Det är lätt att sitta som 30-40-50-60+ och tycka att ungdomar inte ska klaga över pandemins effekter, men frågan är om de unga som grupp inte är de största förlorarna på pandemin. Påverkan på en ung persons liv är betydligt större, liksom antagligen uppoffringarna relativt sett.
 |
| Ungdomar i S:t Tropez |
“Äh, de överlever ju, sluta gnäll” är lätt att säga för en person som gjort allt, sett allt, har stabil ekonomi, bostad och relationer och under pandemin kan slippa jobbpendla, ta det lite lugnt och slappna av. Ja, det finns de som blir svårt sjuka, personer med långa biverkningar av sjukdomen, och förstås anhöriga till de som dör eller de som själva avlidit i coronan. Men nu tänker jag diskutera påverkan på gruppen ungdomar. Ungdomar brukar definieras som upp till 25 års ålder.
Som femtioåring innebär en paus i livet på ett år att 2% av ditt liv har bestått av pandemin. För en 20-åring innebär det att 5% av livet har varit pandemin, och det i en ålder där mycket ska hända men nu satts på paus.
Ungdomar ska lära sig socialt samspel, träffa nya vänner, bekantskaper, inleda sina första tillfälliga eller långvariga relationer, studera, festa, flytta hemifrån, skaffa jobb, eventuellt (lågpris)resa, kanske studera utomlands. Allt detta är satt på paus.
Upp emot en tredjedel av ungdomars gymnasietid kan i slutändan skett på distans om distansundervisningen fortsätter under våren, med all den uteblivna sociala interaktion det innebär. Många svagare elever kommer bli lidande, vilket nu dessvärre även gäller högstadium i de kommuner som stängt ner även dessa. Och högstadieelever är ännu sämre på disciplin. Alla högstadieelever har inte föräldrar hemma som kan övervaka att de faktiskt sköter skolan under dagen – en del föräldrar jobbar faktiskt inte hemifrån och andra som jobbar hemifrån kan inte se till barnen hela tiden. Uppgifter till bloggen gör gällande att många högstadielärare är rätt upprörda, då de t ex ser och hör hur barnen nu spelar datorspel eller tittar på film under lektionerna.
Det är dessutom särskilt ungdomsjobb som drabbast hårdast av pandemin, t ex inom serviceyrken och hotell- och restaurang. Många kommer få sitt arbetsliv fördröjt, med långsiktiga konsekvenser. En del kanske aldrig kommer in på arbetsmarknaden utan blir överhoppade.
En del hade kanske tänkt att studera utomlands, eller för delen flytta hemifrån för att studera på annan ort i Sverige. Fast nu bedrivs undervisningen på universitet och högskolor på distans, så inte heller kommer man träffa nya människor där.
Ytterligare effekter kan bli på ungdomars folkhälsa, och ge långvariga hälsoproblem i vuxenlivet – istället för daglig motion blir man stillasittande vilket inte bara påverkar tillväxt och muskelmassa, utan riskerar ge ökad benskörhet för resten av livet.
Generation Covid kan få se sina år satta ett år på paus, eller mer. Det kommer prägla och dominera deras liv i många år framöver, vilket vi ännu inte sett konsekvenserna av. Man är bara ungdom en gång, medan man är vuxen resten av livet.
Nä, för dig 40+ som redan gjort allt, sett allt och bara inväntar pensionen och sedan döden så spelar det väl ingen roll.
51 kommentarer
Har haft samma tankar, har börjat få svårt att känna någon irritation över unga människor (och en del inte så unga) som struntar helt i rekommendationer. Det är himla lätt för mig som redan innan pandemin hade allt och där den enda egentliga negativa påverkan har varit att ha barnen hemma för minsta symptom, inte träffa äldre släktingar och någon inställd resa att följa rekommendationer. Jag offrar ingenting särskilt. Lägg på en anti-social personlighet på det så är det inte så att jag direkt lider av att sitta hemma.
Nä, det är nog fan de unga som offrat mest under den här pandemin och jag kan inte förmå mig till att klandra dem om de inte sitter instängda i sina små lägenheter ensamma ett år i sträck.
