Gästinlägg: Arktiska järnridån – rådande möjligheter för resor i norra Ryssland

Nedan följer det fjärde inlägget kring försöket att segla Nordostpassagen i sommar, som bloggen sponsrar. Första inlägget hittas här. Andra inlägget innehöll dåliga nyheter om att seglatsen stoppats av ryska myndigheter enligt den ryska grundinställningen att om det inte uttryckligen är tillåtet är det förbjudet. Tredje inlägget handlade om Kirkenes på norska sidan gränsen.

De tidigare reglerna för Nordostpassagen gäller inte längre, och min seglats blev stoppad. Jag har nu gjort en ingående undersökning av alla möjligheter att ta sig genom ryska Arktis helt eller delvis.

Följande gäller i år.

Foto: Lena Padukova adrenalena.se

För segelbåtar:

För utländska segelbåtar är det praktiskt sett omöjligt att få tillstånd till att segla Nordostpassagen i år. Det enda de kan göra är att vänta till nästa år och hoppas att de nya reglerna hävs.

En mycket kortare resa kan absolut göras för europeiska båtar. 72 timmar kan spenderas i Murmansk innan båten återvänder till Norge. Det innebär också sitt pappersarbete och förberedelser. En större del av de tre dygnen kan potentiellt få spenderas ombord på båten i väntan på att myndigheterna ska bli klara med byråkratin.

Instruktioner i gränsområdet om att samarbeta med FSB. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

För inhemska segelbåtar är läget enklare som jag har förstått, dock har de flesta redan påbörjat sina seglatser. Jag har systematiskt bevakat Marine Traffic utan att se nöjestrafik i relevanta områden. Det kan dock även betyda brist på alternativ för vidaresändning av signalen, eller att båten inte är utrustad med en AIS-sändare.

Det är inte många ryssar som seglar i norr, men jag har hittat ett par stycken. Segelbåtarna s/y Alter Ego och s/y Elisaveta gjorde kortare seglatser längs med norra kusten i sommar. Jag fick kontakt med Elisaveta med det var för tillfället fullt ombord, jag fick erbjudande att segla vidare över Atlanten och Stilla Havet men avböjde eftersom det inte är intressant (har redan seglat de sträckorna). Alter Ego var redan och vände vid Novaja Zemlja när de fick mitt meddelande. Ett par andra ”expeditioner” har inte svarat, de sker i ”vetenskapliga syften” på eget bygge, och frågan är hur mycket som är kulisser för att få bidrag/tillstånd/forskningsfonder?

Förlåtelse hellre än tillåtelse?

Inte i det här fallet. Kusten är militariserad och bevakas ständigt. Om någon väljer att strunta i att söka tillståndet, eller bryter mot någon annan regel, svartlistas de direkt av myndigheterna. Här är den aktuella skörden. De flesta här är antingen fartyg som struntade i dagliga rapporteringen (eller missade det pga tekniska problem – egalt för myndigheterna), eller fartyg som förflyttat sig till områden som var mer istäta än vad deras tillstånd omfattade.

Originalkarta från isbrytaren Lenin. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

För icke-segelbåtar:

Jag har undersökt möjligheten att följa med en annan slags båt än segelbåt. Det är fullt möjligt, i teorin. I praktiken finns förstås begränsningar.

Det går att köpa charterresa genom Nordostpassagen på en sorts mindre kryssningsfartyg. Det går två turer per sommar, en i varje riktning. Räkna med ett par veckor och ca 20 000 USD enkel resa.

Det går att köpa liknande kryssningar runt Kamtjatka och Berings Sund. Ett annat bolag erbjuder kryssning förbi Franz Josefs Land och Novaja Zemlja. Priserna är i samma kaliber som ovan.

Rysslands Norra Flotta har idag 4 atomdrivna isbrytare. Samtliga utför arktiska kryssningar. Vajgatj och Tajmyr kör flodkryssningar i Jenisej och Lena; Jamal och 50 Let Pobedy tar folk till Nordpolen. Att ta en atomisbrytare till Nordpolen kan vara en kittlande tanke, men miljöaspekterna bör göra till att de flesta väljer bort ett sådant påhitt. Priset lär också bidra, från 28 000 USD exkl flyganslutning.

Hamnen i Murmansk. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

På dessa sträckor finns alltså i stort sett inga passagerarbåtar för ”vanligt folk”. En enda som jag har lyckats hitta är passagerarfärjan som tar folk från Murmansk österut längs med Kolahalvöns kust. Primära syftet är att transportera folk till örlogsbasen Gremikha, ibland gör den även schemalagda stopp vid små samhällen längs med kusten. Den är fullt googlebar och det har tidigare gått att köpa biljetter enligt ett flertal bloggar. Dock vittnar folk om att det inte tillåtet att fotografera varken på båten eller i hamnarna; en rysk kvinnlig turist berättar om vakter som hoppade på henne och vred upp armarna, hotade med att beslagta kameran etc. För den som alltså är beredd på att sitta instängd i sin hytt tillsammans med random ryssar och betraktas med aggressiv misstanke, så finns biljetterna till båten att köpa i bussterminalen (Avtovokzal) i Murmansk, räkna med begränsade öppettider och lång kö bestående av män med rak hållning och hård blick. Båset är prytt av ett nyutskrivet pappersskylt om att biljetterna säljs endast till folkbokförda i militärstaden eller närliggande samhällena, eller till folk som har tillstånd från basen (familjemedlemmar verkar få det utan större problem; flera hade med sig sina fruar, ett par unga män reste med sina militärfarsor för att fiska). Biljetterna är personliga och märkta med namn och passnummer, de går ej att sälja vidare eller returnera. Ca 1 tur per månad stannar även på andra ställen än Gremikha – då går det ”kanske” att följa med som vanlig turist utan tillstånd, enligt kassörskan. Nästa går den 19e augusti.

