I Sverige har vi sedan decennier tillbaka eliminerat väsentliga hinder för sk klassrörlighet eller klassresor. Barn till låginkomsttagare eller lågutbildade kan själva växa upp och bli höginkomsttagare eller högutbildade. Fast frågan är om inte klassrörligheten över tiden just därför kommer minska?
![]() |
Ekonomikum på Uppsala Universitet. |
Allting i denna bloggpost är förstås generellt. Enskilda motsägande anekdoter är inte motbevis, utan tecken på dålig förmåga till analys. Som vanligt påstås det ingenstans i detta inlägg att analys eller slutsats är korrekt och det syns bland annat på frågetecknet i rubriken.
Generellt talar man om arv och miljö. Arv är medfödda förmågor, som kan nå sin fulla potential i rätt miljö (miljö är allt som inte är medfött).
Historiskt var det bara höginkomsttagare som hade råd att utbilda sina barn, så de blev högutbildade höginkomsttagare. En gång i tiden handlade det om något som enkelt som att gå i gymnasiet och inte börja jobba redan direkt från grundskolan, rent av hoppa av den gamla småskolan för att börja jobba redan innan 15, senare högskola och universitet.
Via studiemedel och gratis högre utbildning har vi i Sverige eliminerat de ekonomiska aspekterna av miljön. Det finns förstås kvar många miljöaspekter, t ex att många lågutbildade föräldrar ser ner på högutbildade och inte uppmuntrar sina barn på rätt sätt. Man kan också på grund av låga inkomster få en mindre stimulerande hemmiljö där barnen inte når sin fulla potential. Naturligtvis finns det högutbildade föräldrar som inte heller erbjuder en stimulerande hemmiljö, men så var det det där med anekdoter och generellt.
Med fler och fler högutbildade så får man ställa sig frågan om de lågutbildade och låginkomsttagare som finns kvar?
Om vi tänker oss att 25% av befolkningen var högutbildade och 75% lågutbildade förr, så borde 75% av alla nya högutbildade “gjort en klassresa” i ett helt egalitärt samhälle.
Om vi idag istället har 50% – 50% bland de barnafödande generationerna, så borde endast 50% av de som läser högre studier “gjort en klassresa” i ett helt egalitärt samhälle.
Kort sagt minskar klassresandet naturligt på ren statistik i takt med att allt fler är högutbildade. Detta även om man politiskt tror på nonsenshypotesen om tabula rasa.
Den andra frågan blir då att om man möjligaste mån eliminerar miljöaspekterna (likvärdig skola, inga ekonomiska hinder etc), så bör rent darwinistiskt detta leda till att allt fler (men långt ifrån alla) av de som är kvar som lågutbildade föräldrar är det pga arv. Därmed minskar möjligheterna för klassresor ytterligare.
Man kan förstås hävda att regression to the mean kommer motverka detta, men det tar ett antal generationer för att slå igenom. Till dess kan man vänta sig tre olika faser.
- Gammalt orörligt klassamhälle
- Klassresesamhällets minskande klyftor (3-4 generationer)
- Stagnation av klassresor (3-4 generationer?)
- Återigen ökande klassresor
Vi kan mycket väl befinna oss någonstans i övergången mellan 2. och 3. ovan.
Man kan oavsett om man tror på arv och medfödda förmågor (t ex att människor är intelligentare än chimpanser) eller på tabula rasa (att alla föds med samma potential, dvs att en chimpans kan disputera i kvantfysik) så bör vi se minskat klassresande när vi sett några generationer nyttja gratis högre utbildning. Vilket vi sett nu.
Varsågoda att plocka isär detta resonemang.
27 kommentarer
Beträffande utbildning är förutsättningarna väldigt olika. Det talas ibland, även på denna blogg, om en skola som har stora problem, åtminstone i avseende att eleverna ska lära sig något/inhämta kunskap som kan omsättas i något användbart. "Verkligheten" är snarare att delar av den svenska skolan är ganska eller mycket bra medans andra delar är i fritt fall. Den senare delen tenderar att vara den där låginkomsttagare och utlandsfödda har sina barn. Möjligheterna för denna grupp att göra en klassresa liknande den som fanns för en generation sedan torde således vara sämre. Dessutom har röster börjat höjas för att avgiftsbelägga högre utbildning.
