Hybridkrigföring, del 3: Det lokala spelets psykologi från europeiskt och svenskt perspektiv, insikter och följdfrågor

Detta är det sista av tre inlägg om Försvarsutbildarnas föreläsning Att spela spelet ”Den Ryska Världen” – en tolkning av Krimhändelserna, lärdomar och slutsatser för den europeiska säkerheten. Första delen hittas här. Andra delen hittas här. Samtliga bilder återpublicerade med tillåtelse av Oleg Khairulin om inte annat anges.

Transporter hos Nato Enhanced Forward Presence i Litauen under den ryska offensiva angreppsövningen Zapad 17, samtidigt som den svenska försvarsövningen Aurora. Bloggens eget foto.

Den tredje och avslutande delen av föreläsningen hette ”Östra säkerhetsbältet i Europa: det lokala spelets psykologi”. Khairulin började med en historisk fördjupning, och klargjorde att begreppet ”hybridkrig” tillskrivs specifikt rysk krigsföring men inte är något nytt, utan har existerat i hundratals år, även då i Ryssland.

Han går tillbaka till Katarina den andres s tid, där hon sedan 1760-talet fört en aktiv europeisk politik. Annekteringen av Krim på den tiden hade samma pretexter som i 2014, och Rysslands handlingar i tex Grekland under samma tid kan i sin natur kopplas till modern hybridkrigföring. Khairulin menar att det är ett återkommande arv, ett eko av samma aggressiva politik. I dessa historiska tillbakablickar gällande hybridkrigets utveckling går han även tillbaka till Napoleonkriget, där ryssarna hade utvecklat nya spanings- och påverkanssätt.

Det ryska militära arvet firas på anrika platser i St Petersburg. Flottans dag, 2017. Bloggens foto.

Den historiska resan går även till ”Det Stora Spelet” 1813 – 1907 (eng The Great Game), och även där återkopplas det till parallellerna mellan krigshandlingar och spel. Khairulin berättar om den historiska figuren Dmitri Miljutin, ryska krigsminister under Alexander den andre, fältmarskalk, militärreformator, och hybridunderrättelsens far. Att använda alla de medel som finns till hands för att uppnå målet blev under hans tid den gällande principen.

Den ryska militära underrättelsetjänsten har alltid varit hyllad, påpekar Khairulin, och ger ett exempel från samma tid. Har ni hört talas om Przewalskis häst? Oftast finns den asiatiska vildhästen att beskåda i olika djurparker, t ex Nordens Ark i Bohuslän. Den har fått sitt namn av Nikolai Przewalski, som inte var någon hästforskare, utan general i ryska underrättelsetjänsten. Han reste till norra Kina och ”forskade” om hästen, med totalt fem omfattande expeditioner. I själva verket var det geopolitisk spaning, som av Kinas kejsarinna har kallats för tydligt spioneri. Men skulle de sätta sig på tvären för vetenskapen? Przewalski och hans trupper reste nämligen som medlemmar i ”Den Ryska Geografiska Föreningen”. Det är helt riktigt en anrik förening som stiftades 1845, och haft många kända militärer som medlemmar och föreläsare. Hans uppdrag var ”i tiden av det Stora Spelet för den ryska arméns räkning samla in spaningsuppgifter i länderna bortom den asiatiska gränsen”.

Rysk expeditionsutrustning: försvarets MRE. Friluftsbutik i arktiska Ryssland. Bloggens foto.

Det intressanta är att föreningen är aktiv än idag. Vildhästexpeditionerna må tillhöra det förflutna, men det finns många olika spännande projekt som går att utföra med vetenskaplig mantel. Khairulin visar upp en bild från för ”Geografilärarnas nationella rikskonferens”. Talaren är lite otippat inte någon geografiprofessor utan Sergej Shojgu, Rysslands försvarsminister. Uppenbart har konferensen samlat ett gäng extremt nischade geografikunniga – bakom Shojgu ser vi logotypen ”Den Ryska Geografiska Föreningen, bildad 1845”.

Sergej Shojgu, Moskva, november 2016. Logotypen bakom lyder: ”Den Ryska Geografiska Föreningen, bildad 1845”.