Fiskebåtar. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

Möjligheterna för att ta sig runt på andra slags fartyg är väldigt begränsade. Fiskebåtarna får max gå till territoriala gränsen; de är inte heller byggda för längre överfarter. Tankerfartyg är ute ur frågan med tanke på säkerhetskrav. Fraktfartyg brukar vara enklare. Jag fick kontakt med fraktrederi som erkände att de brukar ta med passagerare. En officiell ansökan till direktören var tydligen enda vägen. Dock avslogs min ansökan. Förklaringen jag fick var att alla platser är upptagna på grund av mycket folk som ska transporteras i norr just nu – för reparationer, kontroll, myndighetsärenden, etc.

För icke-båtar:

Det går inte att promenera sträckan. Den består av taiga, tundra, och enorma träsk. Den som inte blir uppäten av mygg, eller vrickar fötterna i ogenomtränglig terräng, kommer fastna i träsk förr eller senare. Mountainbike, UAZ, 4WD, 6WD – spelar ingen roll, alla dessa bogseras bort redan efter en kort tids försök. Det är inte konstigt att de här områdena har varit populära för fängelser och koncentrationsläger. Det ska vara omöjligt att rymma.

Inhemskt moddad bil i Murmansk. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

Det finns varken vägar eller järnvägar längs med kusten, omöjligt att underhålla pga tjäle och träsk. Under korta perioder på vintrarna går det att etablera vintervägar, som 6WD kan klara av.

Tågresor är populärt i Ryssland, men det finns få arktiska järnvägar och inga över tundran och träsken. Försök med straffarbetare gjordes under kommunismen, men järnvägsbanken överlever tjälens rörelser av marken vinter-sommar, som kan handla om flera meter. Foto: Lena Padukova adrenalena.se

Flyg är en möjlighet med en stor reservation. Små samhällen vid kusten har vanligtvis en ankomst/avgång per vecka. De servas av olika regionala flygbolag, som självklart inte är synkade. De är inte heller sökbara via varken Google Flights (min personliga favorit) eller Aeroflot, det gäller att känna till dem och söka själv. Ibland kan tutu.ru ge bra hjälp.

Det går förstås att flyga från västra Ryssland till Anadyr eller Providenya, och sedan dra vidare till Alaska med nästa flyg – men då missar du hela kusten och därmed hela behållningen. Att ta mig till Providenya och korsa Berings Sund på egen hand har jag också funderat på, men samma byråkratiska begränsningar gäller där också; många som har försökt har fått vända – eller har blivit arresterade, huruvida de kom dit i kanot eller medelst simning i det iskalla vattnet spelar ingen roll. Vintern ger inte heller några möjligheter – sundet fryser aldrig helt, och trots att försök med skidor har gjorts tidigare så är det endast två sällskap som har klarat det.

För den som vill ta flyg med mellanlandningar längs med hela kusten kan det bli en långdragen historia. Att resa från Murmansk till nästa punkt på resan, Dikson (se tidigare inlägg om geografi och landmärken) kan se ut som följer: Murmansk – St Petersburg – Moskva – Surgut – Norilsk – Dikson. Flyg från Surgut och Norilsk är med olika bolag, så räkna med upp till en veckas väntetid i bägge städerna. Tillbakaflyget från Dikson går några dagar senare, och det finns inte överdrivet mycket att göra där. Norilsk är dessutom en ”stängd” stad, så folk utan ryskt pass och/eller specialtillstånd får inte landa där. Lycka till 😉

Tillträde förbjudet! Farligt område! Foto: Lena Padukova adrenalena.se

”Stängda städer” (kallas för ZATO på ryska) och allmänt stängda områden förtjänar en egen förklaring. Fri turism existerar inte i norra Ryssland – utländska turister får inte besöka områdena, inhemska har inte råd. Städerna vid arktiska kusten används i industriella och militära syften, och är stängda för utlänningar, ibland till och med för alla som inte har specialtillstånd (gäller regelrätta skyddsobjekt). Jag har lärt mig en del om dessa specialtillstånd på min resa till Ozersk- och Snezjinsk-området, kommer att skriva om det på www.adrenalena.se en vacker dag. Reglerna ändras utan förvarning, just nu verkar de ha skärpts. Kontroller och misstänksamhet mot icke-ryssar verkar ha ökat generellt. Men som icke-ryss utan tillstånd så är det i vart fall omöjligt att komma längre norrut än de vanliga ”turiststigarna”.

Jag har dock lyckats identifiera det som kan vara enda stället på ryska norra kusten som inte är stängt för turister. Självklart tog jag mig dit, och utnyttjade möjligheten för att ta mig vidare ut till havs. Det kommer i nästa inlägg!

Lena Padukova, Adrenalena.se

Skribenten är just nu på resa och har inte möjlighet att läsa eller kommentera feedbacken.