Gästinlägg: Bostadsaffären som förändrade vårt liv

Efterlyste igår någon från de tysta vittnenas kyrkogård, någon som torskat dit och blivit bolånetorsk på riktigt på den fantastiska bostadsmarknaden, som bara ska gå upp, UPP, UPP! Detta är ett gästinlägg av bloggaren ägamintid, som just är ett sådant vittne. I botten är budskapet positivt, då paret lyckades ta tag i sin situation och idag har ordning på sin ekonomi igen och verkar lyckligare än någonsin, då man insett att det finns annat här i livet än jakt på materiell status. Det enda vi kan vara säkra på är förändring, och ibland tar livet oväntade riktningar i krisen.

Jag driver bloggen “ägamintid” tillsammans med min sambo. Bloggen handlar om hur vi inom 10 år ska äga vår egen tid, dvs ta oss ur ekorrhjulet (jobba, jobba jobba, äta, sova, jobba jobba jobba, äta sova osv) som snurrar allt snabbare.

Vår resa mot att äga vår tid startade i samband med att vi fick oss en känga av den svenska bostadsbubblan. Vi bodde för några år sedan i Stockholm och köpte en lägenhet i centrala stan för flera miljoner. Vi inbillade oss att priserna bara kan stiga i Stockholm. Det var i alla fall den allmänna opinionen när vi skulle flytta dit. Kanske är det så över tid, men vi skulle lämna Stockholm snabbare än vad vi från början trodde.

Allt startade med att vi kikade på några lägenheter i innerstan våren 2008. Det var på den tiden fullsmockat på visningarna och det kändes jobbigt att titta på lägenheter då det var köer och väldigt stimmigt på visningarna. Vi hittade efter ett tag en lägenhet som vi föll för och bestämde oss för att buda på den.

Allt gick sedan i en rasande fart påhejat av en mäklare som gjorde allt för att stressa upp köparna. Bud efter bud inkom per telefon. Och det gick snabbt, budgivningen var över på några dagar. Det känns så här i efterhand obehagligt hur snabbt allt gick. Priset steg med nästan 1 MSEK från utgångspris till att vi stod som “vinnare” ett par dagar senare.

Jag har funderat många gånger på om den här typen av budgivningar är riggade med bulvaner som är med och höjer priserna?! I vårt fall var det väldigt intressant då det visade sig mitt i budgivningen, då priset hade stigit si så där 500 kSEK, att säljaren själv jobbade på samma mäklarbyrå som skötte försäljningen. Det kändes hyfsat ruttet men när vi var mitt uppe i drömmen om en lägenhet så körde vi på. Något vi bittert ångrade när vi sedan skulle sälja lägenheten ett par år senare…

Banken lånade gladeligen ut pengar upp till skorstenen och ingen amortering krävdes. Det ska sägas att vi är två personer i hushållet utan barn som tjänar bra så kostnaden var, för oss, inget problem. Det är mer bankernas slapphet som så här i efterhand förbryllar.

Med lån upp till skorstenen, ingen amortering eller sparande så levde vi storstadslivet med god mat och shopping. Man kan säga att denna tid präglades av en konsumtionshysteri som jag idag skarpt tar avstånd ifrån. Alla som nu läser vår blogg känner till förvandlingen från lånetorsk till jakten på att äga vår tid.

Försäljningen av lägenheten ett par år senare gick trögt och efter att ha haft den ute till försäljning men inte fått tillräckligt betalt så sålde vi den senare, på andra försöket, med ca 400 000 SEK i förlust. Vi körde då med ett “acceptpris”. Jag har förträngt den exakta förlusten men i storleksordningen så här mycket var det, mäklararvode inkluderat.

Man kan lätt säga att man vaknar upp ur dvalan och inser att man måste förändra något i livet efter en sådan kallsup. Dels måste man få ordning på den egna konsumtionen och dels sänka skuldsättningen. Att sitta med ett blanco-lån på 400 000 SEK plus ett par andra skräpkrediter kan få de flesta att vakna till och det gjorde även vi…

Tiden efter försäljningen var ångestfull och jobbig. Att amortera 15 000 SEK per månad är inte kul. Det känns fruktansvärt att kasta iväg 15 000 SEK i skattade pengar och inse hur mycket man istället skulle kunna göra för dessa pengar. När man dessutom inte har någon tillgång som man betalar på gör inte saken roligare. Samtidigt umgicks vi med vänner och bekanta som använde pengarna till, som vi då tyckte var “roliga” saker, shopping etc. Något som jag också har tänkt på i efterhand är att hela perioden som vi bodde i Stockhom så funderade jag på värdet på lägenheten. En märklig orokänsla infann sig titt som tätt. Jag anade rätt tidigt att vi ägde en lägenhet som hade ett lägre värde än lånet.

