Vad är det tänkt att valet i september ska handla om egentligen? Det verkar finnas bred politisk samsyn mellan både socialdemokraterna och Tidölaget i allt från migration, kriinalitet, energi, försvar etc, samtidigt som Tidölaget kör med brända jordens taktik och inför olika tillfälliga lagar för att kunna skylla på socialisterna när de hävs efter valet då pengar i grunden saknas
Om en månad är Almedalsveckan igång och partierna lanserar sin valrörelse på allvar. Partieliten sitter och rynkar sina pannor om vad är det som ska vinna valet i år? Inga partier vill längre ha några invandrare eller invandring, utan tävlar numera i vem som snabbast kan utvisa flest (ok, V och MP vill förtsås ha fri invandring, men de är ytterkantspartier och har ingen egen majoritet).
Socialdemokraterna har effektivt torpederat energi, infrastruktur, skattesystemet, public service och krimminalitet genom att gå ut och säga att man vill samarbeta över blockgränserna i dessa frågor i “en ny samarbetsanda”. Man nämner inte ens försvar och Nato, eftersom man redan tycker samma där. Enda skillnaden är att om S vinner så kommer försvarssatsningarna gå till att mot Försvarsmaktens vilja upprätta byregementen som belöning åt någon lokal S-politruk, medan högern vill köpa stora saker som säger pang för leverans någon gång efter år 2030.
Kriminaliteten handlar numera om vilket parti som vill sätta lägst ålder på att kasta barn i fängelse, 15-, 14-, 13-, 12-, 11-åringar eller rent av retroaktiv abort och migrationen om man ska få komma till Sverige först om man har 30 000, 40 000, 50 000 eller riksdagsledamotens 85 000 i månadslön, samt hur stora koncentrationslägren för de som ska utvisas ska vara.
Således har inte varken MP eller V något att komma med i dessa frågor då typ 85%+ av riksdagen är eniga och att skräna i de frågorna blir ingen valvinnare. Inte heller klimatfrågorna kommer någon bry sig om, det var så 2018.
Tidölagets än så länge synliga valtaktik är att måla upp att det är världshistoriens värsta energikris fast marknaden (som ärligt talat är kompetentare än vår kristna fundamentalist till energiminister) inte håller med och införa tillfälliga lagar med skattelättnader som brända jordens taktik och som socialisterna kommer tvingas avskaffa av budgetskäl. Det handlar om bensin- och dieselskatterna, stöd till flyget och nu senast idag att staten (=du i slutändan via skattesedeln) ska betala halva biljettpriset i kollektivtrafiken, som redan till ca 50% betalas av din kommunal- och regionskatt men nu också ska betalas via statlig skatt. Kanske det enda vettiga förslaget om det faktiskt föreligger en energikris, dvs uppmuntra energibesparingar, istället för fortsatt slöseri och 1900-talsteknik med fossila bränslen genom stöd till flyg och fossilbilister. Men likväl kommer socialisterna behöva stryka dessa när höstbudgeten ska läggas efter valsegern.
Tidölaget har varit lite för effektiva i sin politik och har egentligen inte så mycket kvar att göra, utom möjligen sänka fängelseåldern till nio år eller liknande, en någonstans tröttnar väljarna.
Det enda som återstår är Trumpifiering och ytterligare fördumning. Råare debatt och ökad polarisering, män mot kvinnor, heterosexuella mot HBTQ, stad mot land, veganer mot köttätare, lågavlönade mot högavlönade, sportbollare mot funktionsnedsatta, religösa fundamentalister som KD mot progressiva moderna människor. Och förstås vem som kan vara otrevligast och största rövhatten.
Sedan har flera partiledare passerat bäst förut. Magdalena Andersson är relativt färsk med sina fem år i jämförelse med Ebba Busch med elva år i bagaget, för att inte tala om Jimmie Åkesson med 21 år. Om nu Tidölaget förlorar valet, vilket opinionen med god marginal säger, och Åkesson alltså stupar på mållinjen till ministerposten, ska han sitta som partiledare i opposition ytterligare fyra år? SD har liksom redan nått punkten där alla som kan rösta på dem redan gör det.
Och ingen vet fortfarande vad Centerpartiets partiledare heter och det enda spännande i årets valrörelse är om vi äntligen kan bli av med Folkpartiet.
