Finanspolitiska rådet kommer med hög sannolikhet förorda att amorteringskrav införs i Sverige, men många som inte vill amortera framför att det är enkelt att gå runt amorteringskrav och att de därför inte ska införas. Men rätt utformat går det alldeles utmärkt att säkerställa amortering.
Amorteringskrav fungerar utmärkt i de flesta europeiska länder, allt från grannlandet Finland till Frankrike, men tydligen ska det vara väldigt svårt att införa i Sverige. Här följer ett exempel på tillämpning.
Du får endast ditt hushåll får ränteavdrag de år hushållet minskat din skuldsättning.
Det enkla sättet att runda amorteringskrav är att ta nya lån via en annan bank, motsvarande amorteringen i din första bank. Andra sätt är att ha individuella bostadslån, där man ökar den ena personens lån lika mycket som man amorterar den andra personens lån.
Genom att individernas totala skulder rapporteras in till Skatteverket, så kan man säkerställa att skulderna minskar, och de år de inte minskar får man helt enkelt inte något ränteavdrag.
Därtill måste man förstås amortera i avsedd takt. Låt oss t ex tänka amorteringskrav på europeiskt mycket långa 50 år. Det är 2% per år, men skulderna kan då inte minska med 2% om året. Däremot kan man kräva att skulderna ska minska med 2% från maximal skuldsättningsnivå. Om högsta skulden t ex var 2 000 000:- SEK, så måste skulden minska med 40 000:- SEK varje år för att man ska få ränteavdrag.
Här noterar förstås vän av ordning att ränteavdraget vid 50 års amortering och dagens räntor är lägre än amorteringen. Visst är det så, men därmed ges också en flexibilitet vissa år – har du inte möjlighet att amortera ett år, så kan du nöja dig med att inte få något ränteavdrag istället.
Nu kommer man förstås inte föreslå någon sådan här konstruktion, men möjligheten finns. Och ja, det året du tar upp dina nya huslån så får du inte något ränteavdrag. Å andra sidan så slipper du amortera första året, eftersom du ändå inte fick något ränteavdrag.
17 kommentarer
Vi äldre minns annuitetslånen!
Lån plus amortering på 50 år-gav en fast avgift för lånet-där räntan svarade för stora posten år 1 .
Lagom till 50 årsdagen för lånet var låneskulden betald. (hängde med huset till ny ägare)
Fast med 10% inflation så var läget annorlunda idag då husen värde ligger stilla( 😉
@oppti
Hur fungerade dessa i en miljö där man har rörlig ränta? Eller var det så att man hade bundit räntan på 50år? Om man inte binder räntan på lånets löptid så kan man bara fixa någon halvdan lösning som inte funkar som annuitet på hela löptiden.
Sen att lån skall hänga med till ny ägare är ett otyg – vad om någon vill köpa huset utan att skuldsätta sig? Vad om banken inte tycker nya ägaren är kreditvärdig? Själva konceptet med lån bundet till bostaden förefaller vara en märklig konstruktion – inget jag skulle rekommendera än mindre göra till regel.
Lånet måste då lösas, vilket kostar då banken måste ersätta garanterade framtida inkomster. Ränteskillnadsersättning heter det.
Dom fungerade på så vis att når räntan ändrades kunde det hända att din månatliga inbetalning inte ens räckte till räntan ännu mindre till någon slags amortering varvid många till sin förvåning upptäckte att skulden efter några års programenlig amortering helt plötsligt visade sig vara större än den ursprungliga
@Fredrik Larsson
Dvs potentiellt subprime-lån…
Sålänge annuiteten räcker till räntan så är det ju en bra ide då man får en ganska deterministiskt kassaflöde pga lånet. Kanske skulle man kunna säkra upp det på X-års sikt genom att sätta räntetak (det finns väl banker som erbjuder rörlig ränta med tak) och därmed kunna garantera att annuiteten kommer täcka räntan under en hyffsad lång tidsperiod varefter man kunde sätta nya belopp och räntetak.
Rent tekniskt spelar det ingen roll om hushållen/bankerna hittar på kreativa lösningar för att "kringgå" amorteringen.
På kort sikt kommer en obligatorisk amorteringsplan i bankernas lånelöfteskalkyler att minska det totala belopp hushållet får låna. Detta innebär mindre nyutlåning och skulderna växer långsammare.
