Riskkapital. Det nya svarta, det som ska stå för allt värdeskapande. Men vad är egentligen riskkapital, varifrån kommer pengarna och vad är egentligen affärsidén?
Svaret är väldigt enkelt.
Till största delen är riskkapital andras pengar, specifikt dina och mina pengar i form av pensionspengar. Riskkapitalbolagen sätter upp fonder, som pensionssystemen världen över investerar i med löften om snabb tillväxt av värde när man i ett pyramidspel säljer inköpta bolag dyrare till ett annat riskkapitalbolag i en evig cirkel med ständigt fler greater fools i takt med att mer pensionspengar skickas in.
Så vad är affärsidén? Jo, affärsidén hos riskkapitalbolagen är inte alls att köpa bolag billigt, sminka grisen via diverse symbolåtgärder som snyggar till bokslut och balansräkningar, och sedan sälja dyrare.
Affärsidén är att ta procent på pensionssystemets kapital i form av provision.
Dessa P/E-hus, som de själva ibland kallar sig internt plockar alltså riskfritt miljardbelopp från pensionssystemet. Man riskerar inte eget kapital, utan man riskerar pensionssystemens kapital. Eller som denna, en av de elva vägarna till rikedom, också kallas AFP – andra folks pengar (eng OPM – other people money).
Mest tjänar ägarna och de högsta cheferna, följt av förvaltarna hos riskkapitalbolagen. Men det finns en hel kader av rådgivare och tjänstemän runt vägen från förvärv, 3 – 5 års förvaltning och sedan försäljning till ett annat riskkapitalbolag, som också tjänar grova pengar.
Under tiden drivs det redovisade bokförda värdet av riskkapitalbolagens innehav upp genom riskkapitalbolagens köp av varandra och miljarderna i provision blir allt större, medan reellt värde på pensionsinnehaven istället minskar med dränaget.
Vad har vi egentligen med att göra?
Svaret är väldigt enkelt.
Det är en bubbla. I själva verket baserar sig stora delar av pensionssystemens innehav på luft, uppblåst av riskkapitalbolagens spiralformade evighetsmaskin.
Antagligen vet pensionssystemens ansvariga om det hela. Den dag de slutar pumpa in mer pengar till riskkapitalbolagen kraschar fonderna och pensionssystemet. Så de har inget annat val än att låta cirkusen fortsätta.
Betalar kommer du och jag göra med frånvaro av pension framöver, medan riskkapitalisterna skrattar hela vägen till sin privata ö i varmare trakter, burna framåt av AFP/OPM.
21 kommentarer
En gång i tiden när farfarsfar var ung så var riskkapital något man använde för att satsa i något företag eller projekt. Någonstans gick man nog vilse, först blev det pengar som man använde för att köpa ut någon från en dylik satsning och sen gick man ännu mer vilse när man började använda andras pengar för att göra detsamma.
…eller så har vi inte gått vilse – det kanske bara är boränteslavarna som tror de lever ståndsmässigt och leker riskkapital (eller kanske vet att de inte gör det men hoppas på en genväg till ståndsmässigt liv).
De ståndsmässiga investerar kanske sitt kapital på ett helt annat sätt som ligger i linje med vad riskkapital var när farfarsfar var ung.
Hur mycket "riskkapital" som behövs för nya små bolag (som normalt inte är så intressanta för riskkapital…) beror på hur höga trösklarna in på marknader är. Vad det kostar att få verksamheten livskraftig.
När riskkapitalbolag investerar i andra bolag som har en fungerande verksamhet samt då också en hel del anställda, då ligger inte det i riskkapitalets intresse att sänka andra bolags trösklar in på marknaden. Tvärtom vill de öka dem och därmed försvagas incitament (färre röster hörs) för att sänka kostnader för att ta sig in på marknader.
Om det saknas små bolag i en bransch eller vissa förädlingssteg i branschen helt domineras av något eller några få större bolag så är det ett starkt tecken på att den branschen inte fungerar bra.