Så vad blir årets fråga i valrörelsen? Mer pengar till den ständigt krisande vården som anställer allt fler vårdpersonal och genomför allt fler operationer trots den eviga krisen? Vården är dessutom en regionvalsfråga, men det har aldrig hindrat riksdagspartierna att låtsas att riksdagen bestämmer.
Om en månad får vi se vad partierna tror är årets fråga när de försöker lansera den i Almedalen.
En sak är i alla fall säker. Inga partier kan leverera några visioner annat än “vad behöver jag göra för att kunna få dia skattepengar som riksdagsledamot i ytterligare fyra år?”
18 kommentarer
Jag önskar, verkligen önskar, att något parti skulle säga att de tror på någon ideologi, -ism, eller annat, och sen förklara att de vet att det kommer behöva kompromissas efter ett val. Men att partiet står för något. Gärna att de står för något jag tycker om så klart, men först och främst står för något även i en debatt där detta något får motvind.
Folkpartism är väl en ideologi. Förbjud allt, särskilt om det är roligt.
Jag försöker finna något parti som har som kärna att; samhället (vi alla) skall skapa så bra möjligheter för individer att utvecklas och ett skydd för de som inte utvecklas så bra. Är det en ism?
Dessutom, enigheten över centralpartierna spricker nog längs linjen att utvisa pga etnisitet och genetik.
Det vore skoj om vi kunde återgå till lite långsiktig planering. Vilka politiker vill påbörja byggnationen av solkraftsdriven avsaltning av havsvatten för pumpning inåt landet?
Hela världen har gjort av med för mycket färskvatten i snart 150 år nu. Detta måste lösas helt oavsett klimatkrisen i övrigt.
Och nej, att slänga ut invandrare och tvinga befolkningen att måla hus med falu rödfärg hjälper inte.
Det märkliga är att det verkar vara svårt att utvisa personer som är direkt skadliga för Sverige och vårt sätt att leva (läs: grovt kriminella), men samtidigt enkelt att utvisa en välintegrerad arbetskraftsinvandrad som (typ) råkar ha tagit ut en semesterdag för lite.
Minst sagt märkligt, även om regelverket säger att den som riskerar att råka illa ut i hemlandet inte ska utvisas (förenklat) och just de kriminella tillhör väl de som gjort nån skit tidigare i livet..
Sorgligt men sant. Som läkare i primärvården, chef dessutom: vi har aldrig någonsin tidigare haft så många anställda, inkl läkare, som idag i vården.
Vi har ingen egentlig kris (möjligen mkt lokalt på grund av uselt ledarskap) i sann bemärkelse, däremot har vi inte beslutsfattarna (både politiker och tjänstemän) förstått att fråga sig vad syftet med vården är och bygga utefter det för att nå resultat. Den ena idiotiska målkonflikten efter den andra och strösslat med populistisk lågvärdevård. Vi skulle utan större problem kunna ha världens i alla detaljer bästa vård med befintliga resurser. Men det kräver ju att man vet vart vi ska och varför.
Samt att vi inte skjuter bort hela benet och utvisar folk som faktiskt vill och kan ta hand oss när vi blir gamla, och som vill bidra till samhällets ekonomi och välmående och inte göra som Finland.
Blev det en negation för mycket där? Eller vad gör (inte) Finland?
Så kan det vara. Finland har som bekant extremt låg invandring sedan länge. Så har de också mycket större utmaningar med sin ekonomi (det är inte jag som påstår det utan nationalekonomer) rel till detta. En usel demografisk utveckling, mkt sämre än i Sverige. Och då har de alltså också färre som kan jobba i vården dessutom. Ett riktigt clusterfail, men det ju så SD vill ha det här också. Grattis alla medelålders män och uppåt, som röstar på dem.
Du blandar ihop arbetskraftsinvandring och anhörig/asylinvandring och hittar på vad nationalekonomer säger då du blandar ihop dessa begrepp.
KD, SD, S och M har ganska likvärdig politik här med begränsad asyl- och kvalificerad arbetskraftsinvandring. Det man får om man vill åt vänster är väl dock ett par partier som inte vill begränsa asyl-invandring på samma sätt.
Vore intressantare att höra hur man ska lösa sjukvården i större skala i Sverige. Där skiljer i alla fall partierna sig åt.
Har de övergett vem som ansvarade för 90-talskrisen? Kan det vara årets valfråga?
