Almedalsveckan

Bloggen var i Almedalen för att bland annat ta aktuella foton på partiledarna till bildbanken, och lyssnade därför på de första minuterna av varje partiledartal. Generellt var det svaga tal, som mest verkade handla om de andra partiernas politik, med några undantag. Helt godtyckliga omdömen följer.

Vi börjar väl med en kommentar om klädseln.

Alla manliga partiledare var klädda i vit skjorta och mörka byxor. Jag ska undantagsvis även kommentera de kvinnliga partiledarnas klädsel. Samtliga var klädda i mörkblå klänningar eller dresser.

Kändes som en sk Spiderman Moment.

I övrigt verkade alla vilja vara kristdemokrater i sitt kroppspråk, utom KD:s Ebba Busch.

Magdalena Andersson (S) inledde och levererade väl det bästa talet. Inte för att hon är en bra talare – hon är en usel talare, sämre än bloggaren själv till och med – utan för att hon var tillsagd att prata kraftfullt med djup stämma och för att hon hade den bästa talskrivaren. Ingen partiledare skriver ju sitt eget tal, utan de är bara realtidsdockor som läser innantill.

Beskedet där var i alla fall att nationalsocialdemokrati är fint och nationalism är fint, Sverige behöver rusta upp och Sverige har alltid varit med i Nato. Sedan kom hon in på inflation tror jag. Sedan gick jag.

Tre av fem ymnighetshorn i betyg.

Ulf Kristersson (M) bara svamlade och jag minns inte vad han egentligen sade, fullt uppslukad av den levande illustrationen av klassamhället och den vite mannens privilegium när en rasifierad kvinna fick stå och hålla upp ett paraply åt den vite mannen.

Om jag minns rätt så pratade han om socialdemokraternas politik enligt regelverket “prata inte om den egna politiken utan bara om andras”. Sedan gick jag.

Ett av fem ymnighetshorn i betyg, men med spets för illustrationen av klassamhället. Sluta svamla, Ulf.

Nooshi Dadgostar (V) hade inget kroppspråk alls. Vilket i och för sig kan vara avsiktligt, eftersom kvinnor döms negativt om de har ett kroppspråk.

Hennes tal var egentligen rätt okej, då hon faktiskt pratade om det egna partiets politik och specifikt vad de åstakommit och tvingat igenom under mandatperioden, inklusive den höjning av fattigpensionerna man fått igenom nyss men som inte kompenserar för den inflation som pensionärerna upplever. Sedan gick jag.

Två av fem ymnighetshorn i betyg.

Ebba Busch (KD) har anklagats för att blivit någon influenser på Insta och jag tycker det är orättvist. Det är fakta, och ingen anklagelse. I kontrast mot Nooshi så visade hon upp ett enormt kroppspråk och flinade och log som på den bästa selfie. Sett till för några år sedan så har hon uppenbarligen blivit rejält mediatränad.

Hon pratade om socialdemokraternas politik och hur S politik egentligen var KD:s politik. Så varför rösta på KD när man får samma politik om man röstar på S? Oklart hur man raggar röster på det talet. Jag gick.

Ett av fem ymnighetshorn i betyg. Man ska vara seriös. Var seriös, Ebba. Och prata om er politik istället.

Johan Pehrson (FP) minns jag faktiskt inget av. Alls. Efter valet minns nog ingen ens att partiet existerar. Att vara folkpartist har ju alltid varit att vara ointressant, även om Johan gör ett stort avtryck på sociala medier.

Två av fem ymnighetshorn i betyg, där tvåan kommer av att jag inte minns något jag kan klaga på. Minns å andra sidan inget av talet alls.

Jimmie Åkesson (SD) satsade på ironi och satte sig först i en stol och läste en ironisk saga för barn, för att anpassa sig till partiets väljares generella utbildningsnivå. Sedan ställde han sig upp och imiterade en Livets Ord-pastor i sitt kroppspråk, som alternerade mellan olika former av bön om att rösta på partiet. Jag gick förstås, kändes extra kul att vara den enda som gick medan alla andra förenade sig i dyrkan av Den Store Ledaren (TM) som utlovade att han inte skulle sluta (vara partiledare?) förrän Sverige var tillbaka 25 år i tiden.

En av fem ymnighetshorn i betyg, ironi fungerar inte på annat än de närmast sörjande. Man ska vara seriös, Jimmie.

Annie Lööf (C) hade det trista uppdraget att hålla talet efter mordet i Almedalen och inledde som sig bör med att uppmana till en tyst minut. Församlingen lydde och ingen kunde höra ett ljud. I tio sekunder innan Annie tappade tålamodet och började prata. Om vad minns jag inte, och jag gick.

En av fem ymnighetshorn i betyg. En tyst minut är 60 sekunder, inte tio.

Sedan var det en partiledare till sista dagen, som jag inte tog foto på, inte minns vad hen heter och efter valet kommer ingen heller minnas vad partiet heter.

För att summera var alltså vänstern med S och V de bästa talarna, vilket är synd, men inte överraskande. Ribban är ju satt extremt lågt för partiledarna i Sverige i en sorts tävling mot bottennoteringen. Det enda som är sämre än samtliga partiledare är talskrivarna. Likritningen av klädseln är symptomatisk för detta och vi har i september att ta ställning till vit skjorta eller blå klänning.