När politiker är ute och pratar med företag så borde de helt fokusera på att det finns små bolag i olika sektorer för finns det små bolag är det ett starkt tecken på att det hela fungerar. Små bolag är en kvalitetsstämpel på att väl fungerande konkurrens
Håller helt med dig här @dopad
Ständigt detta kollektiva ägande som på sikt förstör vårt enskilda välstånd.
Nej.
Riskksapital är vinstutdelningar som återinvesteras.
Hur du personligen väljer att investera dina egna "pensions"pengar i statliga löften, boligationer, om framtida återbetalningar (lycka till!) eller om du t.ex. investerar sina egna "pensions"pengar i att driva en blogg, det är upp till dig och jag ger dig inget konkret råd i den saken.
Fick du tilldening i Seabased föresten -Cornucopia?
Där satsar man egna pengar för att stödja alternativ energiutvinning-helt utan vinstintressen.
Lite som Röda Korset för uppfinningar.
Riskkapital är ett bolags egna kapital, dvs aktieägarnas. Resten är andras kapital, t.ex bankers och leverantörers. Riskkapital-fonder satsar på att få kontrollen i företag för att kortsiktigt maximera deras avkastning. Inte företagets nödvändigtvis.
Förr fanns det s.k företagsdoktorer som mot konsultarvoden hjälpte företag omstrukturera långsiktigt. Idag kan man säga att Riskkapitalbolagen i flera stycken, precis som Cornu påstår, använder OPM för att maximera den egna avkastningen. Inte patientens. Patienten utgör oftast bara ett objekt som man använder och förräntar sitt eget kapital på. Sedan skryter man om hur man lyckats öka avkastningen på patientens egna kapital. Häri ligger problemet. Att öka avkastningen kan ske på bekostnad av något annat. T.ex överlevnadsförmågan på längre sikt.
Ofta lämnas patienterna med skuldbördor de aldrig blir av med. Särskilt idag med syntetiska lågräntor.
Och med syntetiskt låga räntor är det tveksamt om marknadens värderingsförmåga fungerar bra så att riskkapitalet flödar till produktiva områden.
javisst och inte bara till s.k produktiva områden utan till områden som verkligen behöver det sett från branschens egna förutsättningar på både kort och lång sikt. Men även ur ett rent makroekonomiskt perspektiv ifråga om resursallokering! Men den senare frågan är förstås mer upp till lagstiftaren/politiker och centralbanken att avgöra.
Bilden av riskkapitalbolag på den svenska marknaden som jag har, är att de inte går in i branscher där något kapital riskeras och att de oftast är skrivna i skatteparadis. Således går de in branscher där sannolikheten är stor att det kommer ett relativt jämnt och lukrativt flöde av pengar till en relativt låg kostnad, och där en en kraftig befolkningsökning är gynnsam för affärerna. Dessa branscher är äldre- och demensvård, allsköns skattesubventionerade vårdinrättningar, friskolor, flyktingmottagande etc.
Symptomatiskt för många av dessa branscher är också den relativt höga andelen av o- och lågkvalificerade anställningar, där också de svenska skattebetalarna stor för en relativt stor andel av lönesumman.
Företaget där jag hade min förra anställning blev uppköpt av ett PE-företag med en massa pensionskapital att placera. Det finns olika aspekter på det, till det negativa kan jag nämna den oerhört omfattande Due Diligence (=mycket jobb för oss) som gjordes av en revisionsfirma och en advokatfirma som naturligtvis "baserar sig på uppgifter de fått från företaget ifråga" och inte tar något ansvar (Jag satt i ledningsgruppen och fick ta en snabb titt på den efteråt så jag såg reservationerna). När köpet väl var genomfört så kom en faktura på hela DD, 5 MSEK till vårt företag. Snyggt! Vi hade inte bett om det. Som jag minns det så var deras upplägg inte att även köpeskillingen ska belastas företaget utspritt på ett antal år men det är rätt vanligt också varvid det i princip blir plundrat. Det positiva var att vi var i en kraftig expansionsfas och behövde mycket kapital och PE-ägare är mest intresserade av uppsidan vid exit och tål en initial nergång i resultat bara de ser en värdeökning av företaget till planerad exit. En börsnoterad ägare som vi hade innan vill ha jämna och bra resultat varje kvartal och ville inte skjuta till kapitalet som krävdes.
