För en lutheran eftersträvar himmelriket efter döden, baserat på den samlade livsgärningen, som alltså ska vara lydig, syndfri och gärna plågsam. En katolik eftersträvar himmelriket redan på jorden och kan synda fritt eftersom det räcker med bikt eller sista smörjelse för att ändå komma till himlen. Detta märks fullt ut i Sveriges uppträdande gentemot EU, där “bra för Sverige” innebär att svenskarna ska plågas så att de kommer till himlen när de dör.
I våra sydligare katolska EU-länder, som t ex Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Irland mfl, inklusive Tysklands stora katolska befolkning, så tolkar man EU-direktiv och lagar maximalt positivt för det egna landet, baserat på himmelriket på jorden. Den nationella tillämpningen, inklusive myndighetskontrollen, utgår från maximal lycka för största möjliga mängd medborgare redan idag. Man accepterar till och med att låta staten skuldsätta sig maximalt för att ge största möjliga himmelrike åt befolkningen idag och låta någon annan betala någon annan gång. Vilket förstås ger en statlig skuldkris, medan folket är rika.
I Sverige är det tvärt om.
Politikerna pratar om att EU och alla nya EU-lagar är bra för Sverige och svenskarna, men då avser man bra som i “svenskarna kommer komma till himlen när de dör”. Man tolkar lagarna maximalt negativt för egen del, och kompletterar dem gärna så att de blir ännu hårdare för svensk del. På punkter där man fortfarande har kvar nationell bestämmanderätt, då Lissabonfördraget ännu inte stoppat den punkten, så stiftar man hårdare lagar som straffar företag och verksamheter. Med EU:s tullfrihet innebär det direkt att verksamheten flyttar utomlands och man uppnår därmed maximal plåga för svensken, dvs “bra, för då kommer vi till himlen”.
Samtidigt kan förstås politiker och politruker själva profitera maximalt på detta – de är ju goda människor som ser till att svenskarna kommer till himlen när de dör. Politiker, byråkrater och makthavare ser sig alltså som goda människor när de straffar svensken och godheten i att skicka miljontals människor till himlen genom att plåga dem i livet gör att den politiska eliten själva kan synda rätt fritt. Den som skickar miljoner själar till himlen kommer själv dit, även om vederbörande syndar fritt.
Vem annars än en lutheran kan acceptera världens högsta skattetryck och acceptera att svenska arbetstillfällen försvinner utomlands? Det är knappast en slump att vi i det lutheranska skandinaviska länderna hittar världens högsta skattetryck. En katolik hade sagt nej för länge sedan, och om inte annat skattefuskat eller mutat sig fram maximalt, för att sedan bikta sig för prästen.
Nej, lutheranen knyter näven i fickan men tänker på livsgärningen och accepterar lidandet och det efter döden väntande himmelriket.
Trots separationen kyrka och stat, så lever det lutheranska arvet kvar i den svenska folksjälen. EU är det yttersta påfundet för maximalt självplågeri och Sverige och svensken älskar ju att plåga sig själv, så vi kommer heller aldrig gå ur EU. Istället kan vi känna hur riktigt goda vi är när vi lider.
Tänk bara vilken hjälte man är om man plågat sig genom Göteborgsvarvet eller Stockholm Maraton? Finns det något finare än människor som plågar sig själva? Sverigeklassikern – Vasaloppet, Vätternrundna, Vansbrosimmet, Lidingöloppet – är ännu ett exempel på godheten i självplågeriet.
Nej, svensken behöver synda lite mer. Åtminstone om vi vill behålla konkurrenskraft och jobben i landet.
86 kommentarer
+1 !
Intressant som vanligt. Vi har för liten självbevarelsedrift i det här landet, men det kan vara lite svårt att hitta en "lagom" nivå.
Bättre ett himmelrike på jorden och ett ev helvete efteråt, än tvärtom. Men det är inget lätt beslut att välja livsstil. Man lever så kort tid men är "död" så länge.
Kul vinkling som det säkert ligger en hel del i och extra konstigt då det rent teologiskt borde vara precis tvärtom – det är lutheranen som har fribiljett till himlen och katoliken som måste jobba på att genom gärningar ändra sitt inre för att släppas in.
Att svenska makthavare har haft rabiat godhetskomplex, åtminstone sedan andra världskriget, 68 och Palme står ju helt klart, men det finns även fler sidor av saken. I Sverige har man glömt och aktivt sopat under mattan vad en nation egentligen är och hur dess relation till staten tar sig ut. Överhuvud förnekas det att folket alls finns, som dessutom för det mesta ("samhället") mer eller mindre tros vara identiskt med staten. "Vad är en svensk?", typ, eller med akademiskt rynkade ögonbryn: "svenskheten uppkom först på 1800-talet" (lögn).
Detta avspeglar att man i Sverige helt har ersatt en nationellt sinnad etik, där staten har i uppdrag att gengäld för beskyddspengar förvalta den svenska nationen på uppdrag av våra förfäder och i syfte att överlämna riket i gott eller bättre tillstånd till våra barn, med en helt igenom universalistisk moral. Vad som gynnar svensken (som inte finns) är alltså helt ointressant utifrån svensk synvinkel, utan det handlar om vad som tros vara bäst för hela planetens befolkning enligt devisen "mänskliga rättigheter och allas lika värde".
Nu kunde man ha gått in på migrationspolitiken, men för att inte reta Cornu idag, så går det utmärkt att bara hålla sig kvar inom EU-politiken. Att exempelvis sälja all vår statligt kontrollerade järnmalm och vårt svenska stål till marknadspris på en öppen marknad och låta svenska konsumenter, som exempelvis kan vara intresserade av infrastruktur, betala samma fullpris utan några som helst subventioner eller första tjing, är ett av många exempel på att svenska makthavare anser det ligga i sitt politiska uppdrag och i en högre gudomlig morals påbud att fullkomligt skita i det folk som har fört en till makten.