Ibland när det var som tuffast så var det smått deprimerande. Vi hade turen som var två personer som kämpade tillsammans och räddades av våra förhållandevis höga löner. Vi hade också turen att vi båda fick behålla våra jobb. Ibland tänker vi tanken på vad som hade hänt om någon av oss hade blivit arbetslösa. Hemska tanke!

Samtidigt som det var jobbigt att sitta med en enorm blanc-kredit så börjar här den roliga delen av sagan. Vi flyttade från Stockholm och bestämde oss för att göra något åt vårt liv. Vi vill inte löneslava resten av livet utan istället försöka komma ur ekorrhjulet. Vi fortsatte att amortera med stora belopp. 15 000 kronor varje månad amorterades. Dessutom sattes 10 000 SEK för köp av värdepapper. Vi tyckte i detta läge att det var viktigt att både sänka skulden och bygga upp våra tillgångar så vi valde en medelväg. Med två bra löner så gick detta alldeles utmärkt. I samband med att vi satt i skuldfällan började vi också förändra vårt konsumtionsmönster. Vi gjorde upp en budget. Vi slutade handla kläder. Vi började storhandla. Vi såg över våra kostnader. Vi sade upp tv-kanaler. Vi bytte elbolag. Vi bytte försäkringsbolag. Vi slutade gå ut att äta. Vi satsade på varandra och gjorde saker som inte kostade pengar. Utöver detta började vi på “lyxfällanmanér” att sälja saker på Tradera och Blocket och det inbringade inte oväsentliga belopp som hjälpte oss att amortera ytterligare.

Idag, några år efter bolånesmällen, har vi lägre belåning, högre inkomster och högre sparande. Vi mår bättre. Vårt förhållande har aldrig varit bättre. Vår ekonomi har aldrig varit bättre. Den tuffa tiden har gjort att vi har tagit tag i vår privatekonomi och nästa steg blir nu att äga vår tid. Det vill säga att vi ska ta oss ur löneslaveriet och på sikt leva på avkastningen från vår aktieportfölj. Vi behöver inte vara rika men vi ska inte vara beroende av förvärvsarbete.

Reflektioner och diskussion

Att köpa en bostad kräver att man inte behöver sälja den på minst 10 år. Det är ungefär som med aktier, man ska använda pengar som inte behövs de närmaste 10 åren. Vi flyttade tidigare än beräknat. Hade vi sålt lägenheten 2020 så kanske vi hade fått tillbaka pengarna.

Mäklarna använder sig av bulvaner som är med och trissar upp priset. Sätt upp ett tydligt maxpris som ni är beredda att betala.

Med hög belåning så slår prisuppgångar och prisnedgångar oerhört hårt. En 10 %-ig nedgång slog i vårt fall ca 400 000 kronor. Hävstången blir enorm åt båda håll. Vem lånar upp 4 MSEK och köper aktier för 100 % lånade pengar?

Det låga ränteläget lurade oss att köpa en lägenhet som vi från början tyckte var för dyr. Räkna inte med att räntorna alltid kommer ligga på dessa nivåer.

Att ta sig ur skuldfällan tar tid och resan är tuff. Ibland har det känts hopplöst och omöjligt. Sätt er i inte i situationen med en för hög belåning. Amortering är ett bra sparande men glöm inte heller att bygga upp tillgångar (buffert).

När man ändå ska leva som fattig bolånetorsk i några år så passa på att göra det fullt ut. Vi la om våra vanor och anpassade oss till ett liv som fattiga. När vi nu har kommit över ytan så har vi kvar våra låga omkostnader men också våra relativt höga löner vilket gör att vi nu har en stark privatekonomi. Att ha en medelklasslön och omkostnader som en student ger pengar kvar varje månadsbokslut.

ägamintid