Om skrivande: Bloggare, journalister och författare

Får en del gnäll från en del normalbegåvade bloggläsare som menar att jag stavar fel som en kratta och ingen som skriver fel då och då kan kalla sig författare. Sådana uttalanden säger mest något om normalbegåvningen och den bristande verklighetsuppfattningen hos den som säger detta.

Åtminstone har en sådan person inte läst Jan Guillous debutroman Ondskan. Där kan vi prata om stavfel.

Jag skall nu gå igenom hur skrivprocessen kan se ut för tre olika fall – bloggare, journalister och författare.

Vi börjar med bloggare.

Bloggare
Som bloggare begränsas man inte av utrymmeskrav utan kan skriva hur mycket eller lite som helst. Man kan också enkelt ändra efter publicering, och det som är skrivet är alltså inte hugget i sten.

Själv närmar jag mig mitt 3000:e blogginlägg på ca 30 månader. Med hundra inlägg i månaden landar vi på drygt tre inlägg om dagen. Inläggen sticker lätt iväg i tusentals tecken, även ett kortare inlägg som mitt förra, med ungefär 2000 tecken. Det är en full A4-sida. Säg att jag presterar minst 3-5 fulla A4-sidor per dag, plus research.

Jag skriver direkt i Bloggers fönster, vilket ger mig undermålig rättstavning och jag läser sällan igenom det jag skriver innan jag trycker på publicera. Inläggen skriver jag ner på stulen tid och med ständig tidsbrist, även om de formuleras i mitt huvud medan jag arbetar med annat. Kanske passar jag på att skriva ner innan barnen vaknar, medan maten kokar eller när jag är inne och byter kläder. Någon tid för kvalitetsgranskning finns inte, iaf inte i min publiceringstakt.

Då blir det småfel här och var, och mina klassiska felstavningar. Så är det. Lev med det eller läs någon annan.

Digitala mediers styrka är snabbheten och att man kan korrigera i efterhand. Och det är billigt. Vem som helst kan börja skriva. Det enda som är enklare är att gnälla i kommentarer på vad andra skriver. Den som kan, gör, den som inte kan recenserar eller gnäller.

Journalister
Tittar vi istället på en journalists alster, så kan de visserligen göras under tidspress, men de görs inte i Bloggers inmatningsfönster, utan förhoppningsvis i något program med rättstavning och även grammatisk kontroll, om det så är Microsoft Word vi pratar om.

Det finns även begränsat utrymme när texten även skall publiceras i skrift, så det gäller att lägga lite tid på att korta innehållet där det är möjligt. Det höjer i sig kvaliteten då det leder till flera omarbetningar. Journalister stjäl inte heller tid, utan har skrivandet som sitt avlönade jobb.

Dessutom granskas artiklar av någon form av redaktör innan publicering, och mindre tidspressade alster kan även korrekturläsas och rent av faktagranskas av separata faktagranskare.

Ändå slinker det då och då igenom felstavningar i dagens tidningar. Trots flera avlönade skribenter och granskare. Förr, innan den digitala åldern, var det förstås vanligare eftersom även grafikerna kunde sätta tidningen fel oavsett om skribenten skrivit rätt. Det samma gällde böcker, vilket också kan förklara Guillous felstavningar i Ondskan. Eller inte.

Författare
Min technothriller Midvintermörker tog 22 månader att skriva och landade på 366 sidor, ungefär A5 i storlek. Ungefär en halv sida per dag. Inte bloggens takt 3-5 fem A4 om dagen.

Jag har antagligen själv läst igenom, korrigerat och omformulerat hela texten i boken ett 20-tal gånger. Dessutom har externa faktagranskare och korrekturläsare granskat texten, som dessutom rättstavats och grammatikkontrollerats maskinellt i Microsoft Word. Ändå finns det enstaka stavfel i boken har jag upptäckt efter tryckning.