Den som lever får se…
Utbildning i absoluta termer är sekundärt i klassbegreppet. Överklassen för 100 år sedan var sämre utbildad än dagens medelklass. Även inräknat deras bättre kunskaper i kristendomslära, tyska och latin.
Underklassen kommer de närmaste åren att få tillskott av nya individer genom invandring. Det kommer att göra att det finns behov för många att göra en klassresa.
Andelen av populationen som gör en klassresa är dessutom ointressant. Om alla tillhör medelklass eller överklass kommer det att ske 0 % klassresor från underklass. Har svårt att se det som negativt.
Det som är intressantare är chansen för någon i underklassen att göra en klassresa, dvs hur många procent av underklassen gör en klassresa. Denna chans minskar inte automatiskt för att underklassen blir mindre. Det viktigaste är vilka värderingar som lärs ut i skolan och vilka värderingar som klassbegreppet vilar på.
Helt ok resonemang i fråga ett.
Andra frågan förutsätter om jag förstår rätt att en akademisk utbildning skulle kräva mer intellektuell kapacitet än till exempel en hantverksutbildning. Med den uppsjö av kravlösa högskoleutbildningar som finns tror jag inte det.
Skillnaden mellan folk kommer finnas kvar. Min erfarenhet är att det finns en stor skillnad i kvalitet hos olika högskolor och det är väl känt hos medelklassen, kanske övre medelklassen. Vilken läkare eller civilingenjör skulle se utbildningen "ekoingenjör i Östersund" som ett alternativ till Chalmers, KTH eller Karolinska. Har man ingen erfarenhet av högskolevärlden är nog en master en master oavsett om det är i kvantfysik på KTH eller genusvetenskap på Södertörn.
Tycker det är lurendrejeri att pumpa ut massa studenter med utbildningar totalt utan efterfrågan på arbetsmarknaden och medföljande tunga csn-skulder. För att inte tala om hur självförtroendet påverkas av att få intutat i sig av hela sin omgivning att så länge som man studerar så löser allt sig, sen står man där en dag, säg 25 år gammal med en examen som inte har någon bärighet inom tjänstemannayrken och anses oanställbar i service/hantverkare/industri och dylikt eftersom man spenderat sju år efter avslutat gymnasium utan att ett enda heltidsarbete på cvt.
Trots allt gnäll får man nog konstatera att moder Svea lyckats förvalta sitt humankapital ganska bra, där hon ofta ligger i tätpositionen i diverse prestandamätningar. Kort sagt är nog Sverige på det hela taget ett av de bästa länderna i världen att leva i.
Har varit så ja, men nu har det varit på väg i fel riktning några år. Tror inte 90-talisterna får det bättre än 80-talisterna.
Bra kan bli bättre.
Tror nog man ska lägga till en dimension som är typisk för just sverige. Nämligen den politiska påverkan som främst "godhetskämparna" /"antirasisterna" så ivrigt marknadsfört senaste åren.
Man vill hävda att "det är ingen idé" att ens försöka utbilda sig om man tillhör en "utsatt klass" eftersom man bara kommer möta orättvisor i form av "rasistiska strukturer", "strukturell diskriminering" eller "vithetsnormer" och en massa andra nyord. Med andra ord kan du aldrig lyckas om du kommer från fel "klass" så det är ingen ide att ens försöka. Bättre att hitta andra alternativ att få "snabba cash".
Detta fenomen blir uppenbart när någon som trotsar dessa "strukturer", utbildar sig och jobbar till sig framgång trots "strukturella hinder". Då motarbetas och föraktas dessa individer av samma "godhetskämpar". GP s ledarredaktör, en moderat riksdagsman är några av dom som får en hel massa skit av "godhetskämparna" och "antirasisterna" just på grund av att dom trots sina förutsättningar jobbat sig till sina positioner.
