Sommarläsning: Gråzon av Chris Berg

Med midsommar i ryggen, så inleder jag nu en serie blogginlägg, där jag under sommaren recenserar eller nämner böcker att slappna av i hängmattan med. Passande nog börjar jag med ännu en svensk bok i den gryende svenska technothrillergenren, vilket kan glädja alla MÖP:ar, som redan läst ut Midvintermörker och Midsommargryning eller Kaj Karlssons böcker. Det handlar om självpublicerande debutanten Chris Bergs bok Gråzon (Pocket Adlibris 128:-, Bokus 126:-; E-bok Bokus 49:-).

Boken är den första i en serie kallad Privata krig och handlar om den fd SSG-operatören Rickard Häll.

En MÖP reagerar förstås direkt på att SSG slagits ihop med SIG och blivit SOG, men boken utspelar sig framför allt i ett kaotiskt Irak våren 2004, där den självmordsbenägne Häll mindre frivilligt hamnar som contractor efter att ha sagt upp sig från SSG.

Här ligger också förklaringen till serien Privata krig. Det handlar, på gott och ont – mest ont – om de legosoldater, contractors, som användes och används i spåren av USA:s krig mot terrorismen. Den värste USA-hatande konspirationsteoretiker kan antagligen läsa boken med stort nöje.

Pseudonymen Chris Berg är som sig bör mycket påläst i alla detaljer och skildringen av Irak efter invasionen känns autentisk ner i minsta detalj. Ingen MÖP bör bli besviken.

Samtidigt är det inte en perfekt bok, men för att vara självpublicerad är kvaliteten bättre än man kan vänta sig. Initialt stör jag mig på enskilda korrekturfel, men det beror nog mest på att jag ägnat mig åt redigering och korrekturläsning av Stjärnklart hela våren. Sedan lider boken av en vanlig åkomma inom självpublicering (been there, done that), nämligen att den inte redigerats ordentligt. Boken skulle bara på strykningar i för långa meningar kunna kortas tiotalet sidor, men återigen är det med sex månaders redigering i ryggen som jag direkt hugger på sådant. Förhoppningsvis tar Chris Berg till sig less is more på den uppföljare jag gärna läser, och vågar strama upp texten^1. nästa gång.

För när jag väl slappnar av, släpper yrkesrollen^2. och efter någon sida nöjesläser så flyter boken på. Jag konstaterar att jag aldrig skummar, utan boken, karaktärerna och handlingen är och förblir intressant.

Den största bristen är att det tar för lång tid innan vi får action, men det lyfter mot slutet. Gillar man Tom Clancy så vet ni vad jag menar – tre fjärdedelar uppladdning, och sedan släpper det loss.

Hur som så kan MÖP:en göra sämre val än att ta med sig Gråzon till hängmattan. Som det lätt blir med självpublicerade böcker är priset på pocketboken i överkant, men E-boken passar bra till paddan.  

Nu lär väl en och annan person börja fundera på vem pseudonymen Chris Berg egentligen är. Enligt hans hemsida jobbar han som läkare, vilket märks i en mkt detaljerad och spännande stridstraumavårdscen i boken. Är författarens handlag med skottskadade patienter lika gott i verkligheten, som i den svettiga scenen, lär många liv räddas.

Återigen hittar ni Gråzon som pocket på Adlibris 128:- eller Bokus 126:- och som E-bok hos Bokus för 49:-. Boken finns också att köpa direkt från Chris Bergs hemsida.

^{1. Här på bloggen stramas det aldrig upp text. Utrymmet är oändligt, tiden begränsad, tempot i publiceringen högt, och blogginläggen inte heller 400 sidor långa. I denna fotnot strök jag dock “är” från “tiden är begränsad”, “publiceringen är högt” och “blogginlägget är inte heller”. Bra exempel på onödigt ord. Mina krönikor i FAR:s kundtidning Resultat går också igenom denna typ av redigering. Less is more. Där är utrymmet dessutom exakt 2000 tecken.}

^{2. Att vara författare leder dessvärre till att åtminstone3. jag lätt hamnar i “hur skulle jag skrivit” eller “hur skulle jag omformulerat den här meningen”, speciellt vid kortare läspass. Därmed är inget sagt om kvaliteten på min egen text, bara att omformulera meningar är något man gör oftare än formulera dem från början, även utan en redaktör som bollplank.}

^{3. “Åtminstone” har nog redigerats bort ett 50-tal gånger från Stjärnklart. Ett generellt helt överflödigt ord. Speciellt när man skriver “dessvärre … åtminstone”. Blir luddigare än luddigt, som “kanske eventuellt”.}