“De uppvaktar henne som en skräckinjagande älskarinna, utmanar henne eftersom det får dem att känna sig mer levande än någonting annat.
Krigare har gett henne många namn. Ishtar, Kali, Pallas Athena, Freja, alla var de aspekter för åtrån och fasan nära döden.
För andra var hon snarare en jobbig gammal släkting som man var tvungen att umgås med ibland. […]
Men det spelade ingen roll hur mycket hon än lockade och kråmade sig, för dem som inte undkom hennes förförelsekonster fanns bara sorg, smärta och död. Hon var en omättlig bitch som tog betydligt mer än hon gav och det bästa var att hålla sig lång borta från henne.” – Johanne Hildebrandt, “Krigare”
Johanne Hildebrandts bok Krigare – Ett personligt reportage om de svenska soldater i Afghanistan är obligatorisk läsning för alla som vill uttala sig om Afghanistan och den svenska närvaron där. Ärligt talat, så har man inte läst boken bör man antagligen hålla tyst. Ber om ursäkt för alla tidigare uttalanden jag gjort, oavsett om de varit rätt eller fel.
I boken följer Johanne skyttekompaniet och OMLT-gruppen ute i fält under FS19, sommaren 2010, vilket inkluderade det afghanska parlamentsvalet och det kaos som rådde. Ett kaos som ändå afghanerna själva såg som en seger, då de trots i princip fullt krig kunde genomföra ett val.
Det är en berättelse om de ca 140 män och kvinnor, en del med svensk invandrarbakgrund, som vill betala tillbaka till världen, som tog alla riskerna för att tillämpa av riksdagen klubbade demokratiska beslut, medan övriga 360 deltagare i FS19, en del med mer än dubbla lönen, i princip (en förenkling, man ska komma ihåg att boken berättas ur skyttesoldaternas och OMLT:s perspektiv) aldrig lämnade campens relativa trygghet.
Det är en berättelse om några av de hårdaste strider som svenska soldater någonsin genomfört i modern tid, med antagligen hundratals dödade motståndare, men som tonas ner till enstaka rader av Försvarsmaktens hemma i Sverige. Det är en berättelse om strider som varar i dagar eller veckor, men omnämns som timmar i media. Det är också en berättelse om det afghanska folket och försöken att upprätta en förmåga till självskydd, som högst tveksamt är uppfyllt till 2014 när riksdagen bestämt att vi ska överge afghanistans folk. Det är en berättelse om hur olika svenska myndigheter vägrar samordna sina insatser, ens i en krigszon, men där amerikanska officerare personligen hostar upp pengar för att köra förnödenheter till sjukhus och kvinnokliniker, medan svenska SIDA står med armarna i kors.
Det är också en berättelse om död och förtvivlan och om hur man välkomnas hem med orden att alla kom hem i ett stycke, fast en dödats, flera sårats och två förlorat sina ben.
Det är en berättelse om hur soldaterna köper egen utrustning och hur det tar sju månader för en skyttegrupp att få sin kulspruta, lagom till det är dags att åka hem igen.
Och det är också en berättelse om Johanne och hur hon efter tio år sade upp sig från Schibsted/Aftonbladet, mitt ute i det afghanska kriget, eftersom hon fick noll stöd från tidningen där man vägrade publicera hennes reportage och artiklar och hon aktivt förtalades av Aftonbladets Helle Klein och Jan Guillou, som aldrig satt sin fot i Afghanistan. Man kan inte någonsin ta Helle Klein på allvar (om man nu mot förmodan gjorde det) i någonting hon uttalar sig om mer. Jan Guillou är det ju ingen som tar på allvar ändå, så det var inget nytt.
Krigare är också obligatorisk läsning, om du nu inte redan läst den.
Och likt Helle Klein kan man inte ta någon på allvar som inte läst boken eller själv varit där.
“‘Du kommer tjäna massor av pengar på din bok’, sa Pierre.