I däremot alla normalt funtade stater (liksom i det gamla Sverige ända sedan medeltiden fram till 68-väckelsen), existerar det tvärtom en självklar förståelse för den andra parten i det sociala kontraktet och om folket upplever att det inte får något ut av dealen med staten, så är det i sin fulla rätt att anklaga denna för kontraktsbrott och ersätta den med en ny statsmakt. Men svensken av idag fattar inte detta, förstår överhuvud inte vad politik handlar om och tror inte att hon har rätt att göra uppror.
Ja, det blir konstigt när man tillämpar den lutheranska arbetsetiken på politiken. Grundidén handlade mest om affärslivet. Politiken är ingen kapitalistisk fri marknad så det blir märkligt (och kanske inte heller meningsfullt) när man försöker tolka politiken med de glasögonen.
"i sin fulla rätt att anklaga denna för kontraktsbrott"
Det hade folket nog gjort om de fått korrekt information från tex vår "public service"
Men det är ju msm som styr vad de flesta blir itutade och därför tror de att allt är frid och fröjd och att det värsta problemet vi har är arbetslösheten..
Nu tror jag du är ute och cyklar lite.
Max Weber var ju en auktoritet på ämnet och jag ser inga problem med att citera en 120-årig avhandling i ämnet eftersom idéerna och filosofin ändras relativt långsamt.
Lutheranismen i affärslivet är snarare att anse som en idé om den goda symbiosen mellan marknaden, kapitalägaren och arbetaren.
Chefen/patron/politikern ger sina undersåtar det de förtjänar och ska ha. Arbetarna å sin sida återgäldar chefen med hårt och hederligt arbete. Webers idé var att det byggde en fri marknad med förtroende vilket möjliggjorde en snabb ekonomisk utveckling. Arbetaren skulle ha ett kall och arbeta hårt, men det förutsattes alltid att han skulle ha vettiga och rättvisa arbetsvillkor.
Protestantismen eller snarare kalvinismen var därmed den idé som gav en rimlig anpassning till kapitalismen som redan var på frammarsch vare sig vi ville eller inte. "Capitalism with a conscience", där ALLA skulle ha ett samvete, både anställda och ägare.
På sätt och vis var det också en motskrift mot Marx och hans idéer. Weber ville kanske visa att det fanns något sätt som kapitalismen kunde funka hyfsat humant, vilket ju Marx hävdade inte fanns.
Den lutheranska etiken handlar således väldigt, väldigt lite om Gud.
Vill man tillämpa idén i EU-perspektivet så handlar det väl i så fall om att vi implementerar EU:s pålagor inte för att plåga oss själva och komma till himlen, utan för att vi anser att arbete ska bedrivas på det sättet för det ger bäst resultat, och därmed förväntar vi oss att andra ska inse det och göra samma sak istället för att fiffla, lata sig och bryta ner förtroendet. Naivt kanske, men knappast självplågeri. "Ledarskap genom föredöme" har du nog hört i det militära.
Utöver det så har vi nog knappast världens högsta skattetryck längre. Nån undersökning som kom ut häromveckan placerade oss på 20:e plats.
Tillägg:
Här framgår ju också idén om Gud som en nödvändig abstraktion. Ett ömsesidigt förtroende mellan arbetare och arbetsgivare ger det bästa affärsmässiga resultatet, men för att nå dit kanske man måste tuta i några latmaskar att Gud ser dem när de stämplar in för sent. Även om Gud egentligen inte har ett skit att göra med saken.
Du skriver så här, Cornu:
"Den som skickar miljoner själar till himlen kommer själv dit, även om vederbörande syndar fritt."
Att sådana tankar och idéer skulle vara en del av lutheranismen måste jag å det grövsta protestera mot. Lutheranismens ståndpunkt är snarare tvärtom, att var och en är ansvarig för sitt liv och sina synder. Det ingår i den personliga relation med Gud som väl var Luthers idé, som sedermera förfuskades genom statskyrkan som kungens språkrör, och senare återupprättades med väckelsen och frikyrkorna på 1800-talet.
Luther var för övrigt en sjuhelvetes antisemit.
Jag skulle vilja ha en länk till de där undersökningen. Orkar inte googla.
Pappers-DI den 20/5 2013. Finns säkert på DI:S webbplats.
belli Den undersökningen föranledde en kommentar idag i DI.
Det var skatten på lönen som gav oss en 20:de plats-men då glömdes skatten på lönen som betalas av arbetsgivaren.
Så släng den!
Vi är världsbäst !
belii : Det där var ett ganska långt resonemang som jag inte minns från min läsning av Webers "Protestant Ethic/Spirit of Capitalism". Min uppfattning är att Webers huvudsakliga resonemang handlade om ett agerande från främst Kalvinister men även vissa protestanter om att det var viktigt att agera som att man hörde till den utvalda grupp som skulle komma till himlen – d.v.s. inte som katoliker att nå frälsningen genom goda gärningar, utan tvärtom att med sin generella strävan inte bara efter att göra gott utan även genom att förbättra världen (post-millenialism) kunna övertyga sig själv om att man tillhörde den del av befolkningen som faktiskt kom till himlen (.
Något "rättvise"-perspektiv gällande agerande i denna världen har jag överlag inte kunnat utläsa ur Weber, utan hans argument var att det rörde sig om pietistiska lutheraner samt kalvinister som strävade efter himmelriket och (särskilt Kalvinister) överlag förkastade världslig rikedom. Därav konsumerades i princip inget av vinsterna utan allt återinvesterades i ekonomisk verksamhet som drevs inte främst för att man ville skapa mer konsumentprodukter utan för "The greater glory of God".