Vi gör som vi alltid gjort, går till val på att vi är emot SD, om man är på röda sidan.
Eller nytt för i år, för SD, om man är på blå sidan.
Alltså seriöst, jag ör intresserad av politik, men jag vet ine vad Centern vill göra efetr valet allls, förutom att inte regera med V och inte släppa fram SD. Var är ambitionerna, var är de positiva vallöftena?
När det gäller Centern har jag undrat i minst tio år när någon journalist ska ställa den uppenbara frågan till dem om de inser att “en uppgörelse i den breda mitten” innebär S+M och gör dem själva irrelevanta…
Det blir oerhört spännande att se vilka fungerande delar av Sverige Framtidspartiet (dvs S) förhandlar bort med MP-V(PK)-C i höst. Och hur de ens ska lyckas med det.
Jag vet att delar av kommentarsfältet med hedern som insats lovat att S aldrig kommer förhandla med SD. Det lär inte ske i år, men NÄR det sker kommer det att ske med “landets bästa” som förevändning. OCH det kommer att framhärdas att S alltid har förhandlat med SD (precis som S alltid varit för NATO, kärnkraft, stram invandringar mm.).
Trumpifieringen tyckte jag startade när S förlorade senast, det var ganska mycket dynga som spreds av S. Oavsett avsändare är jag som väljare trött på fördummande uttalanden.
Folkpartism, ha ha, visst är folkpartiet tragikomiskt med sitt “nya” namn Liberalerna.. någon borde förklarat vad liberal betyder innan de bytte namn, men väljarna verkar genomskådat det hela.
Fram med chipsen!!
Intressant tanke att Tidö kanske “regerat ihjäl sig”. Man kan inte utan fog hävda att det kan bli följden av ett framgångsrikt regerande med en stabil majoritet i ryggen där alla tycker någorlunda lika i de (för det politiska samarbetet) viktigaste frågorna.
I svensk politisk historia kan man väl säga att detta var vad som hände Socialdemokraterna någon gång sent 60-tal/70-talet. De stora viktiga reformerna och omstruktureringen av det svenska samhället var gjorda. Då blev det svårt att komma med ett tilltalande budskap till väljarna utöver att nu var allt bra och det gällde att förvalta. Man försökte med sånt som löntagarfonderna, men det var aldrig något som tilltalade gemene man starkt. Tvärtom blev motståndet mot dem en enande faktor på den borgerliga sidan.
Denna brist på tydlig vision i kombination med trött självgodhet hos S menar jag kan förklara mycket av valförlusterna 1976, 1991 och 2006.
För borgerligheten – nu under etikett “Alliansen” – hände dock ungefär samma sak 2014. Man hade med friskt mod och rosenkindad positivism sänkt skatterna i flera steg med jobbskatteavdragen och drivit på privatiseringarna i utförandedelarna av offentlig sektor. Det sistnämnda drivet av en ideologisk övertygelse att allt blev bättre bara man gjorde det i privat regi.
När Reinfeldt lett denna skuta i åtta år återstod inte mycket annat än att vädja till svenska folket att öppna sina hjärtan för fortsatt immigration på rekordnivåer. Det övriga var ju redan fixat. Alliansen hade i stort sett regerat ihjäl sig. Men väljarna hade tröttnat och rört sig både i vänster- och högernationell riktning på ett sätt som skulle visa sig oförenligt med skapandet av stabila regeringsunderlag i åtta år.
Något liknande har kanske skett med Tidö. Samarbetet kommer med all sannolikhet att gå i graven i september. Åtminstone i denna form. Stafettpinnen går över till Magdalena Andersson. Hon kommer dock att få en mycket svårare uppgift som jag tycker bloggaren blundar lite för. Det kommer inte att bli lätt att övertyga MP+V att samarbeta i vissa frågor,men bli överkörda i andra och kanske större frågor där S istället söker samarbete med “brunblå” eller rentav “mörka krafter” i dessas ögon. Och om hon väljer andra vägen: hur få med sig enhörningspartiet nr 1 i svensk politik, Centern, på alla de vänsterreformer som inte bara V/MP utan också många i hennes eget parti drömmer om?
Det blir till att poppa popcorn och följa utvecklingen i Riksdagen och kanslihuset med spänning i höst
Tack för välskriven kommentar.