‘Det tror jag inte, dokumentärböcker säljer sällan bra. Jag måste vara dum i huvudet som håller på med den. Jag fattar inte ens varför jag blev krigsreporter. Det är dåligt betalt, folk skjuter på en, man bor obekvämt, får noll stöd hemifrån och blir påhoppad av folk som inte har en aning om vad de talar om.'”
Nej, Johanne, du är inte dum i huvudet. Du är en samhällsbärare och sådana blir alltid påhoppade av de som inte vet bättre. Andra samhällsbärare är alla de soldater och officerare som med risk för sitt eget liv och hälsa, inklusive psykiska hälsa, ställt upp och verkställt demokratiska beslut. Även om besluten saknar mål.
Krigare finns nu inbundet på bokrean till pocketpris (Bokia 55:-, Adlibris 59:-, CDON 49:-), eller som pocketbok (Bokia 41:-, Adlibris 44:-, Bokus 45:-, CDON 49:-).
29 kommentarer
De genomför säkert sitt arbete mycket professionellt. Men det är extremt kontraproduktivt poå en högre niv å och utsätter oss alla i Sverige för risker för terrorism som det provocerar fram. Ingenting har väl undergrävt vår säkerhet så mycket sm vårt krig i Centralasien har gjort, bland talibaner och stormakter. De som vill hjälpa flickor där kan göra det på egen hand och "offra" sina egna pengar för det. Men det villde ju inte, utan skattepenbgar så går de i strejk. Så "solidariska" är det där parasitpacket som bär vapen där borta.
"vill betala tillbaka till världen"
Halleluja i kapernaums salar, som Åsa Nisse skulle ha sagt. Vilket vidskepligt nonsenstrams! Egoisterna som bär vapen där borta gör det för att de får lön för det och för att de hoppas få lite social status bland idioter. Deras arbetsmiljö kanske är farligt ibland, det gör det inte ett dugg vettigare eller beundransvärt, tvärtom.
Har samma åsikt men skulle inte uttrycka det så!
Med vapenmakt så är det svårt att få annat än elände i spåren.
Men jag har inte läst boken och är då inte berättigad att säga något-vad kan detta kallas? Upplyst demokrati?
Nåja av deras lön går ju en del till skatt så de använder ju sina egna pengar om ni nu inte tror att lönen är svin fet. Och vad det anbelangar deras sociala status när de kommer hem är ju den obefintlig annat än i deras egna kretsar, i denna vänstervrida lilla provins kommer de bli föraktade som wt av både höger och vänster som vill boosta sin egen sociala status på bekostnad av deras arbete. Slicka upp sparka ner gör ingenting själv.
Håller i stort sett med. Sökande efter spänning tror jag är en annan viktig bevekelsegrund.
För unga aktiva officerare är det mer eller mindre ett måste.
Den enda fördelen med vår närvaro är möjligen stridserfarenhet som delvis kan användas på hemmaplan. Att få arbeta tillsammans med finnar är förstås också grymt lärorikt.
Inbunden bok beställd på CDON. De har begränsat inköp till högst ett ex. Synd, jag hade tänkt köpa ett ex och skänka till Kapitalist ovan. Kanske hade det utvidgat hens syn på den enskilde soldaten en aning.
"Synen" på soldaten verkar här vara att denne är en självuppoffrare, och det vore bara för sorgligt om det vore sant! Men denna är förstås en yrkesbyråkrat som lyder order för lön. Vare sig det blir väl eller ve av det. Och att de placerats i Afghanistan gör alla deras ansträngningar kontraproduktiva för vår säkerhet. Det är inte den enskilde soldatens fel, det är ett politiskt systemfel som har blivit ett kollektivt fenomen som ingen verkar rå på eller kunna kontrollera, ens överblicka, det hela bara löper på oplanerat.
@Vemsomhelst
Var på besök hos mitt gamla regemente K3 för två somrar sedan och pratade länge med en handfull gruppchefer. Det var väldigt omvälvande för mig med 5 år i det gamla värnpliktsförsvaret i slutet av kalla kriget. Jag upplevde att de var mycket uppriktiga i samtalet. De fick både allmänna och personliga frågor.