Det finns modernare argument som hävdar att förändringen av synen på kapital-ansamling, särskilt bland Kalvinister, var det som ledde till den ökning i kapitalisering (enbart möjlig genom att en större grupp slutar konsumera och börjar spara mer) som startade industriella revolutionen.
Man kan naturligtvis argumentera huruvida dessa teorier är rätt, men på ett personligt plan ser jag inte hur den industriella revolutionen och den moderna världen kan ha startat utan en förändring av kvoten besparingar/konsumtion, skjuten mot besparingar. Vi kan argumentera att oljan hjälpte – men hade inget förändrats hade vi överlag bara konsumerat oljan och inte fortsatt att investera pengarna.
Det lustiga blir om olje-bonusen tar slut, och vi inte har tillräckligt med människor som är villiga att förkasta konsumtion för sparande. Då bär det dessvärre utför.
Mitt inlägg var knappast tänkt som en exposé över hela Webers verk.
Bl a la han ju mycket tid på att beskriva förhistorien till det som var den nuvarande situationen på den tiden. Det finns ju mågna förutsättningar för det jag inte berörde. Men det var längesen jag läste den, boken är över 100 år gammal, så det var väl Weber i ljuset av de följande 100 åren jag redovisade…
Nuförtiden är det ju ingen som tror på Gud, och jag tror inte att alla som kallade sig protestanter på den tiden var särskilt troende heller. Hela idén fungerar ju faktiskt också utan att Gud spelar nån större roll i sammanhanget, det var ju lite det jag ville visa.
Du har så klart rätt i att grundförutsättningen att sparsamhet är en dygd gav möjlighet till kapitalansamling och investeringar. Märkligt nog en (förmodar jag) för-industriell dygd som visade sig väldigt gångbar vid den industriella revolutionen.
Nå, det är som sagt inte en helt lättläst bok. Jag har försökt läsa uppföljaren men var tvungen att lägga den ifrån mig för det blev så vansinnigt abstrakt här och där.
Och nej, nuförtiden tror ingen på Gud, inte ens kristna (senast en präst i svenska kyrkan som sade att han/hon/hen/vederbörande inte trodde att jesus var frälsaren). Det är dock synd, för tron på något viktigare än vardagstramset är det som traditionellt har byggt samhället. Nu är det tron på konsumtionen och förnekandet av vår egen dödlighet, samt navelskådning och socialsnuskets förnämlighet. Funkar säkert ett tag, men jag är rädd att när de sista generationerna som inte växt upp i skiten trillar av pin så lär det bli ….. stökigt.
Kul att någon mer läst Weber, f.ö. Det är ju såntdär antikt mög som ingen bryr sig om nuförtiden. Viktigare att läsa genusnytt och statspropaganda.
Nu har folk ingen gud utan demokrati. När något händer som de starkt ogillar så utbrister de att det är ett brott mot deras demokrati, som är ett universalsystem, som världen ska frälsas med och som alltid är bra. En slags helig ordning för rationalitet och rättvisa.
Man kan undra om folk kommer att ge upp den heliga ordningen när välståndet faller och den misslyckas. De kan i varje fall inte längre skylla på djävulen. Förr hade nog domedagen mindre betydelse eftersom de kom till himlen oavsett. Idag är själva systemet det heliga så när det empiriskt går dåligt av brist på naturresursen så säger de att det är en ”finanskris”, vilket är ungefär lika dumt som tidigare.
Ja, vad ska man bygga ett samhälle på om man inte kan samlas kring gemensamma värderingar och idéer?
Enligt Spengler ska de kommande 50 åren bli en festlig tid av politisk demagogi (Caesarism) och en innehållslös, sekteristisk återuppväckelse av våra gamla religiösa värderingar.
Vi får se.
Att samlas kring undergången är förstås svårt för en skock populister. Spengler kunde omöjligt förutse att produktiviteten i utvinningen skulle toppa år 2000 och sedan falla snabbt och ge en ”finanskris”. På något sätt måste det ändå bli en samling och det återstår att se hur omställningen i tänkandet till något ohållbart blir.
Du kan ju kolla här……plus 70 % av vad vi drar ihop skulle jag tippa går tillbaka till det offentliga…..
http://www.swedbank.se/idc/groups/public/@i/@sc/@all/@mainnews/@se/documents/article/cid_682679.pdf
@Urban Persson:
Spengler förutsåg ändå finanskriser i någon mån men framför allt ligger inte hans förutsägelse i exakt vilka svårigheter vi skulle möta. Svårigheter finns nämligen alltid. Förutsägelsen låg istället i att samhället inte skulle kunna möta svårigheterna särskilt väl av kulturella, filosofiska och politiska skäl.
Av och till tågade arméer mot Rom, men Roms fall avgjordes inte av fiendearméernas kvalitet- utan av kvalitén på romarna som försvarade sig. Något förenklat resonemang kanske men jaja.
Belii : Men vfn har du läst Spengler också? Kvaliteten på det här kommentarsfältet vad gäller civilisations-teorier är oväntat högt. Själv har jag inte tagit mig igenom "Untergang des abendlandes" ännu, men jag får väl sätta fart.
50 år av politisk demagogi? Låter bekant….någon höll ett vimsigt föredrag om Rom tidigare i år….hmm….
Urban: Spengler kunde nog förutse mekanismen. Förvandlingen av en någorlunda fungerande marknadsekonomi till finanskapitalism (=arbitrage på tryckande av pengar) har lett till att tillväxten är en papperskonstruktion utan motsvarighet i verkligheten. Den som vill rädda ekonomin inför guldmyntfot och tar en horrible deflationär krasch. Därefter kommer konsumtion ersättas med sparande, och vi kan ta oss tillbaka till "hållbarhet". Det kommer ju ingen göra, naturligtvis, så det blir nog götterdämmerung vad det lider ändå.