Men ändå går debatten het om att gamla multisjuka som ändå står inför döden skall räddas till varje pris. Bättre prio vore kanske att satsa på att vaccinera ungdomar så dom kan gå klart skolan?
Vaccinen är inte godkända för växande kroppar, fortplantningsorgan och hjärnor (=ej fullvuxna människor), vilket av förklarliga skäl tar ett antal år att fastställa biverkningarna för.
Vad jag minns av min tid som 18-25-åring (alltså de unga vuxna personerna vi diskuterar) så hade i vart fall jag vuxit klart.
Det har länge pratas om att hjärnan inte är färdigutvecklad förrän man är 25.
Vad jag minns av min tid som 18-25-åring så hade jag definitivt inte vuxit klart.
Jag tänker liknande men också att det är fantastiskt vilka uppoffringar ungdomarna ändå är beredda att göra för samhället och sina medmänniskor. Vissa struntar i rekomendationerna men väldigt, väldigt många tar dem på stort allvar trots att det innebär en sån enorm kostnad för dem. Vilka fantastiska ungdomar vi ändå har!
Skulle säga att vad jag sett här i roslagen är gruppen 18-130 extremt mycket bättre på att följa direktiven än gruppen 50-65.
Ja unga har säkerligen påverkats mer negativt an jag själv 40+. Har ju som sagts inneburit en del fördelar för mig som etablerad både på arbetsmarknad och familjemässigt, man slipper pendling, Jul har för en gångs skull varit lugn utan att åka hit och dit, helgerna generellt är lugnare och man behöver inte längre pussla ihop barnens (borta)matcher i vilken sport det nu än är.
Men det är inte säkert att så många förlorar ett år om vi tittar på när de kommer ut på arbetsmarknaden. Många unga tar ju ett sabbatsår när de fått makten över sparkontot som föräldrarna sparat ihop i barnets namn och ska resa jorden runt. Istället kanske de nu börjar på en utbildning direkt och dels sparar pengarna på kontot och dels blir deras livsinkomst högre med den inverkan den har på pension osv.
Det finns forskning som visar att ska du ut på arbetsmarknaden i en kris så tar det 15 år att komma ikapp de som kom ut när det inte var en kris. Och att 30% aldrig återhämtar sig ekonomiskt
Väl rutet! Som 25-åring på rätt sida av ”ungdomen” i det här fallet har jag reflekterat mycket över hur pass tur jag hade som fick uppleva gymnasie/högskola och sedermera komma ut i ett arbetsliv i högkonjunktur. Det var på håret!
Med den introverta personlighet jag har är jag övertygad om att jag inte hade fått en värdig ungdom att minnas om jag hade varit i den åldern idag. Motivationen var inte på topp den heller under gymnasietiden…
Och nu ska ungdomarna dessutom konkurrera med varandra som aldrig förr om bostäder och deltidsjobb när man flyr till universiteten i och med de sämre tiderna… https://svt.se/nyheter/rekordmanga-soker-till-hogskolan-4
Jag gick ut i arbetslivet efter examen 2010, då arbetslösheten var som högst under finanskrisen. Har i många år avundsjukt sett hur "dagens ungdom" kliver in i arbetslivet med för mig helt främmande krav på lön och arbetsuppgifter för nyexade. Hur vågar dom!
Det finns dock några fördelar med att ha en tuff start på karriären:
* Man lär sig kämpa för ett jobb – man "får" inte ett jobb
* Man blir tacksam för att ha en stabil inkomst
* Lär sig spara och goda marginaler
* Då många "sorterades bort" och valde andra spår än vad de utbildat sig till så finns det en viss brist på duktiga individer i min åldersgrupp/senioritet. Den tuffa starten har bytts till en enklare fortsättning!
Så för de som hamnat på fel sida konjunkturen så finns det hopp, även om det känns jobbigt nu och några år framöver.
tog examen mitt i IT-bubblan.
Hundåren var det bästa som hänt mig. Men jag återhämtade mig. Jag har många vänner som fortfarande sitter med en helt annan karriär än den som de förväntade sig. Och med väsentligt sämre ekonomi än jag har.
Därmed inte sagt att de är olyckligare 🙂
Håller helt med, inte rimligt att helt ställa in studentutsprång, nollningar, högskoleprov med mera för att skydda äldre generationer (även om vissa anpassningar givetvis bör göras).
