Gästinlägg: Säkerhetsfokus på kappseglingstävlingen RSHYR

812

Nedanstående är ett gästinlägg av Lena Padukova adrenalena.se, som jul-nyår seglar i legendariska Rolex Sydney Hobart Yacht Race, en av världens tuffaste seglingstävlingar.

Efter ett flertal tragiska händelser i samband med tidigare Rolex Sydney Hobart Yacht Race (RSHYR), framför allt år 1989, när de tävlande drabbades av en superstorm, har säkerhetsföreskrifterna uppdaterats och skärpts väsentligt. Alla erfarenheter från tidigare år har tillvaratagits genom att införa ett omfattande regelverk för deltagande båtar. Samtliga segelbåtar måste genomgå en säkerhetsundersökning och Cat 1 klassning. De höga kraven gäller inte bara båtbygget och utrustningen ombord, utan även besättningens kompetens, inte minst gällande sjukvårdskunskap och säkerhetscertifieringar.

I samband med att tävlingen börjar den 26/12 så går Australian Navy på standby. JPCC (Joint Rescue Coordination Center) övervakar seglingen och samordnar räddningsarbetet. Samtliga båtar har GPS-sändare och använder sig av VHF kanal 16 för primär kommunikation. Varje båt har en EPIRB (nödsändare som aktiveras manuellt eller automatiskt genom kontakt med vatten), och personerna ombord bär personliga nödsändare.

Del av en klassningslista vid Cat 1-klassningen.

Om en EPIRB blir aktiverad, eller om en Mayday sänds ut, så är det JRCC som har koordineringsansvar. Generellt betraktas EPIRB-aktiveringar som stängs av efter max 40 sekunder som felaktiverade, men JRCC försöker få kontakt med båten oavsett. Efter ca 1 minut försöker man ta kontakt med båten, både via radio och visuellt, för att undersöka huruvida det är skarpt läge och för att undersöka situationen. Om fler än 1 sändare som tillhör samma båt aktiveras samtidigt, påbörjas räddningsinsatsen samtidigt som initiala kontaktförsöket.

Inför varje räddningsinsats kontaktar JRCC även racekommittén samt räddningstjänsten, för att sammanställa all befintlig information om vad som kan ha hänt. Sedan sker insatsen från luft och från vatten.

Det finns två flygplan att tillgå, och dessa används för att säkerställa båtens position och upprätta kontakt. De flesta som ser flygplanet flyga över dem ett par gånger tror dessvärre att de har blivit funna. I själva verket letar planet fortfarande efter dem, och försöker få dem att aktivera nödraketerna som ju syns väldigt bra både dagtid och natt. Det är endast efter att flygplanet bekräftar genom att tippa med vingarna, som man vet att man är upptäckt.

Det finns ett antal helikoptrar som används till själva extraheringen av besättning från båten i nöd. Tyvärr kan inte flertalet av helikoptrar vinscha upp folk nattetid, så de nödställda kan tvingas vänta tills soluppgången, under full observation, dock utan räddning. Innan varje race sker en genomgång av hur helikopterräddning ser ut. Det är viktigt tex att ta ner och säkra alla segel – i en nödsituation är det svårt att inse hur mycket luftrörelse en helikopter orsakar och hur det kan påverka båten. Vanligtvis plockas folk upp från en livflotte som deployats från båten, eftersom det annars kan bli svårt med mast och rigg i vägen för vajern. I övriga fall avråds folk från att använda livflotten, då den är svårare att hitta än båten, är mindre bekväm, och mindre säker.

Man brukar säga att man bör kliva uppåt, inte neråt, när man väl kliver in i livflotten.

Lena tävlar ombord på Ocean Gem.

I tillägg till flyg och heli används förstås båtar i räddningsprocessen. Den största och bästa resursen är resten av de tävlande. Folk har koll på varandra och stannar för att hjälpa till, det ingår i tävlingsreglerna. I övrigt används räddningsbåtar, volontärsorganisationer, och stora kommersiella fartyg som eventuellt finns i närheten. De stora fartygen funkar bäst för att finnas i närheten och rapportera/återge information när de nödställda inte kan använda radio. I många fall kan det stora fraktfartyget ge viss skydd från vind och vågor, men det är svårt att bibehålla rörelsekontroll i orolig sjö, så den mindre båten kan lätt krossas. Räddningen av människor ur segelbåt upp till ett fraktfartyg är förenat med stor fara, då segelbåten måste komma tillräckligt nära utan att krossas, och de nödställda (som vid det laget är ganska möra och utmattade) måste klättra ur segelbåten och upp på räddningsnät på sidan av fartyget, utan att trilla i eller krossas av sin egen båt.

Vanligtvis destrueras segelbåten när personerna har blivit räddade. Andra regler kan gälla vid kappseglingstävlingar, men generellt vill man inte ha en båt som driver runt bortom kontroll. När vågorna är höga är det svårt att upptäcka flytande objekt, även om de är väldigt nära. Fraktfartyg kan destruera segelbåten genom att fylla den med vatten ur brandslangar, eller genom att droppa något tungt på den. För de flesta långseglare är båten allt de har, och det kan ta emot att bli av med rubbet, både emotionellt och ekonomiskt. Den aspekten kan tyvärr bli skillnaden mellan liv och död, och det är viktigt att göra det som är rationellt. En aktiverad EPIRB betyder alltså att du är beredd att förlora allt för att rädda ditt eget liv.

På tillbakavägen från Hobart gäller inte samma höga säkerhet, det finns inga som övervakar båtarna, leveransbesättningen är oftast mindre erfarna än de som fick plats i själva racet, och folk har tidspress då de ska flyga vidare. Dessutom kan många bli rätt malliga efter att ha klarat av RSHYR och bortse från uppenbar fara. Tillbakavägen från Hobart är alltså ökänd för olyckor. En svensk båt har tex varit på tapeten för något år sedan, efter en lång och påfrestande räddningsinsats.

Varje år bryter ett flertal båtar RSHYR, på grund av olika anledningar. Det kan antingen ha att göra med båten, besättningen, eller vädret – oftast alla dessa tre. En bra inställning är: ”to finish first, first you have to finish”. Att förbereda sig för alla möjliga slags situationer, och säkerställa att det finns en plan och en backup-plan, är nyckeln till att kunna klara av utmaningarna. Även i år ser det ut att vara risk för många som bryter. Jag kan bara hoppas på att säkerhetsreglerna följs, och att inga seglare behöver dö.

Lena Padukova, adrenalena.se