Spengler lägger väl upp en kedja som går ungefär demokrati -> pengar -> demagogi, där demokratin införs men sen helt börjar handla om fördelningspolitik/pengar, därefter träder demagogen fram och pengarnas värde får tillfälligt ge vika för "caesaristiska" demagogidéer.
Saknar väl den filologiska bildningen för att helt tillgodogöra mig Spengler, men band 1 funkar ju även som lekman och finns utgiven på Atlantis förlag. Men givetvis har jag en originalutgåva hemma i tysk frakturstil och alla de fina utviksplanscherna.
Man anar iofs både oklädsam fatalism och lite fascism bakom Spengler, bland annat menar han ju att fri press är helt meningslös eftersom att när vi väl fått demokrati + läskunnighet hos befolkningen, ja då kommer "big money" omedelbart att ta över alla medier och använda dem för politisk och kommersiell propaganda.
Såna idéer har jag lite svårt att förlika mig med.
Fast ibland är han kusligt rätt ute, bland annat förutspår han att alla länder kommer att avskaffa värnplikt och införa yrkessoldater, dessutom med ett tillskott från den privata sektorn. Rekrytering kommer inte att vara ett problem eftersom man lätt kan nyttja den (o)fria pressen för att hetsa fram rätt känslor ändå. Irakkriget någon?
Nästa steg enligt Spengler är en fortgående privatisering av kriget.
HPX, ekonomin kan inte räddas och minst av allt av deflation. Utan vändningen i produktiviteten i utvinningen och dyrare naturresurser så hade det inte varit någon så kallad finanskris att tala om.
En stor deflation, rent hypotetiskt, innebär en eliminering av skulderna med konkurser och slutar med att ett fåtal äger väldigt mycket, ungefär som i spelet Monopol. Och vinnarna blir till stor del pensionärerna. Det är dessutom en utdragen och byråkratisk process med ett stort kaos. Det är bättre att snabbt trycka mycket pengar och nollställa systemet med att blåsa spararna. Tyvärr går detta allt för långsamt. Detta har också skett många gånger tidigare. Det har aldrig skett någon större deflation eftersom det omöjligt.
Pengarna har i varje fall ingen större betydelse eftersom det är naturresursernas och den begränsade tillgången som styr. Hållbarhet är helt omöjligt. Inför detta tappar orden sin betydelse. Filosoferna med Spengler inkluderad ser då ut som fågelholkar i truten.
Tvärtom, Spengler leder redan i kapitel 1 (om matematik) i bevis att det är först i vår egen civilisation som t ex "ändlighet" och "noll" blivit reella, matematiska begrepp.
Men det är alltid trevligt med lite bildningsförakt.
Jag noterar stilla att det alltid är poppis att argumentera för inflation, särskilt för de som tror sig ha något personligen eller via ideologi att tjäna på det.
Det är en farlig vanföreställning att tro att någon kommer "tjäna" på den reset som kommer, oavsett om det blir deflation eller galopp-inflation. Ingen kommer tjäna på det, förutom möjligen demagoger och politrucker.
Att koppla ihop matematik och pessimism var i så fall helt rätt av Spengler. Det klart att en ändlighet retade makthavarna. Kanske var han hundra år för tidigt ute. Idag kan man inte dra några större slutsatser om utvecklingen från den här typen av gubbar.
Det bästa man kan göra att utgå från aktuella händelser som man hittar själv nätet och derivera, eller extrapolera. Om något fördyras realt med en viss procent så är det ett bra tecken (dåligt för makthavarna). Inte ens Romklubben på 70-talet kunde ägna sig åt sådant. Det här har blivit möjligt först de sista åren. Och det kommer att knäcka hela apparaten med matematisk säkerhet.
Visst har jag investerat så att jag inte förlorar på inflation. Men jag för absolut ingen argumentation från detta. Inflationen är oundviklig. USA, EU och Japan är på god väg med pengatryckandet. Pengarna är i princip ett nollsummespel. Vem som förlorar och vinner beror naturligtvis även på annat.
Apropå omhuldade myter utan verklighetsbakgrund..
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16853559.ab
Jag trodde det var smålänningar som groggade minst, jag. De har högst medellivslängd, så de tål i alla fall spriten bra. Eller så håller de sig vid liv på pin kiv, för snåla för att låta någon ärva nåt.
Stockholmarna vaskar ju varannan så egentligen dricker de mindre.
Att vi betalar runt 70 procent i totala skatter ligger nog sanningen nära. Därmed har vi återtagit den berättigade topplatsen i skatteligan efter att medelst nesliga skamgrepp varit nedklassad till 20:e platsen.
Intressant inlägg!
Ett ämne där detta är mycket tydligt (men jag inte tror du håller med mig?) är miljöområdet, där Sverige ska "gå före" och vara duktigast av alla för att rädda världen.
Miljöfrågor är ofta långsiktiga ekonomiska frågor. Att då ställa om samhället för att bli mer miljövänligt skapar en bättre ekonomi i framtiden. Exempelvis Royal Institute of Internationa Affairs (Chatham House) släppte för några år sedan en rapport som styrker detta.
Hav hopp. Den här mentaliteten håller på att dö ut tillsammans med KF, LRF, OK, Facket, IOGT, HSB med flera. Kort sagt "Folkhemmet" Tycker mig se ett flämtande ljus i tunneln.
Så lätt blir det inte….
LRF har över tre miljarder i kapital….
