Skuldkrisen som välfärdsamhällets bödel

Fick ett tips om en läsvärd artikel med titeln Rolling Back the Progressive Era. Man kan inte hålla med allt, t ex spelar artikeln helt bort sig vad gäller Hayek och påstår att det som sker nu skulle vara i enlighet med den österrikiska ekonomiska skolan och Hayeks teorier.

Det är det förstås inte. Skulle man följa Hayek skulle inga banker räddas, utan dessa skulle få gå under om de lånar ut pengar till folk och stater som inte kan betala för sig. Dessutom skulle man inte ha någon centralt satt styrränta som leder till de obalanser vi sett för t ex Grekland och Irland.

Men det är inte poängen med artikeln.

Poängen med artikeln är att bankväsendet och storfinansen använder rådande skuldkris till att rulla tillbaka hela 1900-talets utveckling av den sk progressiva sociala demokratin, dvs välfärdssamhället. Det är rent av så att EU/ECB/IMF ställer upp på detta när de vägrar låta Grekland eller Irland gå i konkurs utan istället tvingar fram ytterligare privatiseringar och radikala minskningar av välfärden (även om den i sig är ohållbar).

“Rather than raising living standards while creating a more egalitarian and fair society, the ECB’s creditor-oriented “reforms” would roll the time clock back to oligarchy. Not the post-feudal oligarchy of landlords owning land conquered militarily, but a financial oligarchy accumulating banking claims and bonds growing inexorably and exponentially, leaving little over for the rest of the economy to invest or consume.”

Det hela kallas så fint för “asset grab”, och är något man t ex tillämpade i Amerikan på den brittiska kolonialtiden. Man lånade ut pengar till fattiga bönder, och sedan krävde man tillbaka lånen strax före skörden, när bönderna var som fattigast. Enda möjligheten att betala skulden var att ge bort sin enda tillgång, nämligen jordbruksmarken.

Artikeln liknar det som sker med Grekland med detta. De bästa tillgångarna skall säljas billigt till andra.

Det rör sig förstås inte om en konspiration, men nyliberala krafter ser iaf en möjlighet att avveckla publika välfärdssystem och ersätta dessa med privata system, samt få händerna på de lönsammaste och värdefulla suveräna tillgångarna hos drabbade länder.

Lösningen är förstås enkel. Att Grekland ställer in betalningarna, inför en egen valuta och omstrukturerar statsskulden (eng default) till den nya valutan. Det räddar inte hela det grekiska välfärdssystemet, utan trollar bort förmånerna som pensioneran via kostnadsökningar och försämrad köpkraft. Men poängen är att Grekland och grekerna i ett sådant läge själva skulle kunna prioritera och styra över sin egen framtid. Inte den europeiska bankkartellen via trojkan EU/ECB/IMF.

Artikeln är förstås socialdemokratiskt orealistisk och tror att man kan behålla ett välfärdssystem baserat på massiva underskott i statsbudgeten. Men annars finns det poänger.

För svensk del så kan vi fundera på vad som händer med vårt eget välfärdssystem och kvarvarande statliga tillgångar när bostadsbubblan kraschar, svenska banker räddas av sittande regim och statsskulden i princip dubblas tillsammans med massiva underskott. Vi har sedan 90-talet redan strypt välfärdssystemen i balans med budgeten. Och det kommer slaktas välfärd i bostadskraschens spår. Som alltid kommer de som saknar röst, skuld och ansvar drabbas hårdast, nämligen barnen och med det vår framtid.

Man kan också fundera lite kring lagen om minskande avkastning. Frågan är om den välfärdsökning vi fått i industrialiseringens och tillväxten spår under 1900-talet nått till vägs ände. Det verkar t ex inte som att ökade riktade anslag leder till några förbättringar, t ex inom skolan. Vi får bara mer och mer byråkrati och regelverk som i sin komplexitet äter upp alla förbättringar. Vad gav alliansens utlovade poliser? Ingenting, bara ökade kostnader. Vad har alla riktade stöd till kommunerna gjort för skolan? Ingenting, svenska elever faller fortfarande i kunskapsnivå mot omvärlden. Och så håller det på.

Eller är det rent av så att tjänstesamhället inte kan generera den tillväxt och det överskott som behövs för att kunna förbättra välfärden, utan det var något som bara fungerade i industri- och tillverkningssamhället, fram till svenskt 1980-tal. Därefter skulle vi ställa om ekonomin mot tjänster och med det finns det inte längre någon plats för hundratusentals okvalificerade människor som vill arbeta med händerna utan utbildning. Man måste ju idag vara utbildad och certifierad för att få måla de där naglarna på varandra…

Oavsett så slår vi i resursbristens tak och välfärdssamhället slår i taket. Skall välfärdssamhället överleva måste vi omstrukturera samhället och ekonomin till att inte kräva ekonomisk tillväxt för att fungera. Skuldkriserna är bara en försmak, eller kanske ett tidigt symptom på resursbristen? Hade det fortfarande funnits en expanderbar råvarubas hade man kanske kunnat expandera skulderna på ett annat sätt.