Tyvärr är det väl äldre makthavare som ofta bestämmer och därför offrar yngre för att skydda sig själva även om Sverige verkar ha klarat sig relativt väl jämfört med sin omvärld.
Är det inte två delar i det här? Klaga på ungdomarna kan man väl göra om de struntar i regler eller smitta och i sin tur smittar andra. Det är ju lika för både gammal som ung som struntar dessa regler.
Sen att det är värre för de unga och konsekvenserna av pandemin inget konstigt?
Man kan ju även se det som så att ungdomar har förlorat ett år av arbetslivet och de äldre har förlorat ett år av pensionen.
Själv kan jag bara gissa vilket alternativ som en majoritet av befolkningen helst skulle förlorat.
Ja, jag vet att mina föräldrar resonerar tvärtemot hur Lars gör med sitt procentexempel ovan. Är man närmare 70 så är ett år nästan 10% av den livstid man har kvar.
Som 40-plussare med ordnad tillvaro är det här en mestadels ganska skön situation, ja, om än lite långtråkig ibland. Att jobba hemma och slippa pendla till kontoret varje dag är guld värt. Att få tid över till att fixa med hemmet och trädgården.
Hade det här varit för 20 år sedan så hade jag dock aldrig i livet följt restriktionerna. Då hade jag sprungit på hemmafester och varenda svartklubb jag fått nys om varje helg. Hade noll självdisciplin under grundskolan och gymnasiet så skolan hade gått åt skogen också. Tycker genuint synd om ungdomarna som får det här över sig under dessa viktiga år. Jag själv hade som sagt inte hanterat det i den åldern, tror jag.
Som uppväxt med missbruk i familjen kan jag säga att mycket till skolning hade det inte blivit hemma. En skam att man inte tvingas till åtgärder för de som inte vill/kan sitta hemma och studera. En skamfläck i historien. Att inte alltid ta barnen/ungdomarnas perspektiv som nummer ett är helt förkastligt och svaga ledare kör över FoHM mer och mer och ansvaret hamnar på okunniga rektorer.
Som 60+ kan jag bara hålla med. Att jobba 40% av tiden med 90% av lönen samtidigt som man slipper en massa besvärliga sociala aktiviteter är bara positivt, även om jag saknar att resa. Men det är definitivt synd om ungarna. Själv minns jag tiden på Teknis som de roligaste i livet, och svider i hjärtat när man ser att de missar det när de tvingas studera på distans.
Vadå ska jag missa chansen att gå runt och vara gubbsur och gnälla över dagens ungdom! När jag dessutom börjar bli en riktig mästare på konsten att fälla bittra kommentarer. Jag ligger här på sofflocket i köket, grått tovigt skägg med äggrester. Säckiga långkalsonger (försvarets, med extra bred gren), raggsockar med hål. Ygeman den jävlen tänker jag, innan dagens ungdom får sig en släng med sleven. varför vill ingen kvinna ha mig, jag som är så bra på att gnälla. Men så tänker jag på Ygeman igen, Ygeman den jävlen….
+1
Sen har vi även storstadsfenomenet med alla leftover men och women som är 30-45 som kanske bara har arbetsplatsen och kurser som socialt forum och nu bara har väggarna att prata med. Som tur är finns ju USA och Pfizer som kan tillhandahålla både SSRI och Vaccin.
Kan vara en och annan (kvinna) som blir allt mer stressad för att missa familjebildande ålder. Är man 35+ och vill ha barn är ett bortkastat år att hitta en familjevillig partner mycket tid förspilld. Man vill kanske även vara tillsammans några år innan det blir rekombination av genetiken.
Lätt löst med lite spermabank? Jag talar nu i takt med tiden, däremot är ju självklart läsarna här konservativa liberaler.
Infrysning av ägg blir ju också mer populärt
Tror att risken finns att man bara tar den första bästa så fort man har chansen nu. Sen går man skilda vägar och letar efter kärleken. Från politiskt håll ser man enbart positivt då det resulterar i större bostadsbrist vilket är bra för tillgångspriserna.
Relevant spaning. Kan nog bli en babyboom 2022-2025 nu när folk vet vad man riskerar genom att vänta.