Till saken hör att de var alla mycket erfarna och hade rötterna i det gamla värnpliktsförsvaret(hög uttagning). Flera av dem hade 5+ år i armén med flera vändor i Afganistan ofta som erfaren förstärkningspluton son fick åka ner när det var extra besvärligt och kanske mindre erfarna förband på plats.
Jag frågade bland annat vad det var som gjorde att de åkte iväg till ett så avlägset land och riskerade sina liv. Svaret jag fick var ungefär som följer.
Första gången man åkte dit så hade man tankar om att hjälpa till men efter att ha varit på plats och sett hur det fungerar så är det så enkelt att jag trivs med mitt arbete och mina kamrater och jag åker dit jag får order att åka, vart det än är. Svårare är det inte.
De är utan tvivel mycket erfarna, duktiga och professionella soldater och sätter en heder i det men de är yrkessoldater och inga frivilliga värnpliktssoldater.
Finns givetvis en mängd olika motiv och incitament hos dem som gör insatsen men skulle tro att de som fortsätter mer och mer får yrkessoldatens inställning och motiv.
En annan sak som slog mig vid besöket var vilken stor respekt mina gamla lumparpolare och officerskamrater visade för dessa unga men erfarna gruppchefer. Mina gamla vänner är nu mer majorer och överstelöjtnanter och leder förbanden men det är soldater och gruppchefer som gör jobbet.
Som sagt omvälvande att stå och se dessa unga män i min egen sons ålder i ögonen och samtidigt förstå att hela högen förmodligen dödat andra i främmande länder. I vissa fall förmodligen en hel del liv som slocknat för deras hand.
Den "nya" krigsmakten som dessutom genom grundlagsändringar kan användas mot den egna befolkningen är ingenting jag uppskattar utan endast ytterligare ett tecken på den Svenska statens allt djupare alienation från befolkningen.
Jag skall köpa boken.
@Kapitalist, i grunden håller jag med dig, men jag ber dig läsa Maciej Zarembas artikel om Svenskar i Kosovo om du inte gjort så.
http://www.krigsforum.se/forum/viewtopic.php?p=131348
mptp
Den dramatiska situation som din länk skildrar, beskriver hur det var INDIVIDUELLT initiativ som gjorde gott. Och hur statliga och internationella regleringar var meningslösa. Och det är precis det som jag själv har insett. Det är uteslutande fira individer som kan försvara sig själva och varandra. Statlighet är helt inkapabel att bidra till den saken på något sätt.
Om du ska köpa en bok det här året, se till att det är Krigare. Det är en extremt bra bok.
Ska definitivt köpa den boken inget snack om saken.
Hildebrand är en krigsromantiker och är sinnebilden för en inbäddad journalist. Jag läste väldigt många av hennes krönikor och något mer ensidigt har jag sällan läst.
Få lite perspektiv Cornu; bara för att människor utsätter sig för stora risker gör inte det uppdraget bättre eller sämre; du kan väl ta vilken krigorganisatioon som helst som varit i strider och hitta hjältemod men där målet har varit avskyvärt. det förändra väl inte målet att individuella soldater varit hjälpsamma eller sympatiska? Läs Jonathan Littell
"De välvilliga" för att ta ett extremexempel.
och att ha dödat hundratals är väl inte något beundransvärt, eller?
Sveriges uppdrag har ändrat karaktär det sista året (se sista dagarna diskussion) från att ha varit inriktad på att skydda och hjälpa befolkningen till att kväsa uppror.
Hildebrand sa upp sig på aftonbladet för att andra inte tyckte som hon; Alla krönikörer tycker väl inte likadant då får nog många säga upp sig från tidningarna, snacka om prinsessan på ärten.
Jag tänker fortsätta att läsa din blogg fast jag inte tycker som du i denna fråga och inte kommer att tycka likadant i alla framtida frågor heller.
Hundratals döda är bara relevant för att visa på hur det hela tonas ner i Sverige, finns ingen värdering i det.
Antar att du läst boken, som inte är krigsromantiskt någonstans. Och den handlar även om om afghanerna och Afghanistan.