På mellanlång sikt justeras amorteringsnivån upp tills den totala privata skuldmängden ökar långsammare än BNP.
Då är det plötsligt intressant av andra skäl att amortera för Svensson (fallande priser) och det hela löser sig självt vad gäller amorteringskultur.
Kalkylerna har redan en amorteringsplan, det du tror borde vi sett redan för 5 år sedan. Ditt resonemang haltar lite alltså.
Jag har inte märkt av att banken räknar med en amortering i kalkylen när man tar lån. Jag har dock inte kollat på kalkylen i detalj, inte haft några problem när jag tagit lån och alltid valt en amortering på <40 år. På hur många år är det som bankerna räknar att den i dag fiktiva amortering skall vara på?
Tror att ett amorteringskrav, även ifall det skulle gå att trixa att gå runt genom att ta upp lån, på lån, på lån (kommer ju ligga amorteringskrav på alla lån) kommer få effekt. Långt ifrån alla, troligen bara en minoritet, kommer trixa med nya lån för att betala amorteringen på andra lån. De flesta kommer börja se att lån inte är något man automatiskt kan skippa att betala tillbaka utan verkligen skall betalas tillbaka och nya lån kommer innebära nya kreditprövningar. Lånar man först maximalt på första banken kommer det inte vara så lätt att få ett nytt lån på andra banken för att betala på amorteringen.
Frågan är hur amorteringskraven är utformade i Finland och Frankrike? Hur pass vattentäta är de t.ex?
Googlar man finland så framgår det bland annat att "I Finland existerar knappt amorteringsfria lån". Notera "knappt" till skillnad från "inga" – så det är inte så vattentäta regler där heller och frågan är ifall det är lönt att försöka skapa sådana heller.
Det verkar snarare handla om en amorteringskultur där det snarare förefaller självklart att man skall amortera och det inte behöver finnas några hot om fängelse eller böter ifall man bryter mot dessa "regler".
Frågan är ifall det finns något bra exempel på där man verkligen har lagstiftat om detta? Och isf hur denna lagstiftningen ser ut.
Det går att inleda sin amorteringskarriär med ett amorteringsfritt år för att komma in i huslivet eller vad det är man köpt. Sedan drar man av lånet på 10-15 år, säkert längre tid i storstan.
Men poängen är att om det finns en genomsnittlig amorteringstakt på 17 år så är lånen per definition så "små" att det verkligen känns ekonomiskt att bli av med dem snabbt för att minska de onödiga räntekostnaderna. Det blir en positiv spiral för hela ekonomin. Skuldfria människor konsumerar mer än tungt skuldsatta människor…
I den situation folk framförallt i Stockholm befinner sig finns ju inte ens möjligheten att köpa en bostad utan att ta så stora lån att hushållet helt enkelt inte orkar tänka tanken att amortera av lånet. Solklar ponzi-situation.
Den beräkning som gav 17 års amorteringstid i Finland räknade dock in att lånet amortera till 100% vid försäljning… skulle vi räkna likadant i sverige skulle vi antagligen få en genomsnittlig amorteringstid runt det eftersom det är ungefär så ofta man flyttar…
Progressiva amorteringar någon?! 😉
@Ellge
Är det ett annat namn för annuitetslån?
Tror problemet är överdrivet, även om det rent praktiskt skulle gå att undvika ett amorteringskrav så kommer det antagligen kräva så mycket meck att endast ett fåtal kommer palla med att göra det. Den absoluta majoriteten kommer att följa minsta motståndet och snällt amortera sitt enda bolån i sin enda bank.
"Du får endast ditt hushåll får ränteavdrag de år hushållet minskat din skuldsättning"
Den meningen måste väl ändå vara felformulerad?
Finland verkar ha samma "krav" som Sverige. Löptiden må vara 30 år, men du kan, precis som i Sverige, tillfälligt få amorteringsfrihet. Se exempelvis Nordea finland
@tolvtretton
Ungefär min teori. Finland har alltså inget lagstiftat amorteringskrav – frågan är ifall det öht finns något bra exempel där det faktiskt finns något sådant.
Att skrika efter lagstiftning bara för att problemet inte finns i vissa andra länder är inte speciellt genomtänkt. Man bör snarare undersöka varför problemet inte finns i dessa länder istället.