Undrar vad en pandemi hade gjort för skillnad när jag var ung? Det kan vara så att det inte gör så stor skillnad för de som använder sin ungdom till att läsa böcker.
Känner igen det lite som generation X. Gick ut skolan när det var som värst arbetslöshet på 90-talet efter kraschen. Det var 2-3 riktigt jobbiga år. Ett arbete och inkomst av något slag är grunden som ung vuxen att kunna leva ett normalt liv med resor utomlands, utgångar på helgerna, osv.
Hade jäkla tur att sitta i skyddad verkstad på universitetet i fyra år med start innan kronkraschen.
Jag var tonåring och jobbade extra i en verkstad på tidigt nittiotal. Ett minne är alla tomma kommersiella lokaler man passerade på väg till jobbet och ett annat är mina föräldrars svärande över räntor och amorteringar på bolån.
Den populära halvan av alla 15-25åringar får känna på hur det är att vara tönt, ensam och utan fest. De är ju den "snygga" halvan som drabbas hårdast såklart för de andra så är skillnaden försumbar.
Det måste vara jobbigt att vara bitter, har du provat att läsa böcker?
Äta bakelser, menar du väl?
Jag var på den populära halvan, Magnus. Du?
Jag läste böcker, nu läser jag för lite. Har du provat det?
"Flattening the curve" har ju i stort endast åstadkommit en "flattening" av framtiden.
Priset kommer bli ännu högre iom alla jobb som försvunnit för gott, eller iaf för en mycket lång tid framöver, även om vi än så länge klarat oss bättre än många andra länder med full lockdown…
Hurdå klarat oss bättre? En massa döda i förtid och ännu fler på långtids rehab med dåliga prognoser för att bli helt återställda.
+ slutkörd vårdpersonal och extremt långa köer till operationer och anan livsnödvändig behandling
Klar risk för sämre studieresultat och deprimerade ungdomar, de får väl ta igen med råge när de blir utsläppta.
Det enda bandet (Bob Hund) har gjort en kommentar om det
"Festen är över"
https://www.youtube.com/watch?v=-CB6GyQOSFw&list=PLAtAhJBqeo6PqvRNRhseLCFI4srepICgh&index=3
Men ligger vi inte efter med över 100 000 operationer, äldreomsorgen behöver rustas upp, skolan har problem. Det finns ju massor med NYA arbetsplatser runt hörnet…. Nu är ni lite negativa tycker jag.
Spot on. För min del tycker jag inte grund- och gymnasieskolorna borde stängts alls, solklart inte värt priset. Många är de urlöjliga historierna som enskilt studentutsläpp utomhus som kommer berättas för oförstående framtida småttingar. Om det blir några.
Dagens ungdom slipper ju ett år i lumpen(eller hot om fängelse) iaf.
Finns massa svenska callcenter jobb i Spanien, Lettland och Grekland för vår ungdomar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Som "innehavare" av en 21- och en 17-åring som båda pluggar kan jag bara instämma med bloggaren.
Jag ser med stor oro på ffa 17-åringens framtid.
Han har dock två fördelar.
1. Han går en teknisk linje med en del inslag som gör att de måste vara på plats i skolan ibland. Dock inte så ofta som jag skulle önskat.
2. Han har två föräldrar som bryr sig och "jagar på" honom och hans bror med både fysisk och psykisk träning.
Oavsett så missar han massor av interaktioner med sina (och andra) skolkamrater.
En lite nyktrare syn på pandemin vore önskvärd.
Rädslan för Covid är farligare än Covid.
Att gå teknisk inriktning som kille intresserad av det motsatta könet skulle jag kalla en tydlig riskfaktor för framtida socialt umgänge. Om personen är minsta introvert eller liknande.
Instämmer. Pandemin hade inneburit en personlig katastrof om den inträffat i den åldern. Allt kretsade kring hänget på den tiden.
Nu lider jag inte särskilt svårt av den, det värsta ur den aspekten är väl att konceptet middag och några öl ute är dött för tillfället. På vissa punkter är pandemin till och med på plussidan, exempelvis har den gjort det drägligt att bruka allmänna färdmedel. Otroligt skönt att slippa trängseln överallt.
Och för den som är 1 år är det 100% av livet…