Vad exakt menar du är det avskyvärda med den svenska närvaron i Afghanistan? Rysligt intressant att höra vad du anser är så avskyvärt – att man bekämpar talibanerna och allt vad de står för? Om du ser det som avskyvärt så menar du att talibanerna är något positivt? Eller misstolkar jag dig?
Du misstolkar; jag har inte påstått i det jag skrev något om att det skulle vara avskyvärt; det jag menar är att bara för att man tittar på den lilla gruppen så säger det inget om själva uppdraget i sig.
Det är väl lite lågt att påstå att jag är positiv till talibaner bara för att jag inte tycker att Sverige skall skicka trupper till Afganistan.
Har inte tanken slagit dig att Sverige faktiskt är ockupanter av ett främmande land? Vilka intentioner som än finns för ockupationen så är man ändå ockupanter och vilka intentioner det än är så förblir de ockupanter. Jag ´var i Afganistan på 70-talet (innan Sovjetinvasionen) och några stoltare människor har jag inte träffat, tror inte det har ändrats.
Nej, det är ingen ockupation. ISAF är inbjudna av den internationellt erkända regeringen i Afghanistan.
Inget illa ment, nu drar jag bara till med en generellt lustifikation – Afganistan var ett populärt resmål för hippies på 70-talet, eftersom de hade ett brett utbud av hippievänliga produkter och en allmänt skön inställning till livet. Resten är 40 år av krig.
Nu får du väl ge dig…
Den av USA tillsatta regeringen bad om hjälp. USA sa att de som inte är med oss är emot oss. Resten vet vi. ..
Den muslimske självmordsbombaren i Stockholm gjorde det bl.a. på grund av Sveriges krigshandlingar i Afghanistan.
I grunden handlar inlägget om att glorifiera den genetiska avart som mot antydan om ekonomisk ersättning kan motiveras att helt utan känsloproblem avliva andra människor.
Dvs avlönade mördare eller legoknektar och inget annat.
I den sista meningen sammanfattas att de ska betraktas som demokratins samhällsbärare "Även om besluten saknar mål" och därmed mening.
– Så sant. Ingen har ännu tills denna dag kunnat visa att något blivit bättre för folket i Afghanistan så det målet kan aldrig ha funnits, – bortsett då från CIA's knarkmaffia som kan hylla att 90% av all världens heroin-odlingar fortsätter utvecklas tack vare stödet av ISAF's närvaro.
Lyssna till Raubtier och deras tolkning av Legoknekt – Soldat till salu
Det karolinska hantverket, har jag för mig det kallades i Widdings böcker.
Dvs dödandet av främmamde människor på beställning på slagfältet – varför ska det mystifieras och göras konstigare än vad det är – ett hantverk?
Världens äldsta eller ev. näst äldsta yrke.
Svenskar har varit aktiva i hjälparbete i Afghanistan/Pakistan sedan 1980-talet. Det är hos dem kunskaperna ligger. Och de vill inte ha dit militärer som förstör allt förtroende som byggs upp.
"riksdagen klubbade demokratiska beslut"
Att ett beslut är demokratiskt klubbat betyder inte att det är RÄTT beslut.
Jag har mycket respekt för dessa unga killar som riskerar sina liv i utlandstjänst. Känner själv tre av dessa. Problemet är väl politiskt. Sverige går från neutralt -> alliansfritt -> krigförande utan debatt, omröstningar, utan någon demokratisk process bakom. Det finns två olika undersökningar jag läst där man frågat afghanerna själva vad de tycker. En var gjord av amerikanska soldater som frågat och sammanställt svaren.
En annan var gjord av, afghaner själva, minns inte om de var från regeringen eller inte.
Men kort sagt kan man säga att när en amerikansk soldat frågar, så svarar man att man stöder ockupationen, men när någon annan svarar säger nästan alla att de vill ha ut de fientliga styrkorna.
Men ingen kan väl vara så naiv att tro att just här, just nu, i Afghanistan så har vi historiens första exempel på hur ett folk välkomnar en ockupation?