Jag undrar om det hela är medvetet? Om många utbildar sig och blir självförsörjande och lär sig tänka självständigt så kommer många "godhetskämpar" att få söka jobb. Och med deras CV och obefintliga akademiska meriter kan det bli tufft utanför politiken.
Ökad kunskap och fler självtänkande individer minskar behovet av tillhörighet dvs förutsättningarna för det hatiska "vi & dom" som vänstern dvs godhetskämparna bara älskar minskar ganska kraftigt och då upphör de tillslut att existera. Klart som tusan att nötterna på vänstersidan skriker sig hesa och börjar namecalla hanif, alice och andra individer som utrustats med en fullt fungerande hjärna, det är ju det absolut enda de kan klara av.
Vänstern kommer på sikt att dö ut, jag tror att det vi ser och sett en tid är dödsropen från en falang i samhället som bara vill behålla sin slappa livsstil samt sina privilegier.
Hoppas du har rätt. Deras existens är ju helt beroende av att "någon annan" utbildar sig arbetar och betalar deras livsstil…och sedan möts med deras förakt.
Knappast främjande för samhällsutvecklingen, kompetensen, sammanhållningen eller ekonomin i landet.
Att framåtskridande från rent armod leder till att vänstern dör ut har vi sett i stor skala i Kina, Vietnam och Indien. I Sverige har ju vänstern mött detta med en logisk strategi att försöka stoppa tillväxt, sänka bildningsnivån (ökat religiöst inflytande) och att öka arbetslösheten för att skaffa sig ett nytt proletariat att styra och ställa med.
Ja, ni kloka gubbar har förstås rätt. Vänstern försöker försämra arbetsrätten, minska löner för de sämst betalda grupperna och minska antalet platser på högskolan. Allt detta för att frammana ett nytt proletariat som de kan basera sin makt på, eller?
@iblandekonomi, det kan man göra utan att för den skull behöva känna ett behov av att öka och spä på polariseringen i samhället.
Jag är helt för arbetsrätt, löner man kan klara sig på osv men jag är inte för det här hatet som vänstern hela tiden ska till att sprida omkring sig. De gör ju som SD fast på ett annat sätt bara, fortfarande exakt samma skrot och korn i mina ögon.
Nu drömmer du nog om den gamla goda tiden när det lönade sig med höga utbildningar.
Och då får man också tänka på några års förlorad inkomst och löneutveckling samt studielån.
Jämfört med socialbidrag är det kanske en klassresa, men det hade det varit för en som blir rörmokare med.
Hela resonemanget med klassresa uppåt bygger på begreppet att hög utbildning är lika med hög lön och att utbildning är en bristvara. Vad händer när alla har högskoleutbildning och det finns ett överskott på arbetskraft i dessa sektorer, jo en lönedumpning till lägre lön vilket då innebär än lägre ekonomisk klass.
Vad händer i ett land där det finns skateboard- och armbrytargymnasium, och genusvetenskap på högskolenivå där man studerar maskulina dolda symbolinstrument i en blåsorkester?
Sen kan man ju spekulera i om det var så bra att vara högutbildad under Kinas kulturrevolution eller när Pol Pot var i högform.
Det finns alltid en mängd personer som av olika anledningar inte kommer att skaffa sig någon högre utbildning. Och det är helt ok med tanke på att det finns en mängd arbeten där det inte behövs någon högre utbildning.
Vad gäller användbarheten av en utbildning så är det marknaden som avgör vad utbildningen är värd, d.v.s. om personen är anställningsbar eller inte, och hur mycket lön den får. Och det leder naturligt till att vissa utbildningar inte blir så populära. Det hela är nog ganska självreglerande mot nytta över tid.
Två saker:
– Det är inte ovanligt att bevittna två idioter föda ett geni. Det låter motsägelsefullt men detta händer då och då. Oftast "räddas" detta geni av egen självbevarelsedrift och en fungerande skola.
– Lathet är något som ibland kan göra både intelligens och social förmåga helt irrelevant i förhållande till hög utbildning och hög inkomst.
