Game of Thrones säsong 6 – året som gjorde upp med fantasyresandet

Senaste säsongen av Game of Thrones, säsong 6, ledde slutligen in tittarna bortom det som ännu publicerats i böckerna. Samtidigt gjorde man också upp med fantasygenrens eviga förbannelse – alla dessa meningslösa reseskildringar. Kanske för att man utan publicerad litterär förlaga istället kunde koncentrera sig på det väsentliga i storyn.

I morgon söndag har den efterlängtade sjunde (av åtta) säsongen av Game of Thrones premiär i USA . Det betyder att det första avsnittet bör vara tillgängligt på HBO Nordic på måndag svensk tid.

Senaste säsongen förde berättelsen bortom den senast publicerade boken A Dance With Dragons, och man fick bland annat reda på hur det gick för den mördade Jon Snows kropp eller Danaerys Targaryen, som senast sågs flyga iväg på sin favoritdrake Drogon, för att sedan omringas av en Dothraki khalasar. Man fick också förklaringen till varför Hodor kallas och bara säger Hodor, samt bekräftat den dominerande teorin kring Jon Snows moder (och fader), samt vart Aryas handling egentligen tar vägen, samt hur situationen med de religiösa dårarna i King’s Landing får sin upplösning. Störst avvikelse från böckerna är dock Sansas handling, då hon slagits ihop med en annan karaktär, och hur böckerna löper här är mer osäkert. På samma sätt har Victarions karaktär slagits ihop med andra och en del bihandlingar har strukits. Men de stora dragen av handlingen i TV-serien är nog representativ för den ännu ej publicerade The Winds of Winter.

Eftersom man bara har de stora dragen och vissa nyckelscener, så har handlingen fått upp lite tempo. Man har nämligen gjort sig av med det eviga resandet som utmärker fantasygenren ända sedan J R R Tolkiens reseskildring. I fantasyböcker ska annars 70-90% av sidorna ägnas åt hur perspektiven i boken går, rider, seglar, ror eller kanske åker skidor från A via B och C till D, för att sedan fortsätta till F.

I GoT säsong sex skippades detta mestadels. Istället hoppar man över resandet, och komprimerar tiden, vilket gör att handlingen får lite tempo och det inte måste förklaras hur en karaktär tar sig från A till B och sedan tillbaka till A. 

Mycket uppfriskande, och för TV-mediumet fungerar det perfekt. Säsong sex kan mycket väl vara den bästa säsongen efter första säsongen.

Nu återstår att se hur upplösningen blir. Årets säsong är färre avsnitt, tydligen bara åtta, men med ännu högre budget. Så det blir nog en del stridigheter och dålig stämning istället för att bara gå, segla eller rida från A till B.

Så  nu återstår bara att se hur upplösningen går och om HBO har modet att ha ihjäl några av de (im)populära karaktärer som fortfarande är kvar i livet. För alla lär inte överleva till slutet i de kommande böckerna.