Men det spelar ju som tur är, för oss i Sverige, ingen större roll idag.
Nu när vi lämnar ett slagfält där USA återigen fått stryk så kommer konsekvenserna av att talibanerna fått sin ställning stärkt leda till att de efter ett troligen kort krig åter tar makten och status quo upprättas således. Tyvärr med en mängd döda kantade längst vägen och USAs statskassa tommare än innan…
Återigen, det är inte en ockupation när man är inbjuden av landets internationellt legitima regering.
Och sitautionen är sådan att civilbefolkningen inte vågar säga vad de tycker om det inte är en ISAF-soldat som frågar – för kommer deras åsikter ut riskerar de att mördas av talibanerna, vilket också sker. Så man kan inte stödja sig på några enkäter alls faktiskt – åt något håll. Befolkningen är livrädda, och det är inte för ISAF.
Ge dig, marionettregimen i Kabul är lika legitim som ett trekronorsmynt. Om ryssen "befriar" Gotland och sedan fixar till så att ett gäng mindre dem tillhörandes vicesheriffländer erkänner den nya gotländska marionettregeringen som legitim, skulle du sitta och försvara dem här på din blogg? Tror inte det, Mr MÖP.
Jag har full respekt för att våra utsända soldater i Afghanistan och i andra länder tror på det dom gör. Personligen tänker jag enbart försvara Sverige med vapen, tänker inte lära andra länder tänka rätt med vapenmakt.
Om ni vill läsa något bättre än Hildebrants PK-pekoral och mer om hur det faktiskt är i en krigszon så kan jag rekommendera Generation Kill av amerikanen Ewan Wright.
Man kan respektera stridande i Afghanistan, och samtidigt tycka att krigande i sig är huvudlöst. Har själv faktiskt pratat med både svenska och amerikanska som har varit i Afghanistan, och det intressanta i det hela är att dom som är mest positiva till det är dom som aldrig varit där. Dom soldater jag pratat med kunde inte förstå varför dom hade åkt över halva jorden bara för att förlita sig på sand och tolkar som lärt sig engelska genom amerikanska filmer.
Ingen som direkt förklarat varför vi är där. Det var väldigt längesedan någon utomstående kunde ta över det landet. Man får inte heller glömma av att USA numera förhandlar med talibanerna. Detta är ju inte någon nyhet direkt att nu när USA lämnar Afghanistan så kommer vissa delar att lämnas över till regeringen i Kabul och andra delar till talibanerna beroende på vilka områden man besitter.
Äntligen får den här boken lite uppmärksamhet. BRA!
Oavsett vad man tycker om boken och kriget så är faktum att denna bok är den bästa skildringen på bra många år av hur vårt internationella engagemang faktiskt ser ut, vilket innebär att den är kanske är DET viktigaste inlägget i debatten. Sen kan Guillou gnälla om vad fan han vill.
Det finns flera böcker i genren som man också bör läsa, "Generation Kill" nämnde någon ovanför, kan även tillägga "Krigets färger" av Arkadij Babchenko som handlar om hans två (!) vändor i Tjetjenien.
Babchenko fungerade också som oberoende reporter under Georgienkriget och är man intresserad av det kan man även läsa hans rapporter därifrån.
Tycker att Generation Kill ger ungefär samma bild som Krigare, även om det är en annat lands marinkår och ett annat delkrig.
Jo, men det resulterar ju i vanföreställningen att svenska trupper bara skickas till områden där det är lugnt och att vi minsann bara klappar barn på huvudet och sånt där. Det är ju sällan man sett nåt annat än en ytlig halvsida om de här sakerna.
Man häpnar helt enkelt över den låga kvaliteten på svensk journalistik, och just därför är Hildebrandts bok viktig – därför att hon bokstavligt talat är DEN ENDA som har gjort en sådan bok överhuvudtaget.
Kollar du på USA har det säkert utkommit en uppsjö av mer och mindre seriösa böcker som uttrycker olika ståndpunkter etc. Nu är Sverige lite mindre, men ändå. En enda sketen bok!?