Island

Dags för lite fredagsmüs så här i semesteritder. Att köra ett helt varv runt Island via landets enda riksväg, 1, bjuder kanske på den bästa bilkörning man kan tänka sig. Öde vägar och ett landskap som upprepade gånger helt byter skepnad innan man har en chans att tröttna.

Big Sky Country på nordvästra Island.

Notera att denna bilresa ett varv runt Island företogs i mitten av juni 2016, och trafiksituationen kan förstås vara helt annorlunda andra tider på året. Därtill var detta under fotbolls-EM, vilket tydligen fått 10% av landets befolkning att resa utomlands och övriga att hålla sig inomhus. Notera att ingen körning i Högländerna är inkluderad här, då man ej får köra med vanliga hyrbilar där, om alls.

Island erbjuder helt fantastisk bilkörning. Antagligen den bästa jag upplevt någonsin. En runda runt ön på Islands enda riksväg, riksväg 1, kan starkt rekommenderas. Kan köras på tre övernattningar nätter utan större problem och en bil med god väghållning rekommenderas (alltså ej en SUV), för att maximalt kunna njuta av vägen.

Island har 90-gräns, men när man väl kommit loss från Reykjavikområdet försvinner ganska snart bilarna och man får vägen för sig själv. Den totala frånvaron av träd gör också att man oftast ser flera kilometer bort, rent av till horisonten och i god tid kan se mötande bilar eller väldigt enkelt köra om.

Visserligen finns det tamdjur – främst får och häst – precis överallt, och särskilt fåren rymmer hela tiden. Dock har man placerat stängslen 30 – 100 m från vägen, så förrymda djur uppehåller sig i det frodiga obetade gräset mellan vägen och stängslet och utgör aldrig något problem. På nästan 2 000 körda kilometer behövde jag bromsa en gång för ett får som faktiskt gick över vägen, och det inkluderade det tiotal mil som var efter Mývatn till Egilsstaðir (körda tre gånger), där fåren gick fritt utan stängsel.

Frånvaron av träd gör oavsett man upptäcker hinder i god tid.

Det mycket låga trafiktrycket gör att samtliga broar, utom ett fåtal nära Reykjavik, är enfiliga och det kan bli dålig stämning om man får möte på dessa. Särskilt som man oftast inte ser över till andra sidan på grund av broarnas välvnad. Där får man alltså ta det rätt lugnt.

På väg upp i molnen i passet mot Breiðdalsvík

Island har upprustat riksväg 1 rejält de senaste åren. Endast runt Breiðdalsvík på östra Island hittar man fortfarande grusvägar på riksvägen. I övrigt är det asflaterade, mestadels nya och guppfria vägar och en vända runt ön i en Toyota Auris var helt fantastisk bilkörning. Någon väggren finns dock ej och vägarna är därmed ej förlåtande

På Island finns Gyllene Cirkeln, vilket är fyra sevärdheter i närheten av Reykjavik, tänkta att hinnas med på en dag. Landskapet runt Reykjavik är dock rätt tråkigt för att vara Island. Istället kan landskapet på norra Island starkt rekommenderas. Den kända Blå Lagunen har en fullvärdig nybyggd konkurrent i Mývatn på andra sidan Island, som starkt kan rekommenderas på grund av att den inte är full av charterturister. Det tar ändå bättre delen av en hel dag att köra dit, men Mývatn bjuder på många upplevelser, bland annat den vulkaniska formationen Dimmuborgir och aktiva kokande lervulkaner.

Dimmurborgir.

En liten bit av Myvatns motsvarighet till Blå Lagunen. Inte så fullt.

Lunch på en bondgård vid Myvatn.

Man fick välja mellan lake view eller crater view på hotellet i Myvatn.

Det extremt varierade landskapet där kontinentalplattorna möts kommer inte till sin rätt i Gyllene Cirkeln. Ett varv runt Island gör dock att ön kommer till sin fulla rätt. Landskapet ändras radikalt med ungefär 30 – 60 minuters intervall och man får aldrig ens en chans att bli uttråkad.