En arbetskamrat jag hade en gång, en amerikan, av medleklass sågdet på detta vis.
Medelklassens barn har lägre ambitioner än underklassens barn.
Därför blir det lätt så att de ägnar sig åt nöjen istället för studier och karriär.
Därför fylls medelklassen alltid på underifrån av ambitiösa människor.
Det såg han utifrån ett amerikanskt perspektiv och som nog ändå delvis kan stämma för sve ska förhållanden, eller europeiska…
I Sverige är immigranterna mycket medvetnaom villkoren här. Det tar bara en kort tid innan de inser att det enda ställe där man kan komma fram är i den offentliga byråkratin. Så att studera klassiska svenska meningslösheter som statskunskap eller socionom ger nyckeln till offentliga byråkratjobb….
De enda som inte insett detta är fackföreningsanslutna tyx det…..
Det blir bara skinnade ordentligt.
En ofta bortglömd faktor är klassrörlighet nedåt. Tyvärr bygger samhället i stort på att man skall kunna röra sig uppåt men ej nedåt. Självklart kan det hända att folk faller igenom klassmässigt men dels "skyddas" man mot det i allt för stor utsträckning samtidigt som det är förknippat med social stigmatisering att "gå ner i klass". Vi ser alltför många misslyckade chefer och politiker som borde ta ett eller flera steg ner men som hålls om ryggen av systemet. mer rörlighet nedåt skulle självklart också öka rörligheten uppåt vilket skulle effektivisera samhället (rätt person på rätt plats).
Intressant frågeställning. Fast det är litet fånigt att tala om klasser, det är ju mer vänsterdemagoger som använder, ungefär som att tala om klyftorna i samhället istället för inkomstskillnader eller lönespridning.
Socialgrupper är väl det som används i samhällsvetenskaperna, och åtminstone förr var ju all högre utbildning nog för att tillhöra soc grupp 1. Dock innebär det inte i sverige högre inkomst eller bättre ekonomi. Redan vid 36000 ngt straffas man och värre blir det, och lägg sedan 500000 i csn på det, samt att det tog x antal år att komma ut i arbetslivet, under vilka bygg-snubben bildat egen firma och redan anställt några…
Det är väl rimligt att anta att genomslaget av utbildning hos oss snabbt planar ut efter tex 3 års utbildningar.
Överklass är den som har ett intressant, roligt och hållbart liv, tycker jag. Och så tillhör jag hellre en intellektuell överklass än en monetär överklass.
detta är ju en variant på 1:a generationen som bygger förmögenheten, 2:a generationen som förvaltar den, 3:e generationen som spenderar den på vin, kvinnor och sång och slösar bort resten.
Tack för att du inte räknade in vin, kvinnor och sång i det bortslösade.
Dessutom kan vi ju nu kanske omfattas av den däringa "slöseriombudsmannen"
Enligt principen " vad som är slöseri, det avgör jag…"
Jag vågar nog hävda att föreställningen om att Sverige har stor social rörlighet är överdriven. Det är möjligt att arbetsmarknaden fungerar hyfsat meritokratiskt om man är exempelvis ingenjör (vilket jag antar är bloggförfattarens utgångspunkt). Men det finns sfärer i det svenska samhället där det förhåller sig annorlunda. Media och kultur är ett exempel. Rekryteringsbasen är oerhört snäv och inträdet dit bygger ofta på att man är ingift eller släkt eller på annat sätt har rätt stamtavla. Det centrala är vad man representerar, inte vad man presterar. Heter man Andersson, kommer från arbetarklassen (om vi nu ska använda den klassificeringen), saknar kontaktnät och inte håller sig med de färdiga åsiktspaket som ligger i tiden behöver man inte göra sig besväret att försöka bli exempelvis journalist eller kulturutövare eller kulturbyråkrat. (Ett utländskt efternamn är betydligt mer gångbart.) Det gör att att den akademiska övre medelklassens begåvningsreserv (en tämligen begränsad grupp) snabbt töms ut och man får anställa och anlita bottenskrapet från samma samhällsskikt. Så blir det som det blir.
