Tidigare innan Cornus trollfilter gick Kremltrollen all in på ett sådant här inlägg och man förvånades över hur inkompetenta resonemang som fördes.
Särskilt när man visste att de arbetade efter manuskript med någon slags retorikslingor. Men det var ju så naivt och så öst-stolpigt. Resonemang som kanske lät bra längst in i Finska Viken, men som var så avslöjande dåliga i vår kultur.
Kul ändå att det fanns folk som slängt bort sin utbildning på att lära sig svenska. Det funkar ju rätt ok med engelska i Sverige som kommunikationsmedel. Tror aldrig att deras chefer riktigt begrep att trollens svenska var rätt ok men att deras löjeväckande dåliga osvenska retorik sänkte dem (som antagligen chefen utformat).
Ja, de kanske segrade militärt, men förlorade kriget. Och Ukraina har i blod format en nation.
Sovjettiden kan paradoxalt nog ha lindrat splittringen p.g.a. stora omflyttningar och allmän uppblandning. Nuvarande Ukraina får väl ändå ses som en sammanslagning av en del Österrike-Ungern, en mittdel som omväxlande varit under starkt polskt eller ryskt inflytande och en rysk som delvis har kopplingar till Kaukasien.
Om man frånser att kriget än mer splittrat vissa, så visar analyser att valet för första gången blev mindre styrt av regionala skillnader. Eftersom Ukraina är styrt av oligarker, men till skillnad ifrån Ryssland motarbetar de varandra i större grad inom den demokratiska apparaten, kunde man tidigare med ganska stor säkerhet veta vem/vilka som skulle dominera vilka valdistrikt. Den trenden är nu bruten. Visserligen har vi ingen aning om vad de miljoner som inte fick delta skulle ha lagt sina röster.
Något jag inte håller med om är att du ställer Europeisk modell i kontrast till slaviskt. Tänk på att det mer leder tankarna till en retorik med fånig mustasch. Att inte acceptera det slaviska som ett Europeiskt kulturarv cementerar den splittring som redan råder. Det slaviska är och förblir en del av Europa. Även ett icke-slaviskt land som Tyskland är en mix av båda, sett till ett mänskligt personligt perspektiv.
Tyvärr tror jag inte att EU innan Euromajdan förstod, eller fortsatt förstår, att det krävs någon form av överenskommelse även med Ryssland. Nu talar jag inte om det politiska spelet och kriget, utan om de ofrånkomligen starka familjeband som finns mellan Ryssland och Ukraina. EU är mycket bekymrat över Nordirlands situation ifall det blir en Brexit, fast det är ju småpotatis med vad en hård EU gräns mellan Ukraina och Ryssland skulle innebära. Det finns mig veterligen inga andra två länder som har så invävda familjeband (det skulle vara intressant om någon kan komma på en analogi).
En annan sak som blir en framtida fråga och som kvarstår för konsolidering är utredningar om vad som egentligen hände under Euromajdan, händelserna i Odessa där bl a de 42 som dog i branden av fackföreningsbyggnaden, och säkerligen andra händelser. Hittills verkar ingen på allvar vilja röra i saken djupare och jag skulle tro att det krävs många år och flera presidenter innan någon vågar öppna på locket.
mycket intressant reportage, tänkte först skriva "trevlig" men tycker inte att det ordet passar in
jag tror att Ukrainas framtid är ljus och de kommer att få det bättre och bättre förhoppningsvis.
Om du skriver Kyiv får du väl skriva Odesa? Någon form av konsekventhet får det väl ändå vara.
Kram.
Eller Dnipro.
Själv gillar jag de här språkpolisbetene, då jag oftast börjar söka upp det själv och kan komma på mig 30 minuter senare på något helt skilt ämne på wikipedia.
Ja…
Det är oftast tråkigt när ett samhälle går från ett normaltillstånd till ett annat.
Tråkigt med krig. Dock kan det kan ur västs synvinkel finnas skäl att ge ett lagomt militärt stöd till Ukraina (vilket USA verkar göra). Tillräckligt så att Ukraina inte måste tvingas till en dålig fredöverenskommelse, men samtidigt tillräckligt för att hålla konflikten igång och blöda Rysslands ekonomi tills Ryssland drar sig tillbaka.
Fint skrivet! Jag var som så många andra i Kiev 2012 och upplevde några fantastiska dagar. Maidan var förvandlad till fanzone och hela staden myllrade av glada tillresta supportrar och ännu mer upprymda ukrainare. I sista gruppspelsmatchen kunde ett redan utslaget Sverige ge Ukraina chansen att gå vidare till slutspel. Förutom de tusentals tillresta blå-gula så marscherade tiotusentals gul-blå, sida vid sida, mot arenan. Som bröder och systrar. Sverige gjorde som ni minns sin plikt och slog Frankrike men tyvärr förlorade Ukraina samtidigt i Donetsk, och var utslagna. I stället för att sura på varsina håll så blev det en gemensam blå-gul fest den natten. Vi tackade Kiev och de tackade oss. Jag tror alla som var där kände det. Europa var på besök men Ukraina skulle snart, på riktigt, bli en del av Europa. Vi var ju grannar. Bröder, och systrar.
En naiv tanke såklart. Vi träffade nog få Luhanskbor dom där dagarna. Få ryssar. Få äldre gubbar. Inte tänkte vi väl på Georgienkriget. Inte på flottbaser på Krim. Blev så jävla bedrövad när man såg bilderna från Maidan 2014. Såg ut som en krigszon. Så många unga drömmar som gick åt helvete. Europa kändes avlägset igen. Och värre skulle det bli.