För att återkoppla från historiska händelser till modern analys citerar Khairulin Mark Voyger och presenterar hans visualisering av rysk hybridkrigsföring modell ”Hydra” (går att se i intervjun med Voyger här, scrolla ner en bit). Sovjets och senare Rysslands utveckling av moderna militära massförstörelsevapen har gått över till en ny nivå. “Den massiva användningen av sofistikerade stridssystem med taktiska syften leder till förändring i krigets natur. Den kräver utveckling av fundamentalt nya former och tankesätt när det gäller användandet av trupper och styrkor vid lösningen av militära uppgifter”. Förutom termen “stridssystem” som används i vetenskapliga sammanhang talar han även om begreppet “system för militära ändamål”. En stats kulturcenter i något land kan alltså bli till ett stridssystem.

Här pausar Khairulin och säger att innan nästa slide visas vill han påpeka att det absolut inte ska tas som en provokation, utan som ett vänligt och uppriktigt försök att förvarna. Den fullsatta salen blir ännu mer allvarliga, och han klickar vidare.

Generalmajor (reserven) Oleg Khairulin föreläste som privatperson. Bloggens foto.

Bilden behandlar hur riskerna berör Sverige. Det bor tex 90,000 rysktalande personer i vårt land. Den ryska diasporan i Sverige är på sina nivåer välorganiserad. Det finns tex ett flertal officiellt registrerade föreningar: Ladya, Vackra Rosen, Compatriot, Berus, Resurrection – som tillsammans ingår i ett förbund. Enligt sina stadgar ska Förbundet: Främja den ryska kulturen i Sverige, främja närmare kontakter mellan Ryssland och Sverige, främja integrationen av ryssar som lever i Sverige i det svenska samhället, samt motstå de nationalistiska tendenserna.

Vidare ger Khairulin några faktiska exempel på Rysslands hybrida resurser i Sverige: Kolarctic gränsöverskridande partnerskapsprogram; det regionala programmet “Sheshupe”; samarbete mellan brödra- och systrastäderna; gemensamma forskningsprojekt, som till exempel SIPRI.

Oleg citerar forskaren Sergej Kulik, som har en hög position i ryska presidentens omedelbara närhet, och är samtidigt involverad i SIPRI samt är författare av ”Ryssland i Baltiska Labyrinten”. Khairulin menar att den är läsvärd då den visar de största diskurserna som sker i Ryssland angående Sverige, och visar tydligt hur Sverige tillhör Rysslands omedelbara intressesfär. Den slutgiltiga frågan är: vad ska Ryssland företa sig? Och vad är den optimala agerandemetoden?

Som ett av de sista rönen för att runda av föreläsningen konstaterar Khairulin följande: ”Att förebygga riskerna och hålla hoten på avstånd anses idag vara det mest verksamma sättet för såväl statliga som mellanstatliga skyddssystem. En fortsatt utveckling mot en integration av metoder, verktyg och processer beträffande samhällets hela informationsutbud, såväl defensivt som offensivt, borde prioriteras.” Han lägger till att ett bättre samarbete mellan politiska aktörer med europeiska värderingar som grund är det enda alternativet för ett pålitligt och proaktivt skydd. Något skämtsamt tillägger han att hans världssyn är något nojig, men inte utan anledning. ”Jag brukar säga att om allt runtomkring mig verkar okej, så betyder det att jag har tappat vaksamheten. Ta med det här citatet, använd er av det.”

Det hinns endast med en fråga efter föreläsningen, och den gäller just parallellen mellan krigsföring och spel. Khairulin tar ett brett perspektiv på svaret: spel används för att alla vill minimera risker och eventuella förluster. Men det betyder inte att det bara går att lära sig reglerna och spela efter dem. ”Varje spelare måste vara beredd på en ändring av spelreglerna”. För att kunna tala om framtiden skall spelteori gärna användas för modellering och prognostisering. Han citerar Lord Palmerstons citat om att inte ha konstanta fiender eller allierade, utan endast nationella intressen. Ju mindre konflikter det finns mellan olika nationella intressen, desto mer samarbete kan uppstå. Optimalt ska man inte behöva spela mot varandra, utan bara leva med varandra. Men idag ser det inte så ut.