Visserligen går man back, men det kommer att ta närmare tjugo år innan pengarna är slut…
I denna takten.
Kan man då fortsätta att kunna lura sina medlemmar med diverse"rabatter", som egentligen ger hälften till LRF, så borde man klara sig bra länge och därmed kunna försörja alla avdankade centerpolitiker, som Annie Lööf med flera efter valet nästa år…
Vi dras med en idéflora som till stor del gått i arv från industrialismens barndom. Även t ex kommunismen kommer därifrån. Det är helt naturligt och förmodligen också önskvärt att dessa idéer dör ut eller anpassas när nu verkligheten ser annorlunda ut.
Håller med-bra inlägg osv.
Men vill ändå påpeka att Australiensarna är mer nöjda med sin tillvaro-det enda landet där man säger sig ha det bättre än Sverige tyckte jag mig höra i radion i morse(P1 SR)
Sen kan man väl se detta inlägg som en hyllning eller häckling av ..tada..folkhemmet eller i alla fall en folksjäl som tydligen finns!
Förresten har vi nu chans till fler Andersson och Svenssons i Sverige-namnbyte blir lättare!
Kanske en chans för Finnar att bli accepterade av bloggaren?
Eu är väldigt bra att skylla på när man har beslutsångest och det har våra politiker ganska ofta. När man köper in dåliga varor till skolköken skyller man på EU, antar att det är EU:s fel att Göteborgs politiker har köpt in undermäliga spårvagnar från Italien.
Det värsta är väl ändå FR, när han blir tillfrågad hur vi skall göra med rovdjuren och med de problem de utgör för landsbygdsbefolkningen, då blir svaret ungefär " jag kan inte göra något EU bestämmer över vargarna", då börjar man undra vad vi skall ha en statsminister till, det är väl lika bra att vi får våra direktiv direkt från Bryssel, utan att gå via Stockholm.
Klart FR behövs. Tror du att EU skulle bry sig om Djurgårdens stökiga fotbollssupporters, bara för att ta ett viktigt exempel 😉
Fredrik Reinfeldt behövs som ett bevis på att att främmande blod utspätt till endast 3% kan innebära en livsfara för det svenska folket. Reinfeldt har angett sin svarta anfader som orsak till sin aversion mot SD(alltså en helt rasistisk bevekelsegrund).
Blod är ofta tjockare än vatten….
Javisst jag glömde bort det där fotbollslaget med tillhörande huliganer, det kanske är FR:s skötebarn.
@ RB:
Har han verkligen det? Källa på det?
"Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna. ”Min farfars farfar var svart”, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…"
citat från Sydsvenska Dagbladet 2011-11-19, länk
Fy fan vad vi är dåliga. Vår skitkultur borde utplånas ännu snabbare än vad kulturmarxisterna verkar lyckas med. Menar inte att kritik av den egna kulturen är fel, men hos kulturmarxisterna finns vår etniskt svenska kultur endast när det är något fel på den eller något negativt kan formuleras. När patrioter argumenterar för att den etniskt svenska kulturen skall finnas kvar i en mångkulturell värld, hävdar kulturmarxisterna att vi inte existerar.
Den svenska kulturen finns, däremot finns det nog knappt några kulturmarxister i sinnevärlden. De är uppenbarligen en mental snuttefilt som på senare år ersatt tomtar&troll.
Finns åtskilliga strategiskt utplacerade, vilka tror du startar alla "dreven" som gör att politikerna inte ens vågar fundera på att sätta in de åtgärder som verkligen skulle behövas för att få tillbaka det här landet på rätt spår igen?
Litet tillägg:
Likaså bryter de upp heteronormen och försöker få HBTQ till att vara det nya normala när de inte försöker få alla barn till att gå runt med könlös identitet.
Eller förneka Kristus men ändå lyckas ändå bli biskop, bådar inte gott…
Kul inlägg, men jag tror Bellis förklaring ligger närmare verkligheten, jag känner igen mycket där. Kom att tänka på frasen "den radikala 68-vänsterns kärlek till arbetarklassen var tämligen obesvarad", den hänger nog ihop med detta.
En lag om att en en viss vara måste ha en viss tull oavsett från vilket land den kommer kanske inte vore så dumt. Och en motsvarande extra tull på något som subventioneras tydligt utomlands kan läggas till. Dessutom måste det finnas ett angivet och realistiskt säkerhetspolitiskt skäl för varje tull. Resultatet skulle bli att det mesta togs bort. EU skulle inte ha något att klaga på där. Men de skulle inte ha en chans med sina jordbruksprodukter.
Om man går vidare med tullar av sysselsättningsskäl och en ”allmän bakåtsträvning” så sänker det välståndet betydligt mer och blir politiskt svårt med EU. Exempelvis skulle kläderna nog bli dubbelt så dyra till kund. Oavsett kommer det här landet med sin billiga tillförsel av bland annat bränslen, livsmedel och diverse prylar och motsvarande export av dyra saker via stora företag att klappa ihop. Det kan vara lika bra att strypa kranen redan nu. Men det är förstås politiskt omöjligt.
Man kan även föregripa utvecklingen och förbjuda subventioner på alla områden så att alla får betala för sitt, vilket också är politiskt omöjligt i den populistiska kulturen, som ska köras rakt in väggen. Detta kommer omvärlden garanterat att ordna när restkulturen kommer.
Katolicismen separerar kyrka och stat, de har ju en påve. Protestantismen var politiskt införd, inte minst i Sverige av Gustav Vasa. Det innebar en socialisering av kyrkan.
Nu är jag inte nån expert på papister, men på Vasas tid så hade nog även påven fingrarna rätt djupt i den politiska syltburken. Separationen är nog en senare idé skulle jag tro, både för protestanter och katoliker.