De stora förlagen låter professionella lektörer och korrekturläsare läsa igenom texten minst 4-6 gånger, och redaktören hos förlaget kommer även med synpunkter, önskade strykningar (“kill your darlings”) och förslag till omarbetningar.

Inte ens våra professionella heltidsförfattare tillåts publicera böcker utan att de korrekturlästs ett antal vändor. De stavar helt enkelt inte rätt de heller, det är bara det att manus inte når publiken utan korrektur.

Till slut kan mycket väl författaren ha läst sin egen bok så många gånger att h*n tröttnat. Jag har för egen del inte nått dit, eftersom jag skrivit den bok jag själv vill läsa och inte det som någon förläggare vill sälja. Blir fortfarande illa berörd av inledningen till kapitel sex, Sten, sax, påse. Kanske beror det på att jag vet exakt vad som händer, även om det beskrivs ur en persons något förvirrade synvinkel och det ställs krav på läsaren att fylla i vad som egentligen sker själv. Återstår att se om oberoende läsare reagerar på samma sätt. Har dock upptäckt att jag efter det där 20-talet läsningar inte alltid fastnar i läsandet, men vissa passager suger fortfarande in mig så att jag fastnar med min egen bok i handen. Men passagerna är förstås inte alltid perfekta. Man kunde modifiera lite till, men då skulle man å andra sidan aldrig bli färdig heller.

Har själv också en hög med darlings som är strukna, men som jag hoppas kunna släppa som noveller framöver.

Poängen här är att med en halv sida om dagen, ett 20-tal iterationer, extern och maskinell granskning etc, så blir kvaliteten på en bok helt annorlunda än på ett blogginlägg. Perfektion existerar dock inte.

Däremot står jag för att en bok, liksom en blogg, inte är en vetenskaplig eller juridisk handling, där språkbruket måste vara exakt avvägt för att inget utrymme för tolkning skall finnas. Det är förstås löjligt att tala om konst när det gäller en technothriller, men när man inte skriver juridik eller vetenskap så har man faktiskt en helt annan frihet i formuleringar än vad som lärs ut i en skolbänk. Faktum är att det inte finns några fel i hur man skriver. Det som är fel är att inte skriva.

I slutändan är det antalet läsare som är facit. Jag hävdar t ex att Stieg Larssons böcker inte har redigerats, inte utsatts för kill your darlings och framför allt inte kortats ner till hälften, vilket hade varit rimligt med tanke på det låga tempot i böckerna. Detta eftersom författaren och upphovsmannen helt enkelt gick och dog och gjorde redaktionell omarbetning omöjlig.

Ibland blir det en läsarsuccé ändå.

För egen del har Midvintermörker snart sålt 400 exemplar, vilket påstås vara snittet för ett debutantverk. Detta medräknat onsdagens försäljning, dvs mindre än fyra dagar.

En första kommentar från en av de läsare som ropade in boken på auktion förra veckan och alltså är först att läsa är följande:

“Jag har börjat läsa, har faktiskt sträckläst snart halva boken. Ikväll håller jag tummarna för [SPOILERS STRUKNA]. Du har lyckats mycket bra med din debut. Jag gillar Tom Clancys böcker, och den här är i samma anda. Mycket underhållande! Jag ska rekommendera den för mina vänner.”

Det tackar jag för.

Här på bloggen kommer jag fortsätta att felstava och publicera utan att låta någon annan korrekturläsa.

Med några få undantag.

Min dystopiska tantsnusknovell, Oscar, skrev jag inte i Bloggers fönster, utan i Word, med rättstavning och grammatikkoll. Jag har själv läst igenom, omarbetat och korrigerat texten minst en gång. Novellen lämnades sedan på extern korrekturläsning. Det ligger alltså närmare kvaliteten på en bok än kvaliteten på en blogg.

Men det mesta ni får läsa här kommer innehålla fel och brister. Lev med det.

Nu trycker jag på publicera, med stavfel och allt, utan att ha läst igenom den här texten en enda gång.