Bert Sundström, från Ryssland utvisad utrikeskorrenspondent för SVT 2002 – 2005, fick ordet efter Khairulin, och belyste hur enkelt det i Ryssland har varit att få med sin egen befolkning på tåget genom att ta över informationskanalerna. Hybridkrig handlar inte om att skjuta på folk, utan att få dem att vackla i sin uppfattning och beskrivning av verkligheten, vilket Ryssland har lyckats väldigt väl med.

Bert Sundström, fd Moskvakorrenspondent åt SVT. Bloggens foto.

Sebastian Bay från Natos strategiska kommunikationscentrum Stratcom, där även Sverige är deltagande, berättar hur de har följt informationskrigsföringen sedan 2014, och erkänner att det är ett mycket fascinerande ämne som de försöker förstå, och nu även besvara och bemöta. En del av detta är förstås MSBs satsning på föreläsningar om att bemöta informationspåverkan (går att besöka eller boka via Psyopsförbundet).

Sebastian ställde en fråga till föregående talare – med de lärdomar de har idag, vad tror de hade behövts 2014? Finns det några förbättringspunkter som kanske även är tillämpningsbara idag?

Sebastian Bay, Nato Stratcom. Bloggens foto.

Bert Sundströms svar var att grundproblemet 2014 var att Ukraina inte hanterade självständigheten på rätt sätt. Man hade inte en tillräcklig nivå av demokrati, ett av problemen var tex korrumperade politiker och oligarker. Man borde ha visat folket att samhället var på bättringsväg, för att befolkningen skulle se en ljusning och både uppleva en större livskvalité samt en kontrast mot hur folk har det i Ryssland.

Oleg Khairulin svarade att det med att få folk att känna sig nöjda med livet är inte något som är en lösning. ”De flesta är aldrig nöjda med vad de har”, sa han med ett snett leende. Ingen medborgare kommer någonsin vara fullständigt nöjd – ärligt talat är vi i Sverige ett ganska bra exempel på det. Han betonade dock att landets regeringsmakt är den viktigaste stabilitetsämnet. Statens och maktens struktur spelar in, och framför allt ledningens agerande och lojalitet.

När det kommer till efterfrågade konstruktiva tips och lärdomar svarar han som följer: i Sverige som i Ukraina fungerar samma evigt sanna princip – att vara närvarande i konfliktområdet innan motståndaren. Här inflikar Sebastian Bay med ett bra exempel på hur man arbetar med exakt detta – i form av NATOs Enhanced Forward Presence i Baltikum och Polen. Bloggens egen kommentar är att den svenska permanenta närvaron med fastanställd trupp på Gotland är ett annat.

Föreläsningen avslutas av Johan René, ordförande Försvarsutbildarna Stockholm, som poängterade att trots att vi i Sverige inte alltid kan dra samma slutsatser som Ukraina på grund av geografiska, demografiska, politiska och ekonomiska skillnader, så är vi inte heller helt utan svagheter, och bör fundera på hur motståndaren spelar spelet, vad de kan utnyttja, samt greppa helhetsbilden.

Tack till Oleg Khairulin för bilderna.

Tack till Försvarsutbildarna för inbjudan och möjligheten att publicera referatet.

Föregående inlägg Hybridkrigföring, del 1: Hybridkriget och det kulturella stridsviruset respektive Hybridkrigföring, del 2: Krims hybrida tragedi hittas här.

Notera att kommentarer förhandsmodereras och Kremls inflytelseagenter, troll och nyttiga överutmanade underrättas härmed om att ni inte behöver anstränga er med att kommentera – ni kommer inte släppas igenom. Det samma gäller landsförrädare och femtekolonnare som Svärjevänner och andra som hatar västerländska värderingar, västerländsk demokrati, ett demokratiskt och fritt Sverige, eller hyllar diktaturen i Kreml eller Ryssland, ett land där allmänheten lever i misär under den kleptokratiska fascistiska diktaturen. Det samma gäller alla foliehattar. Ni behöver inte återvända till bloggen. Demokratiska principer som yttrandefrihet är inte ett verktyg ni ska få använda för att motarbeta ett fritt Sverige och svensk demokrati, samt gå en diktaturs ärenden.