Som du skrev så blir det vardag av krig också. För folket men självklart även för oss som ser på utifrån. Jag såg igår en gammal intervju med en svensk soldat som deltog i Nordbat. Hans första reaktion var chock över att människor liv pågick mitt i allt elände, och det lär ändå varit många gånger värre. Aja. Jag tänker ofta på den där natten när vi var som ett folk. Och sen skäms jag, för att jag inte gjort mer för mina bröder och systrar. Det är bra att du skriver om det till skillnad från media. Bra att du tar ställning också.
På tal om Krim (och Apple):
https://www.dn.se/nyheter/varlden/apple-borjar-visa-krim-som-ryskt-territorium/
Idiotiskt av Apple. Finns inget internationellt erkännande som motiverar detta.
Jag var i Moskva i höstas, och åkte då turistbuss, en sådan där röd dubbeldäckare som finns i alla större städer. Mitt i et vanliga blah blah blah så kom det några meningar (på engelska) om Krim, om hur delen äntligen införlivats med Mother Russia.
Det intressanta var inte att informationen kom, och hur vinklad den var. Det kan man förvänta sig. Det intressanta var NÄR den kom – mitt emellan information om två kyrkor typ – för att tydliggöra för den inteligente turisten att "till detta är vi nödd och tvungen" som Biskop Brask skulle sagt.
En kort allmän kommentar om historiska händelser: den i artikeln omskrivna hetmanen är Ivan Mazepa. Hans maktposition som statsöverhuvud berodde i sin tur på att Bogdan Chmelnytskyj gjort revolt mot just det Polsk-litauiska samväldet och anslöt sig till Tsar Ryssland. Utifrån det samarbetet grundlades ett statsöverhuvud för regionen, Hetman of Zaporizhian Host. Detta följer ett mönster där Tsar Ryssland oftast valde att bibehålla regioners egenstyre, som dessutom gav dem maktpositioner i Moskva. Den för västeuropeiska mått lite märkliga effekten var att etniska ryssar i dessa regioner ofta fick finna sig i att vara en mindre privilegierad arbetarklass.
Revolten Ivan Mazepa gör är därför som ett erkänt statsöverhuvud inom Tsar Ryssland. Precis som Polsk-litauiska samväldet troligen sett Chmelnytskyj som en förrädare, blir Mazepa av Tsar Ryssland dömd som en förrädare. Hans hjältestatus i dagens Ukraina hör samman med tolkningen att hans intention skulle ha varit att förena flera territorier till en Ukrainsk stat. Huruvida den tolkning är korrekt är nog svårt att avgöra, men historien extra dynamik av vilka parterna i konflikten var i förhållande till vad som nu händer.
Det som jag tycker är intressant i det här sammanhanget är vi ofta fryser historien vid vissa skeenden, för att utifrån detta skapa en egen historia. Det är också intressant ur perspektivet att det just i det här fallet får en extra twist då kosackerna spelar en roll i hur, åtminstone några, skapar en historia som ska leda fram till det moderna Ukraina och samtidigt i Ryssland där flera profilerat sig som starka ryska nationalister.
Min fru är ukrainska, så jag har lite förstahandsinfo 🙂
Min frus förföräldrar, dvs gamla Sovjeter, ser Mazepa som en förrädare
Min frus generation (och yngre, som går i skolan nu) ser honom som en hjälte.
Mellangenerationen är ambivalenta
Här ser man kraften av "statlig indoktrinering" på allvar. Jag lägger ingen värdering alls vilket synsätt som är det korrekta. Men jag anar att vi svenskar också är indoktrinerade, på ett eller annat sätt. Det intressanta i kråksången är väl att man inte märker när man blir indoktrinerad.
Ja, det illustrerar det vanskliga med historia.
Det var ju trots allt så att hetman bara var en titel, så i kriget kom kosackerna att splittras i en grupp som följde Mazepa och en som fortsatte att understödja den nya Tsar Ryska zaporizjakosackisk hetmanen Ivan Skoropadskyj. I slutändan blev det stöd Mazepa trodde sig kunna samla mycket svagare än väntat.
Lars, har du någon referens på "Att Peter den store dödade 50 000 ukrainska bybor, som svar på alliansen mellan hetmanen och Karl XII pekas noga ut av guiden."? Jag är lite fundersam på om det går att verifiera. Ett referensverk jag har i rysk historia ligger nedpackad i en låda någonstans. Den mest kända massakern torde vara den i Baturyn och hur många som dog där är omtvistat, och det skiftar från 5 – 15 000. Det finns en viss Petr Nikiforovich Krekshin som i sina krönikor om Peter den store fyllt ut med diverse skrönor och överdrifter, inte för att uppgiften skulle komma därifrån, utan för att det är inte helt lätt veta vad som är sant, eller åtminstone ligger närmare sanningen.
Jag hade bara det från museumet. Poängen är inte siffran, utan att man underströk detta, vilket bidrar till helhetsbilden i hur man lyfter fram de övergrepp Ryssland begått på Ukraina genom århundrandena. 50000 kan vara fel minnesbild av mig, kanske var det 15000.
Det är väl som när jag under en utbildning lyssnade till en brittisk föreläsare där Sverige under tiden fram till detta framställdes, troligen med stor rätt, som en slaktare. S k stormakter har många skelett i garderoben.
Det mest tragiska i just hämndaktionerna ifrån Tsar Ryssland var att samma region under flera årtionden fram till detta genomlidit en fruktansvärd period med än värre massakrer. Chmelnytskyj-upproret är ett sorgligt exempel. Polsk-litauiska samväldet utförde sina hämndaktioner, Kosackerna slog främst ner katoliker och judar, och Krimtaterna gick hämningslöst i räder mot civilbefolkningen.
Det är detta som får mig att vara skeptisk till försök att utifrån fixerade historiska händelser bygga ett narrativ. Oavsett har lidandet varit omätligt.