Mmm intressant. Till att börja med så borde DD-fakturan betalas av ägaren/köparen men visst råder det fri avtalsrätt :). Frågan är förstås vad syftet var med hela processen. Den första frågan jag själv skulle ställa var om expansion(med stort kapitalbehov) var ett huvudmål i sig själv? Vem gjorde den analysen? Vad menas med expansion? Nästa fråga är vilken typ av kompetens som krävs och var man kan få den! Den sista frågan handlar om kapitalet som behövs. Kan man få det någon annanstans?
Ofta kommer P/E-firmor in på eget initiativ efter att de hittat på lämpliga kandidater till sina expansionsprojekt vilka även inbegriper att stycka och sälja andra "lönsamma" enheter inom företaget. P/E-firmor ser jag mer som typiska försäljare som funkar precis som vilken M&A-avdelning som helst. Skillnaden är att de specialiserat sig men det funkar precis som i Oliver Stone´s Wall Street från 1987. P/E är lika med avhoppade M&A-arbetare. Finns det någon verksamhet som forskningen(under alla tid) påvisat vara olönsam för börsnoterade företag så är det förvärv och sammanslagningar. Men börskursen…..ooolallllaaaaa.
Sen finns det alltid "greater fools" som köper företagen(av P/E´s) och tvingar dem att antingen prisa ur sig ur marknaden(höja priserna eller sänka kostnaderna igen) eller sälja verksamhet för att klara sitt förvärv(få den utlovade avkastningen som P/E utlovade).
V/C-företag är något helt annat men lätt att förväxla i debatten eftersom de jobbar med riskkapital också de men mer kring nya produkter/tjänster.
Var uppköpet "fientligt" i den mening att det skett på börsen samt bakom "skynket" med?
andra huvudägare(kontroll-poster)? Hur P/E-initiativet startade är som oftast väldigt intressant att förstå :).
Jag såg inget fientligt i det. De tidigare ägarna, noterat investmentbolag, ville inte vara kvar i vår bransch. Det var absolut inte bra på slutet, att vara ägd av någon som inte vill äga en är inte gynnsamt för företagets utveckling.
Kostnaden för DD kom till oss i efterhand, köparen hade så klart affären med revision och juridik. Den var sur men det andra scenariot med att man även ska betala köpeskillingen är mycket värre.
Kapitalbehovet kom av dels volymexpansion p g a nya affärer och dels p g a krav från kunder på internationalisering. Varifrån kapitalet ska komma är inte en fråga för företaget med den set-up som var (vi fick inte låna själva utan ägarens kassa var vår kassa kan man säga) utan en fråga för ägaren och ägaren bestämmer såklart vem han säljer till.
@ulol: Ok, en ägare som ville lämna för att Er sektor/Ni inte längre passade deras investerings-tro :). Ja det finns förstås en massa skäl men tanken går lätt till "buy and hold for a while" typ. Men vet du hur den nya ägaren kom in? Gjorde bara säljaren och köparen upp för att sedan meddela er, typ?
Så expansionsplanerna kom först efter att ni fått nya ägare och var inget som er nya ägare föreslagit efter egna krav på "nya affärer"? Jag tänkte annars att den typen av ägare brukar titta på just expansion som en affärsidé i sig själv.