Däremot kan vi ju påpeka att kungen måste ställa upp på den augsburgska trosbekännelsen, vilket alltså står i strid med vår religionsfrihet. "Därför är jag republikan"; som Moberg sa.
Påven var åtminstone en konkurrent, med en annan produkt än vad fursten hade. Och på 1400-1500-talet mer oberoende och stabil än under medeltiden. Protestantismen är mer som islam i organisationsform. De har inte heller något "andligt" överhuvud som konkurrerar med deras furste.
Jag skulle dock tro att den mentala effekten av att separera andligt trams från världsliga realiteter levde kvar även efter protestantismens införande. Förstatligandet av kyrkan var mest bara en statsbudgetförstärkning. Muslimerna har aldrig fått en motsvarande kultur av separation mellan fantasi och verklighet, baserat på ett enda citat av Jesus om vad kejsaren ska ha, och vad Gud ska ha.
14-1500-talet omfattas av det som räknas som europeisk medeltid.
Källa: Wikipedia.
Skandinavisk medeltid. I södra Europa var medeltiden snarare 600-talet, folkvanrdingstiden, Roms fall.
Då får du väl gå in och korrigera på Wikipedia då.
För övrigt går det som kristen protestant, om man nu är så funtad, att hävda en strikt kristen linje om att den moderna välfärdsstaten, pöbeldemokratin och regelvansinnet står i direkt motsats till kristen tro och omöjliggör kristen trosutövning. Jesus predikade knappast för en välfärdsstat, utan snarare om individuellt ansvar och moral, och att INDIVIDER skulle vara hjälpsamma (gode samariten). Staten tycks mig i sammanhanget snarast framstå som fariseer, vilket kanske inte är så underligt då fariseerna var den tids priviligerade frälse som var både kyrka och statsmakt.
Om folk fortfarande hade trott på Gud och inte på den moderna demokratin hade den här soppan aldrig kunnat uppstå. Den blinda tron på att allt blir bättre om några självutnämnda präster som predikar stöld från din egen granne, samt gudomliga dekret från statliga byråkratier eller övergudarna i Bryssel hade knappast tagit rot om folk faktiskt trodde på något som betydde något på riktigt.
Likväl visste de gamla sovjetkommunisterna att revolution var omöjlig utan att underminera den kristna borgerliga kulturen i väst. Nåväl, nu halkade jag naturligtvis flera mil ut i konspirations-träsket, men det finns ett och annat att hämta där också.
Pax vobiscum.
Ändå går det att dra en obruten linje t ex från R F Berg ("cementjesus" kallad), till Gustav Möller och dämred vidare till den moderna socialdemokratin.
Vart gick det snett?
Visst håller jag med dig om väläfärdsstaten, det är inget kristet koncept. Laissez-faire-socialism, lika okristet som laissez-faire-kapitalism.
Tyvärr, skall sägas, så tror jag att det är just den post-millenialistiska inställningen om att Jesus åter visar sin nuna EFTER att himmelriket på jorden uppstått/skapats som ligger till bakgrund för den sekulära socialdemokratin. Mänskligheten har alltid velat styra sitt eget öde, till och med vad gäller frälsningen. 1800-talets kristna väckelse tycks ha mynnat ut i utopism, sannolikt orsakad av raska samhällsförändringar och det faktum att industrialiseringen visade att "framsteg" faktiskt var möjliga.
Brist på ödmjukhet att försöka skapa himmelriket på jorden via politiska dekret, om du frågar mig. Människan vill allt för ofta försöka bevisa att den inte alls är felbar, utan med lite god vilja kan göra precis allt rätt och riktigt.
Laissez-faire-kapitalism, ptja, jag är främst för att låta folk göra som de vill. Om det då leder till kapitalansamling, marknadsekonomi och att lönejobb uppstår tänker jag inte argumentera. Regleringar fungerar aldrig. En kristen moral kan säkerligen agera för att förhindra storkapitalet beter sig olämpligt, jag tvivlar på att en socialdemokratisk reglering kan det.
Men sedan är jag konstig också.
belii2013-05-28 10:41:
Vart gick det snett?:
Gustav Möllers fru, enligt äldre, relativt insatt, muntlig uppgift.
Instämmer med belii's replik kring Lutheranismen..
Egentligen tycker jag vi är än värre ute:
1. Vi anser oss vara duktigare än andra. Dvs vi tillämpar EU regelverket för vi kan faktiskt läsa och förstå det – sydlänningarna fattar ju inte bättre…
2. Vi har en gigantisk dubbelmoral inom socialdemokratin – det är helt ok att köpa tjänster svart av hantverkare. Skatt skall ju främst betalas av de rika.
3. På något sätt har just socialdemokratin fått till det att bli rik på lön från arbete är inte fint, utan otäckt. Däremot är det helt ok att bli miljonär på bingolotto, spel och dobbel eller genom att vara idrottsstjärna. Hur i hela friden kan arbetsklassen tycka att det är ok att personer som Zlatan skall tjäna miljoner om dagen???
DDR indoktrineringen har lyckats väl…
Makarna Myrdal enligt annan äldre muntlig uppgift: "På några få år har Socialdemokraterna gjort världens hederligaste folkt till en samling myglare."
Du hamnar väldigt rätt i slutsatserna, även om jag inte är lika säker att det har att göra med den Lutherska "göra rätt för sig" principen. Snarare tror jag det handlar om familjens ställning gentemot samhällets.
I Sverige är samhället det viktigaste. De övergripande målen kommer först, i sann Myrdalsk anda, sedan kommer den enskilda personens önskningar. Familjen är kompromissbar; se på deatten kring föräldraledigheten t ex. Det är viktigare att ledigheten tas ut på ett för staten korrekt sätt, än att det passar den berörda familjen.