För mig känns det lite omodernt att tala om klasstillhörighet. Före 1990, dvs. före den nyliberala epoken i svensk historia så var nog rätten till och i vilken grad man hade högre utbildning ett sätt att dela in befolkningen i klasser. Då hade man också ett utpräglat bildningsideal som följde med högre studier och som man strävade efter. Det gällde att kunna föra sig, och smälta in i miljön/normen. Sverige var då, åtminstone under övervägande delen av 1900-talet, ett kunskapssamhälle.
Klassbegreppet uppfattar jag således som att det är på utdöende i samhällsdebatten. Den kraftigt sjunkande kunskapsnivån i det svenska utbildningssystemet, som dock inte inses av alla politiker, är också en bidragande orsak. Klassbegreppet täcker heller inte in de nya trenderna som kommer av att det svenska samhället belastas med en destruktiv massinvandringspolitik.
Så frågan om en eventuell klassresa håller på att bli obsolet, då resmålen håller på att försvinna.
Numera görs stratifiering av svensk demografi på andra grunder och med andra begrepp. Modeordet socioekonomisk används härmed i de mest skilda sammanhang, dels för att dela in befolkningen i grupper, dels för att urskulda och bortförklara den negativa påverkan som den destruktiva massinvandringen har på det svenska samhället. Denna nya stratifiering har nästan uteslutande kommit att gälla tätorter. Landsbygdens folk räknas härvidlag i mycket mindre utsträckning, som jag har sett.
Någon enhetlig definition av socioekonomiska faktorer, socioekonomiskt utsatta grupper eller dylikt, har jag inte sett, varför begreppet är ett bra verktyg i händerna på politiker som vill verka ansvarstagande när de inte är det. Dock kan jag ibland, inte alltid, skönja bostadsområdestillhörighet som socioekonomisk parameter.
En annan stratifieringsgrund, som speglar hur så pass disparata ideologier som nyliberalism och kulturmarxism, vilka båda framgångsrikt har infiltrerat det politiska och journalistiska etablissemanget och nu trasar sönder det svenska samhällskittet i en tidigare sammanhållen nationalstat, är det grundlagsskyddade ”Multikulti” = det mångkulturella samhället. Med ett föga politiskt korrekt språkbruk talar man om ”balkanisering” eller ”enklavisering” av det svenska samhället, där samhället delas in efter etniska, kulturella, och religiösa skiljelinjer. T.ex. asssyrier, zigenare, samer, etniska svenskar, judar, muslimer et cetera, bildar avgränsade grupper med mer eller mindre stark inre sammanhållning i det svenska samhället.
Här kommer skiljelinjerna förhoppningsvis med tiden uppluckras. Men då gäller det att Sverige inte blir en ”failed state”. Om, å andra sidan, Sverige blir en ”failed state”, vilket många trender tyder på och som våra föga analytiskt begåvade politiker bäddar för, så tror jag att balkaniseringen förvärras.
Det beror nog också på vilka resor man syftar på. Den resan som man syftar på här är troligen att gå från att vara lågavlönad hyresslav till högavlönad ränteslav (eller vilken form av slav man nu skall vara).
Resorna från att vara ägd till att äga däremot kräver nog mer än att bara ha tillgång till utbildning, och att behålla sin status kräver också annat än bara utbildning. Det är nog mycket mer vad man får med sig "hemmifrån" som gör stor skillnad.
Ser man till möjligheten att göra den resan så är den nog besvärligare idag då man måste ackumulera betydligt större förmögenhet för att äga än vad som varit (pga låg ränta). Att bara äga sitt boende är ju något som ligger utom räckhåll för den som kommer från att vara ägd.
Kommer man däremot från en släkt där man äger så är det ju lätt att fortsätta med det ifall man tar tillvara på arvet – då man ju kan börja sin karriär med att äga.
Ännu ingen som citerat Gregory Clark's rätt så omtalade The Son Also Rises på temat?
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Son_Also_Rises_(book)