Almedalsveckan

Vad är det tänkt att valet i september ska handla om egentligen? Det verkar finnas bred politisk samsyn mellan både socialdemokraterna och Tidölaget i allt från migration, kriinalitet, energi, försvar etc, samtidigt som Tidölaget kör med brända jordens taktik och inför olika tillfälliga lagar för att kunna skylla på socialisterna när de hävs efter valet då pengar i grunden saknas

Om en månad är Almedalsveckan igång och partierna lanserar sin valrörelse på allvar. Partieliten sitter och rynkar sina pannor om vad är det som ska vinna valet i år? Inga partier vill längre ha några invandrare eller invandring, utan tävlar numera i vem som snabbast kan utvisa flest (ok, V och MP vill förtsås ha fri invandring, men de är ytterkantspartier och har ingen egen majoritet).

Socialdemokraterna har effektivt torpederat energi, infrastruktur, skattesystemet, public service och krimminalitet genom att gå ut och säga att man vill samarbeta över blockgränserna i dessa frågor i “en ny samarbetsanda”. Man nämner inte ens försvar och Nato, eftersom man redan tycker samma där. Enda skillnaden är att om S vinner så kommer försvarssatsningarna gå till att mot Försvarsmaktens vilja upprätta byregementen som belöning åt någon lokal S-politruk, medan högern vill köpa stora saker som säger pang för leverans någon gång efter år 2030.

Kriminaliteten handlar numera om vilket parti som vill sätta lägst ålder på att kasta barn i fängelse, 15-, 14-, 13-, 12-, 11-åringar eller rent av retroaktiv abort och migrationen om man ska få komma till Sverige först om man har 30 000, 40 000, 50 000 eller riksdagsledamotens 85 000 i månadslön, samt hur stora koncentrationslägren för de som ska utvisas ska vara.

Således har inte varken MP eller V något att komma med i dessa frågor då typ 85%+ av riksdagen är eniga och att skräna i de frågorna blir ingen valvinnare. Inte heller klimatfrågorna kommer någon bry sig om, det var så 2018.

Tidölagets än så länge synliga valtaktik är att måla upp att det är världshistoriens värsta energikris fast marknaden (som ärligt talat är kompetentare än vår kristna fundamentalist till energiminister) inte håller med och införa tillfälliga lagar med skattelättnader som brända jordens taktik och som socialisterna kommer tvingas avskaffa av budgetskäl. Det handlar om bensin- och dieselskatterna, stöd till flyget och nu senast idag att staten (=du i slutändan via skattesedeln) ska betala halva biljettpriset i kollektivtrafiken, som redan till ca 50% betalas av din kommunal- och regionskatt men nu också ska betalas via statlig skatt. Kanske det enda vettiga förslaget om det faktiskt föreligger en energikris, dvs uppmuntra energibesparingar, istället för fortsatt slöseri och 1900-talsteknik med fossila bränslen genom stöd till flyg och fossilbilister. Men likväl kommer socialisterna behöva stryka dessa när höstbudgeten ska läggas efter valsegern.

Tidölaget har varit lite för effektiva i sin politik och har egentligen inte så mycket kvar att göra, utom möjligen sänka fängelseåldern till nio år eller liknande, en någonstans tröttnar väljarna.

Det enda som återstår är Trumpifiering och ytterligare fördumning. Råare debatt och ökad polarisering, män mot kvinnor, heterosexuella mot HBTQ, stad mot land, veganer mot köttätare, lågavlönade mot högavlönade, sportbollare mot funktionsnedsatta, religösa fundamentalister som KD mot progressiva moderna människor. Och förstås vem som kan vara otrevligast och största rövhatten.

Sedan har flera partiledare passerat bäst förut. Magdalena Andersson är relativt färsk med sina fem år i jämförelse med Ebba Busch med elva år i bagaget, för att inte tala om Jimmie Åkesson med 21 år. Om nu Tidölaget förlorar valet, vilket opinionen med god marginal säger, och Åkesson alltså stupar på mållinjen till ministerposten, ska han sitta som partiledare i opposition ytterligare fyra år? SD har liksom redan nått punkten där alla som kan rösta på dem redan gör det.

Och ingen vet fortfarande vad Centerpartiets partiledare heter och det enda spännande i årets valrörelse är om vi äntligen kan bli av med Folkpartiet.

Så vad blir årets fråga i valrörelsen? Mer pengar till den ständigt krisande vården som anställer allt fler vårdpersonal och genomför allt fler operationer trots den eviga krisen? Vården är dessutom en regionvalsfråga, men det har aldrig hindrat riksdagspartierna att låtsas att riksdagen bestämmer.

Om en månad får vi se vad partierna tror är årets fråga när de försöker lansera den i Almedalen.

En sak är i alla fall säker. Inga partier kan leverera några visioner annat än “vad behöver jag göra för att kunna få dia skattepengar som riksdagsledamot i ytterligare fyra år?”