Hos oss katoliker däremot kommer de närmaste först. Vi har ingen större tilltro till politikerna, de roffar ju bara åt sig vid grytorna i alla fall. Låt dem hållas, men ta först ansvar för ditt och din familjs liv, när du har gjort det kan du betala in skatten. Familjen ekonomi är mycket viktigare än statens, därför att om regimen misslyckas måste din familj kunna fortsätta sitt liv i alla fall under andra omständigheter. Därför har vi ett stort privat sparande.
Statens sparande bryr vi oss inte så mycket om, eftersom de pengarna kommer att försnillas eller slösas bort förr eller senare i alla fall.
"Vi katoliker"? Papist!
Skämt åsido, i boken "ÄR svensken människa?" vars författare jag glömt namnet på finns rätt långa resonemang om stat kontra individ i välfärdssystemet. För kvinnofrigörelsens skull är det bättre med stöd till individen t ex.
Tror inte man kan dra upp några religionsgränser för det där stödet, ty det finns gott om protestantiska länder där stödet är mer familjebaserat. Snarare är Sverige ett unikum och enligt boken beror det på den politiska debatten som fördes före och under välfärdsstatens införande. Bl a makarna Myrdal.
Religions- och kulturgränser. Inte lätt att definiera skillnaden, vad är hönan och ägget?
Det är däremot väldigt tydligt att denna skillnad har konsekvenser i praktiken. Det är ingen slump att individerna har sin ekonomi i ordning i södra Europa men inte i norra. Italien och Norge borde vara utgångspunkterna i en studie. I Norge väller pengar in överallt, världens rikaste land etc. Men om man stoppade kranen skulle folk svälta inom en vecka. I Italien är det motsatt; inget förtroende till pensioner, bidrag etc, och sparkvoten motsvarande hög som säkerhet.
Det kvittar vad som är hönan och ägget egentligen, plus att det nog är hälften höna/ägg på båda.
Vi får skilja på två saker:
1. Nästan allt samhälleligt stöd i Sverige baseras på individen. Utomlands (även i protestantiska länder) är det vanligt att det istället baseras på familjen som enhet. Å ena sidan kan Sverige beskyllas för att vara familjefientligt, å andra sidan kan andra länder beskyllas för att vara kvinnofientlilga. Där är som sagt Sverige nog ett unikum, åtminstone enligt den där boken.
2. I vad mån staten står för tryggheten. Där finns nog ett historiskt arv. Det faktum att Italien gått igenom två världskrig + haft en regering per år sedan 1945 ungefär kan nog vara en bidragande faktor. Där vill jag nog spontant hävda att religionen är en mindre faktor. Visst gjordes det någon FN-undersökning om förtroendet för stat och politiker? Jag kan inte komma vad den hette, men om nån kan googla upp den kanske man kan se hur protestantiska och katolska länder grupperar sig.
Att Sverige är familjefientligt kan man till nöds hålla med om. Men inte att alla andra länder är kvinnofientliga. I så fall skulle väl alla kvinnor från andra länder invadera Sverige, och det har väl inte hänt eller?
Kulturellt arv, ja, men inte kriget. Norge var i fara under andra världskriget, mer än många andra länder, och de har idag en svårslagen "staten fixar" attityd som övergår tom Sveriges.
Alltså mer kulturellt arv. Sydeuropa förefaller vara betydligt mer survivalistbetonat än Skandinavien, det är en betydande skillnad.
Vet inte om frågan vart exakt rätt ställd, men enligt oecd verkar det ha med inkomst och inte religion att göra:
http://www.oecd-ilibrary.org/sites/soc_glance-2011-en/08/02/g8_co2-03.html?contentType=&itemId=/content/chapter/soc_glance-2011-27-en&containerItemId=/content/serial/19991290&accessItemIds=/content/book/soc_glance-2011-en&mimeType=text/html
Nu är jag inte nån expert på papister, men på Vasas tid så hade nog även påven fingrarna rätt djupt i den politiska syltburken. Separationen är nog en senare idé skulle jag tro, både för protestanter och katoliker.
Däremot kan vi ju påpeka att kungen måste ställa upp på den augsburgska trosbekännelsen, vilket alltså står i strid med vår religionsfrihet. "Därför är jag republikan"; som Moberg sa.
Jag fattar inte den inledande meningen: ”För en lutheran eftersträvar himmelriket efter döden, baserat på den samlade livsgärningen, som alltså ska vara lydig, syndfri och gärna plågsam. ”
Ja Cornu, liknelsen stämmer väl in på svensken i gemen. Däremot har större delen av etablissemanget lärt sig anpassning eller snarare att de tagit av sig det lutheranska oket. Särskilt inom näringsliv och numera sedan 80-talet inom den politiska klassen är detta tydligt. Jag tror det har med EU att göra, dvs kontakten med andra värderingar. Personlig framgång och karriär är viktigare än att värdera dygderna, kollektivet/nationen(ej vänster-term här)och helheten. Moderaternas dyrkan av EU som makt&karriärbas framträdde tydligt under 90-talet. De låtsades att EU var viktigt för gemenskap, fred och dylikt men i själva verket såg de mest opportunism och personlig framgång som hägrande mål. M som f.ö. kopierat den brittiska politiken under New Labour har nu ganska svårt att svälja britternas EU-förakt. Däremot är denna skiljelinje delvis talande för M´s väljares innersta drömmar. Makt&karriär framför självständighet och frihet som egentligen borde tillhöra M´s grundlagrar. Ett politiskt svek i mångt och mycket. Jag menar därmed inte att EU som organisation är dålig konstruktion utan istället att vi fått den konstruerad av politiska ledare som för mycket sneglat på egna framgångar. Utan tvivel vet jag att det fungerat så via kontakter inom Bryssel-nomenklaturan ända sedan 90-talets början.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Haha ja jäklar vad träffande om Svensken inte för jag har en aning om det har med våra "Lutherska" uppfostran att göra eller det är så att frånvaron av krig så länge samt förekomsten av väldens sämsta journalister som gjort att vi tycker att vi bor i ett skitland utan några traditioner värda att bevara.