Från fjordlandskap runt Reykjavik blir det bergspass och floddalar, Big Sky Country likt USA:s Montana, nordamerikansk prärie med rullande kullar av böljande gräs så långt ögat kan se, öde vulkaniskt landskap helt utan liv, oaser av grönska och växtlighet likt runt Mývatn, Jökuldalur med ett tiotal hundrametershöga vattenfall på ganska jämna 500 meters intervall bredvid riksvägen, bergspass med snö och glaciärer, grusvägar upp i molnen med valmöjlighet att välja serpentinväg med 50 meters sikt på antingen 12 grader eller 17 graders lutning innan Breiðdalsvík, fjordlandskap, vulkaniskt landskap, tomma platta översvämningsslätter med drivande vulkanisk aska över vägen innesluten i dimma så man kör rakt fram i till synes en evig loop till landskapet plötsligt förändras igen.

På toppen av passet mot Seyðisfjörður

Passet ner mot Seyðisfjörður.

Gästhamnen i Seyðisfjörður. Besök på nederländska Mae West, som ska segla vidare till Grönland.

Ett av alla dessa vattenfall.

På tre nätter och fyra dagar fanns goda möjligheter att stoppa vid vartenda vattenfall (utom i Jökuldalur, där det blev rent av tjatigt), titta på isberg eller bege sig upp till en glaciär till fots.

Island har en tydlig liftarkultur bland turisterna, tydligen mest europeiska ungdomar i 20 – 30 årsåldern. Cirka åtta timmar i bil spenderades med liftare ombord, där de antingen kunde plockas upp vid vägen eller i någon hotellobby. Kollektivtrafikens intervaller lämnar en del att önska för den som vill ta sig runt ön utan bil. De allerstädes närvarande liftarna kan förklaras av att jag nog aldrig känt mig så trygg som på Island. Detta trots att enda gången polis alls syntes till var när en långtradare hade valt att avvika från ett bergspass serpentinväg och volta ner för bergets sida istället för att ta vägen. Det finns en del plåtpoliser, men dessa är tydligt och i god tid uppmärkta för den som känner att vederbörande vill vara liberal med 90-gränsen.

Lunch på Pakkhus i Höfn.

Isberg.

Glaciär med regnbåge när vattnet dunstar i solen.

Eyjafjallajökull, som gav dålig stämning för många flygresenärer för några år sedan.

Gyllene Cirkelns Þingvellir

En sak kan man dock inte säga om Island – att det är billigt. Ett hotellrum på ett rätt sunkigt tvåstjärnigt byhotell kostar som en svit på ett lyxhotell i centrala Stockholm – kanske 2 500:- SEK.

Kan konstatera att allt är relativt. När jag hade Islands Sverigeambassadör till bordet på en av middagarna på Folk & Försvars Sälenkonferens i vintras pratade hon om hur turismen fått en enorm uppsving på Island på grund av den försvagade valutan. Då vill jag inte veta vad det kostade tidigare…

Absolut bästa bilkörningen erbjöds på sträckan Mývatn – Egilsstaðir, som jag körde tre gånger pga upplockning av resesällskap. Tillsammans med övriga sträckor på norra Island var detta den absolut bästa bilkörning jag upplevt. På hela sträckan runt Island blev det aldrig aktuellt att sätta på musik, för det blev varken rutin eller tråkigt.

På tre nätter och fyra dagar ungefärligt körda sträckor enligt nedan.

Dag 1: Keflavik – Mývatn – Egilsstaðir – Mývatn: 871 km

Dag 2: Mývatn – Egilsstaðir – Seyðisfjörður – Egilsstaðir – Breiðdalsvík: 372 km

Dag 3: Breiðdalsvík – Vík: 427 km

Dag 4: Vík – Geysir – Þingvellir – Keflavik: 321 km

Totalt nästan 2 000 kilometer. Man kan antagligen dubbla tiden och se betydligt mer i detalj, men med tanke på hotellpriserna på Island får man göra en avvägning. Landskapet och bilkörningen i sig är en upplevelse och det att titta på ännu ett vattenfall tillför bara så mycket. Eller lite.

Trevlig fredagsmys på er iaf. Island är väl värt ett besök, men titta långt bortom Gyllene Cirkeln.