Vet du om den nya ägaren ordnade sådan finansiering för köpet av er där ägarna av P/E-bolaget personligen fanns inblandade som delägare/optionsägare etc? Jag antar att du haft insyn i den detaljerade aktieägarförteckningen och t.o.m konfidentiella aktieägaravtal. Jag kan vidare tänka mig att privatpersoner bakom P/E-bolag även är inblandade som långivare för att t.ex växla ränteintäkter mot de lån de själva tagit för att finansiera sina aktier i förvärvade bolag. Inte sällan där räntor betalas till skatteparadis där ägarnas privata bolag huserar.
DEn förre ägaren tillhör en av de mer långsiktiga ägarna inom svensk industri men det spretade en del i affärsområdena och renodla en del kan man inte kritisera dem för. Säljaren hade kontakt med en företagsmäklare och fler än en köpare tittade på oss. Ytterligare en DD gjordes från en första spekulant men det fick bara ur för den saknade tydligen finansiering visade det sig (!). Sedan drog den andra DD igång och vi träffade den köparen och fick höra deras syn på ägandet, helt sjysst ansåg vi.
Expansionsplanerna eller snarare behoven p g a ökad efterfrågan från kunderna (vi var underleverantör) fanns redan innan ägarbytet. Det var nog expansionen som intresserade den nye ägaren eftersom det skulle öka värdet för dem.
De var vad jag minns inte inblandade som delägare däremot erbjöds ledningsgruppen att bli det. Formell huvudägare var ett holdingbolag på en kanalö eller om det var ytterligare ett svenskt bolag emellan, minns ej riktigt . Det var en i huvudsak utländska pensionsfonder och försäkringsbolag som hade placerat pengar i den fond som investerade bla i oss.
Ok tack för beskrivningen. Er funktion som underleverantör förändrar förstås förutsättningarna lite här. Som du beskriver var Er expansion kunddriven i första hand, dvs konstaterad och inte bara "teoretiskt" potentiell. Ni behövde helt enkelt öka er kapacitet samt ev. förändra produktinnehåll etc.
Vet du något om er ägares ev. övriga ägarskap i Er bransch(typ i det vertikala ledet)?
Problemet som jag ser det med den typen av riskkapitalfonder som du hänvisar till handlar om vilken typ av ägarskap som bedrivs. Själva fond-idéns grundtanke är
aktiv kapitalförvaltning vilket är lika med att sälja när man nått den högsta vinstnivån över tiden(cykeln) alternativt högsta vinstförväntnings-nivån om det gäller börsföretag. Alltså kommer du som delägare/anställd inte att ha en långsiktig ägare vad de än säger. Det ligger i sakens natur.
Inom M&A skapar man affärer för affärernas egen skull. Det vet jag av erfarenhet. Därmed inte sagt att man gör dåliga affärer för sina kunder men utgångspunkten är som vanligt att tjäna pengar och då kan man inte sitta och vänta på affärerna.
Den skada många P/E-firmor gör hänger nog inte så mycket ihop med hur deras finansiärers avkastning påverkas(p-fonder t.ex) utan mer vad man orsakar sina kunder/patienter i form av kortsiktigt tänk. Hela finansbranschens opium är kortsiktighet. Missallokering av kapital har flera dimensioner.
Intressant, det skulle behövas en delning mellan termerna för de "riktiga" riskkapitalisterna finns kvar. Dvs de som investerar med riktiga pengar för att skapa riktiga pengar och dom är vi väldigt beroende av. Att sen olika kapitalstarka fonder investerar i riskbolag är ingen nyhet, så har det varit i en herrans massa år för det är nämligen där som dom stora vinsterna kan göras, men också dom stora förlusterna. Här har vi fenomenet där vi själva kan välja fonder med olika risk och det ser jag inget fel i.
Visst kan riskkapitalister göra stora vinster ibland men dom måste få lov att göra det så de även kan absorbera förluster.
Jag tror personligen att artikelförfattaren missförstått hur riskkapitalister fungerar och enbart fokuserar på ett fåtal riktigt dåliga exempel.