Bra skrivet och tyvärr sant. Detta är också grunden att gemensam valuta aldrig kommer att fungera.
Läste nåt intressant igår du får plocka bort länken om den inte får vara med det är den gamle nationalekonomen Assar Lindbäck som pratar…… vore lite intressant att få reaktioner på det
http://magasinetneo.se/artiklar/vinstfragan-ar-ett-sidospar/
Vi kan ha ett gott samvete och en god politik om vi har medvetna konsumenter.
Men det har vi ej och därför bör vi anpassa oss till en större värld och inte sticka ut i onödan.
Kanske i kombination med försök till köpbojkott på de värsta produkterna.
Hemma får vi bannor om vi har griskött från Danmark av medvetna ungdomar.
130528
Man får inte glömma bort, vilket många gör, att EU är ett katolskt projekt. I EU-begreppet ser katolska kyrkan en chans att återta sina positioner och inflytande i Västeuropa. 1957 undertecknades Romfördraget, som är grunden för EEC och senare EU, mellan Belgien, Nederländerna, Luxemburg, Frankrike, Västtyskland och Italien. Fördraget sanktionerades av den katolska kyrkan, som såg en chans till en återupprättad "kristenhet" i Europa.
EU-symbolen, tolv stycken femuddiga stjärnor i cirkel på blå botten, är identisk med den katolska "Mariaglorian". Jungfru Maria intar hos katolikerna, till skillnad från i den protestantiska kyrkan, en mycket framträdande roll. (Reformationen på 1500-talet revolterade ju kraftigt mot katolikernas helgondyrkan och bilder på Jungfru Maria.) När EU utökades från 12 till 15 länder kom ett förslag att man skulle utöka antalet stjärnor i EU-flaggan från 12 till 15. Förslaget inspirerades av det amerikanska banermaneret, det vill säga att varje nytillträdd stat markeras med en stjärna. Detta förslag ogillades av den katolska lobbyn som inte ville ändra i en symbol med så starka religiösa förtecken.
Det är mycket olyckligt att Sverige med sin traditionella ämbetskultur, där hederlighet och pliktkänsla, likhet inför lagen samt där korruptionen var relativt låg och lagmoralen relativt hög, ska underställa sig EU och dess nyliberala ideologi. Så här efter ca 20 år har kvaliteten hos vår statsförvaltning sjunkit, eller med ett finare ord EU-anpassats. Myndigheter, statliga bolag och departement bedriver propaganda för att motivera sin verksamhet. De har i många fall sparkat ut den kompetens de hade i ”huset”, och ersätt den med konsulter och liknande via upphandling på den privata marknaden, vilket bäddar för låg kvalitet och korruption. Offentlighetsprincipen åsidosätts och börjar mer likna EU:s hemlighetsmakeri vid beslutsfattande. Detta är särskilt tydligt på UD med sin undermåliga diarieföring och utlämnande av allmänna handlingar.
Ja, under t ex Geijeraffären var diareföringen däremot exemplarisk.
Håller med till fullo om den stagnerande ämbetsmanna-plikten, den s.k pseudo-"affärskulturen" ersätter bl.a offentlighetsprincipen etc
@belii; Du gör höna av en fjäder. Politier och maktmänniskor har alltid sett till att dölja skandaler om det drabbar fler än få och för högt upp.
Vilket alltsåvar exakt min poäng – det är en allmänmänsklig vana och inget katolskt påfund.
Men det ligger mycken begravd moral i att ständigt kunna ta en Ave Maria efter boten i båset. Att ångra har blivit ett sätt att aldrig bättra sig för många men främst i moderna tider likt dagens dekadens. Också ett sätt för katolska kyrkan att "leda" sitt folk. Att göra dem ödmjuka inför syndernas förlåtelse. Inte undra på att pedofil-prästerna slipper undan via deras egen-bikt(som de förstås inte gör pga förträngd synd och offerprojektion).
@belii; Jag anser att det ändå finns stora skillnader mellan lutheranskt uppfostrade maktmänniskor och katolska dito! Det handlar främst om eget ansvar och att integritet kostar. Och vi vet alla(färre idag förvisso) innerst inne att integritetshandlingar av maktmänniskor beundras. Folk som är beredda att också betala ett pris personligen även om de t.o.m inte är huvudansvariga.
Kul inlägg.. Ännu en anledning läsa den här bloggen. Hade inte insett att jag själv numera egentligen blivit katolik.
Det är inte säkert att du har heller. Det är protestantismen .som sticker ut här. Katolicismen liknar mer judendomen och islam när det kommer till samhällsfunktioner. En politiker skulle säga att protestantismen är mer sekulär och modernare. Dvs tills det blir kris och ingenting fungerar längre.
Man skall nog inte heller glömma det germanska arvet i denna jämförelse.
Det moderniserande och jämlikande inflytande de hade på juridik och religion bör inre förringas, föraktas eller glömmas.
(För den som läser in egna meningar skriver jag, nej allt var inte bra, världen är inte svartvit.)
Jag vill tillägga att vi i Sverige dessutom har den mest individfientliga lagstiftningen i EU, vad gäller sak resp person.
Liksom att det är en självklarhet att undvika kriminella borde det vara en självklarhet att undvika svenska politiker.